Ärligt talat, hur kan man egentligen ha fastnat för ett så pass morbidt fenomen som skräck? Det är ju inte precis så att världen behöver mer av lidande och plågor om man säger så. Vi sätter ju oss knappast framför TV-nyheterna med en öl och en förväntan om en upplevelse som ska skaka om oss en del. Ändå är många av oss insnöade på att ta del av berättelser om hur människor kämpar för sina liv mot all upptänklig jävelskap. Ibland ligger ju fiktionen dessutom snubblande nära verkligheten. Kanske vi reagerat annorlunda om vi själva växt upp i krigshärjade områden eller under otrygga omständigheter. Men nu befinner sig de flesta av oss i vår egen lilla trygga värld och därför är suget efter den där verklighetsflykten som sätter fart på adrenalinet så eftertraktat. Så skräcken blir underhållning, precis som krigsspel på datorn eller spelkonsolen. En del skulle säkert ha moraliska invändningar på detta och har även så haft i tid och otid. Ni som är lika gamla som undertecknad kommer t ex säkert med viss skadeglädje ihåg videovåldsdebatten i början av 80-talet i allmänhet och det ökända SVT-programmet Studio S i synnerhet (Studio S heter förresten ett företag som distribuerar just skräckfilm här i Sverige, så kan det gå). Men vi skräcknördar skäms naturligtvis inte för att den kulturyttring vi avnjuter ses som någonting katten har släpat in av dagens kulturetablissemang. Skräck är enligt de flesta så omhuldade ”kulturtanter” samt litteratur- och filmskribenter likvärdigt med billiga kioskdeckare och porrfilm. Oftast har de emellertid ingen susning om innehållet i eller kvalitén på den genre de pådyvlar sina rödvinsmarinerade förutfattade meningar. O nej, det räcker ju med att de sitter på de högsta hästarna och därför har rätt att bespotta saker de ser ner på.  Och samma visa har ju även många av oss säkert fått höra av lärare och bibliotekarier under vår uppväxt, skräck är fult, en uttrycksform som inte ens är värd att ses som kultur överhuvudtaget. Ingen klass, ingen stil och definitivt ingen finess. Jag drar mig till minnes ett arbete om Stepen King jag ville göra i högstadiet eller gymnasiet, någon sorts tolkning av varför han sålde så mycket böcker. Det gick då rakt inte för sig såklart enligt fröken Uppblåst Akademiker och Fin i Kanten, vad var det för fel på Hjalmar Söderberg nu då? Men nog med raljerande, varför inte ta sig en liten funderare hur jag hamnade här egentligen. Kanske någon där ute känner igen sig. Kanske lider vi av samma mentala defekter.

Jag har en del diffusa minnen från min uppväxttid. Ibland är det svårt att riktigt komma ihåg detaljer men en del av själva känslan i en upplevelse kan dröja sig kvar likt gammalt stekos. Ett av de tidigaste minnen av någon form av fingerad skräckupplevelse var när man som yngre, säg cirka 10 år, satt och skrämde upp varandra med egenkomponerade skräckhistorier. Visst hade man diggat Scooby Doo på TV innan dess, men detta var lite mer saftigare. Var inspirationen till dessa historier kom kan man verkligen fråga sig, men helt normala berättelser för barn var det ju inte. Jag kommer framför allt ihåg en av dessa historier som vi brukade kalla ”Huvudena i torkskåpet” kort och gott. Eller så mycket till historia var det ju nu inte direkt. Handlingen gick helt enkelt ut på att ett par ungar var ensamma hemma en kväll då ett par främlingar knackar på dörren. Oaktsamma som de var släppte de in dessa personer. När föräldrarna sen kommer hem finner de barnen styckmördade och, ja – huvudena återfinns just i torkskåpet av alla platser. Just denna story var en favorit som återberättades gång på gång i olika sammanhang. En annan på samma tema kallades kort och gott för ”Ögat” vill jag minnas och handlade om en skräddare som blev mördad i sin garderob. Varför tioåringar sitter och berättar historier som dessa och varifrån inspirationen kommer kan man ju undra, men effektfullt var det. Lite som väldigt primitiva varianter av de mer sofistikerade vandringssägner som cirkulerar.

