Tema - Full frontal bockfot

"Lando! If you don't come out we're gonna shoot up your house full of holes."

Henchman

Vad detta resulterade i var en smått surrealistisk upplevelse vi nog inte varit med om sedan den gången vi drabbades av H. Tjut Djalils utflippade indonesiska häxbrygd ”Mystics in Bali”. Om denna lågbudgetrulle kändes lite allmänt b-aktig så är det nog ingenting i jämförelse med vad som bjöds på denna gång. Åter var det en gömd ”skatt” från Sydostasien som grävts fram, nämligen Efren C. Piñons filippinska ”Lumaban ka, Satanas” (”The Killing of Satan”) från 1983. Sällan har väl den kristna katolicismen utövats på ett mer intressant och fängslande vis än i denna produktion. Att Filippinerna är ett religiöst land visste vi ju, men att det kunde gå till så här var en nyhet. Men vad var det egentligen vi såg? Ja, här kommer ett försök till sammanfattning. Hjälten i denna rulle är den jeansklädde Lando San Miguel (Ramon Revilla), en kille med ett mörkt förflutet som mördare men nu en hängiven familjefar med ett hjärta av guld och trogen Jesus. Detta är tydligen något som gör självaste Lucifer skitsur och får honom att börja jävlas med Lando på allehanda sätt. Djävulen skickar t ex ut sina hantlangare vilka dödar Landos son och kidnappar hans fru och dotter. Lando blir nu fly förbannad och ger sig av efter förövarna, tyvärr dör han i en eldstrid med dessa … eller? Eftersom The Killing of Satan i grunden är en film byggd på kristen sensmoral så återuppstår naturligtvis Lando, kulorna som träffade honom absorberades nämligen istället på ett magiskt vis retroaktivt av hans morbrors kropp, vilken befinner sig i en säng en halvmil bort! Den döende morbrodern är tydligen en riktigt hängiven katolik och har därför välsignats med magiska krafter vilka nu lämpligt nog överförs till Lando. Vår hjälte får plötsligt förmågor som att kunna stoppa kulor med armbågen (även om de oturligt nog gör hål i hans kläder), hela lama och skjuta energistrålar med händerna. Hallelujah! Tillsammans med en snubbe från hembyn beger sig Lando nu ut på jakt efter sin kidnappade familj, tydligen är den som ligger bakom det hela en figur som kallas the Prince of Magic och tjänstgör som Satans utsände trollkarl eller något dylikt. Att det är Djävulen själv som är ärkeskurken i dramat vill regissören hålla i det fördolda i det längsta och därför används omskrivningar som ”the Dark One” eller ”the Master” om denne gestalt. Att filmen sen de facto heter The Killing of Satan får man väl bortse från. Men vilken chans har egentligen vår dynamiska duo mot Satans anhang och Fan själv? Tja, det visar sig att det finns en möjlighet, av en gammal siare får Lando nämligen en magisk stav vars krafter gör att han i princip vinner alla strider. Likväl lyckas han dock klanta till det hela gång på gång. Men med ett stiligt utseende, en extremt mäktig stav, fräck mustasch och Guds välsignelse ska det nog funka att gå upp i envig mot självaste hin håle och därigenom rädda familjen från en säker undergång. 

Varför är då denna kalkonrulle ändå så pass underhållande att det är värt att lägga tid på den? Ja, det är väl just för den totala galenskapen som präglar hela produktionen. Filmteamet verkar ha låtit sina infall prägla inspelningen vilket gör att saker och ting plötsligt bara händer utan någon egentlig förklaring och man kan aldrig förutspå vad som ska komma härnäst. Dubbningen är dessutom så stel och uttryckslös att det gör det hela ännu festligare, röstskådisarna kan omöjligt ha engelska som sitt modersmål om man säger så. De amatörmässiga specialeffekterna är så dåliga att de har en viss charm trots allt. Är detta en film inspelad på 1980-talet? Snarare känns det som vi är förflyttade till en barnfilm inspelad 20 år tidigare. Drömsekvensen i början måste upplevas för att man ska förstå nivån på det hela. Vad som dock kanske kan kännas lite fattigt är att vi får se så lite av djävulen själv i en film som faktiskt heter The Killing of Satan. Nog kunde denne karaktär etablerats lite bättre filmen igenom och fått dyka upp lite då och då för att själv ställa till fanstyg. Det hade blivit en mer effektiv uppbyggnad fram till den "episka" slutstriden, men nu får vi vänta på mörkrets furste under två tredjedelar av filmens speltid. I stället får vi dras med ett antal såpass meningslöst pinsamma stridsscener att man tar sig för pannan i frustration. Överlag är klippningen tämligen bristfällig vilket gör att vissa partier känns utdragna och tempot blir lidande. I slutändan är detta ändå en riktig popcorn-rulle som kräver ett gott humör och gärna ett par kalla öl, då lär man få en skapligt underhållande färd. En slutsats som nog kan dras är också att Satan själv nog har haft ett finger med i spelet vad gäller denna produktion, det hela är säkert en listig plan för att övertyga världen om att han faktiskt är död. Tro dock inte på denna lögn, Djävulen lever och vi kan bara hoppas på att undergången hinner komma innan han får tummen ur för att producera en uppföljare.