Tema: Hem till (mardröms)byn

"KK, Peter følt i forsen før många år sedan"

Sara

En del skräck har det emellertid blivit, även om mycket består av independentfilm av något tveksam kvalitet. Framför allt Norge och Danmark har levererat en del sevärda saker under de gångna 20 åren, och självklart förtjänar detta faktum uppmärksammas på en ToB-kväll. Den rulle som fick representera nordisk skräckfilm blev norrmannen Pål Øies ”Skjult” ("Hidden") från 2009. Øies första skräckis ”Villmark” 2003 hade fått en del positiva omnämnande, så onekligen hade han en viss känsla för genren, något som Skjult också bevisar. Filmen handlar om Kai Koss, KK, kallad av sina vänner, (Kristoffer Joner), en något udda existens med ett labilt psyke och mörkt förflutet. Det var nästan 20 år sen Kai lämnade den lilla by han en gång växt upp i för att börja ett nytt liv, fritt från de plågsamma minnena från barndomen. Men när Kai en dag nås av budskapet av att hans gamla mamma dött beger han sig åter tillbaka till sin hembygd för att ordna med de praktiska detaljerna kring begravning och dödsbo. Men väl där börjar dock saker han förträngt åter flyta upp till ytan, Kai tycker sig t ex se och höra mystiska saker i det gamla nedgångna barndomshemmet där han plågats som liten. Än värre blir det efter att ett par unga tonåringar plötsligt försvinner spårlöst och en del av ortsbefolkningen börjar insinuera att Kai kan ha något med saken att göra. Sakta men säkert bryts Kais psyke allt mer ner, vem är han egentligen och vilken roll har han i den senaste händelseutvecklingen. Kan svaren möjligtvis kopplas till vad som hände en pojke vid namn Peter en gång för så länge sedan? 

Det Øie framförallt lyckas med och som är Skjults absolut starkaste kort är den suggestiva atmosfären. Tankarna går osökt till Twin Peaks när man tänker på miljöerna och det något egensinniga persongalleri vi möter. Detta förlåter mycket av de något billiga hoppa till-effekterna och en historia som kanske är något överarbetad. Stämningen i filmen är verkligen mörk och olycksbådande och lyckas på ett effektivt suga in tittaren om man ger den chansen. Just de ödsliga landskapen med en tät snårig skog runt en enslig by är ett utmärkt exempel på hur vi här uppe kan utnyttja de fina kulisser vi faktiskt har tillgång till. Øie tar också sin historia på allvar, han försöker inte sälja in den med enkla slasher- eller gore-element utan förlitar sig mer på det skådespelarna och naturen förmedlar. Framförallt Kristoffer Joner gör en bra insats som den ångestfyllde och trasige Kai men även Cecile Mosli i rollen som sympatisk polis gör bra ifrån sig. Likt David Lynch låter Pål Øie publiken själv bilda sig en uppfattning om vad som verkligen händer, på ont och gott. Men det gör i alla fall att man kan se Skjult flera gånger och hitta nya infallsvinklar i historien. Därför ger vi alla chansen att för första eller tredje gången ta del av en bra psykologisk thriller från det kalla och mörka Norden.