Således var det självklart att bevista Stadsbibliotekets temakväll om science fiction en lite trött tisdagskväll i slutet av mars. Här skulle nämligen den specialinbjudne gästen John-Henri Holmberg hålla ett anförande på temat ”När sci-fi kom till Sverige”.  Mellan skräck och science fiction har det ju alltid funnits en viss koppling så det kändes passande att lämna en liten rapport från det hela. John-Henri Holmbergs namn känner ju en del av oss skräckälskare säkert också igen från det flertal svenska Stephen king-utgåvor han översatt, så bara därför skulle det bli spännande att få se vilka ytterligare strängar han har på sin lyra. Denna kväll är han inbjuden i sin roll som ansvarig redaktör för den nyutgivna antologin ”Häpna! En bok ur och om 1950-talets tongivande science fiction-tidskrift” 2015, ett verk om historien kring Häpna och svensk sci fi i allmänhet samt innehållandes ett antal översatta noveller som publicerades i denna tidskrift under 1950- och 60-talet. För oss som inte var med då är detta nog i mångt och mycket tämligen okänd mark, hur många har egentligen hört talas om just Häpna! och dess betydelse för genrelitteraturen i Sverige? För alla oss som missat detta var lugna, låt John-Henri reda ut en del begrepp. 

Det var en ganska liten men väldigt intresserad skara åhörare som slagit sig ner på den inte helt bekväma Stora Trappan i Stadsbibliotekets foajé. En stor del av de närvarande tillhörde tydligen den göteborgska sci fi-föreningen ”Club Cosmos” och det var en hel del hejande sinsemellan där. Samtlsledare var ungdomsbibliotekarien Anders men han behövde inte anstränga sig så mycket, John-Henri skötte det mesta av snacket denna kväll, och så ska det ju vara. Han började med att lägga ribban direkt genom att klargöra att enligt honom var science fiction inte en litterär genre i egentlig bemärkelse och begreppet sci fi något han helst inte heller ville nyttja i detta sammanhang. Därefter följde en utläggning om varför han innehade denna ståndpunkt. Just ordet sci fi, påpekar han, är en beteckning påhittad 1953 av den amerikanske recensenten Forrest J Ackerman. Eftersom Ackerman själv gillade historier om spektakulära verklighetsvisioner ville han öka kännedomen om dessa hos en större allmänhet genom att åka snålskjuts på genomslaget för det då nya begreppet Hi-Fi. För John-Henri är dock ordet sci fi något liktydigt med stora Hollywoodproduktioner av icke framtidsrealistiska historier sprängfyllda med specialeffekter, inget han i första hans säger sig förknippa med en litterär stil. Vad sen gäller termen science fiction så likställer John-Henri inte heller det med en litterär genre i sig. Genrer definieras allmänt främst utifrån sin handling - romantik, krigsskildringar, kriminallitteratur -, utifrån miljömässiga kriterier – westerns, sjöromaner – eller utifrån de känslor de vill framkalla hos läsaren - humor, skräck, pornografi. Science fiction klassar John-Henri däremot som en slags paralitteratur vilken kan falla inom ett flertal olika genrer och vars speciella signum är spekulativa verklighetskildringar med utgångspunkt i samtida vetenskaplig kunskap. Science fiction kan således utspela sig i både dåtida, nutida och framtida miljöer och historierna kan vara allt från deckartyp till humor och skräck, det viktiga är dock just fokuseringen på en spekulativt förestående verklighet vilket särskiljer denna typ av litteratur från all annan. På samma sätt särskiljer sig fantasylitteraturen i och med att den inriktar sig mot att skildra en påhittad fantasifull verklighet där det realistiskt omöjliga är möjligt. Blev vi något klokare av denna utläggning, nja för de flesta av oss kommer nog science fiction att fortsätta vara en genre på samma sätt som skräck och sci fi en slags synonym. Så kommer begreppen i alla fall att användas i denna text för enkelhetens skull.

