Tema - Maxad superskurkfilm

”If you didn't see him... he's there.”

Diabolik

Det visade sig bli en lika trevlig tillställning som vanligt med en kanske något annorluna filmval ur ToB-syn. Den film som röstats fram var visserligen regisserad av den italienske skräckfilmslegenden Mario Bava, men här handlade det inte så mycket om gotiska stämningar som färgsprakande serietidningsaction. ”Danger Diabolik” (eller ”Diabolik Ger Ingen Nåd” som den svenska titeln lyder) från 1968 är väl inte den första rulle man associerar Bava med, men den räknas ändå som kult och för soundtracket står ingen mindre än Ennio Morricone, denna legendariska kompositör som gett oss kvällens filmtema. Danger Diabolik var en storproduktion med Bava-mått sett, en större budget hade han aldrig haft tidigare. Som finansiär och producent stod den något excentriske filmmogulen Dino DeLaurentiis aom med denna film samt den samtida ”Barbarella” nådde höjden av sin kreativa bana. Historien utspelar sig i det fiktiva europeiska landet Clerville i slutet av 1960-talet. Polismyndigheten här har länge plågats av den geniale mästerbrottslingen Diabolik (John Philip Law), en slags Batmanliknande anti-hjälte som är specialist på spektakulära kupper som skulle gjort Sickan i Jönssonligan imponerad. Polisens inkompetens att fånga denne skurk har till slut fått den minst korkade av poliskårens chefer, Inspector Ginko (Michel Piccoli), att utarbeta preventiva metoder för att hindra Diabolik att lyckas med framtida stötar. Trots alla ansträngningar blir en pengatransport innehållande 10 miljoner dollar ett ganska lätt byta för Diabolik och hans sexiga kumpan Eva Kant (Marisa Mell). Vi ser paret försvinna iväg till Diaboliks egna underjordiska batmangrotta till de utflippade förtexterna ackompanjerade av Morricones mysko Diabolik-tema bestående av fuzziga elgitarrer och den repetitivt sjungna meningen "deep deep dowwwwn". Som om inte ännu en Diabolik-kupp vore nog, när vår latexklädde vän därefter offentligt lyckas förödmjuka inrikesministern på en presskonferens om brottslighetsbekämpning är måttet rågat. Polisen med Ginko i spetsen får nu fria händer att sätta stopp för Diabolik en gång för alla. Genom att sätta extra hård press på det lokala brottssyndikatet och dess boss Ralph Valmont (Adolfo Celi) får polisen till en ohelig allians där båda parter nu gör gemensam sak mot den gäckande Diabolik. Det hela leder oundvikligen till en slutgiltig uppgörelse mellan det äldre gardet av myndighetsföreträdare och brottssyndikat å den ena sidan och yngre rebelliska och fritänkande antihjältar å den andra. Hur ska detta sluta?

Upplägget känns månne ganska enkelt och karaktärerna något av karikatyrer, detta är inte så konstigt eftersom manuset, precis som i fallet med den efterföljande Barbarella, bygger på en tecknad serieförlaga. Diabolik skapades av systrarna Angela och Luciana Giussani 1962 och publicerades månadsvis I svartvita seriemagasin. Mario Bava lyckades med de 400,000 dollar han hade tillgodo skapa en anslående serieadaption byggd på tre av systrarna Giussanis historier vilket gjorde Dino DeLaurentiis överlycklig. Någon uppföljare som var planerad blev det dock aldrig pga att Bava inte ville jobba med DeLaurentiis något mer. Gillar man film med serietidningsestetik så får man i alla fall sitt lystmäte med Danger Diabolik, bisarra skämt, fartfylld action och en uppsluppen atmosfär av sorglös sensualism förmedlad i första hand av John Phillip Law och Marisa Mell. Bavas erkänt fina känsla för visuella uttryck är perfekt för detta serietidningsanslag, en härlig hyllning till 1960-talets spionthrillers som nästan går överstyr i sin ansträngning att skapa en klassisk europeisk pulp-magasinskänsla. Bava drar på med allt han har här, färgglada miljöer, bakprojektion, extrema inzoomningar samt ett widescreen-format som hämtat från en Sergio Leone-rulle Visst en del specialeffekter ser inte så bra ut, men det är mindre skönhetsfläckar. Vad som drar ner helhetsintrycket en del är en del något saggiga scener, t ex de med Terry-Thomas som inrikesminister vilka inte är så kul som det nog var tänkt. Annars funkar skådespelarinsatserna mestadels bra. John Phillip Law år perfekt i rollen som det diaboliska geniet Diabolik. Han är en sann antihjälte som man inte kan låta bli att gilla. De brott han begår är riktade mot överheten även om han dock inte delar ut bytet till dattiga utan behåller det själv för eget bruk. Diabolik tvekar inte att använda pistoler och knivar, men bara mot polis, säkerhetsvakter och maffiafigurer. Överhetens representanter porträtteras inte heller på ett sådant vis att vi ska känna sympati för dem. Förutom en något nyanserad Inspector Ginko känns myndighetsrepresentanterna i övrigt helt orimliga. Terry-Thomas som inrikesministern är en ren serietidningskarikatyr liksom hela poliskåren och maffiafigurerna. Fast det var säkert tanken. Ett plus dock för Marisa Mells Eva Kant, hon är inte bara ett vackert bihang till Diabolik utan en handlingskraftig kvinna helt kapabel att ta vara på sig själv. Det kriminella radarparet var säkert uppskattade av dåtidens ungdomar i all sin rebelliska uppstudsighet mot ett stelbent etablissemang. Som sagt inte så mycket skräck denna gång, men likväl en del blod, naket, fräcka miljöer, spektakulär action, snabba bilar, bisarra dödsscener och till det Morricones väldigt speciella soundtrack. Det blev likväl en trevlig anrättning.