Tema - Naturen ger igen

"An eagle attacked me ...!"

Peter

Denna kväll så ska vi faktiskt bege oss till ett resmål många drömmer om, nämligen Australien. Detta land / kontinent har under årens lopp levererat en rad schyssta skräckfilmsrullar, allt från 1970-talets sleaziga ozploitationfilmer (kolla gärna in Mark Hartleys dokumentär ”Not Quite Hollywood”),  över 80-talsklassiker som ”Road Games” och ”Razorback” till sentida guldkorn som ”Wolf Creek”, ”Rogue”, ”The Loved Ones” och ”Snowtown”. Ett av de ständigt återkommande inslagen i australiensisk skräckfilm är den karga och vilda naturen som många gånger känns lika hotfull som de monster som har sitt tillhåll här. Således känns det helt rätt att bege sig Down under när vi låter skogen utgöra det första stoppet på vår resa mellan olika platser som ofta används som scenarion i skräckfilmssammanhang. Den film som röstades fram räknas idag också som en australiensisk genreklassiker, Colin Egglestons ”Long Weekend” 1978 (inte att förväxlas med Jamie Blanks helt poänglösa remake från 2008). Eggleston levererade väl inte så mycket mer minnesvärt som regissör men manusförfattaren Everett De Roche ligger å andra sidan bl a bakom historierna till  Richard Franklins ”Patrick” 1978, Roadgames 1981 och ”Link” 1986, Russell Mulcahys Razorback 1984, Arch Nicholsons ”Fortress” 1985 samt Jamie Blanks ”Storm Warning” 2007. En av de stora manusproducenterna inom skräckfilmsvärlden helt klart. Huvudpersonerna i det hämnddrama i eco horror-stil vi fick se är det äkta paret Peter (John Hargreaves) och Marcia’s (Briony Behets), två tämligen självupptagna och osympatiska personer som inte förvånande har problem i sitt äktenskap. Finns det då något bättre sätt att försöka hela den uppkomna sprickan i deras relation än att tillsammans bege sig ut i vildmarken till en öde och orörd strand längs en av Australiens kuster för lite  egentid? Det börjar dock inte så bra, paret grälar kontinuerligt under hela bilfärden och tvekar inte att ge varandra giftiga pikar så fort en möjlighet ges. Naturupplevelsen verkar de inte ge så mycket för heller. På vägen till sitt resmål lyckas de köra ihjäl en känguru, starta en mindre brand i buskvegetationen samt sprida allsköns skräp omkring sig. Väl framme vid stranden fortsätter deras oansvariga beteende, Peter prickskjuter på ankungar, Mariua stjäl ett örnägg som hon sen har sönder och paret kastar cigarettfimpar hej vilt omkring sig. Men någonstans är gränsen nådd för hur mycket naturen är beredd att tåla, något Peter och Marcia succesivt blir varse då deras campingsemester förvandlas till ett smärre helvete.  

Long Weekend är en film som låter historien få ta sin tid att utvecklas och man vet aldrig riktigt vilken väg Eggleston tänkt sig att ta. Är det en survival-variant typ ”Deliverance” vi kommer att få ta del av eller kanske en terrororienterad story a la ”The Hills Have Eyes”? hitchcocks ”The Birds” kanske rent av spökar i kulisserna. I slutändan får vi lite av varje av detta men just osäkerheten om vad det är vi bevittnar bidrar till den dramatiska spänning som genomsyrar hela filmen. Upplevelsen förhöjs även av de fina insatser John Hargreaves) och Briony Behets står för i sina huvudroller. De båda skådespelarna lyckas verkligen åskådliggöra de nedbrytande krafterna i det destruktiva förhållande de lever i. Inte ens när eras campingsemester rasar samman runt dem i en malström av päls och fjädrar slutar dom själva att hacka på varandra. De har fört med sig giftet i deras hat ut i skogen och ju mer det sipprar ut ju mer ohållbar blir situationen. En del kritiska röster har påpekat att svagheten hos Long Weekend är att det just inte finns någon sympatisk person att engagera sig i, både Peter och Marcia framställs som riktigt osympatiska personer vilka på sätt och vis får vad de förtjänar. Men filmen handlar egentligen inte om traditionell överlevnadskamp i en ogästvänlig tillvaro, vad Eggleston och De Roche vill visa på är det stålbad det omaka paret går igenom för att om möjligt komma till insikt om sina fel och brister och kanske göra någon slags avbön innan det är för sent.  Kommer de att fixa detta kanske det finns en väg ut ur lidandet, annars väntar fördömelsen. Och så har vi då naturen som ju ofta närmast har status som en slags huvudroll i australiensisk skräckfilm. Här har Eggleston lyckats alldeles förträffligt med sina vackert atmosfäriska bilder av ett öde skogslandskap vilka skänker en närmast ”Twilight Zone”-aktig känsla till det hela.  Känskaln av paranoia växer allt mer under filmens gång när Peter och Marcia försöker hitta en väg ut ur det helvete de hamnat i. Vad är det egentligen för mystisk plats vi hamnat på, Eggleston ger oss en hel del att fundera över men var ligger svaren? Kanske har det något med vår mänskliga natur att göra, något som inte passar naturen så väl. Trots att Long Weekens spelades in för snart 40 år sedan står den sig fortfarande väl. Detta är en av de främsta australiensiska skräckfilmsproduktioner som spelats in och ett fint exempel när eco-horror fungerar som bäst.