Efter en något formalieinriktad inledning ombads John-Henri sen att snabbt skissa upp science fiction-litteraturens historia fram till 1950-talet. Sagt och gjort. Science fiction som litteraturfenomen har, tillsammans med den klassiska detektivberättelsen, sina rötter i 1700-talets upplysningsmiljö, berättar han. Båda dessa litterära traditioner tar också tydligt fasta på upplysningsidéerna om att kunskap inhämtas enbart via våra sinnen och sanning bara kan finnas genom rationellt tänkande. Det är genom vårt intellekt vi kan planera våra handlingar på det vis att vi medvetet kan påverka vår omgivning.  Detta var ju en revolutionerande verklighetsuppfattning eftersom man tidigare trott att människan föddes med gudomlig kunskap eller kunde erhålla gudomlig insikt. Ett antal franska upplysningsförfattare var alltså de första som skulle ge sig i kast med att skriva science fiction, bland dessa nämner Jan-Henri Voltaires ”Micromégas” 1752 och Cassanovas ofantliga tusensidiga verk ”Icosameron: or, the Story of Edward and Elizabeth, Who Spent Eighty-one Years in the Land of the Megamicres, Original Inhabitants of the Protocosmos” 1787. Men den som han och många andra brukar hålla som den första egentliga science fiction-romanen är brittiskan Mary Shellys ”Frankenstein; or, The Modern Prometheus” 1818.  Visst har romanen en dragning åt gotik, säger John-Henri, men detta uppvägs av att Shelly både i sitt förord till den andra upplagan och i de första kapitlen diskuterar skillnaden mellan vidskepelse och den samtida vetenskapens möjligheter. Boken inleds med att vetenskapsmannen Victor Frankenstein först söker kunskap hos alkemister och andra företrädare för en äldre kunskapstradition för att därefter ta kontakt med naturvetenskapsmän i jakten på information. Efter Shellys debut skulle det knappt skrivas någon mer science fiction på ett tag. Ett av få undantag var Edgar Allan Poe som skrev ett par sci fi-orienterade noveller på 1840-talet, han var också en sinnebild för upplysningsmänniskan i sitt författarskap och några övernaturligheter förekommer här inte alls. Det var först under 1860-talet som science fiction-romanen skulle få ett rejält uppsving i och med en rad klassiska romaner författade av fransmannen Jules Verne. Flera av dessa böcker, som “Journey to the Center of the Earth” 1864, “From the Earth to the Moon” 1865, “Twenty Thousand Leagues Under the Sea" 1870 och  “Around the Moon” 1873 översattes till flera spark, bl a svenska, och kom på så vis att spridas till en stor internationell läsekrets. Verne fick också många litterära efterföljare i Tyskland, Ryssland , ja till och med i Kina. Därmed kan man säga att han skapade den första science fiction-vågen. Utvecklingen gick sedan åter vidare på brittisk mark i och med de stilbildande verk H.G. Wells skrev i slutet av 1800-talet och 1900-talets första hälft. Wells förtjänst är främst att han var den förste som förde in flera centrala element i science fiction-litteraturen, vilka sedermera kommit att bli karaktäristiska inslag, exempelvis tidsresor. Vid mitten av 1910-talet-talet hade science fiction blivit en väldigt populär litterär form runt om i världen, i synnerhet i Ryssland, Tyskland, Frankrike, England och USA. Genren hade emellertid inget namn vid denna tid, kallades denna typ av historier för något så var det scientific romance. Dessa verk togs dock på allvar av både kritiker och läsare och utbudet var stort och mångsidigt, för de mer intellektuellt lagda fanns det ambitiösa och tankeväckande romaner samtidigt som enklare underhållning av mer äventyrsorienterade berättelser erbjöds dem som efterfrågade detta. En av de mer framgångsrika författarna som skrev tämligen lättlästa böcker var Edgar Rice Burroughs, skaparen av ”Tarzan. I början av 1910-talet påbörjade han sin Barsoom-svit där hjälten John Carter hamnar på Mars och där möter både vackra marsianska kvinnor och monstruösa marsianska män. Den positiva utvecklingen i Europa avbröts emellertid abrupt i och med första världskrigets utbrott 1914, efter fyra år av fördande krig skulle science fiction som genre visa sig helt ha tappat sin ställning. Tidsandan hade nu nämligen förändrats vilket medförde att det började skrivas en helt annan typ av skönlitterär europeisk prosa än tidigare. Stilen blev mer socialrealistiskt samtidsmedveten och mycket mindre framtidsoptimistisk, och det hade ju varit just framtidsoptimismen som tidigare burit upp science fiction-litteraturen. Räddningen blev utvecklingen i USA och i synnerhet en invandrare från Luxemburg vid namn Hugo Gernsback, en vetenskapsentusiast som helt uppslukats av science fiction-litteraturen i unga år. Eftersom det visade sig finnas ett sug efter science fiction i USA startade Gernsback därför ”Amazing Stories” 1926, den första tidskrift som helt ägnades åt sci fi. Först publicerades här mest texter författade av européer som Jules Verne men gradvis lyckades Gernsback arbeta upp en amerikansk författargrupp som började skriva åt Amazing Stories. I samband med detta föddes också fenomenet Science fiction-fandom, ett slags kontaktnät eller informell rörelse av framför allt litterärt science fiction-intresserade människor som hittat varandra via denna typ av tidskrifter. Genrens växande popularitet ledde snart till att det dök upp konkurrenter till Amazing Stories vilka gav ut liknande produktioner men Gernsbacks skapelse fortsatte att inneha en ledande position och bara ett år efter starten hade tidskriften en såld upplaga på runt 100 000 ex. Efter ett par tunga depressionsår i början av 1930-talet skulle tiderna bli än bättre för science fiction-genren och under det följande årtiondet höll sig trenden vid liv och som mest fanns ett dussintal amerikanska sci fi-tidskrifter på marknaden. Härigenom kunde också ett par författare få en heltidsförsörjning. Situationen för sci fi-genren i USA såg således väldigt ljus ut när 50-talet stod för dörren men väl så här långt var det nu dags att vända blickarna mot Sverige.

