Filmkvällen 8/5 2014 - John Dies at the End

Säsongens sista filmkväll kom passande nog att fokusera på det sista decenniet i vår skräckfilmsexkursion. 2010-talet var temat och det skulle bli en riktigt färgsprakande smällkaramell som kom att avrunda det hela.

 

Tema: Droger bortom tid och rum

 

"You don't choose the Soy Sauce; the Soy Sauce chooses you!"

John

 

John Dies at the EndFör helt klart är den skruvade ”John Dies at the End” från 2012 en kul tripp in i en något udda värld. Filmen bygger på den amerikanske författaren David Wongs roman med samma namn som gavs ut 2007. Då hade den redan funnits att läsa på nätet sen ett antal år tillbaka. Passande nog blev det  Don Coscarelli som skaffade sig filmrättigheterna till boken, han har ju tidigare bevisat att han behärskar tämligen utflippade koncept med sin utmärkta ”Phantasm-serie”. Och här ger han oss … ja vaddå? Någon slags tokig blandning av ”Bill and Ted's Bogus Journey”, ”Naked Lunch” och ”Ghostbusters”, kryddad med valda delar ”Army of Darkness” och lite ”Family Guy”-humor. Historien är, tja, något svårbeskrivbar. Det hela öppnar med en prolog där vi får stifta bekantskap med David Wong (Chase Williamson) som fightas med zombies och andra märkliga varelser. Hur hamnade han här och vad är det egentligen som pågår. Ja, det är något som David ska försöka redogöra för i ett möte med journalisten Arnie Blondestone (Paul Giamatti) som han stämt möte med på ett kinahak. Davids mycket märkliga historia presenteras sen i flashbackscener filmen igenom. Det visar sig att David och hans musikerpolare John för ett par år sedan kommit i kontakt med en ny drog tack vare den jamaicanske knarklangaren Robert Marley (Tai Bennet). Denna drog, Soy sauce, framkallar intensiva hallucinationer men ger också nya fantastiska mentala förmågor. David kan t ex nu minnas framtiden, färdas genom tid och rum och besöka alternativa världar. Dessa nya förmågor har också medfört att David och John fått insikt i att jorden hotas av en invasion från varelser från en annan värld och att de nu både väckt ett intresse hos den märklige spiritisten och mediet Dr. Albert Marconi (Clancy Brown), det mystiska sällskapet Shitload samt den utomjordiske varelsen Korrok (Kevin Michael Richardson), alla med egna agendor. Även polisen är dem i hälarna, John Dies at the Endi synnerhet kriminalaren Lawrence Appleton (Glynn Turman) som vill ha information om den nya drogen. Och vad har Amy Sullivan (Fabianne Therese) och hennes överbegåvade hund Bark Lee för roll i det hela? En inte helt glasklar historia således och frågan är vem som kommer att överleva och vem som inte gör det. Vad tror ni om Johns chanser i slutändan?

 

En film som bygger så pass mycket på absurda hallucinationer och vrickade situationer riskerar alltid att balla ur totalt och bara bli tramsig. Men  Coscarelli lyckas väl att balansera mellan de komiska infallen och de olika skräckelementen. Det är ju just detta som är konsten med en bra skräckkomedi, den får gärna driva med sig själv och genren i stort, men samtidigt inte hänfalla åt

ren idioti och bli någon slags alternativ arty freakshow.. De komiska sekvenserna blandas hej vilt med blodsugande kryp, monstertentakler, återupplivade lik, nakna maskbärande kultmedlemmar och exploderande huvuden. Vad som står näst på tur i handlingen är helt omöjligt att förutsätta. En stor del av filmens styrka ligger i att de skådespelarna i de bärande rollerna gör en så pass stark insats. Chase Williamson och Rob Mayes är nya i gamet men men visar att de besitter en hel del komisk begåvning John Dies at the Endoch förmåga att etablera känslan av den där riktigt nära vänskapen karaktärerna mellan, vilken är hela filmens drivkraft. Clancy Browns Dr. Marconi är kanske den mest knäppa uppenbarelsen, men på något sätt lyckas han få denna aparta karaktär att passa in i helheten på något märkligt vis, en prestation i sig. Visst kan man kanske tycka att filmen är överhypad i vissa kretsar, att dess kultstatus har mer att göra med  Coscarellis namn än med riktig kvalité. Jaja, förvisso är klippningen kanske något osmidig i vissa partier och specialeffekterna håller emellanåt kanske något tveksam klass. Historien i sig är såklart också svår att greppa,  men man kanske inte ska hänga upp sig så mycket på den utan snarare låta sig dras med i flödet av bisarra infall. Så om man kan acceptera John Dies at the End för vad den är, en surrealistisk, galen och självironisk resa in i ett mörkt och skruvat universum, ja då kan man få en ytterst underhållande stund. Med ett öppet sinne och en gnutta soy sause slinker det hela nog ner i rasande fart. 

Videoklipp

Filmkvällen 8/5 2014 - John Dies at the End

Lägg till kommentar

Plain text

Genom att skicka in detta formulär accepterar du Molloms integritetspolicy.