Tema - Barn med smak för satanism

 "I am ready to return, but understand, I shall use undreamed-of measures, to conquer the evil."

The Judge:

Sedan företaget grundades av Tony Tenser 1966 kom det att leverera ett par klassiska skräckisar som Michael Reeves ”The Sorcerers” 1967 och ”Witchfinder General” 1968, Piers Haggards ”The Blood on Satan's Claw” 1971 och Freddie Francis ”The Creeping Flesh” 1973. Att det skulle bli någon av dessa filmer som skulle visas var väl ganska sannolikt och valet föll slutligen på Haggards paganistskräckis The Blood on Satan's Claw. Haggards film var Tigons uppföljare till den beryktade Witchfinder General, men The Blood on Satan's Claw har inte så många likheter med Michael Reeves film förutom den historiska miljön och det underliggande temat med misstro mot överheten. The Blood on Satan's Claw genomsyras istället av övernaturliga djävulska krafter vilka skildras med ett jordnära närmast poetiskt uttryck långt ifrån den ilska som präglar Witchfinder General. Historien utspelar sig i en liten landsortsby i 1600-talets England. Här möter vi bonden Ralph Gower (Barry Andrews) som sliter med att plöja sin jord. En dag råkar han snubbla över något som ligger begravet bland grästuvorna, en deformerad skalle som ser väldigt märklig ut. Lika bra att låta traktens juridiska myndighetsperson ta sig en titt på vad det kan röra sig om, så Ralph tar kontakt med den lokale domaren (Patrick Wymark). När de väl återvänder till fältet där fyndet gjorts är skallen dock försvunnen. Ralph tror att något övernaturligt är i görningen vilket dock domaren avfärdar. Ralphs farhågor visar sig dock snart besannas när allt underligare saker plötsligt börjar ske. Traktens ungdomar uppträder t ex allt märkligare, inte så konstigt kanske då den egensinniga tonårsflickan Angel Blake (Linda Hayden) faktiskt funnit en annan gammal kvarleva i form av en klo. Angel tar nu ledningen över byns ungdomar och i stället för att gå i kyrkan samlas de i en gammal kyrkoruin för att ägna sig åt allt mer morbida lekar och ritualer. Det verkar som Fan själv dykt upp för att ta byns själar i besittning och han kräver helt klart ett och annat blodigt offer för att vara nöjd. Det är nu upp till domaren och de bybor som fortfarande inte har drabbats av demonisk besatthet att stå upp mot ondskans krafter. 

Blood on Satan’s Claw är en atmosfärisk liten rysare som genast lyckas etablera en ständigt närvarande känsla av hot och undergång från det att Ralph hittar den mystiska skallen i filmens inledning. Små obehagliga scenarion sammanfogas effektivt vilket gör att stämningen succesivt trappas upp mot ett slutligt klimax då det avslöjas vad som verkligen står på spel. Haggards regi visar på ett skickligt handlag där han lyckas få ut det bästa av allt från miljö, skådespelarensemble, manus och musiksättning. Inspelningarna skedde mestadels på plats ute på landsbygden vilket verkligen lyckas skapa en känsla av isolering och hjälplöshet. Skådespelarinsatserna är imponerande, särskilt från Patrick Wymark som The Judge. Wymark ger en mångfacetterad gestaltning av denne man som i strävan efter att stå för de goda krafterna närmast blir en självrättfärdig despot med sitt oförskämda, intoleranta, envisa och grymma förhållningssätt. Mot Wymarks rigide domare upplevs de unga paganisterna som livsbejakande och sexuellt utlevande individer som njuter av tillvaron i den vackra landsortsmiljön. Samtidigt representerar de otvivelaktigt ondskans krafter vilket med all önskvärd tydlighet visar sig när lekar på ett skrämmande vis sakta övergår i våldtäkt och ritualmord. Linda Haydens diaboliska Angel Blake gör verkligen en minnesvärd insats som en av de besatta ungdomarna, framför allt hennes striptease framför en förbryllad Anthony Ainley i rollen som Reverend Fallowfield är obetalbar. Som brukligt i många skräckfilmer ställer Angels karaktär frågor om vår syn på religiositet, sexualitet och ungdomligt frågasättande av traditionella normer. Är verkligen den ”goda” sidan alltid själv så dygdig som den utger sig för att vara? Överlag gör samtliga inblandade i produktionen, även de minsta birollerna, gedigna insatser vilket verkligen förstärker den tidstypiska känslan. Mark Wilkinsons folkmusikinspirerade soundtrack med sitt ödesmättade anslag gör också sitt till att etablera en smått kuslig stämning även om stråkarna ibland blir lite väl mycket av skräckfilmskliché. Vad som möjligt drar ner helhetsintrycket av The Blood on Satan's Claw är den ibland röriga och smått förvirrande historien. Vissa karaktärer verkar på något magiskt sätt emellanåt förflyttas mellan olika platser medan andra helt enkelt plötslig bara försvinner ur handlingen. Vissa scener, bl a de som innehåller den klo som titeln syftar på, kan också upplevas ofrivilligt komiska vilket gör att filmen tappar en del av sin slagstyrka. Förklaringen till detta ligger säkert i att Robert Wynne-Simmons originalmanus ursprungligen byggde på ett upplägg med tre skilda historier, detta ändrades dock i sista minuten och de tre delarna bakades ihop till en. Trots detta får man ändå konstatera att slutresultatet överlag är anslående i sin helhet och The Blood on Satan's Claw bör helt klart rankas som en av de främsta skräckfilmerna i paganistgenren tillsammans med Witchfinder General och Robin Hardys ”The Wicker Man”.