Men nu är det dags att avsluta detta projekt, det har varit en helvetes resa, så jag hoppas slutet blir lyckligt. Och varför inte, när jag själv kollar igenom ToB:s filmarkiv upptäcker jag att här finns en massa film från 2010-talet som lagts in av en eller annan anledning och vars andel tycks oproportionerligt stort i förhållande till tidigare decenniers filmutbud. Hur kan detta vara möjligt, var det inte bättre förr? Tja, nuförtiden dyker det ständigt upp nya rullar jag känner att jag vill kolla in, så var det väl inte förr? Då blev man alltid glatt överraskad de tillfällen då man faktiskt fick nys om någon nyproducerad skräck som faktiskt verkade intressant. Hur ofta blir man positivt överraskad idag? Kanske inte så ofta faktiskt, en trailer lovar mer än vad den kan hålla, det är en sak man fått lära sig. Men är det då något speciellt med den samtida skräckfilmen, eller är det bara en fortsättning på utvecklingen under seklets första årtionde? Både ja och nej faktiskt, en del trender känner jag igen sen tidigare, men en viss förändring i vad som går hem i de breda lagren kan också skönjas. Framför allt tycker jag mig se att de filmer som faktiskt funkat hos publiken på senare tid har lyckats fånga den tidsanda som råder. För att en skräckfilm ska vara riktigt skrämmande bör den ju helst kunna knyta an till de rädslor som publiken för tillfället bär på. Med andra ord, en framgångsrik skräckis måste vara en spegling av det samhälle vi lever i och den oro som är tidstypisk. Att förvänta sig att folk vill ha samma sak som för tio eller tjugo år sen håller inte, det är att göra det allt för lätt för sig. Att exempelvis Don Siegels ”Invasion of the Body Snatchers” fick så stor slagkraft 1956 berodde säkerligen mycket pga den utbredda kommunistskräck som det kalla kriget fört med sig. Att folk vallfärdade till biograferna 2013 för att se en uppföljare som  ”Insidious: Chapter 2” har väl en liknande förklaring. Den oro som vi utsätts numer utsätts för, med krigshärdar, terrorskräck, ekonomiska kriser, ökade våldstendenser i närmiljön, en osäker arbetsmarknad samt ett välfärdssamhälle i gungning, kan lätt omformas i termer av ondskefulla yttre krafter som hotar en till synes ordnad tillvaro. Insidious: Chapter 2 är således en utmärkt representant för dagens skräckfilm, här ser vi ju hur vanliga människor plötsligt förlorar kontrollen över sina hem, ägodelar och relationer pga ett mystiskt mörkt hot från något främmande skuggrike. Och är inte detta som verkligen känns skrämmande idag, det kan ju faktiskt drabba oss på ett helt annat sätt än … tja, maskförsedda seriemördare eller slemmiga utomjordingar. Så det är väl helt enkelt så att ett par timmar med påhittade demoner och spöken faktiskt kan få oss att släppa den oro vi själva lever med i vårt dagliga liv, därav att viss skräckfilm nu går så pass bra.

En sak jag funderat över är att det inte kan vara helt enkelt att få till en bra skräckfilm nu för tiden. Alla vi som växt upp med skräckkulturen kan alla knep väl, inte ens överdrivet grafiskt våld chockar längre utan har närmast blivit en stapelvara. De skrämmande överraskningsmomenten kan inte varieras i evighet, alla vet vad som händer oförsiktiga stadsbor ute i någon avkrok på landsbygden, alla har sett de flyende skuggorna på väggarna eller det kusliga ansiktet i badrumsspegeln, alla är förberedda på de plötsliga utbrotten av ljud som ska få oss att hoppa högt i soffan. När blev du riktigt skrämd senast? Själv är jag mer än nöjd om jag blir berörd på något sätt, obehag är t ex nog lättare att framkalla än rädsla. Men hur ska man då få till den där riktigt desperata känslan i en modern historia när alla idag har mobiltelefoner som gör att vi snabbt kan få kontakt med polisen medan vi gömmer oss för psykotiska galningar. I en värld där hjälp kan fås bara genom att trycka på en knapp ställs manusförfattare inför en hel del utmaningar för att få till äkta spänning. Att ta till den enkla utvägen med avsaknad av täckning eller ett urladdat batteri är ju t ex en standardkliché som vi inte vill ha. Men lata manusförfattare och rutinmässiga koncept är något som på något vis hör genren till och något vi får dras med. I synnerhet om ett visst upplägg genererar snabba pengar. Detta fenomen har vi tydligt kunnat se om vi skärskådar de större filmstudiorna under 2000-talet. Framförallt i USA har man fortsatt att exploatera sin backkatalog genom att producera menlösa remakes, och skulle klassiska titlar inte vara tillräckligt lockande kan alltid suffixet 3-D klistras på. Som tur är för filmindustrin verkar publiken fortfarande inte ha tröttnat på zombiefilmer, vampyrer och mockumentaries av standardformat, däremot verkar trenden av blodiga filmer av sk ”torture porn”-karaktär ha tappat i popularitet. Under 10-talet har vi kunnat skönja en motreaktion vad gäller filmer fyllda med grafiskt våld, där publiken istället mer lockades av produktioner  av mer gammaldags snitt. Plötsligt har nämligen retrodoftande spökrullar, ockulta rysare och psykologiska thrillers börjar slå stort, alltså koncept som lätt kan bygga upp obehag med små medel i stället för att fläska på med allt som går. Denna utveckling öppnar också upp för mindre independentbolag och nya fräscha filmskapare, vilka ofta står för den mest spännande delen av dagens skräckutbud. Faktum är att lågbudgetfilmer inte behöver se så billiga ut längre, om de inte medvetet strävar efter det. Dagens teknik har kommit så pass långt att man inte längre behöver ha tillgång till dyr och avancerad utrustning för att producera film. Ja, ta mig tusan om inte skådespeleriet överlag också blivit bättre bland de okända aktörer som dyker upp i alla independentrullar. Och när mockumentary / found footage-filmer fortfarande går så pass bra är det bara att hugga tag i en kamera och dra ut och filma. Kanske kan du också få till en ”The Last Exorcism ” 2010, ”Grave Encounters" 2011, ”Chronicle” 2012 eller "The Den" 2013.

