Är det det dramaturgiska upplägget, temat eller det estetiska uttrycket som i huvudsak styr? En typ av skräck jag alltid intalat mig att jag har svårt för är found footage-film. Produktioner som ska ge ett autentiskt intryck genom en primitiv och oredigerad känsla ofta förstärkt genom att historien skildras genom skakig handkamera. Men när jag rannsakar mitt minne blir jag varse att jag faktiskt sett och uppskattat en hel del film av denna typ. Inte så att de kanske återfinns på någon topplista, men ändå. Helt klart finns det en del att hämta här. Därför tänkte jag gräva lite i denna genres historia, hur den uppstod och blev som den blev. Detta är ju idag en av de vanligaste förekommande typerna av skräckfilm, hur kan det komma sig?

Så vad är då found footage egentligen? Enkelt beskrivet rör det sig om filmproduktioner där den skildrade historien återges via påstått upphittat filmkameramaterial. Ofta ska det vi ser alltså ge ett autentiskt intryck av att just vara något ursprungligt och oredigerat. Idag finns det som ni nog har märkt en uppsjö filmer av denna typ att välja bland, främst inom skräckgenren. Inte så konstigt. Här råder ofta avsaknad av något större kapital och då är en lösning att på egen hand spela in billiga produktioner med enkel utrustning och sedan sälja in detta som spännande realistiska skildringar från mystiska platser, hemsökta hus eller blodiga brottsscener. Att skräck och found footage är en bra kombination beror så klart även på att den påstådda realismen lämpar sig väl för att skapa en känsla av obehag i och med att gränsen mellan det verkliga och fiktiva luckras upp. Det är just det dokumentära anslaget som gör att en bra found footage-film verkligen kan upplevas som skrämmande. Att det förhåller sig så kan nog en hel del hålla med om efter att ha sett en film som Daniel Myricks och Eduardo Sánchez ”The Blair Witch Project” 1999, det var faktisk med framgången för denna lågbudgetproduktion som hela den moderna found footage-vågen startade. Sen har utvecklingen förstärkts med blockbusters som Matt Reeves ”Cloverfield” 2008 och ”Paranormal Activity”-franchisen, vilken hittills resulterat i hela sex filmer under perioden 2007-15. Men att sudda ut gränsen mellan det verkliga och fiktiva är verkligen ingen ny företeelse, redan under 1800-talet började faktiskt fabricerade bluffhistorier spridas i samtida media allteftersom trycktekniken gick framåt och det allt större tidningsutbudet krävde intresseväckande innehåll.  Även välkända litterära gestalter som Mark Twain och Edgar Allan Poe var involverade i uppdiktandet av påhittade historier under sina journalistkarriärer. Några av de mest kända exemplen på bluffhistorier som cirkulerade vid denna tid var "The Great Moon Hoax", en serie artiklar som publicerades i New York-tidningen The Sun 1835 och vilka hävdade att liv upptäckts på månen, samt historien om den Bigfoot-liknande ”The Winstead Wild Man” som siktats i Connecticut, vilken figurerade i flera New York-tidningar 1895. Ska man dock försöka hitta en unik händelse som kan sägas utgöra själva ursprunget till fenomenet skräckorienterad found footage så får vi hoppa fram till 30 oktober 1938 då en radioadaption av H.G. Wells’ roman ”The War of the Worlds” sändes i USA. För regin stod Orson Welles vilken lyckades med att skapa en så pass verklighetstrogen känsla av äkthet att hundratusentals amerikaner, trots information före, under och efter sändningen, blev övertygade om att en rymdinvasion verkligen var på gång. Denna ökända radiopjäs kom alltså att etablera ett par av de typiska element som utgör grundfundament i dagens found footage-skräck, framför allt osäkerhetskänslan rörande materialets autenticitet.  Det sätt på vilket War of the World effektivt lyckades sudda ut linjerna mellan fakta och fiction skulle också återanvändas I flera olika sammanhang under de kommande decennierna. Framför allt var detta koncept kännetecknande för de amerikanska trafiksäkerhetsfilmer som producerades under 1950-och 60-talet. Här kombinerades styltiga och uppenbart riggade iscensättningar av trafikolyckor med grafiska bilder från verkliga incidenter för att härmed förmedla ett budskap som verkligen känslomässigt skulle chocka mottagarna.