När 1950-talet inleddes var science fiction fortfarande i stort sett ett okänt begrepp i Sverige påpekar John-Henri i inledningen av sin bok om Häpna!. Men med utgivningen av denna tidskrift skulle situationen komma att förändras i och med att medvetenheten om utländsk sci fi-tradition härmed nu spreds i landet. Upphovsmännen bakom Häpna var tre Jönköpingsbor, bröderna Kurt och Karl Gustav Kindberg samt Sture Lönnerstrand. I sin ungdom på 30-talet hade dessa läst en hel del samtida amerikanska science fiction-tidskrifter, ett litterärt urval som kanske just då inte var det bästa eftersom dessa publikationer vid denna tid var fyllda av tämligen enkelspåriga historier om rymdkrig och hur heroiska män från jorden utrotade vidriga monster på främmande planeter. Hur de fick tag på dessa tidskrifter är oklart, men helt klart väckte de ett starkt och varaktigt intresse för genren. Litteraturintresset gjorde att Lönnerstrand i början av 40-talet flyttade till Stockholm för att satsa på en karriär som författare. Valet skulle visa sig bli lyckosamt, han kom nämligen härmed att den som först tog plats på den svenska litterära science fiction-scenen. Lönnerstrand fick nämligen snart veckotidningen ”Levande Livet” att publicera hans science fiction-noveller och mellan 1943-45 kunde man här ta del av uppåt 70 Lönnerstrand-historier under vinjetten ”Mellan fantasi och verklighet”.  I 13 av dessa noveller figurerade karaktären Dotty Virvelvind, en tonåring med superkrafter bosatt i en amerikansk småstad. Dotty Virvelvind skulle senare dyka upp i en serieversion tecknad av Björn Karlström och med manus av Lönnerstrand, vilken även den publicerades i i Levande Livet fram till slutet av 1946. John-Henri påpekar att denna serie faktiskt var så pass före sin tid, här har vi en variant av Stålflickan innan denna karaktär fanns som ofta får rycka ut och rädda sin pojkvän i olika nödsituationer. En av dem som begeistrat läste Lönnerstrands noveller var en blivande stadsbibliotekarie i Göteborg vid namn och Roland Adlerberth. Historierna gjorde ett djupt intryck på honom och naturligtvis ville han själv träffa denne förträfflige författare, ett möte som också blev av på ett pensionat i Marstrand sommaren 1949. Det var vid detta tillfälle dessa två herrar bestämde sig för att starta en science fiction förening och därmed grundades en av Sveriges första fandom-rörelser. Hur de sedermera lyckades rekrytera medlemmar är svårt att veta, det lär inte ha funnits så många som delade deras intresse vid denna tid. Hur som helst värvade Lönnerstrand i alla fall en spårvagnsförare vid namn J. Algot Eriksson, Sveriges kanske då störste samlare av sci fi-litteratur, samt byrådirektören Sigvard Östlund, en man som genom sina resor till England kommit i kontakt med SF-Congress och härigenom även deltagit som jurymedlem vid utdelningen av International Fantasy Award. 1950 grundades så ”Futura”, landets första sci fi-förening och runt 1953 hade man runt ett femtontal medlemmar i Stockholm.  