Tema – En kyrka att dö för

” … If this is not a miracle …”

Father Crellick

Och det är kanske lite lustigt att vi under alla dessa 17 år aldrig visat en found footage- wllwe mocumentary-film. OK, många är säkert trötta på formatet och anser väl, med viss rätta, att detta ofta är dåliga lågbudgetproduktioner inspelade av glada amatörer eller folk som vill tjäna snabba pengar på enklast möjliga vis utan några större investeringar. Ofta döljer sig dessutom en tämligen usel grundhistoria bakom ett taffligt kameraarbete som ska föreställa autentiskt. Problemet är också ofta trovärdigheten, historierna ska utgöras av ögonvittnesskildringar vilket innebär att det måste ges en mängd ofta helt orimliga förklaringar till varför de som filmar aldrig lägger ifrån sig kameran, även när deras eget liv står på spel. Bara för att man hittat någon kuslig miljö och slänger in en massa skrämmande ljudeffekter eller suddiga skepnader så blir det inte otäckt per automatik för det. Därför var detr kul att faktiskt få visa en found footage-film som faktiskt fungerar, nämligen den brittiska ”The Borderlands” från 2013, i regi av långfilmsdebuterande Elliot Goldner. The Borderlands är verkligen en riktigt bra skräckis som bjuder på en skrämmande resa in i religionens mörkaste avkrokar, där found footageupplägget verkligen kommer till sin rätt på ett sätt som vi sällan får se annars. Med tanke på att detta är Goldners första och hittills enda fullängdsfilm, han har härefterbara ägnat sig åt TV-serier, är resultatet än mer imponerande. The Borderlands utspelar sig på den engelska landsbygden i Devon, dit en trio inspektörer från Vatikanen blivit utsända efter det att bygdens lokale präst, den nervige Fader Crellick (Luke Neal), påstått att han kan bevisa att ett mirakel inträffat i hans kyrka. Den utsända gruppen består av den cyniske Vatikanenveteranen Broder Deacon (Gordon Kennedy), Vatikanens officielle representant, den reserverade skeptikern Fader Mark Amidon (Aidan McArdle), samt den brittiske lekmannen och teknikexperten Gray Parker (Robin Hill). Både Deacon och Amidon är till en början ytterst tveksamma till det som Crellick påstår och ironiskt nog är det bara den icke troende Gray som är villig att ha ett öppet sinne. Eftersom Vatikanen kräver att alla aspekter av gruppens undersökning ska dokumenteras och katalogiserad för att undvika risker för missförstånd krävs det att de tre männen i tjänsten hela tiden bär på utrustning som spelar in deras upplevelser det är allt från kameraförsedda hjälmar till mikrofoner. Även den gamla nedgångna kyrkan utrustas med CCTV-kameror som är påslagna dygnet runt. Det är inspelningarna från dessa källor som utgör filmens innehåll. Vi får se hur allt mer oroande och kusliga saker börjar allt eftersom gruppens undersökning fortgår. Ett gäng lokala ligistungar bränner ett får till döds utanför inspektörernas stuga, märkliga ljud och vad som verkar vara poltergeistaktivitet fastnar på kamerainspelningarna i kyrkan och dokumentation som framkommer visar på att kyrkobyggnaden kan vara uppförd över en gammal hednisk kultplats där barn en gång offrades till en mörk gudomlig kraft. Kan det vara så att den lilla gruppen har börja nysta i något som helst borde förblivit begravet … någonstans nere i den gamla kyrkans underjordiska katakomber?

Elliot Goldner levererar med The Borderlands en film som är överraskande bra. I händerna på en regissör med sämre hantverksskicklighet hade denna rulle lätt kunnat bli ännu en generisk produktion om gemsökelser i natten filmad genom skakig kamera, men filmteamet lyckas faktiskt skapa en autentisk och klaustrofobisk obehagskänsla som håller intresset uppe filmen igenom. Visst är et svårt att undvika ett par mindre logiska luckor i dessa sammanhang, men detta kompenseras mer än väl med den spänning och brittiska humor filmen kryddats med. Golner låter sin historia få ta sin tid att byggas upp, The Borderlands är en film där atmosfär och stämning får ta störst plats under större delen av speltiden och där volymen skruvas upp först i slutet, men vägen mot detta crescendo gör resan bara mer njutbar. De monster vi ställs inför är i första hand de som kan dväljas inom oss själva och definiera vem vi är. Filmteamet utnyttjar den brittiskalandsbygden och dess skönhet och ödslighet på ett väldigt effektivt sätt. I början av filmen möts vi av ett böljande och grönskande landskap men allteftersom blir omgivningarna allt mer mörka och känslan av isolering mer kännbar med en ren Lovecraftiansk slutknorr på det hela. Kameraarbetet är som sagt väldigt lyckat för att vara en found footagefilm i detta sammanhang. Att använda olika filmkällor och låta störningar och avbrott bli en del av berättandet gör att vi inte hela tiden sitter och tänker på hur osannolikt det är att detta material skulle kunna spelats in mitt i en farofylld och skrämmande situation. Vi får hela tiden bilder av kusliga uppenbarelser men vad det hela rör sig om förblir tvetydigt in i det längsta. Men vad som gör The Borderlands så mycket mer än en vanlig found footage-film är hur väl Goldener lyckas etablera huvudkaraktärerna och hur mycket vi faktisk bryr oss om filmens protagonister. Det är t ex scenerna i gruppens stuga som kanske lite oväntat verkligen står ut. I dessa scener visar Gordon Kennedy och Robin Hill prov på en lysande personkemi där vänskapen mellan dessa två helt olika personligheter känns äkta. Kennedys buttre skotte med kristen övertygelse är ju annars raka motsatsen till Hills skojfriske tekniknörd utan något egentligt intresse för religion. Aidan McArdle är den logiska motpolen mot de andra två. Stugan blir här ett forum för att krydda anrättningen med teman som nihilism, tvivel, tro och agnosticism. Tankarna här går emellanåt till Robin Hardys klassiker “The Wicker Man” från 1973, en historia som utspelar sig i en liknande miljö och med liknande teman som The Borderlands. Goldner låter oss känna sina karaktärer mer än vad som är brukligt i found footagesammanhang men The Borderlands levererar självklart även när det kommer tillskräckinslagen. Ljuden av gråtande barn, skrikande får pch diverse skrapande och viskande ljud gör sitt till för att etablera en kuslig stämning. Och ibland är en kuslig kamerabild lika flyktig som en blinkning. Så det visade sig i slutändan att även found footagefilm väl förtjänar en plats i ToB-historien. Riktigt imponerande skådespelarinsatser, en överhängande kuslig atmosfär, ett par minnesvärda chockeffekter och ett slut verkligen värt att vänta på gör att The Borderlands var riktigt kul att få uppleva denna gång.