Tema - Sjuklig kärlek till spindlar

"Just because something isn't good doesn't mean it's bad."

Bruno, The Chauffeur: 

Ute grönskade det och färger var även det pågående temat för skräckfilmsvisningarna. Gult var färgen som gällde denna gång och associationen kopplad till denna kulör var sjukdomar. Det låter kanske inte så trivsamt men det blev det faktiskt i och med att kvällens filmval visade sig vara Jack Hills kultklassiker ”Spider Baby or, the Maddest Story Ever Told” från 1967. Hill är väl mest känd för sina exploitationrullar från 1970-talet (t ex ”Foxy Brown” 1974 och ”Switchblade Sisters” 1975) men den svart komiska lågbudgetskräckisen Spider Baby tillhör helt klart regissörens finaste verk.  Tyvärr var det aldrig särskilt många som fick se filmen när den gavs ut eftersom filmbolaget som ägde rättigheterna höll på att gå i konkurs ungefär samtidigt varpå inspelningarna därför blev liggande i ett låst valv. Under VHS-eras spreds en del piratkopior av Spider Baby under olika titlar men det var först med möjligheten att ge ut den i restaurerad form på DVD som filmen blev tillgänglig för en större allmänhet. Och nu fick även ToB glädjen att visa den. Den histora vi bjuds på här utspelar sig i ett fallfärdigt gammalt hus någonstans ute på den ödsliga kaliforniska landsbygden. Här bor de föräldralösa syskonen Merrye: Elizabeth (Beverly Washburn), Virginia (Jill Banner) och Ralph (Sid Haig) tillsammans med familjens chaufför Bruno (Lon Chaney Jr) som har fått ansvaret att se efter dem. Detta är inte helt lätt eftersom syskonen lider av det sk Merrye’s Syndrome, en slags genetisk åkomma som utvecklas under tonåren. Sjukdomen yttrar sig i en mental regression där den drabbade hamnar i ett primitivt djuriskt tillstånd präglat av mordlust och kannibalism.  Ralph är den som är mest regraderad av syskonen och kan t ex inte längre tala medan Virginia tror att hon är en spindel och tillbringar dagarna med att försöka fånga mänskliga byten i sina egentillverkade nät. Bruno kommer dock att ställas inför nya svårigheter då han får besked om att några avlägsna släktingar till syskonen Merrye, Emily (Carol Ohmart) och Peter (Quinn Redeker), är på väg för att besöka dem. Den giriga Emily har planer på att ta över äganderätten till fastigheten och med sig på resan följer därför advokaten Schlocker (Karl Schanzer) samt dennes sekreterare Ann Morris (Mary Mitchel). När besökarna insisterar på att stanna i det gamla huset över natten börjar Brunos förlora sin kontroll över de galna Merrye-syskonen, med kaos, vansinne och mord som följd.

Spider Baby or, the Maddest Story Ever Told är som sagt en skräckkomedi av det svartare slaget och en slags föregångare till efterföljande filmer på temat inavlade kannibalfamiljer. Hill tar ut svängarna rejält med en hel del absurda scener som väl mer för tankarna till en film som Freddie Francis ”Mumsy, Nanny, Sonny and Girly” snarare än ”The Addams Family”. Filmskaparna har fått till en riktigt bra stämning där det kusliga gamla huset med sin spindelväv utgör en perfekt kuliss till historien som utspelar sig där. Lägg därtill det atmosfäriska soundtracket samt det snygga svartvita fotot och vi har en produktion som det är lätt att fastna för. Visst, här finns inga övernaturliga inslag, i stort sett inget blodslafs, inga jump scares eller adrenalinframkallande actionselvenser, men detta vägs upp av det smått rubbade konceptet och den underhållande historien. Dessutom uppvisar skådespelarensemblen en enastående förmåga att gjuta liv i sina karaktärer på ett livfullt och lössläppt vis. skräckfilmslegenden Lon Chaney Jr. är riktigt bra i fadersfigursrollen och kemin mellan honom och de yngre skådisarna fungerar fint. Washburn, Banner, och Haig lyckas inte bara utstråla galenskap utan även framhäva karaktärernas sårbarhet och behov av omsorg och tillgivenhet. Framförallt är det kul att se en ung Sid Haig här, han förknippar man ju annars mest med tuffa machomänkaraktärer som Captain Spaulding i Rob Zombies ”House of 1000 Corpses” och ”The Devil?s Rejects”. Sammanfattningsvis kan man väl säga att Jack Hill har lyckats väl med att få till en riktigt sevärd film med tanke på den begränsade resurser han hade att tillgå. Vi får ett par härligt galna och smått obehagliga scener i en historia som bjuder på en del överraskningar, bl a vad som faktiskt döljer sig i husets mörka källare. En fin avslutning på önnu en lyckad säsong.