Snart drogs det också igång en del bisarra projekt för att frälsa den yngre generationen för den nya spännande genren, bl a satsades det på en till ytan scoutliknande barn och- ungdomsverksamhet som sades lära ut knep och knåp men egentligen gick ut på att Östlund satt och läste science fictionnoveller för barnen. Samtidigt som detta skedde hade de båda Jönköpingsbröderna Kindberg ärvt ett tryckeri, eftersom K.G. dragit in en hel del pengar i sitt yrke som jurist hade de nu dessutom ekonomiska förutsättningar att utan problem ge ut sådant de själva gillade, nämligen sci fi. Kurt skulle sköta den tekniska och administrativa biten av verksamheten medan K.G. skulle stå för finansiering och etablering av internationella kontakter. En av de första författare man ville knyta till sig var den nu hyfsat kände Lönnerstrand som gått och vunnit Bonniers förlags tävling om bästa svenska science fiction-roman för ungdom med ”Rymdhunden” 1954 (vinsten gav honom också hela 10 000 kr vilket var en ofantlig summa på den tiden). Som sci fi-kändis fick han plötsligt möjlighet att synas i dagspressen och här uttala sig om genrens förträfflighet, något som inte gick bröderna Kindberg förbi. K.G. stämde således möte med Lönnerstrand för en middag på hotell Reisen i Stockholm hösten 1953 och när de slutligen kommit till kaffet var det överenskommet att författaren skulle bli redaktör för Kindbergs nya sci fi-tidning. När K.G. frågade om Lönnerstrand möjligen hade ett namnförslag svarade denne då Häpna! Den småsnåle juristen lär då ha utropat ”Nej tamejtusan broder, nu bjuder jag jäklarimej på en grogg!” Nu blev det emellertid inte riktigt som det var tänkt, när det första numret av Häpna väl gavs ut ett halvår senare var det utan Lönnerstrand som redaktör, han hade nämligen blivit ovän med bröderna Kindberg av någon anledning. Istället plockades en redaktör in via annons istället, det blev Kjell Ekström från Lund, en man som doktorerat i litteratur vilket sågs som positivt eftersom det lät fint. Redaktionen för övrigt bestod emellertid till största del av folk från föreningen Futura. 

Från 1954 gavs Häpna! ut en gång i månaden fram till januari 1965, därefter skedde utgivningen oregelbundet fram till nedläggningen januari 1966. Sammanlagt blev det 119 häften, ett flertal var dubbelnummer så numreringsmässigt var det ca 140 publikationer. Reaktionens mål var att ge ut sci fi som var modern och nyskapande och för att hitta rätt anslag hämtade bröderna Kindberg inspiration från de samtida trender som gällde i USA. Däröver hade science fiction-genren just genomgått en rejäl uppryckning. Under större delen av 1940-talet hade den likt tidigare präglats av tämligen taffligt skrivna historier riktade mot en manlig yngre tonårsgrupp. Det hade visserligen synts en del tecken på en attitydförändring, exempelvis började det dyka upp en del småförlag ägda av sci fi-entusiaster som även gav ut inbundna romaner av författare som Ray Bradbury. Härmed började litteratur av sci fi-karaktär att tas mer seriöst med recensioner i pressen som följd. Men på tidskriftsfronten hade emellertid inte så mycket hänt, utbudet var ganska likartat det som funnits under 30-talet. Till viss del hade magasinen blivit bättre och mer sofistikerade, framför allt det mest kända och sålda ”Astounding Science-Fiction” hade gått i bräschen för denna utveckling i och med nya redaktionella krav på författarna från 1938. Historierna skulle nu vara mer stilistiskt utvecklade språkligt sett och innehållet mer realistiskt. Handlingen skulle inte som tidigare sluta med den magiska uppfinningen utan istället börja med densamma för att därefter berätta hur den användes och vilka följdverkningar detta fick. Ribban höjdes således sakteliga under 40-talet men medparten av den amerikanska science fiction-litteraturen förblev till formen fortfarande ganska enkel och togs sällan på allvar av kritikerna. 