Tema - No fuckin´ Barbie Girl, in a wartime world

“No thing will stop me from seeking you out, and bringing each one of you to your knees for what you have done. And you will cry me "mercy," and I will have none.”

Andre Toulon

 Eller gör vi det? Denna kväll var det verkligen krig, inte bara som tema, utan en riktig uppgörelse med en ljudanläggning som inte ville oss väl. Men efter en hel del svärande och mixtrande med kablar och utrustning kom vi så äntligen igång. Och den som väntar på något ont orkar ju oftast vänta tillräckligt länge. Och vad dolde sig då bakom kvällens tagline, jo en prequel tillhörande en franchise som kanske inte tillhör toppskicktet inom skräckfilmsgenren men likväl är underhållande att se. I Vi pratar i det här fallet alltså om ”Puppet Master III: Toulon's Revenge” från 1991 i regi av David DeCoteau. När ”Puppet Master” dök upp 1989 var grundidén lika enkel som genial: vad händer när en samling till synes oskyldiga dockor plötsligt bestämmer sig för att ta livet av människor? Serien blev snabbt en av de mest typiska produkterna från Full Moon och Charles Bands färgstarka värld av lågbudgetskräck, bisarra monster och praktiska specialeffekter. Efter ”Puppet Master II” 1990 tog serien emellertid ett rejält kliv åt sidan. I stället för att bara fortsätta med ännu en omgång människor som springer omkring i korridorer och blir attackerade av små mordiska marionetter, går Puppet Master III: Toulon’s Revenge tillbaka till en slags begynnelse. David DeCoteau, en B-filmsregissör av rang med över 100 filmer på sitt CV som exempelvis ”Creepozoids och senare Puppet Master-installationer, placerar berättelsen mitt under andra världskriget och låter oss få dockmakare André Toulons bakgrundshistoria. Berlin, 1941. Kriget rasar, Gestapo håller staden i ett järngrepp och vid östfronten börjar de tyska förlusterna bli så stora att vetenskapen får ta en allt mörkare väg. Vetenskapsmannen Dr. Hess (Ian Abercrombie) har därför fått i uppdrag av Gestapoofficeren Major Kraus (Richard Lynch) att lösa problemet, att skapa ett preparat som kan väcka de döda till liv och skicka dem tillbaka till slagfältet. Och det kommer visa sig att någonstans i Berlin finns kanske svaret på detta uppdrag. André Toulon (Guy Rolfe) driver nämligen här, tillsammans med sin hustru Elsa (Sarah Douglas), en liten dockteater. Inför sin unga publik iscensätter han en mycket speciell föreställning där en liten Hitler-docka får möta sin överman, den sexarmade revolvermannen Six-Shooter. Det är inte direkt den sortens politisk satir som brukar uppskattas av Gestapo. Bland publiken finns en dag så löjtnant Erich Stein (Kristopher Logan), Major Kraus chaufför. Och Stein upptäcker nu något märkligt, Toulons dockor tycks leva av sig själva. Hemligheten finns tydligen i en mystisk grön vätska som Toulon matar dem med, ett elixir som ger liv åt trä, tyg och metall. Detta är naturligtvis högintressant för Dr. Hess, vars experiment med att återuppväcka döda soldater inte har gått riktigt som planerat. När Hess får höra om Toulons livgivande elixir vill han så klart åt hemligheten. Major Kraus vill å sin sida sätta åt Toulon för hans vanvördiga föreställning. Nazisterna kommer självklart inte direkt att artigt fråga om lov, nej Toulons ateljé stormas, dockmakaren grips och några av dockorna beslagtas. Elsa försöker försvara både sin man och formeln, men med katastrofala följder. Tyskarna har emellertid gjort ett stort misstag, de har förvisso arresterat Toulon men bortsett från att ta hand om samtliga av hans dockor. Och när Pinhead och Tunneler drar igång en hämndaktion är detta början på något som ganska snart utvecklas till en mycket liten, mycket märklig och mycket mordisk motståndsrörelse.

Ser man till upplägget tar alltså Puppet Master III: Toulon's Revenge egentligen ingredienserna från en klassisk krigsfilm, ockuperat territorium, Gestapo, motståndsrörelse, hemliga experiment, jakt, flykt och hämnd, och häller ner dem i en Puppet Master-form. Resultatet är så klart något som låter fullständigt vansinnigt på papperet men som fungerar förvånansvärt väl på film. Det finns en mörk och gotisk atmosfär över Berlinmiljöerna, samtidigt som filmen aldrig försöker dölja sin B-filmsidentitet. De små dockorna blir en fascinerande kontrast mot den stora krigsmaskinen. Nazisternas uniformerade soldater, laboratorier och militära apparat ställs mot Pinheads hammare, Tunnelers borr och Six-Shooters revolvrar. Det är smått mot stort. trä mot stål, dockor mot den tyska krigsmaskinen. David DeCoteau lyckas också göra något intressant med filmseriens dramaturgi. I de två första filmerna är dockorna hotet. Här blir de istället protagonister, kriget och nazisterna är nu den fiende som publiken omedelbart förstår. Därmed förvandlas de mordiska små marionetterna från skräckfigurer till något närmast heroiskt. Puppet Master III lever så klart mycket på sina praktiska dockeffekter och på kontrasten mellan de små figurerna och den mänskliga världen omkring dem. De känns samtidigt löjliga, charmiga och genuint obehagliga. Och när de väl börjar använda sina respektive specialiteter mot nazisterna får filmen en alldeles egen sorts makaber humor. Vad gäller skådespelarna står såklart Guy Rolfe i centrum i rollen som André Toulon. Engelsmannen Rolfe var vid denna tid en erfaren skådespelare som ger Toulon en betydligt större tyngd än man kanske förväntar sig i en film om mordiska dockor. Rolfe får Toulon att kännas som en sympatisk och samtidigt alltmer desperat man som ser sitt liv falla samman. Som Elsa ser vi Sarah Douglas, kanske mest känd som Ursa i ”Superman II”. På nazisternas sida hittar vi Richard Lynch som Major Kraus, och han verkar nästan vara född för att spela en riktigt obehaglig B-filmskurk. Filmen innehåller dessutom flera välbekanta ansikten för genre- och kultfilmsälskare, bland andra Walter Gotell, Ian Abercrombie och Michelle Bauer. Men naturligtvis är det ändå de minsta skådespelarna som stjäl föreställningen, Pinhead, Jester, Blade, Tunneler. Leech Woman och nykomlingen Six-Shooter. Så ja, en film som Puppet Master III: Toulon's Revenge känns ju som klippt och skuren för en ToB-kväll med krigstematik. Här finns andra världskriget, nazismens förtryck, Gestapo, hemliga vapen, experiment med de döda och en motståndsman som vägrar böja sig. Men framför allt finns en alldeles egen skräckfilmslogik där krigets maktmaskineri ställs mot något som det aldrig riktigt kan kontrollera. För när Toulon har förlorat allt av värde finns det egentligen bara en sak kvar, hämnden. Så han börjar bygga sin lilla armé. Och den här gången är det inte människor som håller i trådarna. Det är dockorna som drar i dem.