Tema  - Vi hade i alla fall inte tur med närproducerat.

“I'd rather eat pussy than people!”

Amy

Sommaren kan vara hård ibland men ToB är hårdare. Denna gång skulle såklart semesterresor och road trips avhandlas. Alla kan referera till främmande platser och att känna sig sådär lagom vilsna och utlämnade åt en omgivning som kan dölja allt och lite till. Ett klassiskt tema inom skräckfilmen således, så vad nytt kunde vi då ha letat fram. Jo en väldigt aktuell film från året i fråga, har det hänt någonsin, kanadensiska ”Lowlifes” 2024 i regi av Tesh Guttikonda (”Just Another Ghost Story”, ”Make Me Feel”) och Mitch Oliver (”The Druid’s Hand”) såg väl ingen komma. Nej detta var inte ”The Texas Chain Saw Massacre” eller ”The Hills Have Eyes”, detta var något annat. OK, Lowlifes öppnar på traditionellt skräckfilmsmanér med att en andfådd man rusar genom en mörk skog bara för att möta sitt öde genom att få en kniv i skallen från en okänd angripare. Sen en snabb övergång till en introduktion av en amerikansk familj från Los Angeles ute på semesterresa i sin campingbil, troligtvis i samma skogsområde. Här leker regissörerna med klassiska amerikanska familjestereotyper a la familjen Griswold i ”The National Lampoon Vacation”/ ”Ett Päron till Farsa”-filmerna. Vi har den torre killen vid grillen patriarken Keith (Matthew Macaull), den ordningsamma och rekorderliga mamman Kathleen (Elyse Levesque), den rebelliska tonårsdottern Amy (Amanda Fix) som fått nog av campingturer för länge sen samt den yngste bekräftelsesökande sonen Jeffrey (Josh Zaharia) som gör sitt bästa för att försöka imponera på pappa. En dag avbryts plötsligt familjens semesterrutiner när två lokala män från trakten, Billy Cleary (Ben Sullivan) och hans kusin Vern (Richard Harmon) dyker upp vid den för stunden valda campingplatsen. Som väntat i dessa sammanhang beter sig de båda besökarna något konstigt och smått obehagligt när de ställer frågor om familjen möjligen har sett till Billys försvunnen bror Melior. Det har familjen inte men Keith går med på att köra kusinerna hem eftersom deras lastbil lagt av. Väl hemma hos bröderna Cleary välkomnas familjen in i deras nedgångna hem av pappa Neville ”Pa” Cleary (Kevin McNulty), den fjärde sonen i familjen Big Mac (Dayleigh Nelson) samt de två döttrarna Savannah (Brenna Llewellen) och Juli Ann (Cassandra Sawtell), Trots att de två familjerna inte har något gemensamt och relationerna dem emellan är något spänd och obekväm erbjuder Neville Keith med familj att stanna på lunch och sedan sova över, vilket de med tvekan går med på. Det var ett beslut som kommer att få ödesdigra konsekvenser. 

Det som gör Lowlifes så pass underhållande trots ett på ytan familjärt och uttjatat tema är att de båda regissörerna Guttikonda och Oliver bjuder oss på en oväntat fartfylld historia med ett snärtigt manus skrivet av Al Kaplan (”Terrifier 2”), som tar lite oväntade vändningar. Dessutom kryddas det hela med ett par fyndiga effekter. Det är en tämligen blodig historia men dock ordentligt kryddad med svart humor vilket gör att det knappast upplevs som obehagligt hur kladdigt det än blir framåt slutet. Man har inte tråkigt en sekund under färden mot ett smått kaotiskt slut. Dialogen blir under filmens gång dessutom allt mer skruvad och vi får ett par roliga oneliners som grädde på moset. Är det en b-film till sin natur, ja, fast på ett bra sätt. Svängarna tas ut rejält och det hela ska inte tas för på stort allvar, men vad gör väl det i sammanhang som dessa. Som sagt så är effekterna överraskandet bra för en lågbudgetfilm av denna sort, detta tack vare Todd Masters, en sann mästare när det kommer till specialeffekter. Inte så konstigt att Lowlifes ser bra ut när man betänker vad Masters åstadkommit i produktioner som ”Predator”, ”Tales From the Crypt”, ”Dune Part Two”, ”Sonic the Hedgehog” och ”Slither”. Att filmen funkar så bra som den gör beror i hög grad även på skådespelarensemblen, vilken är som klippt och skuren för detta sammanhang. Visst är karaktärerna klassiska hillbilly-stereotyper men det känns närmast som en tribut till denna typ av produktioner. Självklart slängs det in lite lesbisk erotik, grymtande storväxta bjässar och storstadsbor som verkar helt bortkomna i naturen. Matthew Macaulls porträttering av papa Keith för tankarna närmast till Jake Gyllenhaal i sättet han i ena stunden framstår som rekorderlig och proper för att i nästa ögonblick helt förlora kontrollen. Men det är Amanda Fix i sin Amy-roll som verkligen skiner här. Fix lyckas verkligen framhäva alla de känslor hon kastas mellan på ett trovärdigt sätt. Kemin mellan henne och Brenna Llewellyns Savannah är också fantastisk. De två skådespelerskorna lyfter verkligen sina karaktärer till oväntade höjder i sammanhang som dessa, och de lyckas få publiken att bry sig om hur det ska gå för dem. Kul att även se Richard Harmon i sin lilla roll som kusin Vern Cleary, han har oftast fått spela smått obehagliga karaktärer men lägger alltid själ och hjärta i sina insatser likväl. Lowlifes är en sådan film som har lätt att försvinna i mängden, vilket är synd. För Guttikondas och Olivers rulle erbjuder en riktigt underhållande upplevelse som inte håller igen på takten, fylld av spänning och dramatik, fyndig dialog, coola effekter och en historia som tar vägar vi kanske inte helt såg komma. Vi ville sparka igång säsongen med en härlig popcorn-rulle och det gjorde vi också med besked. Det verkade som alla hade kul i alla fall.