Tema  - Lustmord i lustiga huset

"It's the scientist who's the role model, the physicist, the engineer, the inventor. Not someone whose only contribution to humanity is a sex tape or a reality TV show, or millions of social media followers."

Nero Alexander

Men under en sommarmånad vill väl ingen sitta inne i mörkret och kolla skräckfilm, joho då! Så visst var vi ett gäng som mötte upp för att ta del av kvällens somriga tema Lek med livet i dödligt spel. Och visst passar det bra, många ägnar ju de varma och ljusa sommareftermiddagarna och kvällarna till just spel och lek. Eller varför inte beska något nöjesfält kanske och ägna sig åt attraktionerna där, vågar du inte så är du en fegis. Kvällens filmval knyter lite an till detta, men det lustiga hus vi skulle besöka är nog inget som någon skulle sukta efter. Jason William Lees ”Funhouse” 2019 är förvisso en film som i mångt och mycket sparkar in öppna dörrar, men kickarna är underhållande och precis så där klyschigt b-skräckfilmsaktiga som man bara kan luta sig tillbaka och avnjuta utan att behöva tänka allt för mycket Som ett parti krocket eller kubb, pang på och så får vi se vad som händer. Och så har vi ju ännu en Skarsgård att ta del av, hur många det finns är svårt att säga men denne heter i alla fall Walter. Han får ta de lite mer anspråkslösa produktionerna Funhouse tydligen och vad är det då för produktion han hamnat i?  Filmen öppnar med att vi introduceras för den Bondskurk-liknande Nero Alexander (Jerome Velinsky) som visar sig spendera sitt väl tilltagna kapital på lite ”udda” underhållning i presenterat i serietidningsvåldsstil om man säger så. Och mer av detta ska det så klart bli. En tid därefter möter vi ett gäng c-kändisar som alla försöker hålla igång någon slags karriär genom att delta i diverse realityshower eller hanka sig fram som pinsamma influensers. Dessa i mångt och mycket misslyckade personer ser en chans att få synas i ett större sammanhang genom att acceptera att delta i en ny realityshow i Big Brother-stil vid namn “Furcus’ House of Fun.” Naturligtvis är det galningen Nero Alexander som har en plan med detta och ett budskap att leverera. Efter att ha skrivit under kontrakten drogas de medverkande varpå de förs till en hemlig plats i form av ett smått futuristiskt exklusivt neonupplyst hus med minimalistiska rum och i avsaknad av synliga utgångar. Här välkomnas de av … en animerad panda vid namn Furcus (Nero Alexander såklart) som klargör förutsättningarna, tittarna avgör vem som ska röstas ut och vem som får vara kvar beroende på vilka deltagare de uppskattar mest. Sändningen pågår 24 timmar om dygnet och det är upp till deltagarna att göra det bästa av situationen.  Det är lite svårt att veta vilka av dessa deltagare som Lee uppriktigt vill häckla och vilka som mest fungerar som parodier. I vilket fall spelar allas vår Walter Skarsgård den tidigare bakgrundssångaren Kasper Nordin, mest känd för att ha varit gift med den berömda sångerskan Darla Drake (Kylee Bush) han körat bakom och som nu dumpat honom. Sen har vi ett par andra ganska så stereotypa karaktärer som bloggaren Ximena Torres (Gigi Saul Guerrero), datingprogramdeltagaren Lonni Byrne (Khamisa Wilsher), kampsportsprofilen James "Headstone" Malone (Christopher Gerard), schackmästaren, skådespelerskan och martial arts-stjärnan Cat Zim (Amanda Howells), Instagramprofilen Ula Lamore, Youtubern Nevin Eversmith (Dayleigh Nelson) och sångaren Dex (Mathias Retamal). Efter tre dagars festande är det så dags för tittarna att avgöra vem som ska röstas ut, de två med minst röster måste då ställas inför en utmaning som möjligen kan rädda en av dem kvar i tävlingen. Det ska dock visa sig att dessa utmaningar kan ha en dödlig utgång. Deltagarna måste nu använda alla knep de kan för att vinna tittarnas gunst och inte bli utröstade, bara en överlevande kan vinna priset på fem miljoner dollar. Vem vinner och vem försvinner? Kommer tittarna att inse att det hela är på riktigt? Kommer de att bry sig?

. Jason William Lee vill med Funhouse ge oss en slags satir över vår ytliga samtid, då det är ett värde i sig att bara synas och ha följare på sociala medier utan nåon egentlig anledning. Drivkraften i historien är just Nero Alexanders hat gentemot reality-TV-kulturen och dem som bara lever för att vara medialt kända för ingenting. Vi har sett detta tema förr och Funhouse är så klart en alltför självmedveten produktion för sitt eget bästa, men visst här finns så klart ett par poänger. Denna typ av film talar dock främst direkt till vår reptilhjärna och det satiriska budskapet är inte lika viktigt som vem som kommer att bli nästa offer och på vilket sätt personen i fråga kommer möta sitt blodiga öde. Det hela skildras som ett konventionellt TV-program med grafer och ordvitsar och skämt om deltagarna som ska stärka igenkänningsfaktorn. Här rör sig Lee i samma filmlandskap där vi även hittar Paul Verhoevens brutala mediasatirer, även om det inte är på samma nivå. Skådespelarna är väl, som väl i de flesta typer av dessa filmer, inga man lägger på minnet. En del av de vi möter här är som väntat verkligen spekulativt ytliga och osympatiska medan andra mer har hamnat där dom är i livet av tillfälligheter.  Möjligen hade Funhouse blivit mer slagkraftig om Lee mer medvetet vågat avhumanisera sina tävlingsdeltagare eller låtit dem att alltmer avhumanisera sig själv i kampen för att vinna publikens röster. Lee är lite inne på denna idé men väljer en enklare väg, att antingen driva med sina karaktärer eller försöka framhäva deras sympatiska drag, allt för att få deras slut att bli mer kännbart. De blodiga tävlingsscenerna är ganska grafiska och är det blod man vill ha så får man en hel del av detta. Effekterna är godkända även om de olika uppfinningsrika sätten på att avliva folk kanske inte är de mest originella Är Funhouse en bagatell, svar ja. Är det som en Piggelin i sommarvärmen som man gärna suger i sig, ja men absolut.