1950 blev dock året då det skedde en märkbar förändring inom den amerikanska litterära sci fi-världen, det var nämligen nu två nyskapande tidskrifter såg dagens ljus, ”The Magazine of Fantasy and Science Fiction” och ”Galaxy Science Fiction”. Den förstnämnda redigerades av den välkände kritikern Anthony Boucher medan författaren H. L. Gold var redaktör för den senare. Till skillnad från tidigare sci fi-tidskrifter gavs dessa två publikationer ut i det sk digest-formatet och med sin snyggare design, abstrakta omslagsbilder samt den tydliga tonvikten på innehållets litterära kvalitéer höjde de ribban för science fiction-genren överlag. Det också dessa mer förfinade tidskrifter som folket bakom Häpna! säkert hade som förebilder med föresatsen att redan från början försöka skapa ett så gott litterärt anseende som möjligt för science fiction i Sverige. Vad man dock till en början missade var att se längre än till själva formen. De nya noveller av mer framstående författare som publicerades i The Magazine of Fantasy and Science Fiction och Galaxy Science Fiction fick aldrig något större utrymme i de första årgångarna av Häpna! I stället valde redaktionen att publicera svenska översättningar av förvånansvärt många historier skrivna under 30- och tidigt 40-tal vilka språkligt och dramaturgiskt sett är förskräckligt enkla. Således, Häpna presenterades som en sofistikerad tidskrift men innehöll i början väldigt osofistikerade historier i stor utsträckning, summerar John-Henri. Symptomatiskt nog signalerade en del av omslagen detta faktum genom att inte heller hålla någon högre klass. Att det blev så är kanske inte så konstigt i och med att utgivarna, bröderna Kindberg, älskade det de hade läst under 30-talet och självklart ville ge ut detta på svenska. Dessutom insåg de att det saknades en sci fi-tradition och därmed en given målgrupp för denna typ av litteratur i Sverige och det var därför bäst att börja introducera ganska enkla historier. Men vem var det då som översatte alla noveller av författare som Ray Bradbury, Robert Heinlein, Isaac Asimov och Arthur C. Clarke? Detta är något oklart. Den bästa information John-Henri har kommer från Lennart Sörensen som från 1958 delvis innehade rollen som redaktör för tidskriften. Sörensen hade kommit med efter att ha anmält sitt intresse till redaktionen för att medverka i någon form och blev därefter snabbt involverad i produktionen på flera plan. Enligt Sörensen var det han själv samt Sven Ekström, Häpnas! officielle redaktör, som vid denna tid översatte allt material. Innan dess hade Ekström i stort sett själv stått för översättningsarbetet, ibland uppbackad av tillfälliga medhjälpare, bl a en flygvapenslöjtnant vid namn Björn Nyberg aktiv i Futura. Kvalitén på översättningarna var överlag lite si och så, de noveller John-Henri själv har tagit med i sin bok om Häpna! har han i alla fall själv ansett sig föranledd att nyöversätta.  Utgivningen av tidskriften skulle rulla på under 12 år, som bäst hade den en såld upplaga på runt 8000 exemplar. Efter att Kurt Kindberg blivit påkörd och svårt skadad vid en olycka som han aldrig riktigt repade sig från började Häpna! under 1965 komma ut mer sporadiskt än tidigare. I början av 1966 lades så tidskriften oväntat hastigt ner, ingenting i det sista numret indikerade på att detta skulle ske. Troligtvis saknade Kurt efter olyckan kraft att hålla det hela igång. 