Som jag sa tidigare så är mitt intryck att det produceras en hel del skräck nuförtiden och att genren har fått ett litet uppsving efter ett par sämre år i slutet på 00-talet. Med tanke på hur illa det då såg ut på sina håll är detta väldigt positivt. Hollywood har ju t ex inte mycket att skryta med när det kommer till skräckfilmproduktionen under 2000-talets första tio år. Det mesta gick på rutin, vilket fick som följd att kvalitén sjönk och intäkterna minskade. Ett antal svarta rubriker ställde sig faktiskt frågan om skräckfilmen var död. I jämförelse med filmer producerade i andra delar av världen visade de amerikanska filmstudiornas produktioner upp klara brister vad gäller det egna tekniska och kreativa nytänkandet. Då hjälper det inte ens att försöka sälja in sina filmer med hjälp av kända affischnamn, publiken visade ändå sitt missnöje med utbudet genom att strunta i biografvisningarna. Warner Bros, som låg bakom distributionen av Stephen Hopkins ”The Reaping” 2007, en film om de bibliska tio plågorna med Hilary Swank i huvudrollen som tvivlande professor, fick se satsningen utmynna i ett ekonomiskt fiasko. Budgeten hade legat på 65 miljoner dollar men inkomsterna stannade vid 25 miljoner. Inte så konstigt, då filmen fick dåliga recensioner överlag, vilket den förtjänade. Dåligt gick det också för den usla spekulationen ”The Hills Have Eyes 2” från samma år, en film Wes Craven bör skämmas för att ha varit inblandad i. M. Night Shyamalan ska jag väl kanske inte skoja mer om, men att han var inblandad i ”Devil” från 2010 gjorde väl att utgången var tämligen klar. Själv tycker jag faktiskt att historien om stackarna som blir instängda i en hiss med djävulen är helt OK, men någon större succé blev filmen ju aldrig. Den spelade in 65 miljoner dollar, detta att jämföras med Shyamalans ”The Sixth Sense” från 1999 som drog in hela 300 miljoner. Med tanke på rådande omständigheter är det inte så konstigt att profithungriga filmbolag i huvudsak satsade på fantasilösa kopior av gamla klassiker eller menlösa sequels och prequels. Saw-serien har således med sina sju delar blivit den mest inkomstbringande skräckfilmsserien någonsin och hittills har vi även fått hela sex Paranormal Activity-filmer. 

Redan 2001 hade Hollywood börjat gräva upp gamla skräckikoner för att kapitalisera på deras namn i andefattiga sequels. I James Isaacs ”Jason X” 2001 susar vår gamle hockeymasksprydde mördarmaskin således omkring i rymden på 2400-talet! Vem trodde att publiken ville ha detta, det finns ingen som helst koppling till den mytologi som Friday the 13th-serien en gång byggde på. En något liknande behandling fick Chucky när Don Mancini försökte sig på att stöpa om Child´s Play-konceptet i någon slags självironisk komediform med metafilminslag. Det gick ju sådär, ”Seed of Chucky” 2004 är helt klart den svagaste delen i serien. OK, tänkte man i Hollywood, om vi inte kan skapa nya historier, varför inte ta vara på gamla? Sagt och gjort, 2003 hade således Marcus Nispels ”The Texas Chainsaw Massacre” premiär, producerad av Michael Bays Platinum Dunes. Denna remake gick faktiskt förvånansvärt bra och ni fattar så klart vad detta ledde till. Inte nog med att Jason, Michael och Freddy fick utstå hemska total makeovers tack vare Ghost House Pictures (Rob Zombies ”Halloween” 2007, Nispels ”Friday the 13th” 2009,, Samuel Bayers ”A Nightmare on Elm Street” 2010), vi fick även trista och dåliga nyinspelningar av bl a ”The Fog” 2005, ”When a Stranger Calls” och ”The Wicker Man” 2006 samt ”Prom Night” 2008. Så länge produktioner av dessa slag fortsätter att dra in pengar, så länge kommer Hollywood inte att anstränga sig. Remaken av A Nightmare on Elm Street spelade bara i USA in hela 63 millioner dollar och samma år kunde därför alla som ville glädja sig åt nyinspelningar av allt från ”The Wolfman” och ”The Crazies” till ”Piranha 3-D" och ganska otippat den sadistiska våldsorgiespekulationen ”I Spit on Your Grave”. Sen dess dyker det upp remakes lite då och då, ibland skapliga men oftast dåliga. Ett par exempel från senare års utbud är ”Straw Dogs”, ”Fright Night” och ”Don't Be Afraid of the Dark” 2011, ”Silent Night och ”Maniac” 2012 samt ”Evil Dead” och ”Carrie” 2013. Och funkar inget annat så släng på lite 3-D, det funkar ju alltid. Således fläskas det på med effekter, vilka dock knappast kan täcka alla luckor i ett bristfälligt manus eller uppväga inkompetens i regin. John Luessenhop är en av alla dem som kan ställa sig i skamvrån i och med hans lustmord på Tobe Hoopers gamla koncept i den sjukt usla ”Texas Chainsaw Massacre 3D” från 2013. Under de senare åren har emellertid allt fler filmskapare börjat uttrycka invändningar mot den pågående 3-D-trenden. Med tanke på att ett stående skämt i Hollywood idag lyder ”If you can´t make it good, make it in 3-D” är det inte så konstigt. Joss Whedon, producent och medförfattare till manuset bakom Drew Goddards ”The Cabin in the Woods” 2011 uttryckte smått ironiskt på Comic-Con-mässan i San Diogo 2010 att hans mål var att åtminstone ge publiken en film kommande år som inte var i 3-D. Vid denna tid låg produktionsbolaget MGM fortfarande på Whedon och Goddard om att The Cabin in the Woods borde spelas in i en 3-D-version, något som det aldrig blev något av med. Sedan dess har inflytelserika regissörer som JJ Abrams och Cristopher Nolan medvetet valt bort 3-D i sina produktioner. 

