Tema -  Blodig barnmat

”I like it when a man looks unhappy.”
Yanka

Kvällens film var en liten raritet från Frankrike om de vedermödor som en graviditet kan medföra om det vill sig riktigt illa. Ett decennium innan den nya franska skräckfilmsvågen på 2000-talet kom Alain Robaks ”Baby Blood” 1990, en tämligen blodig historia som nog gått många förbi. Vad vi får oss till livs här en slags mix av Roman Polanskis ”Rosemary’s Baby” och någon 1980-talsslasher. Filmen öppnar med bilder från ett urtida vulkanutbrott varifrån vi färdas fram i tiden till ett afrikanskt djungellandskap. Tydligen har något överlevt under denna enorma tidsrymd genom att parasitera på olika livsformer. I djungeln får vi se en leopard tas tillfånga varpå denna sedan skeppas över till en cirkus i Frankrike. Denna cirkus leds av den osympatiske skitstöveln och hustrumisshandlaren Lohman (Christian Sinniger) som styr och ställer över sina anställda med järnhand. Framför allt är hans gravida hustru Yanka (Emmanuelle Escourrou) utsatt och värre ska det bli för henne. Det visar sig nämligen att den tillfångatagna leoparden bär just på en uråldrig parasit som överlevt genom att använda olika djur som värdkroppar. Nu har dock en möjlighet att få tillgång till en än bättre vär(l)d uppenbarat sig och parasiten lyckas flytta sig från leoparden till Yankas foster med syftet att ta över detta och på så vis kunna återfödas till en egen ny existens. Inte långt efter att parasiten infekterat Yanka börjar den tala med henne på telepatisk väg och ställa krav. Vad den vill ha, ja inte ordinär föda direkt utan blod, litervis med blod. Snart befinner sig Yanka och hennes snacksaliga foster på en blodig roadtrip genom Frankrike i jakt på föda, ofta i form av män som Yanka förför för att sedan ta livet av. Den främmande varelsen i hennes kropp är från början en plåga, men allteftersom uppstår en ömsesidig förståelse som sedan utvecklas till kärlek. Hur ska denna seriemördar-historia sluta, och vad händer när Yankas barn slutligen föds?

Baby Blood skulle lätt kunna avfärdas som ännu en dum slafsig skräckis som endast bygger på blodiga effekter där historien är av underordnad betydelse. Men Robak lyckas ta de förväntade klichéerna och sätta snurr på dem på sitt eget vis. Visst kan vi ana inspiration från välkända skräckelement från åtskilliga sci fi-filmer av lågbudgetkaraktär som ville casha in genom att köra vidare på den klassiska bröstkorgsutbrytningen i Ridley Scotts ”Alien”, Norman J. Warrens ”Inseminoid” (”Horror Planet”) 1981 och Barbara Peeters och Jimmy T. Murakamis ”Humanoids from the Deep” 1980 är ett par exempel. Men Robak väljer bort utomjordingar och demoner för att istället låta en varelse med okänt ursprung ta plats. Vad som sedan driver filmen framåt och får den att skilja sig från mängden är den relation som utvecklas mellan Yanka och den blodtörstiga parasit som växer inom henne. Hennes talande foster är obehagligt på ett sätt franska karaktärer så ofta lyckas vara i dessa sammanhang. Varelsen är en kombination av vän, fader, älskare och livscoach. Den är sentimental och behövande men samtidigt en översittare som tvingar Yanka att döda för sitt eget begär. Och är det blod du vill ha så lär du så klart inte bli besviken. Baby Blood är inte lika grafisk som tidiga italienska kannibal- och zombiefilmer från 1980-talet eller lika hejdlöst utflippad som Peter Jacksons ”Braindead” ("Dead Alive") 1992 men här finns en hel del andra spektakulära effekter att beskåda där blodet sprutar, huvuden rullar, kroppar sprängs och monster föds. Här används ingen CGI utan vi får hålla till godo med modeller byggda av bl a gummi och papeir-mache vilket funkar utmärkt. Men även om Robak ger oss en underhållande resa fylld av blodiga effekter så kombineras även detta med samma känsla av ensam melankoli som var typisk för europeisk extremskräck i slutet av 1980-talet och det tidiga 1990-talet. För till skillnad från de mer ironiska samtida amerikanska och Nya Zeeländska skräckfilmsproduktionerna tar Baby Blood sin konstnärliga vulgaritet tämligen seriöst där våldet och de skitiga miljöerna och osunda relationerna mer drar mot filmer som Jörg Buttgereits ”Nekromantik” 1987 eller ”Der Todesking” samt den tidigare nämnda nya franska extremvågen från 2000-talet. Vad gäller skådespelarna lär nog de flesta inte ha hört talat om någon av dessa men Emmanuelle Escourrou imponerar i alla fall i rollen som Yanka. Hon får Baby Blood att framstå som lite av en småskalig feministisk berättelse där en självständig och utlevande kvinna tar livet av de män som försöker kontrollera och utnyttja henne. Baby Blood är dock i första hand en rakt berättad och effektiv skräckhistoria med en protagonist som bokstavligen går över lik i symbios med ett blodtörstigt monster. En underhållande film som inte brukar dyka på på radarn. Tydligen finns en uppföljare regisserad av Jean-Marc Vincent som kom 15 år senare. Den har inte det bästa av rykten, kul dock att få visa Baby Blood i en fin utgåva.