Varför då inte fortsätta att orientera sig vidare längs de halvt igenvuxna stigar som vandringen längs skräckfilmens gamla fornlämningsleder fört mig in på. Sist jag var här och travade runt var det i huvudsak tysk expressionism och 20-talets uppfinningsrikedom som gällde. Nu är jag således framme vid mellankrigstidens 30-tal, ett decennium där den mest skrämmande gestalten egentligen var en gastande österrikare med liten mustasch.  Vad betyder då denna tid rent filmmässigt för mig? Ja helt klart betydligt mer än det föregående årtiondet, detta är ju faktiskt i mångt och mycket en gyllene tid för skräckfilmen. Jag tänker naturligtvis först och främst på Universal Pictures och deras klassiska monsterfilmer, ”Dracula”, ”Frankenstein”, ”Mumien” och ”Den Osynlige Mannen” utvecklades ju till skräckfilmsikoner under denna tid. ”King Kong” är naturligtvis också en film man minns, liksom de missbildade hämnarna i ”Freaks”. Emellertid äger jag inte en enda film från 30-talet, vist har jag ibland sneglat på någon snygg samlingsutgåva av Universals monsterfilmer men det har aldrig blivit av att jag införskaffat någon. Det är nog så att jag aldrig riktigt fastnat för någon produktion från denna tid. Och om sanningen ska fram föredrar jag nog Hammers filmer om de klassiska skräckfigurerna snarare än Universals. Men låt oss då kolla lite närmare på vad som kan vara av intresse från denna klassiska period, en tid då stjärnregissörerna hette Browning och Whale, då de hetaste skådisarna var en emigrerad ungrare och en brittisk diplomatson och då Universal Pictures var filmbolaget i framkant.

