Tema - Maxad Rymdaction

"I did not forget you, Earth. I have waited one thousand Space Years to destroy you"

 The Wizard

Vi talar här om den i vissa kretsar ökända turkiska kultrullen "The Man Who Saves The World" ("Dünyayi Kurtaran Adam"), även känd som ”Turkish Star Wars”. Från 1982 i regi av Çetin Inanç. Ja, vad ska man börja när det gäller att försöka förklara vad denna film handlar om? Denna lågbudgetproduktion är ett i grunden seriöst försök att skapa en turkisk sci fi-rulle utifrån ytterst begränsade resurser. Regissör Inanç tager således vad han haver, nämligen ett gäng amatörskådisar, inspelningsutrustning som sett sina bästa dagar, rekvisita som måste hittats i någon second hand-affär samt diverse filmklipp från ”Star Wars” och amerikanska och sovjetiska nyhetssändningar om diverse rymdprojekt. Lägg därtill ett soundtrack mestadels bestående av ”lånad” musik från ”Raiders of the Lost Ark”, ”Moonraker”, ”Ben-Hur”, ”Flash Gordon” ”Battlestar Galactica” och ”Planet of the Apes” m fl, dessutom kryddat med Johann Sebastian Bachs ”Toccata”. Hela detta upplägg med ett manus som verkar ha improviserats fram efter hand, osannolikt taffliga actionsekvenser, skrattretande dialog (textningen gör sitt till) och de skamlösa stölderna av material från andra filmer som klippts in rakt av gör The Man Who Saves The World till en skrattfest av rang.

Handlingen då? Ja, vad ska man saga? Det hela inleds med en berättarröst som ger oss en bakgrund till utvecklingen bakom människans rymdresor. Samtidigt visas klipp från Star Wars, med piloter som hoppar in i sina X-Wing-skepp och The Millennium Falcon som glider genom rymden, detta mixat med gamla ryska sepiafärgade nyhetsklipp innehållandes bilder av V-2-raketer. Dessa klipp vissas igen och igen … och igen. Att människan nu lämnat jorden för att utforska universum står således helt klart. Jorden i det här fallet klipps in i form av Death Star från Star Wars, en film som tyvärr spelats in i annat bildformat vilket innebar att Inanç fick trycka ihop scenerna härifrån horisontellt, med en äggformad snarare än klotformad planet som resultat. För att skydda  Egg Star, nej Jorden ska det vara, mot främmande angrepp har ett säkerhetssystem utvecklats, planeten omges nämligen av en ogenomtränglig sköld skapad av … tja någon slags kraft från mänskliga hjärnor eller något dylikt. Problemet är nu bara att plötsligt har det dykt upp en ond superskurk kallad ”The Wizzard”, och av någon anledning har han snöat in på att förgöra Jorden genom att själv utveckla ett vapen baserat på mänsklig hjärnkraft, så att han kan tränga igenom försvarsskölden och spränga planeten i bitar. Oturligt nog för honom är det ont om tillgång till mänskliga hjärnor ute i rymden, men detta ska väl gå att ordna. Mänskligheten har dock bestämt sig för att slå tillbaka mot denna fiende och två av dem som har i uppdrag att bekämpa ondskan är våra två hjältar Luke Skywalker och Han Solo, eller nej, det ska naturligtvis vara den Ramboliknande Murat (Cüneyt Arkin) och hans polare Ali (Aytekin Akkaya). Dessa möter vi när de, inklippta i slutstriden från Star Wars, far omkring och skjuter på det mesta under det att The Wizzards armé anfaller jorden. Anfallet avvärjs, men Murad och Ali kraschlandar på en ökenplanet och det är nu deras jakt börjar på en slags magiskt svärd och en speciell mänsklig hjärna, detta för att en gång för alla sätta stopp för den elake rymdtrollkarlen. En rad bisarra fightingscener följer sen på varandra, där Murat och Ali slåss mot, skelett, zombies, mumier, varulvar, robotar och rosa fluffmonster och andra maskeradvarelser till tonerna av ledmotivet från Indiana Jones. Ska våra två hjältar komma levande ur det här och lyckas stoppa ondskan eller är vår stackars äggformade planet dömd till undergång? Ja, det är väl egentligen inte huvudfrågan, utan snarare, vad tusan kommer vi att få se härnäst? Och varför?  The Man Who Saved the World är en film man bara ska låta sig svepas med av. Att försöka bedöma dess kvalitéer utifrån ett normalt perspektiv går inte. Dramaturgin är smått kaotisk, klippningen amatörmässig och klumpig, dialogerna monotona och styltiga och användandet av det stulna bild- och ljudmaterialet så löjeväckande oskickligt infogat att det hela nästan känns som en smått delirisk upplevelse. Denna film ses helst tillsammans i glada vänners lag och med ett par öl att skölja ner det hela med. Således en utmärkt rulle att visa på ToB en gråtrist torsdagskväll i mars. Och detta är ju faktiskt gott nog, eller hur?