Parallellt med dessa egenkomponerade historier hade jag även möjlighet av att fascineras av mer klassiska skräckberättelser. Jag var nämligen lycklig innehavare av två vinylskivor som gick varma. Varför och av vem jag fått dessa minns jag inte, men dessa kanske är en av förklaringarna till att jag nu sitter här med metervis av skräcklitteratur och lika mycket film. En skiva hette någonting med ”Spökhistorier” eller något åt det hållet och släpptes i början av 70-talet. På denna hördes Stig Järrel läsa tre mer eller mindre klassiska skräckberättelser med sin säregna stämma. Den första var en kort historia av Charles Dickens kallad ”Kapten Mördare”, en slags korsning av Riddar Blåskägg och Sweeny Todd där en aristokrat mördar sina nyäktade fruar och gör paj av dem. Sen följde en historia vid namn ”Det verkliga spöket” där upphovsmannen för mig är okänd. Det hela går dock ut på att en man hemsöker sitt drömhus i sina drömmar. Skivan avslutas med Edgar Allan Poes klassiska novell ”Det skvallrande hjärtat”. Den andra skivan hade även den Stig Järrel som berättare passande nog. Här handlade det om Oscar Wildes komiska ”Spöket på Canterville”. Överlag älskade jag inlästa berättelser på denna tid och lånade så ofta jag kunde s k talböcker från Malmö Stadsbibliotek. Att botanisera bland rullbanden i den dammiga lilla skrubb som tilldelats dessa gamla bandspolar i sina klumpiga fodral var en höjdpunkt i tillvaron. Hemma kunde jag ligga i timtal och höra på berättelserna som återgavs på min älskade Tandberg rullbandsspelare. Eftersom utbudet av traditionella barn- och ungdomsböcker var ganska begränsat gick jag raskt över till att låna hem band från vuxenavdelningen. Där hittade jag bl a Olof Thunbergs uppläsningar av en rad klassiska skräcknoveller från en antologi kallad ”Mannen i svart”. Dessa berättelser hade tidigare sänts i Sveriges Radio i ett program under samma namn. Apropå radioskräck har jag även för mig att Frank Gunnarson av alla människor läste Edgar Allan Poe-noveller i Radio Göteborg på 80-talet och att jag faktiskt lyckades åhöra en del av dessa.

Men naturligtvis var det inte bara talböcker som lockade till konsumtion av skrämmande historier. Bland Wahlströms Juryböcker, en bokserie för ungdomar, kunde man ju t ex hitta ” Alfred Hitchcock berättar skräckrysare om Monster”, ”Alfred Hitchcock berättar skräckrysare om Vålnader”, ”Alfred Hitchcock berättar skräckrysare om häxor” och ”Alfred Hitchcock berättar skräckrysare om spöken” m fl. Här samlades en mängd klassiska skräcknoveller, vilka undertecknad slukade med god aptit. Hitchcock alltså, ett lika säkert varumärke då som Stephen King är idag alltså. Bara att slänga på gubbens namn eller kasta in honom som biroll i en handling, typ ”Tre deckare och den skitnödige grodmannens gåta”. Fast vad är väl egentligen det mot när den gode King skriver in sig själv som karaktär i sin The Dark Tower serie. Wahlströms förlag låg även bakom bokserien ”Kalla kårar” som omfattar uppåt 80 volymer utgivna under 1970- och 80-talet. Det var genom dessa böcker jag för första gången blev bekant med storheter som Edgar Allan Poe, Ray Bradbury, H. G. Wells, H. P. Lovecraft och MR James. Parallellt med dessa lästes ju självklart även klassiker som Robert Louis Stevensons ”Dr. Jekyll och Mr. Hyde” och Victor Hugos ”Ringaren i Notre Dame”. Till och med svenska-tanten hade nog kunnat godkänna denna lektyr. Apropå det så gillade jag verkligen Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes Penningar” när jag gick i mellanstadiet, jag tror detta verk faktiskt också kvalificerat sig på listan över godkänd litteratur. Ibland hade man även tur att komma över något lika rumsrent, och då menar jag inte ett par flottiga nummer av FIB-Aktuellt. Nej här talar vi om gamla skräckserier som Chock. Denna svenska skräckserie som utgavs i början av 70-talet och väckte sedvanlig moralpanik bland en ingrodd, reaktionär grupp smakfascister var en inhemsk variant av de amerikanska serierna ”Tales from the crypt” och ”Vault of horror”. Serietidningarna höll väl ärligt talat en högst svajig standard men som barn brydde man sig inte så mycket om det utan fascinerades i stället av de skruvade berättelserna. Själv hittade jag en stor samlingsvolym av Chock hemma hos min morbror och det blev en given favorit som bläddrades igenom ett otal gånger. På 90-talet återknöt jag bekantskapen med svenska skräckserier när tidningen ”Kalla kårar” började ges ut, man kan väl säga att det var med något blandade känslor man läste igenom dessa utgåvor. Dock vill jag minnas att det fanns en del tecknade utgåvor av Clive Barkers ”The Books of Blood” som var riktigt schyssta. Ja, tiderna förändras, idag nöjer jag mig nog med ”The walking dead” samt en del tecknade Stepen King-adaptioner. 