Om 20-talet tillhörde Tyskland vad gäller skräck på vita duken var 30-talet Hollywoods. Tyskarna fick väl hålla till godo med Leni Riefenstahl, om de inte hade tur att få se Fritz Langs klassiska thriller ”M” från 1931 eller Carl Theodor Dreyers stilistiskt vackra ”Vampyr” från 1932. Egentligen kan man säga att skräckfilmen som särskild genre faktiskt föddes i USA med filmstudion Universals satsning på Tod Brownings ”Dracula” från 1931. Inte visste man då vilken sten man satte i rullning eller att mannen i huvudrollen passande nog skulle bli den första symbolen för den nya skräckgenren. Den exotiske greven spelades nämligen av den då tämligen okände ungraren Be'la Ferenc Dezso Blasko. Detta var ju ett namn ungefär lika flashigt som Frederick Austerlitz, Jr. eller Norma Jean Baker i dessa kretsar, så därför känner vi honom bättre som Bela Lugosi. Denne hade visserligen redan under 20-talet medverkat i mysteriefilmer såsom ”The Cat and the Canary”, ”The Gorilla” och ”Seven Keys to Baldpate” och således redan börjat nischa in sig på en viss typ av film, men i och med rollen som den blodsugande greven kom hans framtida karriär att vara … utstakad. Universal hade nu lite oväntat plötsligt hittat en källa till framgång, varken filmbolaget eller regissören Browning verkar ha haft några större förhoppningar på denna produktion efter det den påtänkte huvudrollsinnehavaren Lon Chaney plötsligt avlidit. Valet att ersätta Chaney med Lugosi berodde t ex i första hand på att denne var billig till skillnad från exempelvis Conrad Weidt, stjärnan från ”The Phantom of the Opera” och ”The Man who Laughs”. Men Dracula blev en publik framgång, en film vars styrka i första hand ligger i det snygga fotot vilket vi kan tacka tysken Karl Freund för (även ansvarig för kameraarbetet vid inspelningen av ”The Golem” och ”Metropolis”). Regissör Browning har visserligen skapat bättre filmkonst, såsom ”The Unknown” och ”Freaks”, men ”hastverket” Dracula förblir ändå en klassiker. ”I bid you welcome …  Listen to them. Children of the night. What music they make.” Ja visa scener har tydligen fastnat I skallen. I Hollywood hade inget liknande producerats förut, här fick publiken ju stifta bekantskap med ett riktigt monster i form av ett återuppväckt lik som livnärde sig på mänskligt blod. Vad var missbildade hämnare (The Phantom of the Opera) och falska vampyrer (London after Midnight) mot detta? Historien om Dracula var dessutom känd och uppskattad sen tidigare och förutom den karismatiske Lugosi fick vi även Dwight Fryes flugätande Renfield på köpet. Även om kritikerna förhåll sig något tveksamma till Brownings film gillade publiken vad den såg. Universal vilade därför inte på lagrarna utan drog snabbt igång inspelningen av en annan klassiker, ”Frankenstein”, med den uppåtgående James Whale som regissör. För rollen som monstret rekryterades en viss engelsman vid namn William Henry Pratt. Men sådana namn är ju som sagt inte så gångbara i dessa sammanhang, så därför känner vi denne skådis snarare under det mer exotiska namnet Boris Karloff. Lugosi var faktiskt först påtänkt att spela Frankensteins monster, men när Universal beslutade sig för att plocka in britten Whale som regissör en bit in i produktionen blev denne dumpad. Whale tyckte nämligen inte att Lugosi kändes tillräckligt seriös i sin framtoning. Vid denna tid var Karloff tämligen okänd hos den större publiken trots otaliga biroller från 20-talet och framåt, hans namn förekommer inte heller bland affischnamnen i förtexterna utan dyker först upp i etertexterna. Om Dracula var något av ett hastverk så är Frankenstein en mycket mer genomarbetad produktion, där Whale verkligen lagt ner tid på att tänka igenom olika scenlösningar och effektspecialisten Jack P Pierce stod för monstrets klassiska och copyrightskyddade make up. En sak som jag dock funderat över är de logiska luckor som produktionsteamet märkligt nog verkar ha missat. Exempelvis är ju manuset inte helt genomtänkt vad gäller monstrets personlighet. Dwight Frye, som plockats in från Dracula för att spela den puckelryggige Fritz, stjäl ju av misstag en abnorm hjärna från en avrättad brottsling för att användas i Dr Frankensteins experiment. Problemet är bara det att monstret i stort skildras som ett oskyldigt offer snarare än en mordisk best trots att det fått denna hjärna. Men det kanske bara är jag som stör mig på dylika petitesser. Universals framgångar med Dracula och Frankenstein väckte nu intresset från allt fler filmbolag som också ville vara med i jakten på snabba cash, eller kanske snarare lättvunna ”Dracula-dollar” . Det var också vid denna tid som begreppet skräckfilm verkligen kom att bli allt mer etablerat i allmänhetens medvetande. Den brittiska filmcensursmyndigheten uppmärksammade också snart detta nya fenomen och införde därför en speciell klassificering för filmer av detta slag, de fick beteckningen H som i Horrific och därmed var termen skräckfilm även officiell. Naturligtvis hjälpte filmcensuren till att skapa ett extra intresse för denna nya filmvåg snarare än att motverka den. Universal insåg snabbt att de faktiskt satt med trumf på hand, studion hade ju tillgång till både skådisar med ikonisk status, etablerade birollsinnehavare, stående kulisser, talangfulla filmskapare, effektmakare och kameramän samt en mängd lättillgängligt källmaterial att arbeta med. Som skräckfilmsproducent var bolaget herre på täppan men samtidigt var ägarna väl medvetna om att det monopol de för tillfället tycktes inneha inte skulle hålla särskilt länge. Det gällde att smida medan järnet var varmt.