Apropå The Cabin in the Woods så är det en film som visar på att det faktiskt går att producera bra skräck i Hollywood. Med tanke på ovanstående förhållande är det faktiskt ganska otroligt att USA faktiskt skulle få till ett par skräckfilmer som skulle välta biljettkassorna i början av 10-talet med 2013 som den verkliga revanschens år. The Cabin in the Woods var en av de filmer som visade att det gick att bryta ett mönster som tagit skräckfilmen in i en återvändsgränd. Drew Goddards film är en av 10-talets bästa skräckisar och mixar på ett härligt sätt ihop olika influenser, allt från element tagna från klassisk skräcklitteratur till typiska slasherinslag och thrilleraktiga konspirationsteorier. Även Fede Alvarez ganska schablonartade remake av Evil Dead från 2013 är intressant ur ett nytänkande perspektiv. Alvarez har faktiskt sökt sig utanför Hollywood och hämtat inspiration från en mängd olika skräcktraditioner världen över. Just detta gör att han faktiskt får till en helt OK film som kanske kan ses som den första riktigt globala skräckisen. Och kanske det är just i hur Goddard och Alvarez tagit sig an sina projekt som vi kan finna framtiden för den amerikanska skräckfilmindustrin, eller så ligger den i James Wans händer, dagens motsvarighet till Wes Craven. Wan, mannen som var med och skapade den sk torture porn-vågen med Saw 2004, var den som åter igen kom att dra in de stora pengarna med en amerikansk skräckfilmproduktion och vägen han valde visar på en god trendkänslighet. Att det skulle funka att leta sig tillbaka till 70-talet och återknyta till gamla hederliga skräcktraditioner var väl inte det mest självklara, men det var just en spökfilm av old school-karaktär som kom att gå i bräschen för den nya våg av skräck som lockade publiken tillbaka till biograferna. ”Insidious” från 2010, som handlar om en familj vars sons medvetande fångats i ett mörkt utomjordiskt rike, drog in nära 100 miljoner dollar världen över, och då uppgick produktionskostnaderna endast till 1,5 miljoner dollar. En sådan succé kan man ju inte bara släppa, det vet Wan sedan Saw-tiden. Således hade ”Insidious: Chapter 2” premiär 2013, och gissa om den gick hem? Bara under första helgen drog den in 41 miljoner dollar, produktionskostnaderna hade då uppgått till 5 miljoner. Nu var Wan riktigt uppe i varv samma år låg han också bakom den film som rankas som en av 2010-talets allra bästa, nämligen ”The Conjuring”. Filmen, om det katolska excorsistparet Ed och Lorraine Warren (spelade av Patrick Wilson och Vera Farmiga) som jagar demoner i en retrodoftande produktion, är helt klart sevärd, men kanske något överhypad. 260 miljoner dollar har den dock tydligen dragit in, vilket visar på ett sug efter mer subtil skräck som skapar obehag snarare genom stämningar och antydningar än kaskader av blod. Här ges publiken en möjlighet att oroas över vad bilder på en kuslig antik docka, spöklika handklapp och dörrar som slår igen av sig själva kan innebära. Visst, detta är beprövade knep, men The Conjuring är likväl skrämmande, annars hade den knappast fått en R-rating i stället för PG 13 i USA. En annan spökfilm som fått lite oväntat bra mottagande är Andrés Muschiettis ”Mama”, också den från 2013. Berättelsen om två unga systrar som under fem år omhändertagits av ett mystiskt väsen i en liten ensligt belägen stuga uppskattades tydligen och drog in en hel del pengar. Lägg därtill Alvarez remake av Evil Dead som också genererade en stor vinst och ni ser att nu var Hollywood back in business vad gällde skräck. Av senare års spökfilmer kanske jag själv ändå gillar James Watkins remake av ”The Woman in Black” från 2012 bäst, trots att Daniel Radcliffe syns i huvudrollen. 

