Filmkvällen 27/10 2016 - All the Colors of the Dark

Mystiska mordmysterier är ju något som känns synnerligen passande mörka höstkvällar, så ett par dagar innan Halloween passade ToB på att bjuda på just ett sådant. Eller ...?

 

Tema - Svart magi och blå ögon

 

“I got frightened. A strange guy tried to follow me all the way home."

Jane Harrison
 

All the Color of the DarkTemat var gialloikoner och kvällens huvudpersoner visade sig vara den italienska skådespelerskan Edwige Fenech samt regissören Sergio Martino, vilka arbetat tillsammans i ett par giallis såsom ”Lo Strano Vizio della Signora Wardh” (”The Strange Vice of Mrs. Wardh”) 1971 och “Il tuo Vizio è Una Stanza Chiusa e Solo Io Ne Ho la Chiave” (“Your Vice Is a Locked Room and Only I Have the Key”) 1972 men även i screwball-komedier som ”Giovannona Coscialunga Disonorata con Onore” (”Giovannona Long-Thigh”) 1973. Kvällens val blev emellertid en lite annorlunda typ av giallo med vissa ockulta övertoner, nämligen ”Tutti i Colori del Buio” (”All the Colors of the Dark”) 1972. Tankarna går osökt till Roman Polanskis Rosemary’s Baby 1968 men Martino fokuserar mer på febrigt drömlika sekvenser snarare än subtil krypande skräck. Filmens centrala tema kretsar kring Edwige Fenechs rollkaraktär Jane Harrisons väg allt djupare ner i galenskapen efter kontakten med en satanistisk kult. Själva grundhistorien är faktiskt inte det centrala i All the Colors of the Dark utan snarare de stämningar och känslor det i många fall bisarra och smått surrealistiska bildspråket förmedlar. I stora drag går dock det hela ut på att Londonbon Jane Harrison plötsligt börjar hemsökas av mardrömmar orsakade av de traumatiska händelser hon varit med om. När hon var fem år mördades hennes mamma och nyligen har Jane även drabbats av missfall efter en bilolycka förorsakad av pojkvännen Richard Steele (George Hilton). Hemska drömfragment av en blåögd man med All the Colors of the Darkkniv gör hennes liv till ett mindre helvete och hon är beredd att testa det mesta för att råda bot på det hela. Pojkvännen Richard som är apotekare föreslår vitaminpiller, systern Barbara (Nieves Navarro) som arbetar för en psykiater föreslår terapi medan den sexiga grannen Mary Well (Marina Malfatti) kommer med det bisarra förslaget att Jane bör testa på att delta i en svart mässa tillsammans med ett antal djävulsdyrkare. Med hopp om att skräckvisionerna ska försvinna blir det ett besök hos satanistkulten, men det var ett dåligt beslut. Efter en orgastisk invigningsceremoni visar det nämligen att mardrömmarna blir än mer verkliga och Janes bräckliga psyke hotar att fullständigt krascha. Var det hela ett lömskt trick och finns det nu någon väg ut ur den mardröm hon hamnat i, bort från den galna kulten som nu verkar hota hennes liv.     

 

All the colors of the Dark är som sagt inte en film som bygger på en traditionellt berättad historia, upplägget drar mer åt det David Lynch senare skulle komma att producera. Vi har en mängd kufiska karaktärer vars uppsåt känns ytterst tvetydiga samt skeenden som inte alltid är så lättförståeliga. Martino lyckas hur som helst skapa en obehaglig stämning som löper filmen igenom. Scenerna där Jane i olika miljöer jagas av den mystiske knivförsedde psykopaten är t ex snyggt utförda och det lägenhetskomplex där hon bor förvandlas effektivt till ett skräckens kalejdoskop. Gränsen mellan dröm och verklighet är alltid nära och suddas ut, vilket gör att man aldrig riktigt är säker på vad som egentligen händer. Vad gäller grafiskt våld är detta en tämligen återhållen film sett ur ett giallo-sammanhang, visst finns här ett par obehagliga scener särskilt i anknytning till de All the Colors of the Darksatanistiska excesserna men inget som egentligen står ut. Fenech är den skådis som I praktiken får bära filmen på sina axlar eftersom hon är med i nästan varje scen. Hon fixar det väl i rollen som den utsatta och sårbara Jane. Trots att All the Color of the Dark inte har en lika sleazig ton som många andra liknande filmer från denna era lyckas Fench ändå ge sin karaktär en stark sexuell laddning som kommer att få konsekvenser. Kultfavoriten Ivan Rassimov är också kul att se som Janes spöklike plågoande Mark Cogan, han har en helt perfekt diabolisk framtoning här. I övrigt gör resten av skådespelarensemblen vad de ska, men med tanke på att filmens upplägg är som det är blir de mest någon form av statister i sammanhanget. Den verklige stjärnan är väl fotografen Giancarlo Ferrando som medverkat i ett par andra Martino-produktioner. Här står han verkligen för ett par innovativa kameralösningar. Manuset är skrivet av giallo-veteranen Ernesto Gastaldi men detta är väl nog filmens svagaste del. Upplägget känns som sagt ganska fragmentariskt och alla drömsekvenser gör att filmen ibland mest blir ett kollage av olika scener. Mycket känns oförklarat och osammanhängande. Men som skruvad mardrömsvision fungerar All the colors of the Dark ändå bra och något av en twist dyker så småningom också upp, även om den kanske är något lam i giallo-sammanhang. 

Videoklipp

Filmkvällen 27/10 2016 - All the Colors of the Dark

Lägg till kommentar

Plain text

Genom att skicka in detta formulär accepterar du Molloms integritetspolicy.