Finns det då någon läsvärd svenskproducerad skräck idag? Helt klart har det rått en bristvara på detta. Mentaliteten i den svenska ankdammen har ju inte direkt främjat ett dylikt skapande om man säger så, skräckförfattare skriver ju inte riktiga romaner gubevars. Det dröjde ända fram till 90-talet då jag hittade en svensk författare som försökte sig på att skriva inhemsk skräck. Antagligen har det funnits en rad exempel på tidigare skribenter inom denna genre, men inga jag direkt kan minnas just nu. Men då, i runt 1995 ungefär kom jag över Kristoffer Leandoers novellsamling ”Svarta speglar”. Äntligen, skräck på svenska, tänkte jag, vad spännande! Det var det inte. Leandoer må vara språkligt begåvad, men hans berättelser varken skrämde eller engagerade tyvärr. Man fortsatte att läsa i hopp om att det skulle hända något intressant, men tji fick man. Men alla kan ju bättra sig tänkte jag i mitt stilla sinne och gav därför hans andra skräcknovellsamling ”Strandridare och 13 andra skräcknoveller” en chans, tyvärr gav det ännu mindre än debuten.  Man kan väl säga att det inte hände något på den svenska skräckscenen förrän ”Låt den rätte komma in” tog alla med storm. Jag kom ihåg när jag först fick höra talas om boken och gick på ett föredrag med tillhörande signering med John Ajvide Lindqvist. I väntan på att han skulle börja läste jag ett par sidor ur boken och fastnade ganska snabbt. Tydligen uppmärksammade John detta och tyckte det var kul. Vi snackade lite efter det hela och jag upptäckte att vi delade en hel del referenser vad gäller skräckgenren. Jag fick dessutom en lång och rolig dedikation i mitt ex av boken. Hoppet om att vi äntligen fått en fanbärare för den svenska skräckgenren väcktes och man såg ivrigt fram mot Ajvide Lindqvists kommande verk. Tyvärr känns det som han hittills inte lyckats komma upp i samma klass. ”Hanteringen av odöda” var tråkig och ointressant i största allmänhet och ”Människohamn var stundtals riktigt bra men med ett antiklimax i slutet som tyvärr överskuggar mycket av det som var bra i romanen. ”Lilla stjärna” har jag inte läst än, men det lär ju inte vara en skräckroman i egentlig bemärkelse. Men förhoppningen finns att John Ajvide Lindqvist ska hitta tillbaka till den form han en gång uppvisade. Men kanske han numer siktar på att skriva ”seriösa” romaner, för romanförfattande sysslar ju inte de som skriver skräck med enligt kulturkännarna. Ajvide Lindqvists största förtjänst är kanske ändå är att han öppnade fördämningarna och visade sig att även vi i Sverige kan ta oss han skräckskildringar på ett bra sätt. Om han står för den mer välpolerade skräcken så får kanske C J Håkansson representera den andra ytterligheten. Hans ”Fjärilen från Tibet” är en roman fylld med übervåld, blod, demoner och död i ett apokalyptiskt Sverige. Här snackar vi inte om något finlir utan ett jäkla röj där tankarna går till storheter som Fulci och kompani. Håkanssons uppenbarelse passar dessutom väldigt bra ihop med de texter han skriver, en karikatyr av en skräckförfattare. Boken är kanske något spretig och saknar ett visst djup, men kul har man utan tvekan. Intressant är också att se hur Håkansson plockar in element från Chutlulu-mytologin och gör detta till en del av dagens moderna Sverige. Det har länge ryktats om att en ny bok vid namn ”köttets undergång” ska vara på väg, men det verkar som den sugits in i något svart hål någonstans. Det är tydligen fler författare som gillar Lovecraft där ute. Ett annat verk jag kan rekommendera i sammanhanget är novellsamlingen ”Samlade svenska kulter” av Anders Fager. Här får vi ett gäng berättelser om olika ockulta sällskap som alla är en del av den stora Chutlulu-mytologin eller något inspirerat av detta (tror jag i alla fall). Ett liknande upplägg har Johannes Källström i sin novellsamling ”Mörkersikt – Annorlunda sagor om kaos”.

Som synes känns det som om skräckgenren äntligen börjat vakna likt en gammal övervintrad zombie även här i Sverige. Nu håller vi tummarna för att trenden håller i sig. Och skulle den inte göra det får jag väl själv sätta mig ner och plita ihop en upphottad version av ”Huvudena i torkskåpet”.

Buu Huu på er alla.

Arif