Men det var inte bara spökfilmen som plötsligt fick luft under vingarna, under 00-talet såg vi även ett uppsving för den psykologiska thrillern. Här hittar vi en annan typ av rädsla vi kan relatera till, hotet från galningar ute i det egna samhället. Home invasion-temat är fortfarande gångbart och har även nått ut till andra grupper än dem som uppskattade Michael Hanekes ”Funny Games” från 1997 eller Alexandre Bustillos och Julien Maurys ”Inside” 2007. Vi såg denna utveckling redan i och med framgångna för Bryan Bertinos ”The Strangers” 2008 och på senare år har filmer som Adam Wingards ”You're Next” 2011 samt Brad Andersons "The Call" och James DeMonacos ”The Purge” 2013 lockat en stor publik till biograferna. Inkräktare och kidnappare är otäcka just för att de är hot tagna direkt ur verkligheten vi lever i. Detta är något som kan hända och faktiskt händer, och vad är mer skrämmande än att ta del av äkta terror som inte helt enkelt går att hålla en klar distans till. Men det är framförallt icke-amerikanska thrillers som verkligen imponerat, det finns en hel del att välja på här, jag nöjer mig med ett par exempel som de svarta och våldsamma sydkoreanska filmerna ”Bedevilled” av Chul-soo Jang och ”I saw The Devil” 2010 av Kim Jee-Woon, ”Buried” , ”Julia´s Eyes” och ”Kidnapped” från 2010 av de spanska regissörerna  Rodrigo Cortés, Guillem Morales respektive Miguel Ángel Vivas, den franska ”In Their Sleep” av  Caroline du Potet, Éric du Potet också från 2010 eller brittiska produktioner som Julian Gilbeys ”A Lonely Place to Die”. Matthew Parkhills ”The Caller ” och Ben Wheatleys ”Kill List”, alla från 2011. En del av dessa thrillers, framförallt de asiatiska, använder sig fortfarande av en hel del blodiga effekter, filmer som Shion Sonos ”Cold Fish” och Pang Ho-Cheungs ”Dream Home” 2010 samt Noboru Iguchis ”Dead Sushi” 2012 har en hel del magstarka scener, men trenden med spekulativt grafiskt våld har som sagt avtagit. För hur långt kan man egentligen ta denna typ av film? Antingen kan man försöka skjuta gränserna allt längre, som i Tom Six ”The Human Centipede (First Sequence)” 2009 eller Srdjan Spasojevics ”A Serbian Film” 2010 eller så kan man förlita sig på att försöka utveckla det gamla konceptet som i de skapliga ”Would You Rather” 2012 eller ”Fractional” 2013. Annars finns ju alltid slentrianmässiga nyinspelningar att ta till, som den påbörjade remaken av Pascal Laugiers ”Martyrs” från 2008. Extremfilm som A Serbian Film lär dock bara tilltala en ytterst liten grupp med tanke på det spektakulärt perverterade innehållet. Oavsett om Spasojevic vill säga något om en degenererad samtid så lär detta budskap drunkna i den ström av frånstötande äckel som möter tittaren. Vi pratar om produktioner liknande dem som Magnus Blomdahl botaniserar bland i sin bok ”Äkta Skräck” (se ToB-intervjun). Intressant är att en del av dessa filmer, som tidigare bara var kända av en lmindre grupp fans, nu allt mer diskuteras och kommenteras av en större allmänhet. I och med dagens informationsflöde kan alla ta del av allt och även om man själv inte sett de mer extrema filmerna så vet många på ett ungefär vad de går ut på. När The Human Centipede ligger till grund för ett Sout Park-avsnitt, då är filmen inte direkt underground längre. Skräck av torture porn-karaktär har således blivit allt mer mainstream även folk väl främst kollat på de sista delarna av Saw-serien, vilka uppriktigt sagt väl inte har varit så bra. Filmer som fokuserar på just grafiska effekter är således fortfarande gångbara i vissa sammanhang. Remaken av Evil Dead t ex innehåller litervis med blod, vilket kryddas med olika kroppsdelar som stympas på det ena eller andra sättet. Marcus Dunstans ”The Collector” 2009 samt uppföljaren ”The Collection” 2012 är andra Saw-inspirerade thrillers som funkar, liksom Chris Peckovers ”Undocumented” 2010, Kern Saxton ”Sushi Girl” 2012 samt Michael S. Ojedas "Savaged" och  Dante Tomasellis ”Torture Chamber” från 2013. Men det mesta är väl inte så mycket att ha, filmer som  Robert Liebermans ”The Tortured” och  Ty Jones ”Last Breath” 2010 eller Ricky Woods "Sawney: Flesh of Man" ("Lord of Darkness") 2012 kan man ju med lätthet stå över. Hur det kommer att gå för de mer blodiga historierna får vi väl se. Eli Roth har ju en del att bevisa med sin "The Green Inferno," 2014 som handlar om ett gäng trendiga miljöaktivister som reser till Peru för att försöka rädda en döende indianstam men istället faller offer för kannibaler. Temat är ju inte speciellt nytt, om man säger så. Enligt Roth ska inspirationen dock ha kommit från bröderna Grimms sagor, ja vi får väl se vartåt det hela barkar hän.

