Tema – Satans mamma!

”Dead people are harmless”

Bahri

Vi drog igång på högsta växel ed temat ”Satans mamma!”, och jäklar viken åktur det blev. Filmen som röstats fram var den indonesiske regissören Joko Anwars ”Satan's Slaves” (”Pengabdi Setan”) från 2017, en remake av landsmannen regissören Sisworo Gautama Putras film med samma namn från 1980. Anwars version har helt klart överträffat föregångaren vad gäller popularitet och rönt mycket uppskattning världen över.  Förra året kom även en uppföljare, ”Satan's Slaves 2: Communion” (”Pengabdi Setan 2: Communion”), som tydligen ska vara minst lika bra som sin föregångare. Anvar har ju genom åren också visat sig vara riktigt bra på att leverera ockulta rysare med filmer som ”The Forbidden Door”("Pintu Terlarang”) 2009 och ”Impetigore” (”Perempuan Tanah Jahanam”) 2019. Satan's Slaves är lite av en tribut till Gautama Putra, vars original tydligen var den film som inspirerat Anwar till att satsa på regissörskarriären. Här får vi också en film som osar 1970-tals ockultismsskräck långa vägar. Filmen utspelar sig i en liten indonesisk landsortsby 1981 där vi introduceras familjen Suwono, bestående av det gifta paret Mawarni (Ayu Laksmi) och Bahri (Bront Palarae) samt deras fyra barnm, 22-åriga Rini (Tara Basro), 16-åriga Toni (Endy Arfian), 10-åriga Bondi (Nasar Anuz) och den 6-årige minstingen dövstumme Ian (Muhammad Adhiyat). Hos familjen bor även Bahris mamma Rahma (Elly D. Luthan). Familjen har det ganska tufft ekonomiskt då Mawarni har drabbats av en mystisk sjukdom och är sängliggande och royaltypengarna från hennes tidigare sångkarriär är slut för länge sedan. Familjen Suwono kämpar dock på, även efter det att Mawarni slutligen avlider på grund av sin sjukdom. Men nu börjar bekymren på allvar, med Mawarnis död inleds nämligen en serie av övernaturliga händelser som sätter skräck i de fyra syskonen. Det blir inte bättre av att pappa Bahri tvingas lämna dem ensamma i huset eftersom han måste åka iväg till stan för att försöka hitta en lösning på familjens ekonomiska problem. Syskonen hemsöks i allt högre grad av hemska uppenbarelser som bara verkar bli allt mer skrämmande. Varför drabbas de av detta just nu, och vad är det för mörk familjehemlighet som möjligen kan förklara det hela? Den som överlever kanske får svar.    

Anwar har med Satan's Slaves fått till en riktigt effektfull liten skräckis tydligt inspirerad av filmer som ”Rosemary’s Baby”, ”The Omen” eller ”The House of the Devil”. Här slösas ingen tid på att etablera den underliggande kusliga stämningen, klockan so den sjuka mamman Mawarni ringer i för att påkalla uppmärksamhet från sina barn ljuder t ex olycksbådande filmen igenom och de obehagliga porträttmålningarna i de mörka korridorerna verkar stirra ner på alla som passerar förbi. Visst, man kan invända att de grepp Anwar tar till för att skapa skrämseleffekter inte är så originella men det fungerar likväl oväntat bra i detta sammanhang. Satan’s Slaves kanske aldrig blir riktigt otäck (men hur många skräckfilmer blir det egentligen), emellertid lyckas filmteamet upprätthålla en småkuslig stämning filmen igenom. Att det sedan finns en del logiska luckor i berättelsen kan man leva med, även om detta kunde ha undvikits med lite tydligare förklaringar. Det är dock inget som stör allt för mycket. Ett stort plus även till fotografen Ical Tanjung som verkligen verkat ha haft gått loss på alla cylindrar med sina inzoomningar, panoreringar och lek med olika ljussättningar. Soundtracket, komponerat av Bembi Gusti, Tony Merle och Aghi Narottama ger också en extra stämningshöjning till de scener de ackompanjerar. Något so ytterligare förhöjer skräckstämningen i filmen är också utan tvekan de utmärkta skådespelarinsatserna. Framförallt imponerar Tara Basro i sin roll som den äldsta dottern Rini. Hon känns trovärdig som både viljestark och handlingskraftig beskyddare av familjen men också som mjuk och omtänksam gentemot sina syskon. Det får oss som publik att känna sympati för henne när allt börjar gå riktigt åt helvete.  De övriga syskonen, Tony, Bondi and Ian, tenderer kanske att smälta ihop en del och är lite svåra att skilja åt emellanåt, men Arfian, Annuz och Adhiyat gör verkligen inte bort sig i sina roller. Adhiyats gör sin dövstumme Ian så bra man kan önska sig och Arfians Tony ska ju visa sig bli en viktig del i pusslet att lösa mysteriet om vad som pågår. Sammanfattningsvis så är Satan’s Slaves en riktigt bra skräckfilm där kärleken och kunskapen om genren lyser igenom. Vi får spöken, zombier, besatthet, förbannelser och någon slags satanistisk kult. Detta, tillsammans med en utmärkt skådespelarensemble, gör att det inte finns så mycket mer att önska. De flesta lämnade nog denna filmkväll nöjda och belåtna. Och det är ju så det ska vara.