Min bild av denna tidiga period känns än så långe tyvärr något fragmentarisk och det passar ju sig inte om man ska kunna stila med en imponerande kunskapsbas i ämnet. Om 20-talet såg skräckfilmens födelse i Tyskland och 30-talet genrens publika genombrott i USA och England, vad står då 40-talet för? Detta är nog det årtionde jag har sämst koll på, visst var det i mångt och mycket en klassisk period vad gäller film i allmänhet med storfilmer som ”Citizen Kane” och ”The Maltese Falcon” 1941, ”Casablanca” 1942, ”Gaslight” 1944, ”The Big Sleep” och ”The Postman Always Rings Twice” 1946, ”The Treasure of the Sierra Madre” 1948 samt ”The Third Man” 1949 som ett par lysande exempel. Men när det väl kommer till skräckfilmsklassiker är det svårare att komma på några självklara val. Jag har en svag minnesbild att denna tid främst efterlämnade en mängd snabbproducerade och ointressanta uppföljare, där det inte var det konstnärliga i själva filmskapandet som var det viktigaste utan snarare maximerade vinster åt Universal Pictures och andra filmstudios. Mycket rena spekulationer utifrån vad om gått bra tidigare således. Kanske beror det på att den verkliga fasan utspelade sig på riktigt under årtiondets första hälft, då ett förödande världskrig ödelade delar av världen. Att det under denna tid alls skapades film är ju bara i sig anmärkningsvärt. Inte så konstigt kanske då att många filmer med kopplingar till skräckgenren var komedier, det behövdes nog en del av denna verklighetsflykt. Men varför skedde så lite under årtiondets andra hälft? De enda skräckfilmer från 40-talet jag på rak arm faktiskt kan säga att jag sett är ”The Wolf Man”, ”The Uninvited” och ”Dead of Night”, men det måste ju dykt upp en massa andra intressanta saker under dessa tio år. Så låt oss bege os tillbaka till den tid då fyrtiotalisterna såg dagens ljus, en tid lika avlägsen som stenåldern för en del.   

1930-talet hade fått en riktigt bra avslutning för dåtidens största skräckfilmsbolag Universal. 1939 års "Son of Frankenstein" hade dragit in en hel del pengar och uppenbarligen motsvarat förväntningarna som publiken nu hade på en produktion med en dylik titel och med Basil Rathbone, Boris Karloff, Bela Lugosi och Lionel Atwill i huvudrollerna. Idag går vi ju och kollar in James Bond-filmer på samma sätt, vi vet vad vi får och är nöjda med det. Visserligen hade Universal inte tillgång till visionärer som James Whale längre men man visste hur man odlade ett vinnande koncept, det är bara att se på framgångarna med alla Deanna Durbin-musikaler eller Abott och Costello-komedier som bolaget producerade. Således inleddes nu jakten på fler äldre titlar man kunde spinna vidare på genom nyproducerade uppföljare. Det började helt OK med "The Invisible Man Returns" 1940 med Vincent Price i sin första skräckfilmsroll. Den lovande Price hade filmdebuterat så sent som 1938 och ingen viste väl vid denna tid att han skulle bli en av skräckfilmshistoriens största stjärnor. Samma år hade även "The Mummy's Hand" premiär med Tom Tyler som mumie, även detta en film med överlag bra rykte om sig. Den har dock inget med Karloffs 30-talsmumie att göra utan är startskottet för en helt ny mumieserie. Vad gäller Karloff så började föresten nu Universal att se både honom och Lugosi som något förbrukade och började därför söka efter nya stjärnskott för framtida produktioner. Det skulle visa sig att det blev ett kändisbarn som kom att axla rollen som filmstudions nya affischnamn, hans namn var Creighton Chaney och hade fått ett smärre genombrott i rollen som Lenny i ”Of Mice and Men” 1939. Hans far var 20-talets stumfilmsstjärna Lon Chaney och självklart var det ett smart val att således ta sig artistnamnet Lon Chaney Jr. Den storväxte Chaney Jr. passade utmärkt i rollen som hotfullt monster, Lugosi och Karloff hade inte lika imponerande kroppshyddor i jämförelse. Universal beslutade sig således för att satsa på Chaney Jr. och gav honom rollen som det elektriska monstret Dan McCormick i George Waggners "Man Made Monster" från 1941, ett projekt som legat på is ett tag. Filmbolagscheferna blev tydligen så pass nöjda med resultatet att de gav Waggner och Chaney Jr. ett mer ambitiöst manus arr jobba med. Resultatet blev klassikern ”The Wolf Man” 1941, där Chaney Jr. spelar Larry Talbot, en mindre begåvad amerikan på besök i Wales där han blir biten av en varulv spelad av Lugosi. Filmen visade på att Universal fortfarande kunde skapa unika produktioner när alla bitar föll på plats, här hade vi t ex ett ambitiöst manus av den talangfulle Curt Siodmak, Jack P. Pierces kanske sista klassiska monstersminkning samt en rutinerad skådis som Claude Rains i rollistan. Men framför allt gällde det nu att pumpa ut filmer som sålde på Lon Chaney Jr:s namn. Det är väl alla dessa spekulativa släpp som färgat min bild av 40-talet som skräckfilmsperiod. Chaney Jr. fick faktiskt äran att som enda skådespelare gestalta alla fyra klasiska Universal-monster. Sin roll som varulven repriserade han i ”Frankenstein Meets the Wolf Man” 1943, ”House of Frankenstein” 1944, ”House of Dracula” 1945 och ”Abbott and Costello Meet Frankenstein” 1948, som Frankensteins monster dök han upp i ”Ghost of Frankenstein” 1942, mumien Kharis spelade han i ”The Mummy's Tomb” 1942, ”The Mummy's Ghost” 1944 samt ”The Mummy's Curse” 1944 och sist men inte minst tog han även sig an greve Dracula i ”Son of Dracula” 1943. Med tanke på alla dessa roller måste det känts tungt för junior att inte få axla sin faders mantel i Universals påkostade remake av ”Phantom of the Opera" i technicolor från 1943, denna paradroll gick i ställe till den äldre Claude Rains.