Hotet utifrån kan också skildras i mer långtgående scenarion, före visst har filmer med postapokalyptiska teman av något slag fortsatt att vara populära. För även här berörs ju de krafter i omvärlden vi inte kan kontrollera. Bara under de senaste åren har vi således kunna kolla in ett gäng filmer med undergång som tema., allt från komedier som ”This Is the End” och ”The World's End” från 2013 till dramathrillers som ”The Divide” , ”The Day” och ”Hell” 2011 eller ”Remnants” och ”Dead Weight” 2012. Eftersom premisserna inte är helt otänkbara så fångar filmer som dessa publiken just genom att spela på vår fruktan för framtida katastrofscenarion där mänskligheten visar upp sina sämsta sidor i kampen för överlevnad. Och på tal om postapokalyptiska teman så är zombietrenden still going strong. Man trodde kanske att folk börjat tröttna lite på vandrande lik som smaskar i sig olycksaliga stackare på löpande band. Så har dock inte varit fallet, zombierna ses fortfarande lite varstans, i allt från storproduktioner till independentfilmer med minimal budget. Så kallade ZomComs är fortfarande populära med Ruben Fleischers ”Zombieland” och D. Kerry Priors ”The Revenant” 2009, Alejandro Brugués ”Juan of the Dead” 2011, Matthias Hoenes ”Cockneys vs Zombies” 2012 samt Jonathan Levines ”Warm Bodies” och Christian James "Stalled" 2013 som typiska exempel. Men det är väl främst de mer mörka och olycksbådande produktionerna som dominerar. AMC:s mäkta populära TV-serie ”The Walking Dead” håller fortfarande ställningarna under sin fjärde säsong med hela 16,1 miljoner tittare och även BBC gav sig in i leken med sin motsvarighet, miniserien ”In the Flesh” från 2013, ett koncept som bygger på att zombier kan rehabiliteras med hjälp av medecinering. Framgångarna gjorde att en andra, mer utbyggd del, är planerad och som av en händelse bygger faktiskt Manuel Carballos "The Returned" från samma år på samma upplägg. Vad som gör att zombiefilmen fortfarande är så pass gångbar beror på att vi alla nog kan relatera till vad en global smittsam epidemi kan leda till. Zombien är en väldigt effektiv symbol för ett dylikt katastrofscenario, vi bär alla på en infektion och som garanterat leder till att vi omvandlas till levande döda efter det att vi avlidit vare sig du är biten eller ej. Det är ju ingen trevlig tanke att föreställa sig sina nära och kära eller andra överlevande drabbas av detta öde. Zombieapokalypsen är således skrämmande på flera sätt eftersom det inte bara handlar om din egen överlevnad utan även om de skrämmande framtidsutsikterna för familj och vänner. Att betona de rent mänskliga aspekterna gör att denna typ av filmer nu når ut till en stor mainstreampublk, det har runnit mycket vatten under broarna sen Fulcis splatterfester på slutet av 70- och början av 80-talet. Att Brad Pitt plöjde in en hel del pengar i det på förhand utdömda projektet ”World War Z”, den första zombiefilmen i storfilmsformat, säger ju n del. Projektet visade sig mot alla odds bli en succé, trots en mängd produktionsstrul, skenande utgifter och ett manus som fick skrivas om. Faktum är att filmen är den mest inkomstbringande ”skräckisen” de senaste 30 åren. Det var alltså inte bara jag och andra skräckfilmsälskare som gick och såg denna, utan en massa folk som nog aldrig sett en zombiefilm på bio tidigare och inte direkt har haft någon relation till genren tidigare. Och det är väl som katastroffilm Marc Forsters World War Z från 2013 funkar bäst, så mycket skräck blir det inte. Lite småskaligare är filmer som Howard J. Fords och Jonathan Fords ”The Dead” 2010, John Geddes ”Exit Humanity” 2011 och  Jeremy Gardners ”The Battery” 2012, filmer som visar att det fortfarande finns en hel del intressant att hämta inom zombiegenren. 

Även våra odöda vänner vampyrerna har hängt med in i 10-talet. Faktum är att jag tycker det gjorts förvånande många bra vampyrfilmer de senaste året, vilket är lite överraskande. Det kändes ju ett tag som om genren grävt sin egen grav, jag menar, vem kan ta vampyrer på allvar idag? Konceptet har blivit tämligen urlakat sen det blev ett ungdomsfenomen på 00-talet med Twilight-filmer och ”The Vampire Diaries”-serier, och fortfarande är det väl mest produktioner riktade mot en ungdomlig publik som håller ställningarna, Twilight. The Vampire Diaries och ”True Blood” har satt sin prägel på en hel generation och mer av samma vara ges fortfarande ut, som Mark Waters ”Vampire Academy” 2014. Detta är naturligtvis inget som lockar riktiga skräckälskare och än värre blir det när man läser om företeelser som modet med plastikkirurgi i vampyranda i Hollywood, där det egna blodet tydligen används som något slags transfusioner för att skapa ett yngre utseende. Tämligen sjukt. Det skrämmande med vampyren som skräckgestalt har således allt för ofta hamnat i bakgrunden och inte ens NBC :s alternativa tolkning av ”Dracula”har ändrat på det. Men när man gett upp hoppet, då dyker de plötsligt upp, filmerna som ger vampyren en mindre rehabilitering. Ett par fina dystopiska framtidsskildringar med vampyrtema hittar vi t ex i The Spierig Brothers ”Daybreakers” 2009 och  Jim Mickles ”Stake Land” från 2010, två riktigt sevärda filmer med en något annorlunda utgångspunkt än brukligt. En film som blandar svart socialrealism med vampyrtraditionens blodiga inslag och gotiska arv på ett nytt intressant sätt är annars Neil Jordans ”Byzantium” från 2012, där en mamma och hennes dotter har varit på flykt i århundraden undan ett brödraskap varifrån modern stulit vampyrismens ”gåva”.  Scott Leberechts ”Midnight Son” från samma år tar även den ett nytt grepp på vampyrtemat genom att porträttera en ung man som tvingas dricka mänskligt blod för att mildra verkningarna av en ovanlig hudsjukdom. Olivier Beguins mörka drama "Chimères" från 2013 väljer att ta sig an vampyrtemat på ett något annorlunda sätt, liksom Jim Jarmuschs ”Only Lovers Left Alive” från samma år. Regissören bakom ”Mystery Train” och ”Night on Earth” ger oss här ett romantiskt vampyrdrama som fått ett väldigt bra mottagande och visats på ett flertal filmfestivaler världen över. Flera något annorlunda vampyrfilmer är faktiskt på gång under 2014, som Jemaine Clements och Taika Waititis komedi "What We Do in the Shadows" och den iranska regissören Ana Lily Amirpours surrealistiska drama "A Girl Walks Home Alone at Night". Så nog lär det finnas en del liv kvar i vampyrgenren framöver. 

