Filmkvällen 25/4 2019 - Cut-Throats Nine

Det är alltid spännande att bege sig in på nya jaktmarker och när det var dags för ToB att sjösätta temat “Skräckens färger” var det inte helt klart var vi skulle landa.

 

Tema - Svinigheter i vintrigt westernland

 

"Maybe we can get out if we try, but I have my doubts that we ever get trough the 400 miles between here and Fort Green"

Sgt Brown 

 

Att utgå från färger handlar ju mycket om associationer och dessa kan ju vara mer eller mindre förståeliga. Men för att inte krångla till det för mycket inledde vi med utgångspunkten ”vita vidder”, alltså kalla ödsliga scenarion präglade av snö, is och dimma. För detta ändamål valdes bl a kvällens film, spanjoren Joaquín Luis Romero Marchents något obskyra ” Cut-Throats Nine” ("Condenados a Vivir") från 1972, en slags hybrid mellan western och skräck med lika delar Sergio Leone och Lucio Fulci. Filmen har fått lite av en kultstatus bland skräckfilmsentusiaster trots att den till viss del andas spaghetti-western, inte helt märkligt ändå med tanke på de tämligen grafiskt blodiga inslagen och den mörka stämningen som närmast för tankarna till exploitationfilm som ”Last House of the Left”. Historien är tämligen enkel och levereras utan krusiduller. Vi befinner oss ute i den amerikanska vildmarken någon gång i inbördeskrigets efterdyningar. Sgt Brown (Claudio Undari, här under sitt alias Robert Hundar) har fått det otacksamma uppdraget att leda en kavalleritrupp som ska eskortera en vagnslast bestående av sju dödsdömda brottslingar ca 40 mil genom en karg och öde landsbygd till Fort Green där de ska hängas. Samtidigt är det tänkt att det ska slås två flugor i en smäll genom att transporten också för med sig ett guldparti, fyndigt nog kamouflerat som de kedjor vilka fångarna är fjättrade med (vem kom på den idén). Hela upplägget känns ju inte helt klockrent och det blir inte bättre av att Sgt Brown har tagit med sig sin tonårsdotter Sarah (Emma Cohen) på denna vådliga färd, extra märkligt då han även vet att an av fångarna är skyldig till att ha våldtagit och mördat hans hustru, men vem? Snart blir det jobbigt värre då resenärerna ska passera ett vintrigt bergsmassiv (egentligen är det de spanska Pyrenéerna vi ser) och mitt i vedermödorna att ta sig fram här attackeras av ett gäng banditer. Tydligen har info om att det ska finnas guld läckt ut. Bara Sgt Brown, Sarah och de sju fjättrade fångarna överlever attacken och lyckas fly undan med vagnsekipaget, vilket emellertid råkar falla utför en slänt i sin vildra framfart. Nu blir det till att fortsätta över de snöiga bergen till fots med sinande proviant och hotet från de förföljande banditerna samt de kedjade dödsdömda, rånarna, mördarna och våldtäktsmännen allestädes närvarande. Hur ska Sgt Brown lyckas ro detta i land och vem av fångarna är egentligen den som mördade hans fru? 

 