Det var inte bara filmbolagsdirektörer som anade en ljus framtid, ett par av de skådespelare och filmskapare som slagit igenom tack vare skräckfilmsbranschens framgångar såg nu en chans att trygga sina karriärer. Bela Lugosi lyckades exempelvis med hjälp av den status han kunde åtnjuta från rollen som Dracula att få ett flertal större roller i kommande skräckfilmsproduktioner. 1932 spelade Lugosi t ex häxdoktorn Legendre i Victor Halperins ockulta zombierulle ”White Zombie”.  Emellertid skulle Lugosi snart upptäcka att han faktiskt bara var Universals andrahandsval vad gäller huvudrollsbesättningarna i studions skräckfilmsproduktioner, något han aldrig skulle förlika sig med. Istället var det Boris Karloff och regissör James Whale som fick spela förstafiolen, dessa var nämligen högt värderade av Universals ledning och tillika ambitiösare än ungraren vad gäller att slå mynt av sina genombrott. Efter Frankenstein kom Whale och Karloff snart att återförenas i ”The Old Dark House” från 1932, en film baserad på en roman av J.B. Priestley och som på ett framgångsrikt sätt lyckades sammanfatta själva essensen av 20-talets populära spökhuskomedier. Samarbetet mellan arbetarklasgrabben Whale och diplomatsonen Karloff skulle emellertid inte hålla i längden. Whale var mannen som gjort en klassresa och såg sig som en äkta gentleman bakom sitt skrivbord medan Karloff, något av sin familjs svarta får, länge hade försörjt sig genom enklare kroppsarbeten innan hans skådespelarkarriär tog fart. Kanske var det Karloffs känsla av en viss nedlåtande attityd från Whales sida som gjorde att han tackade nej till att medverka i dennes ”The Invisible Man” 1933. Det skulle han nog inte ha gjort, Karloffs karriär kanske hade tagit en annan vändning om han hängt på här. Rollen som den osynlige mannen gick istället till engelsmannen Claude Rains, vars karaktäristiskt silkeslena röst snart hade gjort honom till stjärnskådis med roller i bl a ”The Adventures of Robin Hood” 1938, ”Casablanca” 1943 och ”Notorious” 1945 som följd. Karloff fick i alla fall slutligen chansen att inte bara spela grymtande monster, 1932 gestaltade han den återuppväckte Imhotep i Karl Freunds "The Mummy". Den tidigare kameramannen hade nu blivit befordrad till regissör men fick jobba med ett ganska strömlinjeformat manus byggt på någon slags hopkok av Dracula, Lansing C. Holdens och Irving Pichels äventyrsfilm ”She” och den dåtida sensationspressens artiklar om Tutanchamons förbannelse. Med The Mummy inledde Universal sin produktion av en lång serie skräckfilmer som stöptes i ungefär samma form. Konceptet man utgick från byggde i grunden på någon form av fantasifull historia kryddad med en välkänd stjärna som affischnamn, lite schysst make up, något ödesmättat inledningscitat och ett klassiskt stycke som rockade loss på soundtracket. Man visste vas folket ville ha.  