Vad som nog är mest spännande just nu är den ström av independentregissörer som sakta men säkert börjar nå ut till en vidare krets av filmtittare. Och nu talar jag naturligtvis inte om de amatörfilmare som försökt prångla på oss skräp som ”Sharktopus”, ”Sharknado”, ”Dino Shark”, ”Swamp Shark”, ”Piranhaconda”, ”Mega Pirahna” etc, etc. Nej, jag pratar om riktiga regissörer med ambitioner. Precis som James Wan, Eli Roth, Rob Zombie och Alexander Aja, lite skojfriskt benämnda ”The Splat Pack”, omformade skräckfilmen under 00-talet håller dagens nykomlingar på att göra detsamma med 10-talet. Visserligen har dessa nya skräckregissörer fått hålla sig till visningar på skräckfilmsfestivaler och oftast bara givits publicitet genom nischade sidor på nätet innan deras verk fått sin huvudsakliga distribution via DVD, Bluray och streamingtjänster. Men pga dagens snabba informationsflöde har de snabbt kunnat bygga upp en kultstatus som i förlängningen lett till ett allt större genomslag. Pratar vi då om en ny generation ”Splat-pack”-regissörer, nja inte direkt kanske. Föregångarna under 00-talet förenades utan tvekan av drivkraften att göra de grymmaste, hårdaste och mest kompromisslösa filmer de kunde få till, men vad man kan se idag är en reaktion mot dessa ideal som tar sig lite olika uttryck. Hittills är det svårt att se några tydliga gemensamma tendenser dock. Jag tänkte i alla fall försöka peka på några intressanta namn som kan tänkas gå en ljus framtid tillmötes framöver. Jag kan väl börja med Adam Wingard, en amerikansk regissör som väl är den som kommit närmast någon form av genombrott hos allmänheten. Hans lågbudgetfilm You're Next gick upp på biograferna i flera länder, så även här i Sverige och fick drog in en skaplig vinst för en produktion av detta slag. Hans tidigare filmer som ”A Horrible Way to Die” 2010 och V/H/S-filmerna från 2012 och 2013 har väl varit något ojämna historier som försökt hitta en balans mellan grafiskt våld och svart drama, men de har ändå visat på att Wingard onekligen besitter talang för det han gör. Närmast är han aktuell med ett nytt mörkt familjedrama kallat  ”The Guest” 2914. En annan reegissör som låtit tala om sig var även han med och bidrog till antologin  V/H/S, nämligen Ti West. Hans namn blev först uppmärksammat i större kretsar i och med ”Cabin Fever 2: Spring Fever” 2009, en medioker uppföljare som han försökte få sitt namn borttaget från. Revanschen blev desto större i och med den kritikerhyllade retrorullen ”The House of the Devil” från samma år. Det atmosfäriska spökfilmen ”The Innkeepers” från 2011 var völ inte lika lyckad men gav ändå en el förhoppningar inför framtiden. Det är bara att hoppas på att hans patetiska bidrag till ”The ABCs of Death” 2012 var en tillfällighet. Jag har inte sett Wests senaste film ”The Sacrament” från 2013, som ska vara inspirerad av Jonestown-massakern, vi får väl se vad det kan ge. En regissör som verkligen höjts till skyarna är engelsmannen Simon Rumley, en regissör som lyckats skapa en egen unik stil där hans realistiska skräckskildringar verkligen lyckas tänja på genrens gränser. 'The Living and the Dead” 2006,  ”Red White & Blue” 2010 samt hans bidrag till antologin ”Little Deaths” 2011 är antagligen inget som går hem hos en bredare publik utan kan nog upplevas som provocerande för en del. Emellertid är Rumleys senaste produktion ”The Last Word” 2014 hans största projekt hittills, en historia med övernaturliga inslag som utspelas i Texas och naturligtvis lär vara baserad på verkliga händelser. Från England kommer även Ben Wheatley, en regissör som började sin karriär med TV-seriekomedier innan han långfilmsdebuterade med thrillern ”Down Terrace” 2009. Men det var med den ockulta lönnmördarthrillern ”Kill List” från 2011  Wheatley slog igenom på riktigt. Kill List är utan tvekan en av det årets bästa skräckfilmer. Uppmuntrad av framgången vilade han inte på lagrarna direkt utan 2012 fick vi ta del av den svarta skräckkomedin ”Sightseers” om en husvagnssemester som går rakt åt helvete. Wheatlys senaste film, det bisarra svartvita krigsdramat ”A Field in England” 2013 är kanske inte lika publikfriande, men har uppskattats av många. Framöver kan vi förvänta oss flera vilda uppkast, under 2014 ska två större produktioner ligga klara, en adaption av JG Ballards dystopiska roman  ”High Rise” samt en sci-fi- och monsterfilm kallad ”Freakshift”. Slutligen kan jag inte låta bli att nämna de kanadensiska tvillingarna Jen and Sylvia Soska, vilka både skriver manus, regisserar och emellanåt själva ställer sig framför kameran. Hittills har de mest legat bakom ett antal kortfilmer och mycket av hypen beror väl på deras divaaktiga framtoning som gett dem kultstatus i vissa grupper. Men två långfilmer har det blivit än så länge, den tämligen risiga exploitationrullen ”Dead Hooker in a Trunk” från 2009 och den betydligt bättre ”American Mary” 2012. Just nu arbetar systrarna Soska tydligen med en uppföljare till slashern ”See No Evil” som ska ha premiär 2014, det känns kanske inte så väldigt hett, men vem vet. 

