Tema . Darth Vader på Spring Break

 “The annual migration of the idiot.”

Doc Willet
 

Ja inte direkt vårkänslor och solsken i blick denna gång, men väl en nostalgisk resa till en varmare plats där collegeungdomar firar spring break i ett somrigt Florida. Denna filmkväll bjöds det på någon slags italiensk 1980-tals hybridskräck i form av ”Nightmare Beach” från 1989, regisserad av en av exploitationgenrens mer framstående namn Umberto Lenzi. Ja men då vet man ungefär vad som vankas, blod, våld, naket allt stöpt i form av en tämligen enkel b-filmshistoria med inslag av medveten eller ofrivillig komik. Men det verkliga mysteriet här är kanske inte vem nästa mordoffer ska bli utan vem som faktiskt regisserade Nightmare Beach. IMDB anger här både Umberto Lenzi och filmens FX-ansvarige James Justice. Lenzi lär tydligen blivit ovän med produktionsteamet under inspelningen och då ersatts av Justice men likväl hängt kvar och hjälpt till lite här och var. Båda regissörerna tilldelades därefter det gmensamma pseudonymnamnet Harry Kirkpatrick. Nåväl, detta har mindre betydelse, gillar man typisk italiensk 80-talsskräck av denna typ lär man inte bli besviken, visst Nightmare Beach saknar den stilistiska finess vi kan se i samtida genrefilmer som exempelvis Dario Argentos ”Opera” eller Michele Soavis ”The Church” men suktar man efter anspråkslös underhållning kryddad med spektakulära mord och sex till tonerna av klassisk 80-talsrock i typisk italiensk gialloestetik, ja men då lär detta vara en njutbar anrättning. Nightmare Beach öppnar i klassisk slasheranda. I en prolog får vi se Edward "Diablo" Santor (Tony Bolano), ledaren för ett MC-gäng som kallar sig The Demons, bli avrättad i elektriska stolen inför ett antal åskådare. Diablo är dömd till döden efter att ha fällts för mordet på en ung kvinna, men inför bl a offrets syster Gail Jackson (Sarah Buxton) hävdar han syn oskuld och svär att komma tillbaka för att hämnas denna oförrätt. Och naturligtvis försvinner Diablos kropp från bårhuset en kort tid efter avrättningen. Sen hoppar vi fram ett år och det är äntligen dags för årets spring break i Miami.  Och ja 90-talskidsen gör som de brukar under dessa festligheter, dricker öl, snackar skit, raggar, delar i wet t-shirt-tävlingar, luftar sina hockyfrillor, spelar död i hotellpoolen, ja ni fattar grejen. Bland alla partysugna ungdomar hittar vi barndomsvännerna Ronnie Rivera (Rawley Valverde) och Skip Banacek (Nicolas De Toth), som bestämt sig för att dränka sina sorger efter en jobbig fotbollsförlust. Sagt och gjort, de tar in på ett sunkigt hotell ägt av en sliskig figur som gillar att smygtitta på de kvinnliga gästerna, nu ska det krökas och gökas minsann. Nightmare Beach är en rejäl portion klassisk 80-tals screwballfilm, det får man ta. På en bar stöter grabbarna grus så klart ihop med Gail Jackson som väl inte direkt kommit över mordet på systern. Ronnies plumpa raggningsförsök på en bartender går som väntat åt helvetet så han lämnar baren för att söka bättre jaktmarker, Skip ser därefter inte röken av honom nästa dag och börjar bli orolig. Det har han all rätt att vara för ett rykte har börjat sprida sig att en tjomme på motorcykel och maskerad med integralhjälm åker rumt på stan och mördar partysugna kids med elektricitet på de mest underfundiga vis. Detta får naturligtvis inte komma till allmänhetens kännedom eftersom det skulle kunna orsaka panik och att spring break-gänget skulle sticka varpå Miamis inkomster drastiskt skulle sina. Så l sann “Jaws”-anda gör stadens höjdare borgmästare Loomis (Fred Buck), den alkoholiserade läkaren Doc Willet (Michael Parks) samt den brutale polischefen Strycher (John Saxon) sitt bästa för att mörka det hela. Men Skip och Gail lurar man inte så lättminsann, de beslutar sig för att slå sig ihop för att hitta Roinnie och avslöja vad som är på gång. De har en plan, inte i Sickan-klass direkt kan man väl säga. Men nu är det dags att ta reda på vem som åker runt och mördar spring break-idioterna en efter en.

