Tema - Tjurig bingosnubbe tar ej skit

"Let me fucking die. Let me die!"

Jack

Denna kväll hade turen kommit till musikvärlden och vad den har att erbjuda i skådespelarväg. Många artister har känt sig kallade men få har verkligen lyckats lämna ett eget positivt avtryck. Kvällens huvudperson är dock en av de musiker som verkligen bevisat att han kan bära upp en filmproduktion, mannen i fråga var ingen mindre än punklegenden Henry Rollins. Den tidigare frontmannen i det amerikanska hardcorebandet Black Flag har figurerat i en mängd olika sammanhang under sin karriär, man har kunnat höra honom som radiopratare, uppleva honom som spoken word-artist, se honom i diverse TV-serier eller ta del av någon av de böcker han skrivit. Under de senaste två decennierna har Rollins även haft en del mindre biroller i filmer som ”Johnny Mnemonic”, ”Heat”, ”Lost Highway”,  ”Jack Frost”,  ”Bad Boys II”,  ”Feast”, ”Wrong Turn 2: Dead End”, ”The Devil's Tomb” och  ”Suck” för att nämna några. Men någon huvudroll blev det inte förrän Rollins dök upp som den bingospelande enstöringen Jack i Jason Krawczyks ”He Never Died” 2015, en film som vi hade nöjet att visa denna kväll. Rollins spelar här alltså den depressive Jack, en alldaglig man som lever ett närmast eremitliknande liv där tillvaron präglas av TV-tittande, bingospelande, lunchande på samma snabbmatsställe och sömn. En av de få människor han har kontakt med är Cara (Kate Greenhouse), servitrisen på stammishaket som verkar hysa känslor för honom. Dag efter dag upprepas samma mönster till dess att de inrutade rutinerna plötsligt krossas när hans ex ber honom att ta kontakt med den dotter han inte visste att han hade. Jack tvingas nu motvilligt spendera en del av sin tid med 19-åriga Andrea (Jordan Todosey) vilket snart kommer att medföra en del allvarliga problem. Under en längre tid har han nämligen sysslat med illegal handel med en man vid namn Jeremy (Booboo Stewart), som smugglat ut paket med stulet innehåll från det sjukhus denne arbetar på. Jeremy är dock eftersökt av traktens gangsterboss och när Jack blir indragen i denna konflikt hamnar hans dotter också i fara. Det dröjer inte länge förrän Andrea kidnappas och spåren pekar inte helt oväntat mot just den slemmige gangsterbossen Alex (Steven Ogg). Jack måste nu konfrontera denne och hans underhuggare men också göra upp med sitt eget mörka och plågsamma förflutna.  

Regissören och manusförfattaren Jason Krawczyk är tämligen ny i gamet och har bara ett par kriminalkomedier bakom sig vad gäller fullängdsfilmer innan han slog till med He Never Died. Huvudkaraktären Jack specialskrev han just för Henry Rollins och det är svårt att föreställa sig någon annan i denna roll. Rollins bär bokstavligen produktionen på sina axlar genom en perfekt rollgestaltning av den deprimerade eremiten vars livslust verkar ha flytt. Den testosteronstinne och utlevande scenpersonen Rollins finns hela tiden någonstans under ytan men tillåts bara skymta fram emellanåt i en annars ganska nedtonad gestaltning. Jacks svar på det våld som han från början möts av präglas t ex snarare av uttråkad irritation än våldsam ilska. Han har ju redan sett och upplevt allt och inget kan påverka honom längre. Rollins levererar nästan alla sina repliker tämligen uttryckslöst oavsett vem han möter vilket i det stora hela ger filmen en smått humoristisk touch och leder till att Jack faktiskt ändå framstår som en cool jävel. Dock blir hans smått sömnaktiga framtoning något som emellanåt drar ner tempot i filmen, något som medför att vissa scener kan kännas något utdragna. Men det är en mindre invändning. Det nedtonade anslaget fungerar oftast bra, som i skildringen av relationen mellan Jack och den sorgsna Cara, vilken verkligen förstärker känslan av ensamhet men även ligger till grund för en del svart komik. Förutom Rollins rollprestation har Krawczyk också ett intressant manus att jobba med, där bl a subtila referenser till biblisk mytologi på ett smart sätt vävs in. Med en begränsad budget lyckas han också på ett lyckat sätt ge oss glimtar av Jacks bakgrund med hjälp av ett par effektiva drömsekvenser. Eftersom pengar saknades till mer påkostade flashbacks använder sig Krawczyk skickligt av olika ljudeffekter i dessa, vilket överlåter mycket till publikens fantasi. Eric Billmans vackra foto förstärker även det på ett fint sätt den smått melankoliska stämning som genomsyrar filmen. He Never Died är på det hela tagit inte så otäck eller blodig, även om det finns en del kladdiga scener, det är dock en spännande och fängslande genreöverskridande produktion med både inslag av svart komedi, thriller, vampyrism och ockultism. Visst märks den begränsade budgeten av ibland men det stör inte direkt, mycket tack vare Krawczyks intressanta historia och Rollins insatser. Actionsekvenserna är riktigt bra, tonen skönt galghumoristisk och samspelet karaktärerna emellan flyter på som det ska. Det är en av de independentpärlor som är väl värda att leta upp. Och vem vet, kanske vi får se mer av Jack framöver. Här finns ju massor av historier som kan berättas. Det har ryktats om att Krawczyk och Rollins har haft planer på att framöver fortsätta att ge oss berättelser från Jacks liv, möjligtvis i form av en miniserie på åtta delar. Hur det blir med det återstår dock att se.