Hur blev då mottagandet i Sverige för denna nya litterära form? John-Henri ägnar här en stund åt att redogöra för att känslorna var tudelade, var denna typ av populärkultur något som kunde tas på allvar utanför de redan frälstas kretsar? Sci fi var ju för de flesta svenskar något främmande när genren nådde landet under första delen av 50-talet. Detta var som sagt inte så konstigt, så var ju fallet i Europa i stort vid denna tid. När gränserna åter öppnades efter andra världskriget fanns det här nästan ingen levande science fiction-tradition alls, förutom en ganska marginaliserad yttring i England. I USA däremot var genren som sagt högst livskraftig Många europeiska förläggare insåg således att där fanns mycket att hämta och köpte därför upp en hel del rättigheter i satsningar på att introducera denna ”nya” litterära form för en europeisk läsekrets. I Sverige gav Eklunds förlag t ex ut en sci fi-bokserie från 1953 och vid samma tid släppte Natur & Kultur ”Morgondagens äventyr: En antologi naturvetenskapliga framtidsnoveller”, den första svenska antologin med översatta amerikanska noveller redigerad av E. N. Tigerstedt, en då högt aktad professor i litteraturvetenskap. Bonniers satsade parallellt på science fiction för barn- och ungdom med ”Planetböckerna” som året därpå följdes Lindqvists serie ”Atom-böckerna”.  För Lindquists skrev också Henrik Nanne, bokhandlare i Helsingborg sju åtta ungdomsromaner som ”Invasion från rymden” och ”Spökflyg över Venus” under pseudonymen Carl Henner. Utgivningen av denna typ av litteratur gick inte litteraturkritikerna obemärkt förbi utan detta uppmärksammades och skrevs om i pressen. En del hade inga direkta åsikter om denna litterära strömning utan ansåg att det fanns både bra och mindre bra utgåvor precis som i andra genrer. Vissa var entusiastiska förespråkare, som Adlerberth vilken skrev en hel del artiklar vid den här tiden. Sen fans det försås de som avskydde denna typ av litteratur och såg den som ännu ett utslag av värdelös amerikansk kulturimperialism vilken borde förbjudas eller i alla fall fördömas. Den avogt inställda sidan fick dessutom extra tyngd i sin argumentering tack vare litteraturdocenten Elisabeth Tykessons långa essä ”Nästa: Venus. En orientering i science fiction” som publicerades i Bonniers Litterära Magasin nr 1 1954. Här går hon igenom sci fi-genren och dömer i stort ut det mesta av den som i allt väsentligt reaktionär och barnslig. Detta var en slags fascistoida maktfantasier som erbjöd en talanglös verklighetsflykt jämförbar med 1800-talets kolportageromaner, vilka hon lustigt nog också ägnat sig åt i sin doktorsavhandling. Tykessons uppfattning om science fictions litterära och idémässiga brister skulle härefter dominera bland svenska litteraturvetare i närmare fyrtio år. Detta negativa förhållningssätt till begreppet science fiction skulle dock vålla en viss litterär strid i slutet på 1950- och början av 60-talet, då frågan kom upp hur man skulle klassificera mer svenska finkulturella verk med sci fi-inslag. 1956 gavs nämligen Harry Martinsons rymdepos ”Aniara” ut, tidigare hade Karin Boye skrivit den futuristiska dystopin”Kallocain” och 1967 skulle dessutom Ivar Lo-Johanssons ”Elektra: Kvinna år 2070” utgöra ett ytterligare exempel. När Martinssons roman gavs ut var det bara ett fåtal kritiker som kunde med att stämpla verket som science fiction, andra nöjde sig med att säga att historien hade inslag som inspirerats av science fiction medan flertalet menade att det rörde sig om seriös god lyrik som kanske använde sig av symbolik hämtade från science fiction men som själv absolut inte var det. Detta visar på den klassiska grundsyn som gäller för svensk litteraturhierarki, det finns boklitteratur som är riktig litteratur och så finns det kategorilitteratur som kännetecknas av att man kan sätta etiketter på den som sci fi, skräck, fantasy och deckare. ”Smutslitteratur” som man sa på 50-talet och säkert även senare. Framför allt gällde det litteratur som såldes i kiosker och vid denna tid rent defenitionsmässigt faktiskt inte räknades som böcker eftersom de inte fanns till försäljning i riktiga bokhandlar eller gick att låna på bibliotek. Ett problem för sci fi-läsarna var just att mycket av det som gavs ut på svenska i genren såldes som kiosklitteratur och därför aldrig fick någon direkt uppmärksamhet i medierna, att dylika icke-böcker skulle recenseras var ju otänkbart. Detta drabbade t ex den mest framgångsrika SF-bokserien under 1950-talet, ”Rymd-böckerna” som gavs ut av Wennerbergs förlag mellan 1957 och 1960. 