Nightmare Beach är en amerikansk-Italiensk samproduktion som på ytan dock verkar ha mer gemensamt med amerikansk slasher än italiensk giallo. Men under den typiskt amerikanska collegefilmsmiljön döljer sig en rejäl dos klassisk italiensk sen 80-talsskräck. De överdrivna och spektakulära morden är onekligen klart giallo-inspirerade. Den specialutrustade motorcykeln är ett exempel och namnet på motorcykelgänget The Demons, är en blinkning åt Lamberto Bavas “Demons”-filmer. Både Demons och Nightmare Beach har dessutom samma kompositör som ligger bakom det metalpräglade soundtracket, Claudio Simonetti, som vi ofta sett samarbeta med Dario Argento. Mördarens bikerutstyrsel har även den använts åtskilliga gånger tidigare i liknande först i produktioner som ”What Have They Done To Your Daughters" (1974) och ”Srip Nude For Your Killer” (1975) och senare i ”Night School” (1981) och Nail Gun Massacre” (1985). Ett annat inslag som för tankarna till gialloscenen och gör att Nightmare Beach står ut lite bland liknande samtida slasherfilmer filmer är den ironiserande kritiken av religion och dess företrädare. I det här fallet pastor Bates (Lance LeGault), som trots sitt Bibelrabblande inte ens kan övertyga sin festglada dotter Rachael (Debra Gallagher) om vad som är rätt och fel. Det är ju inte direkt ovanligt inom italiensk skräck att religiösa företrädare skildras i dålig dager som exempelvis i Lucio Fulcis ”Don’t Torture a Duckling”. Överlag skildras merparten av persongalleriet i Nightmare Beach som osympatiska eller imbecilla. Men vi får i alla fall avnjuta ett par framträdanden av skräckfilmskändisar. Framför allt då John Saxon så klart som den osympatiske polischef Strycher, Saxon kanske borde få en egen temakväll. Saxon är ju ett välkänt ansikte inom giallogenren, vi har sett honom i filmer som ”The Girl Who Knew Too Much" (1963 ”Tenebre” (1982), ja och i ”A Nightmare On Elm Street” (1984) så klart. Michael Parks, vilkens långa kariär bl a innefattar samarbete Quentin Tarantino I båda ”Kill Bill”-filmerna ger Nightmare Beach lite klass i sin roll som den försupne Dr. Willet. Vadgäller huvudpersonerna är det kanske inte lika kul. Tyvärr är Sarah Buxtons Gail stel som en planka utan några större spelrum för uttryck. Snyggingen Nicolas De Toth, som Skip är lyckligtvis bättre i sin roll som Gails partner. Han är förresten son till Andre De Toth som regisserade ”House Of Wax” redan 1953. En sak till som gjorde Nightmare Beach extra njutbar denna gråkulna kväll var det härliga fotot från Fort Lauderdale som här fick fungera som fiktiv kuliss till Manatee Beach. Det känns som denna 80-talsretromiljö verkligen är autentisk. Lenzi och hans filmteam verkar också synnerligen fascinerade av wet T-shirt-tävlingar som ofta sponsrades av tidningar som Playboy, men är någon förvånad att en större del av filmen än nödvändigt skildrar dessa event? Är Spring break en klassiker, nej så klart inte. Det är en stunds dum underhållning för alla som vill ha lite blodig sand mellan tårna. Ja men varför inte.