Vad gäller skräckfilmsformatet och anspelningen på autenticitet så var 1960 ett betydande år. Vid denna tid hade inte bara Alfred Hitchcocks klassiker “Psycho” premier utan även Michael Powells “Peeping Tom” gick upp på biograferna. Detta är en viktig film i found footage-filmens historia i och med temat om en seriemördares besatthet av att dokumentera sina offers dödsögonblick, något som senare kom att utmynna i begreppet snuff-film. Snuff har ju löst kommit att användas som beteckning för filminspelningar som påstås innehålla autentiska mordsekvenser. Det är nog få som sett en ”äkta” snuff-film, men fenomenet har i vilket fall som helst gett upphov till en speciell form av sleaziga exploitationproduktioner, sk snuff-fiction, som handlar om produktion och distribution av dylika filmer. En del mer mainstreamorienterade produktioner har genom åren använt sig av detta tema, som Paul Schraders ”Hardcore” 1979, Alejandro Amenábars ”Tesis” 1996, Joel Schumachers ”8mm” 1999 och Nimród Antalls ”Vacancy” 2007. De påstådda snuff-filmer som visas upp i dessa produktioner karaktäriseras av sina tekniska brister, ofokuserade och gryniga bilder och skakiga kamerarabete, vilket ska signalera äkthet. Detta visuella uttryck har sedan blivit ett signum för merparten av den found footage-film som producerats sen The Blair Witch Project och framåt.

Den mix av verklighet och fiktion som found footage-filmen representerar är långt ifrån blott ett amerikanskt fenomen. Om man ska nämna en film som brukar räknas som anfadern till denna genre så är det den italienska regissören Ruggero Deodatos ökända kannibalfilm ”Cannibal Holocaust” 1980, en film som väckte en hel del rabalder när den kom i och med att filmskaparna verkligen lyckats med konststycket att sudda ut gränsen mellan fantasi och verklighet. Deodato hade hämtat inspiration från den sk mondo-filmen, en slags sensationella pesudo-dokumentärer som rönte en viss popularitet under 1960- och 70-talet med Gualtiero Jacopettis, Paolo Cavaras och Franco Prosperis ”Mondo Cane”  (”A Dog's World”) 1962 som främsta exempel. Cannibal Holocaust består till stor del av det filmmaterial ett försvunnet dokumentärfilmteam lämnat efter sig i Amazonas djungler men som nu återfunnits av en utsänd räddningsgrupp. Det som visas på de inspelade filmklippen är chockerande och visar upp en hänsynslöshet och respektlöshet som straffar sig hårt. Någon äkta snuff var det naturligtvis inte tal om, om man då inte tar de djur som fick sätta livet till med i bedömningen.  Andra filmer som väckt lika stor kontrovers men setts av betydligt färre är de japanska ”Guinea Pig”-filmerna (Ginī Piggu) som spelades in mellan 1985-88. Filmerna är fyllda av brutalt våld och tortyr och totalförbjöds i många länder. Rykten gick att det faktiskt rörde sig om riktig snuff-film, framför allt vad gällde de två första delarna ”Guinea Pig: Devil's Experiment ” (”Ginī Piggu: Akuma no Jikken”) och ”Guinea Pig 2: Flower of Flesh & Blood” (”Ginī Piggu 2: Chiniku no Hana”) 1985. Även den belgiska filmen “Man Bites Dog” (”C'est Arrivé Près de Chez Vous”) 1992 i regi av Rémy Belvaux, André Bonzel och Benoît Poelvoorde väckte en hel del ont blod. Historien handlar om ett filmteam som dokumenterar en seriemördares liv där han har ihjäl ett antal olyckliga offer som råkar komma i hans väg samtidigt som han reflekterar över konst musik och tillståndet i samhället i stort. Trots att filmens våldsamma innehåll minskade dess möjligheter att visas offentligt, i Sverige klassdes t ex man Bites Dog som förråande och totalförbjöds, var mottagandet ändå överlag gott och filmskaparna tog t ex hem ett par utmärkelser under filmfestivalen i Cannes 1992. Filmen var visserligen långt ifrån unik i sättet den kombinerar dokumentärliknande grafiska våldsskildringar med ett seriemördartema men sättet att presentera det hela i mockumentär -form för att uppnå maximal chockeffekt  gjorde den till en viktig del av found footage-historien och den mest direkta länken till The Blair Witch Project och vad som därefter skulle följa. Även om found footage-skräck främst är förknippat med fullängdsfilm så har denna typ av produktioner emellanåt även dykt upp I TV-sammanhang. Den franske regissören Jean-Teddy Filippe spelade in en serie kortfilmer vid namn ”Les Documents interdits” vilka visades på fransk TV i slutet av 80-talet. Med en bakgrund i reklambranschen använde sig Filippe av klassiska nyhetsupplägg för sina övernaturliga historier för att härigenom uppnå störst effekt. I Storbritannien dök Michael Parkinson upp som den osannolika stjärnan i TV-filmen ”Ghostwatch” 1992. Produktionen hade karaktären av en slags spökjägardokumentär där fyra respekterade TV-presentatörer hade antagit uppdraget att undersöka historien bakom landets mest hemsökta hus.  Ghostwatch kom att bli en av BBC:s mest ökända produktioner och anklagades bl a för att ha triggat en ung tittares självmord.

