Tema: Icke-amerikanskt 70-tal

“I wish the dead could come back to life, you bastard, so then I could kill you again”

The Inspector
 

Då var det åter dags att bege sig ut I zombieland. De levande döda har onekligen fått ett rejält uppsving under inledningen av det nya milleniet.  Inte konstigt att ett av valen för kvällens tema, icke-amerikansk 70-talsskräck, var just en zombiefilm, och det blev även just den som lottades fram. Det rör sig i det här fallet om en liten bortglömd pärla som dök upp någonstans mellan Romeros ”Night of the Living Dead” 1968 och dess uppföljare , ”Dawn of the Dead” 1978. Det rör sig om Jorge Graus spansk-italienska samproduktion  ”Non si deve profanare il sonno dei morti” eller "Let Sleeping Corpses Lie / The Living Dead at The Manchester Morgue" från 1974. Just att filmen är känd under flera namn har nog medverkat till att den lite hamnat i bakvattnet till andra samtida zombierullar. Dock har Graus film haft en klar betydelse som länk mellan Romeros zombiefilmer och de italienska produktioner som kom att dyka upp runt slutet av 70-talet och början av 80-talet. Let Sleeping Corpses Lie handlar om George (Ray Lovelock), en ung konsthandlare som beslutat sig för att tillbringa helgen i sitt nya sommarhus i Windemere. På vägen dit blir hans motorcykel påkörd av en ung kvinna vid namn Edna (Christina Galbo) vid en bensinstation.  Edna får finna sig i att låta George ta hennes bil till sitt resmål, men hon lyckas emellertid övertala honom att först ta vägen förbi hennes syster innan det blir mörkt.  På väg dit åker de dock vilse och tvingas stanna vid en gård för att fråga bonden där om vägen. Vid gården håller just då två tekniker från jordbruksdepartementet på att testa en ny metod för att bekämpa skadeinsekter utan att använda skadliga bekämpningsmedel. I stället används en maskin som sänder ut en speciell ljudsignal vilken ska slå ut insekternas nervsystem.  Medan George pratar med bonden och teknikerna attackeras plötsligt Edna, som väntar vid bilen, av en mystisk man (Fernando Hilbeck) som verkar vara sjuk på något sätt. När George och bonden återvänder har främlingen emellertid försvunnit. Personbeskrivningen som Edna ger passar enligt bonden in på Guthrie ”the Loony", problemet är bara att Guthrie drunknat för en vecka sen. Väl framme hos Ednas syster, Katie (Jeannine Mestre), som visar sig vara heroinmissbrukare, och hennes man Martin (Jose Lifante), dyker Guthrie upp igen, denna gång med dödliga konsekvenser. Det blir nu upp till polisinspektören i byn (Arthur Kennedy) att försöka ta reda på vad som egentligen försiggår. Är det en komplott på gång, eller något värre?

  Är man beredd att ge Let Sleeping Corpses Lie den tid filmen tar att etablera den speciella stämning som präglar filmen kommer man att få sig till livs en något annorlunda zombiehistoria. Filmen liknar väl mest lite av en deckare den första tredjedelen av filmen, innan berättelsen tar en ny vändning. Det finns en del märkliga premisser i filmen som kanske kan vara lite svårsmälta, men det är ju trots allt en skräckfilm på zombietemat, så man får ha överseende med detta. Ett annat problem kan vara att det inte finns några sympatiska roller i filmen, den fascistoide polisinspektören är i och för sig ganska underhållande , "you're all the same, the lot of you with your long hair and faggot clothes, drug, sex, every sort of filth.. and you hate the police, don't you?", är vad han förknippar med personer som den arrogante George. Gillar man zombies i Romeros anda ska man definitivt dock ge Let Sleeping Corpses Lie en chans.