Det var naturligtvis fler aktörer som trodde sig veta vad folk ville ha. För alla er kids som mest förknippar skräckfilm med bolag som Lions Gate kan jag härmed meddela att förr i tiden såg det lite annorlunda ut minsann. Redan under 30-talets första år började flera av dåtidens filmstudios ta upp kampen med Universal om skräckfilmspubliken, alla skulle naturligtvis ge ut sina egna motsvarigheter till Dracula och Frankenstein. Den främste konkurrenten var Paramount, som tog till ett beprövat knep när man byggde filmmanus på klassiska romaner. Redan 1931 fick vi således ännu en variant av ”Dr Jekyll and Mr Hyde”, denna gång i regi av Rouben Mamoulian. En av de bästa inspelningar av denna historia enligt betyget på IMDB tydligen. Själv kan jag inte påminna mig att jag sett den, men vem kan skilja dem alla åt? Fredric March i huvudrollen lär i alla fall göra en lyckad parodi på matinéidolen John Barrymores stumfilmsgestaltning av den stilige doktorn från 1920 och ser även till att ge den aplike Hyde ett passande drag av sadistisk humor. March belönades faktisk med en Oscar för sin insats, vilket gjorde att Dr Jekyll and Mr Hyde inte kunde förkastas rakt av av mer konservativa kritiker trots sitt tydligen något kontroversiella innehåll. Paramount följde upp denna film med Erle C. Kentons ”Island of Lost Souls” 1933 med Charles Laughton i rollen som den lönnfete, piskförsedde Dr. Moreau från H.G. Wells romanförlaga. En kul grej är att Paramount beslutade sig för att slänga in Bela Lugosi, till oigenkännlighet maskerad som mänsklig best, i ett par scener när filmen i stort sett redan var klar. Detta bara för att den skulle bli mer skräckfilmskreddig. Det lyckades man så pass väl med att Island of Lost Souls faktiskt blev förbjuden i England. Paramount fortsatte dock i samma anda med A. Edward Sutherlands ”Murders in the Zoo” från 1933, en film där obehagskänslan åter lyfts fram även om produktionen i sig inte kan mäta sig med föregångaren.

Warner Brothers ville naturligtvis också vara med på ett hörn, men vad skulle man hitta för inkörsport? Valet föll på att låta filmmanusen inspireras av spektakulära löpsedlar och tidningsrubriker från den samtida sensationspressen. Michael Curtiz kom att bli en av bolagets främsta skräckfilmsregissörer under denna tidiga period, med sina skruvade thrillers i technicolor som kännemärke. Här kan t ex nämnas ”Doctor X” 1932 och “Mystery of the Wax Museum” 1933. Med dessa filmer fick Warner även sina egna genrestjärnor med den karismatiske engelsmannen Lionel Atwill och Fay Wray som bildskön partner. Warners thrillers innehöll allt som oftast missbildade skurkar, galna genier, nattliga mord och syntetiskt framställda kroppsdelar, detta gärna i kombination med någon instoppad ettrig reporter med ett gäng one-liners till hands. Emellertid kom Warner Bros aldrig att bli ett riktigt skräckfilmsbolag, man lämnade snart i stort sett spelplanen för andra konkurrenter. Trots detta faktum lyckades ändå Curtiz faktiskt få med självaste Boris Karloff i bolagets ”The Walking Dead” från 1936 (nej den har inget med TV-serien att skaffa), en film om en hämndlysten zombie på jakt efter ett gäng gangsters. Det låter ju inte helt fel. Och i ”The Return of Dr X” från 1939 hittar vi ganska otippat Humphrey Bogart som vetenskapsman tillika vampyr.