Men oavsett filmhistorien går det som sagt inte att komma ifrån att Daniel Myricks och Eduardo Sánchez lågbudgetrulle om Blair-häxan kom att sätta standarden för den moderna found footage-trend vi upplevt under 2000-talet. Sällan har väl marknadsföringen av en helt okänd film slagit så väl ut. Genom ryktesspridning på internet skapades en hype som plötsligt gjorde personerna bakom filmen till kändisar. Helt klart hade de på ett effektivt sätt lyckats sälja in konceptet om det upphittade filmmaterial som tre försvunna amatörfilmare lämnat efter sig nära Burkittsville, Maryland under en dokumentärinspelning rörande legenden om The Blair witch. Trots framgångarna för The Blair Witch Project skulle det emellertid dröja ett par år innan found footage-genren skulle etablera sig som en framträdande del av skräckfilmsgenren. Visst dök det upp ett antal liknande mockumentärer i kölvattnet på Myricks och Sánchez film men dessa var i stort sett direkt till video-produktioner som inte på långa vägar nådde föregångarens framgångar. Men med den nya digitala teknikens framsteg blev det självklart enklare och billigare att spela in film. Med digitalkameror och videoredigeringsprogram var det bara att själv bege sig ut och filma. Resultatet kunde sedan läggas upp på exempelvis Youtube till allmän beskådan. Found footage-upplägget var ju ett tacksamt format att utgå från om man ville spela in en egen film till ringa kostnad, och det var det många som ville. Allt fler produktioner dök upp, vilka till formen såg ut och kändes som förlängda Youtube-klipp, en estetik som publiken vid det här laget också var van vid. 2007 innebar inledningen på en period då en rad found footage-filmer skulle nå internationella framgångar världen över. Jaume Balaguerós och Paco Plazas [Rec] från detta år är en annan klassiker I sammanhanget, en spansk zombierulle där vi får följa ett nyhetteam vilket skickats ut för att dokumentera nattskiftet på en brandstation och således hänger på när det kommer in ett nödsamtal från ett hyreshus. [Rec] kom verkligen att öka intresset för found footage-konceptet hos en större mainstreampublik, ett intresse som sedan späddes på i och med framgångarna för Oren Pelis spökfilm Paranormal Activity 2007 och Matt Reeves monsterrulle Cloverfield 2008.

