Tema: Vaktmästare med rätt att döda de odöda

"Hell, at a certain point in life, you realize you know more dead people than living."

Francesco Dellamorte

Filmen som visades var Michele Soavis ”Dellamorte Dellamore” eller ”Cementery Man” från 1994. Men detta är inte en zombiefilm i vanlig bemärkelse, snarare kan man väl beskriva den som en slags korsning mellan skräckkomedi och romantiskt drama i gotisk stil. Historien, byggd på en roman av Tiziano Sclavi, är på ytan tämligen enkel. Francesco Dellamorte (Rupert Everett) är kyrkogårdsvaktmästare i den ensliga lilla italienska byn Buffalora. Här framlever han ett ganska så händelsefattigt liv tillsammans med sin assistent, den storvuxne och efterblivne  Gnaghi (François Hadji-Lazaro). Emellertid är det en sak som emellanåt ställer till en del problem, kyrkogården bär nämligen på en hemlighet som bara  Dellamorte och  Gnaghi känner till. Här har de döda en irriterande ovana att återuppstå sju dagar efter det de gravsatts. Dellamorte har därför tagit på sig den otacksamma rollen som samhällets beskyddare vars uppgift är att förpassa de levande döda tillbaka till sina gravar genom att skjuta deras skallar i bitar när de får för sig att börja trava runt. Eftersom han ses som en skruvad enstöring av byns befolkning är det ingen som lägger sig i hans göranden och låtanden, vilket passar Dellamorte bra. Men en dag besöker en ung änka (Anna Falchi) kyrkogården för att lägga blommor på sin avlidne makes grav och vaktmästaren drabbas av en plötslig passionerad förälskelse. Det hela utvecklas till en romans som dock får vådliga konsekvenser med en hel del nya lik att begrava som följd. Dellamortes verklighetsuppfattning börjar, i takt med att saker och ting spårar ur allt mer, sakta uppluckras. Vad är det egentligen som pågår, håller han helt på att tappa greppet och framför allt, kommer kärleken till Henne att övervinna allt? 

Soavi har med Dellamorte Dellamore skapat en ytterst egensinnig film som man inte glömmer i första taget. Det som börjar som en ordinär zombiefilm utvecklas snart till en skruvad och underhållande blandning av nekromantisk komedi, giallo-doftande slasher och hallucinatoriskt drama. Ja, som en mix av ”Amélie”, ” Dawn of the Dead” och ”Donnie Darko” i David Lynch-tappning. Manusförfattaren Gianni Romoli har dessutom gjort ett utmärkt jobb med att gjuta liv i Sclavis romanfigurer. Rupert Everett ger sin kufiske Francesco Dellamorte ett i grunden sympatiskt uttryck. Han är som klippt och skuren för denna roll, hans torra berättarröst och närmast uttråkade förhållningssätt till den extremt absurda tillvaro han lever i är något som gör filmen till ett nöje att se. François Hadji-Lazaros Igor-liknande Gnaghi, som endast kommunicerar genom grymtningar, är ockå en gestalt som väcker sympati. Tillsammans utgör de båda ett väldigt festligt par. Övriga skådisar gör vad de ska, även om Anna Falchi är något profillös. För alla som förväntar sig blod och splatter finns det också en hel del justa effekter, även om de är ganska återhållsamma i jämförelse med en del andra traditionella zombiefilmer. Framför allt de levande döda ser väldigt bra ut och har alla sin unika utformning kopplade till dödsorsaken. Bits gör dom också, även om resultatet inte blir det vanliga. Som kronan på verket har vi Mauro Marchettis drömlika scenografi och Soavis innovativa val av kameravinklar vilket ger det hela den rätta surrealistiska touchen. Dellamorte Dellamore erbjuder en resa där man som tittare inte har en aning om vart färden bär, och det är ju om något ett bra utgångsläge.