Ett av de bolag som skulle få en enorm framgång tack vare skräckfilmsvågen var RKO, och då var detta ändå inte ett medvetet försök från denna studio att haka på Dracula/Frankenstin-trenden. Men 1933 hade Merian C. Coopers och Ernest B. Schoedsacks ”King Kong” premiär med den populära Fay Wray i en av huvudrollerna. Detta var nog egentligen inte tänkt som en regelrätt skräckfilm, snarare var det Harry O. Hoyts äventyrsfilm ”The Lost World” från 1925 med Willis H O´Briens handmålade förhistoriska varelser som utgjorde inspirationskällan. King Kong är ett av mina tidigaste skräckfilmsminnen, jag vill minnas att jag i unga år tyckte jättegorillan var ganska läskig. Filmen hade en unik stämning som tyvärr saknas helt i John Guillermins blodfattiga remake från 1976. Inte heller Peter Jackson lyckas återskapa atmosfären från originalet i sitt effektspäckade mastodontepos från 2005. Eftersom arbetet med King Kong drog ut på tiden passade Cooper och Schoedsack på att utnyttja de uppbyggda kulisserna och Wrays tillgänglighet till att snabbproducera en filmatisering av Richard Connells novell ”The Most Dangerous Game” från 1924. I denna stilbildande survival-rulle från 1932 spelar Leslie Banks den ryske jägaren Greve Zaroff, en på ytan belevad aristokrat med den något udda hobbyn att jaga människor för sitt höga nöjes skull. Detta grundtema har vi sedan sett i åtskilliga skräckisar av allehanda kvalité, allt från Brian Trenchard-Smiths dystopiska”Turkey Shoot” från 1982 till Patrik Syversens norska slasherdoftande ”Rovdyr” från 2006 och Steven LaMortes rena remake från 2015. Den sadistiske Zardoff kom även att bli en arketyp för det känslokalla galna geniet, en gestalt som kom att dyka upp i åtskilliga skräckfilmer framöver. Ja, denna karaktär kom ju i modifierad form även att framträda som typisk skurk i ett antal James Bond-filmer, med Christopher Lees Scaramanga från "The Man with the Golden Gun" som det mest klassiska exemplet. Efter framgångarna med King Kong var RKO snabba att låta Schoedsack regissera ”Son of Kong” 1933, världens första riktiga uppföljare inom skräckfilmsgenren. Denna rena spekulation gav naturligtvis inte önskat resultat, varpå RKO övergav skräckfilmsproduktionen fram till 40-talet.

Slutligen har vi MGM, filmbolaget som själv ansåg sig som det med störst prestige vid denna tid. Naturligtvis ville man även där hänga på skräckfilmstrenden. Kändisar inom branschen som Lon Chaney och Ron Browning hade ju redan varit verksamma här under 20-talet och bolaget hade även givit ut Brownings stumfilmsskräckis ”The Unknown” 1927. 1932 var det dags för MGM att släppa en ny Browning-film, denna gång rörde det sig om klassikern ”Freaks”. Chaney var visserligen död, så hans stjärnglans fanns inte att tillgå. Istället plockade Browning in allehanda aparta människor från olika cirkusar och varietéer vilka i stort sett fick gestalta sig själva i en film som lika mycket berättar en historia om deras tillvaro som faktiskt visar upp deras avvikelser för oss som publik. Vad vi får oss till livs är en film som bjuder på en kombination av farsartade backstage-scener, romantisk tragik och en dos våldsam hämnd, allt stöpt i formen av grym skräckteater. Relationen mellan den vackra men illasinnade trapetsartisten Cleopatra (Olga Baclanova) och dvärgen Hans (Harry Earles) slår redan från början an tonen av annalkande undergång. Man märker helt klart av Brownings fascination för sina ”missfoster”, något som både ger filmen en obehaglig bismak och speciell lyskraft. Detta känns verkligen äkta, trots att det vi ser är dramatiserat. Antagligen blev anrättningen lite för magstarkt för mainstreampubliken och MGM sålde snabbt visningsrätten vidare till mindre ambulerande biografer. Eftersom Freaks inte blev någon framgång valde bolaget härefter att satsa på ett säkert kort. Man anlitade således Boris Karloff för att axla huvudrollen som Fu Manchu i äventyrsfilmen ”The Mask of Fu Manchu” 1932, en i raden av alla filmer om denne ondskefulle men geniale österländske skurk. Detta var första gången Karloff verkligen gavs möjlighet att briljera som skådis och faktiskt visa vad han var kapabel till. Browning sågs emellertid nu redan mer som en föredetting, men MGM gav honom ändå chansen till mindre produktioner, vilket resulterade i ”Mark of the Vampire” 1935 och sci fi-rullen ”The Devil Doll” 1936. Men det var tysken Karl Freund som skulle ta tillbaka MGM till ramljuset igen med ”Mad Love” 1935. Freund hade ju visat vad han gick för i sina produktioner för konkurrenten Universal och nu skulle han ta med sig sitt framgångskoncept därifrån var det tänkt.  Historien var hämtad från Maurice Renards roman ”The Hands of Orlac” som ju redan fanns som tysk stumfilm sen tidigare. Denna historia, om en galen kirurg, i kombination med de stigande stjärnorna Colin Clive och inte minst Peter Lorre i huvudrollerna skulle visa sig bli den framgång MGM strävat efter. Man var åter på banan.

