Tema – De rika på menyn

”This is the police! Lay down your knives and forks! You have all been eating the Prime Minister!”

Police Inspector

Politisk skräck stod på temat men det visade sig att det kanske skulle bli mer vilt och utflippat än kalla kårar när publikens val visade sig vara Peter Richardsons brittiska kultfilm ”Eat the Rich” 1987. Man kan väl lugnt säga att detta är en vattendelare, antingen är det galna anarkistiska anslaget och den svarta humorn något som uppskattas eller så kan det hela bara avfärdas som nonsens utan substans. Det hjälper säkert att ha någon form av koppling till brittisk 1980-tals TV i allmänhet och komikergruppen Comic Strip i synnerhet. Här har vi en drös mer eller mindre kända profiler från den samtida brittiska nöjesbranschen i olika biroller, vilket säkert är extra kul för alla som känner igen dem. En fördel är så klart också om man gillar att headbanga till Motörhead. Manuset till Eat the Rich är skrivet av Pete Richens, Richardsons mångårige kollega, och är kanske inte filmens starkaste kort om man säger så. Men någon form av handling finns här likväl.  Den bittre och missnöjde jamaicanske servitören Alex (Al Pillay, här av någon anledning medverkande under det kvinnliga alter egot Lanah Pellay) arbetar på den svindyra och exklusiva restaurangen Bastard som frekventeras av ett snorrikt och arrogant klientel. Alex hatar restaurangens gäster och efter att en dag varit oförskämd mot några av dessa får han (hon/hen) till slut sparken. Nu utan pengar och bostad och ingen i bekantskapskretsen villig att hjälpa honom vänder sig Alex till socialen, men även där blir det nobben. Efter att ha inspirerats av en terroristattack mot en ambassad han bevittnat beslutar sig Alex att tillsammans med en annan hemlös, Ron (Ron Tarr), råna ett socialkontor. Därpå flyr de två ut på landet tillsammans med två andra knäppskallar, Fiona (Fiona Richmond) och Jimmy (Jimmy Flagg), för att där starta en marxistisk gräsrotsrevolution. Samtidigt är inrikesminister Nosher (Nosher Powell) I färd med att kandidera tiil premiärministerposten. Nosher är urtypen för en populistpolitiker som älskas av väljarna trots sitt allmänt sviniga beteende och bråk med allt och alla. Som om inte detta räcker så agerar den brittiske hemlige agenten Commander Fortune (Ronald Allen) i bakgrunden för att misskreditera Nosher och sabotera hans kampanj. Commander Fortune har nämligen en egen agenda, han är rysk dubbelagent med uppgift att undergräva det brittiska styret. När så Alex och hans tre revolutionärer återvänder till London och tar över den gamla arbetsplatsen Bastard med våld och döper om den till Eat the Rich ser Commander Fortune en chans att utnyttja detta. Tillsammans med sin underhuggare Spider (Lemmy från Motörhead) börjar han nu planera för att göra sig av med Nosher och kretsen kring honom för gott. Naturligtvis ballar allt ut fullständigt. Verkar detta klart, naturligtvis inte.

OK, Eat the Rich saknar ett ordentligt manus, denna produktion kunna faktiskt nästan kunna passera som en brittisk Troma-motsvarighet i stil och känsla. Vi har här en riktigt svart komedi som nog kan upplevas som tämligen smaklös i sin humor, tankarna går osökt också till produktioner av John Waters som ”Pink Flamingos”, ”Serial Mom”, ”Pecker” och ”Cecil B. Demented”.  Eat the Rick tar sig aldrig på riktigt alvar, det är en röra av skruvade infall och obskyra karaktärer och den politiska satiren över det brittiska klassamhället kommer väl lite i bakgrunden och känns kanske inte sylvass. Tempot svajar även en del, framför allt i och med växlingen mellan scenerna i London och på landsbygden.  Detta vägs dock upp av alla knasiga saker som sker färgstarka miljöer och karaktärer. Det bästa är att bara at5t luta sig tillbaka och åka med genom detta dårhus. Bäst är Eat the Rich när den fokuserar antingen på den brötige Nosher, den reflekterande Alex eller scener som de från socialkontoret eller Bastards Och så har vi ju alla dåtidens brittiska celebriteter som kan få publiken att småle när de dyker upp i mer eller mindre försumbara roller, blinka och du kan missa några.  VI får cameos från bl a Shane McGowan, Paul McCartney, Wendy O. Williams, Bill Wyman, Rik Mayall, Danny Peacock, Nigel Plane, Koo Stark och Sandie Shaw.  Lemmy är som sagt också med I en lite större roll som Spider Han har vi ju också sett i filmer som ”Hardware” och ”Airheads”. Överlag är det svårt att bedöma skådespelarinsatserna eftersom alla spelar över så pass mycket. Här finns inga normala karaktärer. Al Pillays /Lanah Pellays Alex är t ex en slags queer-person, med tanke på filmens tema är det lite märkligt att detta inte berörs på något vis. Nosher Powells Nosher är en osympatisk idiot av rang, Det är svårt att föreställa sig hur en man som Nosher ens skulle kunna ha en karriär inom politiken, men å andra sidan blir Powells skildring ändå nästan trovärdig, för på något sätt vet han alltid hur han ska vända en initialt ofördelaktig situation till sin egen fördel, ett beteende som inte är särskilt olikt verkliga politikers. Eat the Rich gjordes ju vid en tidpunkt då Maggie Thatcher satt vid makten i Storbritannien, så det fanns säkert en baktanke här. Nosher Powell var faktiskt inte en skådis vid denna tid utan stuntman som medverkat i filmer som några tidiga tidiga James Bond- och ”Star Wars”-rullar samt de två första delarna av Sergio Leones ”Dollars Trilogy”. Faktum är att Lemmy Kilmisters Spider otroligt nog nästan den mest normala av alla huvudkaraktärer. Apropå Motörhead så måste ju filmens soundtrack nämnas, bandet är ju ansvarigt för detta. Gillar man hårdrock och Motörhead så kan man ju inte låta bli att digga med, vid ett tillfälle i filmen får vi till och med se när Lemmy och kompani framför Dr Rock på en klubb. Bara detta är säkerligen värt att kolla in för riktiga Motörheadfans. Eat the Rick är som sagt inte för alla, antagligen inte ens en så bra film egentligen. Men har du fallenhet för lite härlig rock’n’roll och humor a la lågbudget-Monty Python, ja då är detta en film väl värd att se. Kul hade vi i alla fall.