Tema - Med djurkremering som livsfilosofi
 

"My dear children... do not fear cremation."

Kopfrkingl

Ja, det går aldrig att förutse vad en filmkväll kommer att bjuda på. Och 2024 sparkades mycket riktigt igång med ett nedslag i den tjeckiske regissören Juraj Herz värld. Visst är det passande att vi är med och sätter ribban för vad som kanske kommer att visas på Göteborgs filmfestival som drog igång dagen efter. Herz, som började sin karriär med att arbeta med dockproduktioner, var passande nog född samma dag, 4 september 1934, som en annan stor tjeckisk filmskapare, animatörspecialisten Jan Svankmajer. De samarbetade dessutom vid ett flertal tillfällen. Kvällens film, ”The Cremator” (“Spalovac Mrtvol”) från 1969 är dock en traditionellt inspelad film med riktiga skådisar, även om dockor förekommer i produktionen och det hela känns lite karikerat emellanåt. Här bjuds vi på en morbid svart komedi som balanserar någonstans mellan att vara skräck eller social satir, en studie över politisk korruption och moralist förfall med referenser till andra världskriget och förintelsen. The Cremator utspelas I Tjeckoslavkien på 1930-talet under hotet från en annalkande nazistisk ockupation av landet. Karel Kopfrkingl (Rudolf Hrusínský) arbetar i ett krematorium i Prag och han tar sitt jobb på största allvar. Kopfrkingl är nämligen övertygad om att genom hans kremering renas de avlidnas själar och frigör dem från all rädsla och skräck inför en kommande reinkarnation. Idéerna har han troligtvis hämtat från den tibetanska boken ”Book of the dead” och han benämner även sitt krematorium “Temple of death.” Kopfrkingl är helt klart en störd man och hans illavarslande mentala status försämras ytterligare i och med det Tredje rikets framväxt och ökade inflytande. En ytterligare faktor som kommer att driva på den ödesdigra utvecklingen är att Kopfrkingl förutom att anse sig som en sann humanist också har höga ambitioner för sig själv Han längtar efter framgång och känner sig otillräcklig eftersom hans lön inte räcker till att täcka det liv han vill leva med sin halvjudiska fru Lakmé; Dagmar (Vlasta Chramostová) och de två sönerna. Vid en social sammankomst träffar så Kopfrkingl en gammal vän, Walter Reineke (Ilja Prachar), med vilken han åratal tidigare kämpat tillsammans med i Österrike under första världskriget. Reineke övertygar nu Kopfrkingl att det vore en bra idé att gå ut med att han faktiskt har tyskt påbrå, vilket vore gynnsamt inför en nära förestående tysk ockupation. Det vore i och med detta också en bra idé att skicka en son till en tysk skola och samtidigt ta sig en funderare över om den halvjudiska frun kanske kunde vara ett hinder för den framtida karriären. I slutändan kommer detta att leda till att Kopfrkingls redan bräckliga psyke allt mer börja krackelera, med förödande konsekvenser.

The Cremator är en väldigt speciell film, svår att klassificera. Ofta beskrivs den som sagt som en svart komedi men humorn är så svärtad som den kan bli och inte något som man direkt storskrattar åt. Det är snarare så att skrattet ofta kan fastna i halsen. Filmen känns också genomgående smått surrealistisk, med väldigt få karaktärer som faktiskt agerar som riktiga människor (troligtvis en effekt av Herz bakgrund som dockfilmsskapare). Lägg därtill en tämligen egensinnig klippning, frekvent användning av vidvinkelkameralindser med sk fisheye-effekt samt speglar,skumma kameravinklar och abstrakt arrangerade scenarion fångat med ett riktigt fint svartvitt foto av Stanislav Milota och det hela känns emellanåt smått mardrömslikt. Stämningshöjande är även from Zdenek Liskas suggestiva soundtrack som effektivt avspeglar Kopfrkingl känslomässiga humörsvängningar. I slutändan framtonar en ren skräckfilmsproduktion, inte bara pga av de mörka scener som utspelar sig utan även på att den surrealistiska känslan skruvas upp ordentligt och tankarna går obevekligen till sådana obehagskänslor David Lynch kan skapa i sina bästa stunder. The Cremator är så klart inte bara en smått obehaglig berättelse utan även en politisk kommentar till Juraj Herz samtid. I The Cremator tas flera teman upp, framförallt faran med framväxande fascistiska stämningar. Kopfrkingl är en karaktär som väldigt lätt låter sig svepas med av nazistpropagandan i som börjar genomsyra samhället och heller inte är sen att få med sig andra på denna destruktiva väg mot totalmoralisk kollaps. Det är en mörk och obehaglig resa vi bjuds på mot en obönhörligt väntande katastrof,och med ett minnesvärt slut verkligen värt att vänta på. Under denna färd kommer Kopfrkingl att visa sig vara, eller åtminstone bli, en frånstötande hycklare med ett ständigt obehagligt leende på läpparna och ideligen orerande om sina höga ideal. Han maler på filmen igenom i en ändlös monolog om sin egen förträfflighet och låter sällan någon annan få en syl i vädret. Hrusínskýs obehagligt monotona röst och genomträngande stirrande blick är bärande inslag i att skapa den mardrömslika stämning som präglar The Cremator, men som lätt hade kunnat bli olidligt med fel skådespelare. Men detta är Hrusínskýs film och han är en ren naturkraft i sin huvudroll, lite som en tjeckisk motsvarighet till Peter Lorre vad gäller närvaro och uttrycksfullhet, eller varför inte som en Jack Nicholson i ”The Shining”, Christian Bale i ”American Psycho” eller Anthony Hopkins i The Silence of the Lambs”. Kopfrkingl förstärker även verkligen de groteska personligheter hos de nazisympatisörer som omger honom. Vlasta Chramostová gör även en väldigt fin insats som Kopfrkingls fru wife och Ilja Prachar funkar fint i sin roll som Reineke men de hamnar oundvikligen i skuggan av Hrusinsky. The Cremator är inte en film för alla, den kan säkert upplevas som tålamodsprövande och överdrivet arty, men det är utan tvekan en modig produktion som tar upp tunga ämnen och levererar dem i ett surrealistiskt och smått mardrömslikt paket. Det hela kryddas med en dos väldigt mörk humor och med en minnesvärd insats av Rudolf Hrusínský i sitt esse. En genuint annorlunda och skruvad film som inte lär lämna någon oberörd. Och ibland är det spännande att även släppa fram dylika rullar.