Jag har ju alltid haft ett gott öga för independentskräck men när jag söker efter den typen av produktioner från denna tid hittar jag inte så mycket. Visst fanns det även då mindre independentbolag, men de stod av naturliga skäl inte för så många av årtiondets mer klasiska filmer. Bröderna Victor och Edward Haperin var några av dem som gått till eftervärlden, detta genom att producera den första zombierullen, White Zombie. Året var 1932 och den karibiska övärldens voodookultur var inne för tillfället. Det var nu allmänheten fick upp ögonen för vaxdockor och vandrande lik. Det skrämmande i denna kultur var tydligen att även vita kunde drabbas, vilket bröderna Haperin ville poängtera genom titeln på sin film. Att det möjligtvis fanns svarta zombies var ju däremot inte så märkvärdigt. Zombiegenren var härmed ett faktum, vilket visade sig genom att det naturligtvis snart dök upp en uppföljare, den högst undermåliga ”Revolt of the Zombies” 1936, samt ett gäng liknande filmer som ”Drums o' Voodoo 1934, ”Black Moon” 1934 och ”Ouanga” 1936. Själv uppskattar jag ju verkligen en schysst zombiefilm, men denna första våg har väl aldrig tett sig så intressant. Jag föredrar nog mer post-Romerofilmer i denna genre. En mindre produktion av skräckfilm pågick faktiskt även i det censurivrande England. Karloff återvände t ex dit som firad stjärna för att spela in filmer som ”The Ghoul” 1933 och ”The Man who Changed his Mind” 1936 medan Lugosi där medverkade i det nystartade Hammer Films ”The Mystery of the Marie Celeste” 1935 samt i filmen ”The Dark Eyes of London” 1939. Den stora inhemska stjärnan i dessa sammanhang var dock Tod Slaughter, en skådis som under 20-talet turnerat land och rike kring i olika teateruppsättningar av klassiska viktorianska pjäser. Slaughter spelade alltid någon form av skurkroll och gjorde det så bra att när allt fler brittiska filmer började produceras under 30-talet fick han chansen att visa vad han gick för även framför filmkameran. Filmerna var ofta snabbproducerade varianter av pjäser han medverkat i men de gick hem i de breda folklagren. Någon ikonisk skräckstjärna var han dock långt ifrån, Slaughter kom alltid att förbli en slags viktoriansk stereotyp förknippad med melodramer, emellertid medverkande han ändå i några av Englands tidigaste thrillers såsom "Maria Marten, or The Murder in the Red Barn" 1935, "Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street" 1936, "The Crimes of Stephen Hawke" 1936, "Sexton Blake and the Hooded Terror" 1938 och kanske framför allt "The Face at the Window" 1939 och "Crimes at the Dark House" 1940. Inga filmer jag har sett dock, eller känner mig särskillt sugen på att kolla in. Lite för traditionellt brittiskt, lite för gammaldags.

