Tema: Skräckkomedi

"I am, what psychiatrists call, alpha male."

Boris

Pratar man om skräckkomedier finns det ju ett ganska vitt spann av filmtyper inom denna subgenre. Vi har de som mest känns som traditionella komedier med lite mysrysliga inslag, typ House (inte serien om doktorn, den är verkligen hemsk), sen har vi dem som öser på med överdrivna våldscener i närmast parodisk Tom & Jerry-anda, som exempelvis Braindead. Den här festliga kvällen har vi valt en film som väl bäst passar in i den senare kategorin, nämligen Kit Ryan “Botched” från 2007. Filmen är en europeisk-amerikansk samproduktion med en massa okända skådisar, Stephen Dorff (känd bl a från Blade) undantagen. Ger detta lite B-films-vibbar? Ja, det gör det nog och känslan av detta förstärks ner filmen drar igång. Men snart struntar man i detta faktum och njuter av den absurda historien, de blodiga scenerna, slapstick-humorn och de galna infallen. Stephen Dorff spelar amerikanen Ritchie Donovan, en tjuv som fått problem med maffian efter att ha förlorat en portfölj med diamanter under en misslyckad kupp. Som straff tvingas han att bege sig till Moskva för att där stjäla ett antikt kors. Saker och ting går inte som väntat och Ritchie och hans medhjälpare sitter plötslig fast på den övergivna 13:e våningen i den bankbyggnad de skulle råna. Instängda med dem är också en grupp människor de tagit som gisslan. Som om inte detta vore nog verkar det som de inte är ensamma, någon lurpassar på dem och dennes avsikter verkar inte vara goda. Snart förvandlas tillvaron till ett blodigt helvete för våra stackars vänner. Botched är inget mästerverk men väldigt underhållande från början till slut på ett komiskt korkat sätt. Man ställer sig frågan om de inblandade skådisarna verkligen gör seriösa insatser eller om de mest skojar till det hela för sakens skull. Ta bara den konstlade ryska accenten vilken är skrattretande dålig, troligtvis är just detta faktum meningen. I vilket fall som helst är det kul på ett barnsligt sätt. Den ende som verkar ta sin roll på allvar är Dorff, antagligen för att förstärka kontrasten gentemot de andra knäppskallarna. Detta är Kit Ryans regidebut och han lyckas hålla ett bra tempo I sin enkla historia. Våldet är som sagt av serietidningskaraktär med alla överdrivet blodiga effekter, men det är ju så det ska vara i filmer av denna typ. Det händer hela tiden absurda saker, vilket uppväger det något begränsade handlingsutrymmet.  En stunds blodstänkt underhållning som inte bör tas för annat än vad det är, ja det räcker gott i de flesta fall.