Så vad kan vi förvänta oss framöver. Troligtvis kommer trenden med mer klassisk skräck där framför allt stämning och atmosfär prioriteras att hålla i sig ett tag till. Det verkar ju helt klart som om de flesta idag vill ha skräck som bygger på rädslan för det okända och okontrollerbara i vår vardagliga tillvaro. Realistiska situationer som vittnar om vår egen utsatthet, då behövs egentligen inga groteska monster, onda utomjordingar eller karikerade ödödliga mördargestalter. Skräck ska idag gärna vara äkta, på riktigt. På så vis lär skräckfilm bli mer mainstream igen och åter synas mer ofta på biografernas repertoarer, framför allt när det nu visat sig att det åter går att  locka välrenommerade skådespelare till skräckproduktioner. Namn vi kunnat se i rollistorna under senare år har exempelvis varit Vera Farmiga (The Conjuring), Jessica Chastain (Mama), Ethan Hawke (The Purge) och Halle Berry (The Call) alla tidigare Oscarsnominerade. Nackdelen är väl att det lär ges ut en hel del urvattnade produktioner som bara siktar in sig på att ge maximal avkastning, som tur är så produceras det ju numer en mängd bra skräck långt utanför Hollywood, filmer som är produkter av den kultur de är sprungna ur. I Amerika är fortfarande det värsta skräckscenariot att bli övergiven av Gud eller lagens makt. Glöm inte att det faktiskt var ”The Exorcist” 1973 som var den första riktiga skräckfilmssuccén 1973 och vi lär fortsätta att se horder av zombier eller galna seriemördare som allegorier över ett traditionellt samhälle i kris. Den östasiatiska skräckfilmen lär fortsätta hämta mycket inom folklore och inhemska föreställningar, Inflytandet från ”Ring” 1998 kommer inte att klinga av så lätt, men detsamma gäller för "Ichi the Killer" 2001. Melankoli, alienation och hämnd kommer troligtvis att vara lika frekventa inslag som tidigare, liksom de sublima skrämseleffekterna och det överdrivna, närmast serietidningskatiga, våldet. Således lär det fortsätta dyka upp allt från spökfilmer som Sopon Sukdapisits thailändska "Laddaland" 2011 och Hideo Nakatas japanska "The Complex" 2013 till blodiga thrillers som Tetsuya Nakashimas "Confessions" eller Kim Jee-Woons "I Saw the Devil" 2010. Intressant att notera är också att det getts ut en del skräckproduktioner från länder vi vanligtvis inte direkt förknippar med genren. Från Pakistan har vi Omar Khans ”Hell's Ground” 2007, från Indonesien The Mo Brothers ”Macabre” 2009, från Israel Aharon Keshales och Navot Papushados ”Rabies” 2010 och från Indien Aziz Nasers ”Siyaah” 2012. I Västeuropa har vi de mer socialrealistiska filmerna, mörka och skitiga och ofta med våldsskildringar som är plågsamma i sin realism. Franska zombiefilmer som "The Horde" och "Mutants" från 2009 är tidstypiska produktioner. Men här finns även plats för mer poetiska filmer, där symbolik och stämningar tillåts skapa suggestiva berättelser, produktioner som de spanska "Julia's Eyes" 2010 och "The Skin I Live In" 2012. Och i detta sammanhang kan jag ju också nämna det otroligt positiva genomslag den franska TV-serien "The Returned" från 2012 har fått, där ett litet samhälle skakas i grunden när avlidna bybor plötsligt börjar dyka upp igen. Däremot väntar vi fortfarande på den östeuropeiska skräcken. Om vi ser till tidig europeisk skräckfilm så baserades den ofta på legender som skrämt slag på kontinentens invånare under århundraden, men när järnridån sänktes ner efter andra världskriget blev skräckfilm något omoraliskt och förbjudet i öst, det var inget som passade in i den sovjetiska doktrinen. Under senare år har vi dock sett ett allt större utbud av skräck från öst,framför allt från Ryssland. Här finns allt från mainstreamproduktioner som Timur Bekmambetovs ”Night Watch” 2004 och ”Day Watch” 2006 till Andrey Iskanovs extrema ”Philosophy of a Knife” 2008. Är man riktigt intresserad av film från detta kulturområde kan man leta upp Ukrainas första skräckfilm ”Shtolnya” (The Pit) från 2006 i regi av Lubomir Levitski, eller så kanske Pavel Ruminovs ”Dead Daughters” eller Igor Shavlaks ”Trackman” från 2007 kan vara något om man inte har så höga krav. Och minsann har inte Ukrainas andra skräckis, Aleksandr och Vyacheslav Alyoshechkins ”Synevir” från 2013 begåvats med 3-D, ja, då vet man att saker och ting har sin gilla gång.