Men naturligtvis var det i Hollywood och i Universals regi som nästa stora steg i skräckfilmens utveckling skulle tas. Vad gör man om man vill få till en riktig snackis i filmvärlden, jo varför inte låta två av de ledande skräckfilmsskådisarna medverka i samma film, baserad på en historia av en likaledes stor skräckförfattare. Sagt och gjort, Universal anlitade således både Karloff och Lugosi för att spela huvudrollerna i ”The Black Cat” från 1934, en historia inspirerad av Poes novell med samma namn. Nu blev det i och för sig så att Edgar G. Ulmers film visade sig ha mer gemensamt med filmer som ”The Magician” och The Most Dangerous Game än med Poes verk, men produktionsteamet hade i vilket fall som helst ett bra grundmaterial att arbeta med.  Karloff spelar här en perverterad djävulsdyrkare som håller till i det slott han uppfört på det slagfält där de män han förrått i ett blodigt krig stupat. Lugosi spelar psykiatern som svurit att hämnas på Karloff för dennes förräderi genom att flå honom levande. Konceptet visade sig så framgångsrikt att denna dynamiska duo fick fortsatt förtroende i Lew Landers likaledes Poe-doftande ”The Raven” från 1935 där Lugosis galne plastkirurg möblerar om ansiktet på Karloffs gangster på ett inte allt för smickrande vis. De båda stjärnorna matchas utmärkt mot varandra i dessa båda filmer, alternerande i rollerna som lömsk skurk respektive hämndlysten galning. Denna balans kom dock att rubbas i och med ”The Invisible Ray” 1936, där Karloff ensam innehar huvudrollen som glödande mutant medan Lugosi mest är med för att Universal skulle kunna ha med hans namn på filmaffischerna. En annan person som sett sin status växa med väldig fart var regissör Whale, som därför nu kunde ställa allt högre krav för sin medverkan i olika produktioner. Universal började därför söka efter andra alternativa regissörer vars namn kunde etableras i skräckfilmsbranschen. En av dem man satsade på var Stuart Walker, som tidigare mest var känd för att ha regisserat ett par gotiska mysteriefilmer baserade på historier av Dickens, bl a ”The Mystery of of Edwin Drood” från 1935 med Claude Rains i huvudrollen. Walker fick nu uppdraget att regissera den första varulvsfilmen sedan stumfilmseran. Resultatet blev ”The Werewolf of London” från 1935. i vilken Henry Hull spelar en botanist som smittas av lykantropi på ett besök i Himalaya. För sminket stod som vanligt Jack P. Pierce vilket borgade för klass på effekterna. Emellertid blev filmen ingen större framgång och det skulle dröja fram till George Wagners ”The Wolf Man” 1941 innan varulven skulle slå igenom som klassiskt skräckfilmsmonster. Men vad Universal helst av allt önskade sig var att spinna vidare på framgångarna med Dracula och Frankenstein. Därför gav man James Whale fria händer samt plockade in skådisar som Ernest Thesiger, Elsa Lanchester och Karloff naturligtvis för att därigenom få fram en ny succé. Resultatet blev utan tvekan lyckat, 1935 kunde publiken avnjuta "Bride of Frankenstein", en film som både tog originalhistorien vidare samt präglades av en smått parodisk touch. Bride of Frankenstein är ett utmärkt exempel på hur långt Universal kommit i utvecklingen sen originalet fyra år tidigare. Dialogen är noga utarbetad, scenografin mer imponerande och på ljudspåret finns specialskriven musik för att förhöja stämningen. Därtill har Whale redigerat det hela väldigt effektivt och minskat utrymmet för de mer ointressanta karaktärerna, som Valerie Hobsons Elisabeth, för att kunna ge större utrymme åt Elsa Lanchesters charmiga, sluga och halvperverst galna brud. Med denna del ansåg sig Whale vara färdig med Frankenstein, cykeln var sluten. Universal ville emellertid ha fler uppföljare och 1936 hade Lambert Hillyer färdigställt "Dracula's Daughter", dock utan Lugosi. Jag vill minnas att denna film var helt ok, men tyvärr saknade den en del av originalet nerv.

