Tema - Ensam Hemma

“This is *my* house. *My* house.”

Rynn

Passande nog röstades Nicolas Gessners fransk-kanadensiska samproduktion ”The Little Girl Who Lives Down the Lane" från 1976 fram, en film där ovälkomna besökare bokstavligen knackar på ytterdörren med jämna mellanrum. Filmen är väl idag mest ihågkommen som en av de filmer den då unga Jodie Foster medverkade i detta år, vilket lade grunden för hennes framgångsrika filmkarriär. Men filmen är naturligtvis inte bara sevärd pga detta, det är en atmosfärisk psykologisk thriller baserad på en roman av Laird Koenig, som också ligger bakom manuset. Filmens huvudperson är den unga flickan Rynn Jacobs (Foster), en något kufisk och ensam trettonåring som bor tillsammans med sin pappa Lester och hamstern Gordon i ett avskilt beläget hus i den lilla kuststaden Wells Harbor i Maine. Dit har hon flyttat från England efter det att mamman dött. Pappan är en berömd poet som helst inte vill ha någon kontakt med folk när han arbetar vilket gör att den självständiga Rynn avvisar alla besök. Framför allt plågas familjen av fastighetsägaren Cora Hallet (Alexis Smith) som med jämna mellanrum dyker upp och som egentligen vill få hyresgästerna vräkta. När Lester beger sig i väg på ännu en av sina resor får den ensamma Rynn under en Halloweenkväll oväntad påhälsning av Coras son Frank (Martin Sheen) just när hon som bäst är i färd med att fira sin födelsedag på egen hand i huset. Den slemmige Frank och hans barn är ute på lite lite trick or treat-äventyr och plötsligt har Rynn fått en obehaglig gäst i huset. Frank är nämligen en man med dåligt rykte i stan, han sägs ha pedofila tendenser, något som polisen valt att inte lägga så stor vikt vid. Utan att bli inbjuden kliver Frank in och ber att få prata med Lester, som Rynn påpekar är bortrest. Frank lämnar henne då, men först efter att ha gjort ett par olämpliga närmanden. Mor och son Hallet fortsätter att vara ständiga orosmoment för Rynn och de enda personer hon kan känna tillit till är den vänligt sinnade italienske polisen Ron Miglioriti (Mort Shuman) och den handikappade amatörmagikern Mario (Scott Jacoby). Den ett par år äldre Mario blir snart vän med Rynn och för honom berättar hon nu en del mörka hemligheter. Men hur länge kommer det att dröja innan dessa avslöjas och vad har egentligen Cora och Frank för obehagliga överraskningar i beredskap? För Rynn och Mario gäller det att försöka se till att hålla hoten på avstånd så länge det bara går. Men hur högt är egentligen priset de är villiga att betala för detta?

The Little Girl Who Lives Down the Lane är något svår att kategorisera, den genomsyras av en något gotisk känsla, vilket gör att det inte är fel att klassificera den som skräck i thrillergenren, men den är lika mycket ett psykologiskt drama. Vad som gör detta till en speciell filmupplevelse är dock det intrikata scenario Laird Koenigs manus ger oss och som Gessner presenterar på ett föredömligt sätt. Den något kluriga historien är i grunden väldigt effektiv och håller intresset vid liv filmen igenom. Det är dock en produktion som bygger på i huvudsak psykologiskt obehag snarare än visuellt våld och historien är mer av det tankeväckande slaget än lättsmält popcornunderhållning. Vill man ha en seriemördar- eller slasherfilm bör man således leta någon annanstans. För den ungerskfödde regissören Gessner blev detta den enda amerikanska film han fick någon större framgång med, annars har repertoaren mest bestått av franska TV-produktioner. Lite synd kan tyckas. Filmen lever också högt på sin perfekta casting av rollerna. Jodie Foster i huvudrollen är som sagt den som väl står ut mest och med tanke på vad hon senare visat är det kanske inte så konstigt. Framgångsrika barnstjärnor har ju anars inte alltid haft så lätt att hålla liv i en framgångsrik karriär i vuxen ålder, skådespelare som Elizabeth Taylor, Roddy McDowall, Natalie Wood, Ron Howard, Patty Duke, Natalie Portman och just Foster får väl närmast ses som undantag. Foster var bara 14 år vid tiden för The Little Girl Who Lives Down the Lane men likväl redan en veteran i dessa sammanhang efter att ha medverkat i en red reklamfilmer och TV-produktioner sedan treårsåldern. 1976 skulle hon dessutom medverka i ytterligare fem filmer, bl a ”Freaky Friday”, ”Bugsy Malone” och inte minst Martin Scorseses klassiker ”Taxi Driver”, för vilken hon erhöll en Oscarsnominering. I The Little Girl Who Lives Down the Lane gör hon ännu en minnesvärd insats som den självständiga och kallt kalkylerande Rynn. Man ser redan här vilken potential hon har att utvecklas till en riktigt stor karaktärsskådespelare. Som kurriosa kan här nämnas att filmen väckte en del rabalder i och med att Rynn syns i en kort nakenscen. Det är emellertid inte Jodie som medverkar här, hon vägrade ställa upp, utan hennes äldre syster. Scenen är dock knappast av det voyeuristiska slaget och står inte ut som någon form av spekulativt inslag. I övrigt har väl Martin Sheen aldrig varit så effektivt obehaglig som i porträtteringen av pedofilen Frank Hallet och Scott Jacoby gör också en lysande insats som den infallsrike Mario. Båda dessa roller hade vid minsta överspel lätt kunnat bli klichéartade karikatyrer men både Sheen och Jacoby hittar precis den rätta balans som krävs för att göra deras karaktärer trovärdiga i den situation de befinner sig i. Alexis Smith förtjänar även att nämnas i rollen som den smått djävulska Cora, med en närmast militaristisk hållning ser hon sig själv som stadens främsta försvarare av traditionella värderingar. Hennes öppet främlingsfientliga framtoning gör henne nästan lika otäck som sonen. Det man möjligen kan anmärka på är Christian Gauberts soundtrack, vilket utgörs av en för tiden sedvanligt jobbig keyboarddriven ljudmatta i 70-talsstil. Ganska trist faktiskt även om tanken nog är att förstärka den stämning av melankoli som präglar hela anrättningen. Däremot är René Verziers foto verkligen stämningsfullt. De höstlika miljöerna i Québec fungerar utmärkt för att visualisera ett smått ödsligt New England. En stämningsfylld stund väntar således er som vill ge denna lilla kultrulle en chans.