Framgångsrika found footage-filmer har sedan fortsatt att dyka upp lite varstans. I Australien spelades den uppskattade ”The Tunnel” in 2008 i regi av Carlo Ledesma. Detta är en produktion med oväntat politiska undertoner som skildrar ett TV-teams mardrömslika upplevelser i det nätverk av övergivna järnvägstunnlar som sträcker sig under Sidneys stadskärna. I en samtida australiensisk skräckproduktion, Joel Andersons ”Lake Mungo” 2008, fogas found footage-inslag effektivt samman med andra mockumentär-element och resultatet blir en av de bästa australiensiska spökfilmer som spelats in. Anderson har här hämtat minst lika mycket inspiration från David Lynchs ”Twin Peaks” som The Blair Witch Project när han skapar den obehagsstämning som löper filmen igenom och utmynnar i ett omskakande slut. Found footage-konceptet har även använts i andra sammanhang än i traditionella filmproduktioner. 2009 drog t ex ett gäng unga amatörfilmare från Alabama igång ett lågbudgetprojekt på Youtube under namnet Marble Hornets. Joseph DeLage och Troy Wagner utgick från den creepy pasta-mytologisom växt fram på nätet kring Slender Man-gestalten och deras serie skulle få ett enormt genomslag. Hittills har serien gått i tre säsonger från 2009 och innehåller hela 92 episoder.  2015 dök även en spin-off-serie vid namn ”Clear Lakes 44” upp och 2013 meddelade filmbolaget Variety att man planerade att spela in en långfilm byggd på serien. 2015 var James Morans “Always Watching: A Marble Hornets Story” också färdigställd men, resultatet var en besvikelse och saknade helt den råa känsla som originalet haft. I och med premiären för Levan Gabriadzes ”Unfriended” 2014 kom found footage-filmen att ta ytterligare ett steg i utvecklingen. Vad vi nu såg var födelsen för vad mans skulle kunna kalla ”interface horror”, ett koncept som bygger på att de händelser vi får ta del av utspelas på en datorskärm. En slags föregångare till detta upplägg hittar vi redan i Michael Costanzas spökhusfilm ”The Collingswood Story” 2002 och vi har sett liknande inslag i Joe Swanbergs “V/H/S “-segment “The Sick Thing That Happened to Emily When She Was Younger” 2012, Henry Joosts och Ariel Schulmans ”Paranormal Activity 4” 2012 och Zachary Donohues “The Den” 2013. Men Gabriadze tar steget fullt ut när vi får följa hur en grupp high school-ungdomar hemsöks av en slags övernaturlig kraft enbart via deras video-chattar. Unfriended är väl i huvudsak riktad mot en tånårspublik, men det finns även mer utmanande produktioner i samma stil, den spanske filmskaparen Nacho Vigalondos ”interface horror”-produktion ”Open Windows ” 2014 ger oss en historia om Nick som blivit blåst på den date han vunnit med en skådespelerska men erbjuds istället möjlighet att stalka henne via sin laptop. Vigalondo visar här att found footage-filmen fortfarande väl fungerar som en skildring av sin samtid genom att skildra relationen mellan teknik, skräck och den verklighet vi lever i. Vad som komma skall ska faktiskt bli intressant att följa, så jag får nog ändå medge att found footage-genren kanske inte är så tokig ändå. Adam Wingard är ju dessutom på gång med en senkommen uppföljare till den stilbildande Blair Witch Project kallad kort och gott "Blair Witch" och som har premiär framåt hösten 2016 vilket faktiskt låter intressant. Steven DeGennaros "Found Footage 3D" är en annan smått galen produktion som verkar bli en riktigt underhållande historia.  Avsluningsvis kommer här ett par tips på några found footage-rullar som kan vara värda att ge en chans.

The Blair Witch Project 1999 - Daniel Myrick / Eduardo Sánchez

Noroi (The Curse) 2005 - Kôji Shiraishi

[REC] (2007) - Jaume Balagueró / Paco Plaza

The Poughkeepsie Tapes 2007 - John Erick Dowdle / Drew Dowdle

Cloverfield 2008 - Matt Reeves

The Tunnel  2011 - Carlo Ledesma

The Last Exorcism 2010 - Daniel Stamm

Trolljegeren 2010 - André Øvredal

Grave Encounters 2011 - The Vicious Brothers

V/H/S 2012 - Adam Wingard / David Bruckner / Ti West / Glenn McQuaid / Joe Swanberg m fl

The Bay 2012 - Barry Levinson

Chronicle 2012 - Josh Trank

The Conspiracy 2012 - Christopher MacBride

The Sacrament 2013 - Ti West

Afflicted 2013 - Derek Lee and Clif Prowse

The Den 2013 - Zachary Donohue

Devil´s Pass (The Dyatlov Pass Incident ) 2013 - Renny Harlin)

The Taking of Deborah Logan 2014 - Adam Robitel

Creep 2014 - Patrick Brice

As Above, So Below 2014 - John Erick Dowdle

The Visit 2015 - M. Night Shyamalan

Hell House LLC 2016 - Stephen Cognetti