 Andra hälften av 30-talet är en nedgångsperiod vad gäller skräckfilm. Jag kan inte påminna mig något av egentligt intresse från denna tid. Varför blev det så kan man undra, decenniet började ju så lovande. Svaret hittar vi i den brittiska filmcensuren och diverse moralister som allt högljuddare hade börjat fördöma denna filmgenre. Naturligtvis backar Hollywood inför dessa påtryckningar, vad annat var att vänta. Lite bisarrt är detta när man tänker på att många av de skådespelare som förekom inom skräckfilmen ofta var väletablerade britter och filmerna i sig ofta byggde på material hämtade från verk skrivna av aktade brittiska författare. En annan orsak var att både de två stjärnregissörerna Ron Browning och James Whale mer eller mindre hade dragit sig tillbaka efter 1935. I stället var det andra filmskapare och andra produktioner som istället dominerade repertoarerna. Ser vi bara till det ”magiska” bioåret 1939 kunde man då avnjuta storfilmer som en av tidernas största chick flicks (”Gone With the Wind”), den ultimata familjefilmen (”The Wizard of Oz”) samt uppleva pånyttfödelsen av genrer som westernfilmen (”Stagecoach”) och gangsterfilmen (”The Roaring Twenties”). Vad som slutligen skakade liv i den avsomnande skräckfilmsgenren igen runt decennieskiftet var nyreleasen av Dracula och Frankenstein, vilka nu gick upp som en dubbelfeature på ett flertal amerikanska biografer och faktiskt drog en hel del folk. Tydligen fanns det trots allt en uppdämd efterfrågan på skräckfilm, något som fick Universal att åter ge sig in i leken med ”Son of Frankenstein”. Detta innebar även en comeback för Boris Karloff, som för sista gången axlade rollen som monstret, samt Lugosi, som här kanske gör en av sina strakaste prestationer som Ygor. James Whale gick emellertid inte att få tillbaka i regissörsstolen utan istället blev det den tämligen underskattade Rowland V. Lee som fick ta sig an uppgiften. Några som däremot anslöt var skådisarna Basil Rathbone och Lionel Atwill. Som uppföljare i en skräckfilmsserie är detta lite oväntat en mycket lyckad film och en utmärkt nystart. Tydligen blev ett par av de andra filmstudiorna också taggade och hoppade snabbt på tåget igen, även om det mestadels rörde sig om fantasilösa nyinspelningar av sånt vi sett förr. Fox gav ut ännu en ”Hound of Baskerville” med Rathbone i sin första Sherlock Holmes-roll, Paramount dammade av Universals ”The Cat and the Canary” med Bob Hope och Paulette Goddard i huvudrollerna och RKO återvann "The Hunchback of Notre Dame" där Charles Laughton spelade Quasimodo. Alla dessa filmer är högt rankade på IMDB och åtnjuter ett gott rykte, men det är inte skräck för mig. Dessa och liknande filmer fick i vart fall fart på skräckfilmsgenren igen, så man ska väl inte klaga. Och 40-talet skulle ju visa sig ha mer att erbjuda.

Med detta sagt så kan jag väl summera 30-talet som ett mer intressant årtionde än 20-talet. Emellertid är det få filmer som jag kan säga att jag verkligen gillar och gärna återkommer till från detta decennium. En del har naturligtvis sin charm och ett visst nostalgiskt skimmer. Dracula, Frankenstein och King Kong är ju bland de första skräckfilmer jag såg men känns väl idag lite som någon slags matinéer man upplevt via Sveriges Television någon gång i barndomen. Freaks och The Most Dangerous Game är väl de rullar jag nog är mest sugen på att se om. Sen finns det säkert mer att upptäcka här, någon gång kanske jag tar mig tid att botanisera vidare i denna skräckfilmsperiod då kungarna hette Karloff och Lugosi, Browning och Whale och då Universal Pictures var filmstudion att räkna med. Nedanstående filmer är sådana som jag en gång uppskattat och fortfarande anse sevärda, även om minnet ibland är väl så bedrägligt.  

Dracula - Tod Browning 1931

Frankenstein - James Whale 1931

Freaks - Tod Browning 1932

The Most Dangerous Game - Irving Pichel, Ernest B. Schoedsack 1932

King Kong - Merian Cooper, Ernest Schoedsack 1933

Bride of Frankenstein - James Whale 1935