När Cut-Throats Nine hade premiär var spaghettiwestern-genren på nedgång, däremot var spansk skräck inne i en intressant period så det är inte så konstigt att denna dystra och blodiga historia dök upp just nu. Genom att höja inslagen av gore i jämförelse med exempelvis Sam Peckinpahs  annars våldsamma ”The Wild Bunch” 1969 samt att framhäva  samma krypande iskalla atmosfär som präglar Sergio Corbuccis ”The Great Silence” 1968 lyckades Marchent leverera en rulle som snabbt blev ökänd för sitt innehåll. Det har ryktats om att många av de mer extrema scenerna lades till efter det att filmen egentligen var klar för att öka intresset, ett intresse som dock först tog fart rejält i och med videofilmens genombrott då en hel del tidigare obskyra skräckisar blev tillgängliga för en större publik. Själva dramaturgin fungerar väldigt bra trots den relativt enkla grundhistorien, kampen för överlevnad kombineras väl med den vidhängande bihistorien om vem som egentligen låg bakom mordet på Sgt Brown fru. Hotet om ond bråd död skapar en spänning som löper filmen igenom, då alla verkar vara beredda att sticka kniven i någon annans rygg när helst chansen ges. Här finns egentligen ingen att hålla på då samtliga verkar tämligen osympatiska (Emma Cohen i offerrollen som Sarah Brown undantagen), antingen är de drivna av hämndbegär, girighet, sorg eller någon kombination av detta. Hat är själva drivkraften för historien som utspelar sig vilket leder till en hel del inte helt uppenbara vändningar. Även om filmen är av lågbudgetkaraktär och inspelad I början av 1970-talet är specialeffekterna likväl imponerande I sammanhanget. Ögon ramlar ut, halsar skärs av, lemmar hackas av, folk bränns levande och naturligtvis sätts det kulor i folk. Flera blodiga scener är filmade i slowmotion och i närbild dessutom. Det märks att det är en person med erfarenhet av denna typ av scener som bidragit här, nämligen Carlos Paradela som bl a stått för specialeffekterna i filmer som ”Fury of the Wolf Man 1972 och “Horror of the Zombies” 1974. De flesta av dessa scener funkar bra och får verkligen filmen att stå ut från mängden av liknande produktioner. Det vilar nästan lite av slasher-känsla över filmen med tanke på hur karaktärerna tas av daga en efter en, dock utan någon maskerad mördare närvarande utan bara ett gäng halvgalna svin. Med tanke på att rollkaraktärerna är ganska endimensionella och dialogen mest ett verktyg gör att framhäva hur osympatiska de är finns väl inte så mycket att orda om skådespelarinsatserna. Robert Hundar (Claudio Undari) är Joaquin Romero Marchents motsvarighet till John Fords John Wayne, en skådis som medverkade I flertalet av regissörens filmer. Filmens huvudprotagonist Sgt. Brown är emellertid svår att särskilja från det drägg till fångar han ansvarar för. Hans enda drivkraft verkar vara hat och precis som de kedjade mördarna tvekar han inte att ta livet av någon om han provoceras. Här finns lite av manusets svaghet, vi får aldrig till fullo veta Browns planer, han är förvisso ute efter hämnd men det finns obesvarade frågor om han, likt fångarna, även har planer att lägga vantarna på guldet. Filmen är som sagt inspelad i Pyrenéerna och fotografen Luis Cuadrados kameraarbete lyckas på ett effektivt sätt förmedla den känsla av isolering och utsatthet som råder bland de snötäckta bergsmassiven. De stämningsfulla vyerna lyfter verkligen fram människans litenhet i denna vidsträckta och ödsliga natur. Cut Throats Nine var helt klart oväntat våldsam och visuellt brutal för sin tid även om den kanske inte är en av de mest brutala westerns som gjorts. Likväl skulle den väl ha passat in bland andra sk ” Video Nasties” och förtjänar den uppmärksamhet den fått. Det är en produktion typisk för de dystopiska westernrullar som följde i kölvattnet av Vietnamkriget, här finns inga spår av humor och våldet var inte av det mer lättsmälta slaget utan mer åt det vi får oss till livs i filmer som ”Zombi 2”. Något lyckligt slut är inte direkt att förvänta sig och den enda glimt av humanis ges ide flashbacks vilka ger lite av en bakgrundshistoria till vissa karaktärer och hur det blev som det blev. Trots en del skönhetsfläckar känns Joaquín Luis Romero Marchents film som en passande inledning till ToB:s nya färgtema, ni som var med får känna er lyckligt lottade. 

Videoklipp

Filmkvällen 25/4 2019 - Cut-Throats Nine