Tema: Hillbilly-skräck

“Well, there's worse things in life than powdered milk, I suppose”

Harry

En del filmer faller tyvärr I glömska fastän de förtjänat ett bättre öde. Ett sådant exempel är Peter Carters kanadensiska vildmarksskräckis Rituals (eller The Creeper som den också är känd som) från 1977. Antagligen sågs Ritual som en av många kopior på John Boormans Deliverance, men även om filmerna har en del likheter känns de ändå väldigt väsensskilda. Medan Deliverance mer känns som ett thrillerdrama spetsat med lite action är Rituals snarare en klassisk skräckfilm. Den sistnämnda är mer våldsam och smutsig. Helt klart kan man se att Friday the 13th-filmerna och liknande slashers har hämtat inspiration från Carters film och det visar ju på att denna har sin rättmätiga plats i skräckfilmshistorien. Men Rituals är egentligen inte någon enkel slasher utan en mer komplex och karaktärsdriven film. I historiens centrum står fem medelålders läkare som traditionsenligt är på väg att bege sig ut på sin årliga semester tillsammans för att koppla av från sitt hårda jobb. Varje år är det en i gruppen som får välja semestermål och denna gång är det D.J. (Gary Reineke) som bestämt sig för att ta med polarna till en avlägsen plats ute i vildmarken kallad Cauldron of the Moon. Enligt den lokala indianska mytologin är detta den plats där jorden en gång kolliderade med månen och är sålunda ett magiskt laddat ställe. Redan från början faller gänget in i en jargong fylld av pikar och gliringar om allt möjligt. Det verkar inte direkt som de älskar varandra om man säger så. Efter en natt ute i det fria vaknar männen upp till en dag som är tänkt att ägnas åt att fiska och njuta av naturen, men dessa planer kommer på skam då de plötsligt upptäcker att allas stövlar plötsligt gått upp i rök. Eftersom D.J är den ende som tagit med sig ett extra par ligger de illa till i och med att det inte är så lätt att ta sig fram genom denna ödemark utan lämpliga skodon. D.J tar därför på sig uppgiften att hämta hjälp medan resten av gänget slår läger i en skogsglänta. Men något stämmer inte, mitt i natten upptäcker en av männen att någon placerat ett avhugget hjorthuvud utanför deras tält. Vad betyder detta? De bestämmer sig nu att trots allt försöka fortsätta till fots för att söka hjälp, men deras problem har bara börjat.

 Det som gör Carters film till något utöver det vanliga när det gäller filmer av detta slag är regissören inte faller för frestelsen att gå den enkla vägen med typiska stereotyper och slitna klichéer. I Rituals är miljön själv lika hotfull och farlig som plågoanden som lurar bland träden. Våldsamma floder, tät vegetation, getingsvärmar och allmänt ogästvänlig terräng är hinder som huvudpersonerna hela tiden tvingas tampas med. Dessutom har vi den psykologiska aspekten med den katt-och råtta-lek läkarna utsätts för. Det verkar nästan som de hela tiden manipuleras att ta de beslut de fattar och att de på sätt och vis är medvetna om detta faktum. Naturligtvis finns det ett motiv bakom det som händer, även om det kanske inte direkt kopplas till läkargruppen. Vad som också Carter har fattat är att less is more och han är därför sparsam med att visa upp antagonisten i dramat.  Skådespelarmässigt gör alla inblandade ett bra jobb med ett extra plus för Hal Holbrook som Harry, en bitter cyniker som desperat kämpar för att hålla sig själv och kamraterna vid liv. Det som drar ner filmen något är kanske just själva motivet bakom det som händer, vilket känns något vagt. Upplägget med det specifika resmålet Cauldron of the Moon och mytologin bakom platsen leder heller ingenstans och känns därför något överflödigt. Men detta är bara mindre anmärkningar. Man grips lätt av historien, framför allt kanske för att spänningarna inom gruppen skildras så pass bra och visar upp hur den tunna civiliserade ytan lätt kan börja flagna i trängda lägen. Rituals kanske inte är den mest originella filmen men det är en bortglömd kultrulle väl värd att upptäcka.