Trots att science fiction-litteraturen spelade en så undanskymd roll så levde och frodades denna subkultur mycket tack vare den fandom-rörelse som växt fram. I Häpna! uppmuntrades också läsarna att ta kontakt med tidskriften om de ville bli kontaktman för science fiction på sin ort. De första föreningarna bildades redan i början av 50-talet, som Futura i Stockholm 1950, club Meteor i Malmö 1952 och den fortfarande verksamma Club Cosmos i Göteborg 1954. Just Club Kosmos bildades efter det att en science fiction-entusiasten Gabriel Setterborg var en av dem som tagit till sig uppmaningen från Häpna! och blev kontaktman för Göteborg. Passande nog fanns han också på plats denna kväll och ombads därför av Anders att komma fram och berätta lite om sin förening och tidig science fiction- fandom. Gabriel ger oss sedan en liten inblick hur det var att växa upp som science fiction-entusiast (eller SF som Gabriel föredrar att kalla genren) på 50-talet. Redan som barn hyste han ett stort intresse för genren och hade läst romaner av Jules Verne och H.G. Wells. I sin jakt på fler böcker om rymdresor och äventyr på främmande planeter besökte den unge Gabriel stadens biblotek men utan att få napp. Men en dag fick han av en slump kontakt med den dåvarande bibliotekarien Adlerberth vid ett besök på Dicksonska Folkbiblioteket och en ny värld öppnade sig plötsligt. I slutet av 1953 tipsade Adlerberth Gabriel om att det kommande år skulle ges ut en ny svensk science fiction-tidskrift vid namn Häpna!, denna skulle han också snabbt komma att införskaffa i en liten tobaksaffär på en tvärgata till Dicksonska. Som sagt var det i detta nyutkommna nummer han tog del av tidskriftsredaktionens uppmaning att starta föreningar. Antagligen hade inte den svenska science fiction-rörelsen sett ut som den gör idag utan denna direkta uppmaning, konstaterar Gabriel. Kontakt med Häpna! togs således och Gabriel meddelade då att en förening faktiskt redan var bildad. Detta var dock en sanning med modifikation, föreningen fanns egentligen vid enna tidpunkt bara på idéstadiet. Tanken med denna vita lögn var att det skulle bli lättare att värva medlemmar till en förening som redan existerade. Den förste som anslöt var Lars-Erik Helin och tillsammans bildade de Club Cosmos i april 1954. Andra som snart hängde på var bl a Hans Sidén, senare filmskribent i GP, vilken genom sina prenumerationer på amerikanska sci fi-tidskrifter hade tillgång till en hel del intressant material. Medlemsantalet växte efterhand, som mest var man uppe i ca 20 stycken killar (inga tjejer verkar ha varit intresserade), och föreningen gav även ut Sveriges första science fiction-fanzin,  det spritduplicerade ”Cosmos News” (senare ”Cosmos Bulletin”). Någon direkt organiserad verksamhet handlade det från början inte om, medlemmarna träffades hos Adlerberth på Dicksonska eller i Hartelius Bokhandel, där fanns nämligen ett litet utbud av direktimporterade amerikanska sci fi-pockets. Dessa inhandlades trots att de flesta medlemmar ännu inte behärskade engelska. Eftersom verksamheten var så pass sporadisk och det inte fanns några tillgångar att hålla koll på så avtog klubbaktiviteten succesivt när intresset falnade efterhand. Under 1960- och 70-talet hände inte så mycket, men föreningen upphörde aldrig att existera. Nytt liv i verksamheten blev det dock i och med 25-årsjubeleumet som firades med en riktigt lyckad fest då alla som kände varandra inom science fiction-rörelsen i Sverige mötte upp. Resultatet blev att det plötsligt fanns ett driv att blåsa liv i föreningen på riktigt igen, man hade också lyckats få tag på en gen lokal på Majorsgatan som kunde fungera som naturlig mötesplats. 1980-talet blev också Club Cosmos storhetstid med flera hundra medlemmar som mest. Idag är väl verksamheten åter mer blygsam men medlemmarna träffas fortfarande varje månad. Men nu hade vi kommit en bit från kvällens ämne Häpna! så Gabriel blir härmed tackad för sitt bidrag till samtalet. Här kan dock också tilläggas att han faktiskt själv bidragit med material till tidskriften med sin novell ”Tidsfaktorn” som faktiskt utspelar sig på Göteborgs Stadsbibliotek. Gabriel var dessutom en av de första svenska författare som debuterade i detta sammanhang och som sedermera gick vidare till att skriva egna romaner. En bok som ”Anfall från rymden” vill han emellertid knappt kännas vid idag och erkänner utan omsvep att de böcker han en gång skrev åt Pingvinförlaget i Göteborg är dåliga. 

