Tema - Kroppar som lockar till pyssel och knåp

"I've always said, "If you can't find a friend, make one."

Mama

Och med ett huvudtema som Love Hurts kände det passande att den film som faktiskt röstades fram var Lucky McKees debutfilm ”May” från 2002. Vissa skräckfilmer skrämmer oss. Andra får oss att må illa. Och så finns det filmer som först får oss att skratta åt en märklig karaktär, för att sedan, nästan omärkligt, inse att vi egentligen skrattar åt en tragisk person som desperat försöker bli älskad. McKees May är både svart komedi, bisarr kärlekshistoria och psykologisk skräckfilm. Men framför allt är detta en sorglig berättelse om ensamhet, besatthet och det ibland ohanterbara behovet av att höra hemma någonstans. För kärlek gör ibland ont och det stämmer ju inte att det alltid går. Och då kanske man rent bokstavligt måste sy ihop såren. I May får vi sannerligen se vad som händer när längtan efter kärlek blir så stark att verkligheten helt enkelt inte duger längre. May Dove Canady (Angela Bettis) är en udda ung kvinna som arbetar på en veterinärklinik. Redan som barn har hon betraktats som annorlunda, blivit mobbad och utstött och därför haft svårt att hitta sin plats bland andra människor. Hennes enda verkliga sällskap är Suzie, en docka som hennes mamma (Merle Kennedy) gav henne som liten, och nu sitter inlåst i ett glasskåp. Det är således inte så konstigt att May som vuxen längtar efter närhet, vänskap och kärlek, men hennes sätt att söka kontakt och bekräftelse är allt annat än normalt. När hon så träffar Adam Stubbs (Jeremy Sisto), en attraktiv kille med ett minst sagt mörkt sinne för humor, tror hon att hon äntligen har hittat någon som kan förstå henne. Han gillar hennes märklighet. Han gillar skräckfilm. Han gillar det morbida., Han fascineras av hennes egenheter. Hon fascineras av honom. Perfekt! Eller… kanske inte. Samtidigt uppstår en slags relation med kollegan Polly (Anna Faris), som lockas av Mays märklighet på ett mer lekfullt och sexuellt sätt. Men där Polly kan se sex som något just lekfullt och spännande, söker May något mycket större: den perfekta vännen, den perfekta kärleken, den perfekta människan. Problemet är bara att May inte riktigt förstår skillnaden mellan att vara fascinerad av någon och att verkligen älska dem. Och framför allt har hon en ganska speciell uppfattning om vad en perfekt vän eller älskare egentligen är. När hennes försök att skapa mänsklig kontakt gång på gång misslyckas börjar något gå sönder inom henne. Det som först framstår som charmigt, konstigt och lite gulligt blir gradvis obehagligt. Sedan mörkt. Och till slut fullständigt vansinnigt. För när May inser att människor, precis som allt annat, är fulla av fel och brister börjar hon fundera på en annan lösning. Kan man kanske bara … skapa den perfekta människan själv?

Lucky McKees May är en av de där skräckfilmerna som smyger sig på. Först tror man att man tittar på en lite udda indiefilm om en ensam och socialt tafatt ung kvinna. Sedan börjar man skratta. Sedan börjar man tycka om henne. Och någonstans på vägen slutar man skratta. Lucky McKees långfilmsdebut känns på många sätt som en produkt av amerikansk independentfilm från det tidiga 2000-talet, liten, personlig, märklig och betydligt mer intresserad av karaktärer än av att imponera med spektakulära effekter. Och det är just detta som också är en stor del av filmens styrka. McKee använder inte tar inte till enkla skräckfilmsknep för att skapa obehag. I stället arbetar han med stämning, kroppsspråk, blickar, vardaglig rekvisita och gradvisa tonförskjutningar. En scen kan börja som ett humoristiskt sätt och sluta med att vi sitter och undrar varför vi plötsligt känner oss så obekväma. Filmens svart humoristiska ton är särskilt effektiv eftersom den gör det svårt att veta exakt hur man förväntas reagera. Ska man skratta? Ska man bli äcklad? Ska man tycka synd om May? Det finns också en härlig DIY-känsla över filmen. McKee arbetade med flera personer från sin tid på UCLA, bland annat klipparen Rian Johnson, långt innan denne skulle bli känd som regissören bakom ”Brick”, ”Looper” och ”Knives Out”. James Lucketts soundtrack fungerar också riktigt väl med sin blandning av indiepop, rock, triphop och mörka, nästan vaggviseliknande, toner och förstärker filmens märkliga blandning av romantik, alienation och hot. Resultatet är en film som känns betydligt större än sin budget. Men May hade aldrig fungerat utan Angela Bettis i rollen som May. Bettis gör en av de där huvudrollsprestationerna som fullständigt definierar en film. May hade lätt kunnat bli en karikatyr: den konstiga tjejen, den socialt missanpassade nörden, den galna kvinnan, men Bettis gör henne i stället mänsklig. Hon låter May vara blyg, pinsam, kåt, rolig, naiv, intelligent, desperat och skrämmande, ibland inom samma scen. Det är framför allt hennes kroppsspråk och ansiktsuttryck som gör jobbet. En liten förändring i blicken kan förvandla en oskyldig situation till något hotfullt. Det är också därför filmens utveckling fungerar så bra. Vi börjar med att betrakta May utifrån. Sedan börjar vi förstå henne. Sedan börjar vi sympatisera med henne. Och när hon till slut passerar en gräns som inte går att återvända från sitter vi fortfarande där och bryr oss om henne. Det är här Lucky McKee briljerar genom att planterar små detaljer som långsamt förändrar hur vi ser på May. Dockan. Sömnaden. Hennes fascination för kroppar och död. De märkliga sexuella impulserna. Hennes blick när andra människor berättar saker som borde vara motbjudande. Filmen använder dessa detaljer ungefär som stygn i ett tygstycke. Först ser man dem knappt. Sedan börjar man ana mönstret. Och när den sista akten anländer inser man att McKee har byggt hela filmen mot en punkt där Mays verklighetsuppfattning och hennes längtan efter kärlek inte längre går att skilja åt. Det är här May blir riktigt otäck. Jeremy Sisto ska inte heller förglömmas. Han gör Adam precis lagom realistisk. Han är fascinerad av May, men inte dum. Han dras till hennes märklighet men inser också när fascinationen börjar bli farlig. Anna Faris är samtidigt lysande som Polly, som med sin betydligt mer avslappnade syn på sex och relationer blir en perfekt kontrast till Mays alltmer desperata behov av verklig närhet. Så visst blev May en riktigt passande Love Hurts-film. Den börjar som en quirky kärlekshistoria och slutar någonstans mellan ”Frankenstein”, ”Carrie” och en riktigt sjuk romantisk komedi. May är svart humor, romantik, psykologisk skräck och gotisk saga i samma lilla blodiga paket. Den är märkligt charmig, genuint obehaglig och stundtals riktigt grotesk, men framför allt är den sorglig. För under all galenskap finns en människa som bara vill bli sedd, älskad och accepterad. Det är kärlek., det är besatthet, det är ensamhet och det är smärta och desperation. Och ibland är det enda sättet att få en perfekt vän att sy ihop en själv.