Slutligen passar det väl bra att avrunda i Norden, hur står det till på skräckfilmsfronten här då? Ja, Sverige är ju som förväntat ett sorgligt kapitel, vi är helt värdelösa på skräck. Vår natur och inhemsk folktro är ju en bra grogrund för kusliga historier, men det krävs en känsla för att få till det. En som verkligen försökt är Sonny Laguna. 2010 hade han tillsammans med  David Liljeblad och Tommy Wiklund fått klart en svensk urbnoiafilm i stil med "The Texas Chain Saw Massacre" och "The Hills Have Eyes". Lågbudgetfilmen "Madness" är en taffligt ihopsatt historia som av någon anledning ska utspela sig i USA fast den är inspelad i Sverige om med skådisar som talar eller bryter på svenska. Lite småcharmigt kanske om man är på rätt humör. Laguna har sen fortsatt på den inslagna bnan med lågbudgetslashern "Blood Runs Cold" från 2011, en film det var en del snack om, men den tillförde inget speciellt till genren. Detsamma får väl tyvärr sägas om Lagunas och Wiklunds gemensamma projekt "Vittra" från 2012, det skrevs en hel del om filmen men tyvärr är den tämligen medioker. Lite sleaze kan man få sig till livs i Åke Gustafssons, Fredrik Hedbergs och Jacob Kondrups Mara, också den från 2012. Här fanns förutsättningar för en skaplig film, men det amatörmässiga skådespeleriet och luckorna i manuset får det hela att kantra. Förutom dessa filmer har det gjorets ett par andra mindre lågbudgetfilmer jag inte har sett, men som inte heller så lockande. Så läget är väl oförändrat på den svenska skräckfilmsfronten kan man väl tyvärr säga. Vi får väl hålla tummarna för Njutafilms antologiproduktion "Faust 2.0" 2014, kanske någon av regissörerna här har något som lovar gott inför framtiden. Nåja, av någon anledning har inte heller danskrna rosat marknaen under senare år. Efter en skaplig inledning av 2000-talet så verkar det knappt inte göras någon dansk skräckfilm längre. Det enda jag stött på är två zombiefilmer av tveksam kvalité, Casper Haugegaards "Opstandelsen" 2010 och Martin Sonntags "Escaping the Dead" 2014.

Som tur är har vi Norge, som ligger ju mil före oss vad gäller skräckfilm, det vet ni säkert redan. Här har man fattat hur den nordiska miljön ska utnyttjas. André Øvredal visade redan 2010 på att norsk skräck levde och hade hälsan med sin imponerande film "Trolljegeren". Nordisk folktro används även på ett litet annorlunda sätt av Tommy Wirkola i skräckkomedin "Kurt Josef Wagle og legenden om Fjordheksa" också den från 2010 och en skruvad variant av "The Blair Witch Project". Wirkola är samme man som gav oss den underhållande "Død Snø" 2009 och efter en tur till USA för att regissera "Hansel & Gretel: Witch Hunters" 2013 är han tillbaka med en uppföljare till sin nazi-zombie-komedi, "Død Snø 2" 2014. Folklore i nordisk tappning ingår också i Aleksander Nordaas "Thale" från 2012 och även om den helt klart har sina brister är den långt bättre än sina svenska motvarigheter. Psykologiska thrillers fixar norrmännen också, Pål Sletaune som låg bakom den sevärda "Naboer" 2005 har fortsatt visa stabil form med "Babycall" 2011. OK, visst kan även våra västliga grannar misslyckas, filmer man lätt kan hoppa över är t ex Severin Eskelands survival-rulle "Snarveien" 2009. César Ducasses och Mathieu Peteuls bisarra " Mørke sjeler"  2010 och Nils J. Nesses och Finn-Erik Rognans "Dunderland" 2012. Synd med tanke på att förutsättningarna fanns, men ambitionsnivån är likväl bra mycket högre i dessa fall än vad man hittar i Sverige. Hur som helst ser jag på det hela taget fram emot de kommande åren, det lär dyka upp en hel del bra skräck världen över, det kan jag nog lova. Och med de orden tänkte jag avsluta den här färden. Hoppas ni som hängt med haft något litet utbyte av mitt svammel, i alla fall har det kanske slagit ihjäl lite tid, något som ju kan vara skrämmande i sig. Hittills har jag i alla fall verkligen uppskattat följande filmer från det nuvarande decenniet, en lista som säkert kommer att uppdatras efter hand. 

Tucker & Dale vs Evil - Eli Craig 2010

I saw The Devil - Kim Jee-woon 2010

Frozen - Adam Green 2010

The Caller - Matthew Parkhill 2011

Red State - Kevin Smith 2011

You're Next - Adam Wingard 2011

Kill List - Ben Wheatley 2011

The Woman - Lucky McKee 2011

The Cabin in the Woods - Drew Goddard 2011

The Woman In Black [Remake] - James Watkins 2012

The Conjuring - James Wan 2013

Open Grave - Gonzalo López-Gallego 2013

Blue Ruin - Jeremy Saulnier 2013

The Babadook - Jennifer Kent 2014

The Borderlands (2014)

What We Do in the Shadows - Jemaine Clement, Taika Waititi 2014

It Follows - David Robert Mitchell 2014