Vad hände då sen på den svenska science fiction-scenen? John-Henri ombeds att avsluta kvällens föredrag med en kort sammanfattning. Under 1960-talet hände i stort sett faktiskt ingenting. Sci fi:n i Sverige dog i stort sett ut runt 1960-61 med Häpna! och det tappert kämpande pocketbokförlaget Prismas fåtal utgivna romaner i genren som enda undantag. Vad som slutligen kom att gjuta nytt liv i en stendöd genre var de insatser som den unge stockholmaren Sam J. Lundwall kom att stå för i runt  början av 1970-talet. Lundwall var en hängiven science fiction-entusiast som redan i 14-årsåldern hade dragit igång föreningen Cosmos Club i Hägersten på 50-talet där han också gav ut ett eget fanzine. Sedermera skulle Lundwall debutera som författare i Häpna och blev sedermera även vissångare, skämttecknare, bokförläggare, fotograf och TV-producent mm. Det var också under en producentutbildning inför starten av Kanal 2 1968 möjligheten öppnades för honom förmedla sitt sci fi-intresse till en större publik. Som blivande producent gjorde han då en liten programserie om just sci fi som sändes i fyra eller fem avsnitt. På basis av denna programserie lyckades han förmå Sveriges Radios bokförlag att ge ut en bok han skrivit om science fiction, ”Science fiction – från begynnelsen till våra dagar” 1969, vilken var den första i sitt slag i Sverige.  Boken blev ganska omskriven eftersom temat var nytt för de flesta. Bland de som fattade intresse för Lundwalls verk fanns Simon Kärnekull, en driven bokförläggare som tillsammans med företagaren Jan Askild precis dragit igång bokförlaget Askild och Kärnekull. Förlaget hade tidigt fått in en hel del kapital genom två framgångsrika produkter, de fyra klipparksböckerna ”Välkommen till Ankeborg - Bygg Kalle Ankas egen stad” samt den första svenska upplagan av Adolf Hitlers ”Mein Kampf”, pengar som de nu bl a kunde plöjas ner i fler galna projekt som exempelvis science fiction-litteratur. Kärnekull slog således Sam Lundwall en signal och erbjöd honom att komma över och för att redigera en ny serie bestående av de där konstiga böckerna han pratade om. Lundwall nappade på erbjudandet och 1970 var A&K:s SF-utgivning igång  därefter startade förlaget även en Sci Fi-bokklubb. Emellertid var man inte riktigt först med att ge ut denna typ av genrelitteratur, redan 1969 hade Lindqvist Förlag inom ramen för sin satsning LP Pocket börjat ge ut en serie billiga och ganska dåliga science fiction-böcker som emellertid inte gick så bra.  A&K:s utgivning blev däremot något förvånande väldigt omskriven i pressen, sofistikerade historier som Isaac Asimovs ”Stiftelse”-romaner beskrevs t ex som visionära mästerverk på DN:s kultursidor. Sci fi-litteraturen upplevde alltså ett uppsving i Sverige under 70-talet, vilket var betydligt större än det som skett på 50-talet. Det gavs nu ut betydligt fler böcker från flera olika förlag Denna trend skulle i stort sett hålla i sig fram till våren 1994 då branschtidskriften ”Svensk Bokhandel” för första gången sedan 50-talet publicerade en boktopplista baserad på aktuella försäljningsvolymer istället för kritikeromdömen. Denna lista visade att av de tio mest sålda böckerna under julhandeln 1993 var fyra stycken fantasyromaner. Detta kom som en överraskning för bokbranschen i stort, sedan 1970-talet hade nämligen bara två förlag brytt sig om att satsa på denna udda genre, Wahlströms förlag samt Natur & Kultur (som köpt upp Askild och Kärnekull), och deras produktion var dessutom ganska blygsam.  Resultatet av denna upptäckt innebar att inom ett år hade flera stora förlag satsat på utgivningar av egna stora fantasyserier för att inmuta en del av denna tydligen lukrativa och tämligen oexploaterade marknad. Plötsligt dök det upp fantasyutgåvor från Bonniers, Richters, Forum m fl varje månad. Sedan dess har fantasy varit den stora icke realistiska-genren som gällt bland läsarna överlag medan det inte har givits ut så mycket science fiction. Och härmed hade vi nått vägs ände, John-Henris föredrag var slut. Men kvällen var inte riktigt över. Med tanke på att hans redogörelse avslutats med fantasyns segertåg över landet var det passande att Göteborgs Tolkiensällskap Mithlond nu intog scenen för att dela ut Nimloths kvist, en utmärkelse som föreningen ger icke medlemmar de vill uppmärksamma på något sätt. Slutet gott, allting gott, med vetgirigheten nu stillad återstod bara att smälta det hela över en bägare skummande öl.