Phantom of the Opera, en musical med milda skräckinslag, var ganska otypisk för Universals 40-talsproduktion. Till största del fortsatte bolaget att generellt satsa på säkra kort som uppföljare till skräckfilmsklassiker, på samma sätt som andra filmstudios producerade uppföljare till diverse westernfilmer. Vid sidan av serierna om den osynlige mannen och mumien producerades det t ex bl a också en trilogi om Paula the Ape Woman, vad det nu är, och allas vår Sherlock Holmes och kollegan Dr Watson dök upp i hela 12 filmer med Basil Rathbone och Nigel Bruce i huvudrollerna. Detta är kanske inte så mycket skräck egentligen, men ett par stycken hade i alla fall en del skräckinslag som ”The Scarlet Claw” 1944 och ”The House of Fear” 1945. Dessutom generade Holmes-filmerna ett par figurer som kom att få huvudroller i egna mer skräckorienterade produktioner, Rondo Hatton hade exempelvis gestaltat mördaren the creeper i ”Pearl of Death” 1944 och spelade en liknande roll i ”House of Horrors” och ”Brute Man” 1946 medan Gale Sondergaard återupprepade rollen som the black widow från ”The Spider Woman” 1944 i en film som ”The Spider Woman Strikes Back” 1945. Universal producerade visserligen också ett par icke serieanknutna filmer som ”Black Friday” 1940, ”Night Monster” 1942, ”The Mad Ghoul” 1943 och ”She-Wolf of London” 1946 men tittar man närmare på dessa märker man att iscensättningarna, rollbesättningen och manusuppläggen gör att de lika gärna kunde varit fristående uppföljare. Föga fantasifullt således och roligare skulle det inte bli … eller?

OK, fantasilösa skräckfilmsidéer är en sak, även ett koncept man sett ett par gånger kan likväl emellanåt vara underhållande. Men när man vänder och vrider på saker tillräckligt mycket för att få till nya allt mer konstlade upplägg går det till sist över styr. En del tycker säkert att idén att förena kända skräckfilmsikoner från olika sammanhang bara är spekulativt och det är det säkert, men Universal lyckades trots allt att popularisera detta koncept redan på 40-talet. Själv kan jag tycka att en modern motsvarighet som ”Freddy vs. Jason” är klart underhållande, eftersom den ändå har kvar en del av känslan från originalfilmerna, dock har jag svårare för Universals gamla ”monster mash-filmer”. Kanske för att dessa i huvudsak snarast är komedier, maskerade till skräckfilm. Vågen med denna typ av filmer drog igång redan 1943 med Roy William Neills "Frankenstein Meets the Wolf Man", en slags uppföljare både till Ghost of Frankenstein och The Wolf Man. Lugosi spelar här monstret i och med att ett hjärnbyte i slutet av Ghost of Frankenstein medfört att han tagit över denna roll, medan Chaney som sagt åter spelar den stackars lurvige Talbot (dog inte han i den första filmen?). Tämligen snurrigt eller hur, men filmen åtnjuter ett gott rykte enligt IMDB (6,4, vilket ju t ex är bättre än Freddy vs. Jasons 5,7). I ”House of Frankenstein” från 1944 dyker ingen mindre än John Carradine upp som Dracula, hans karriär innefattade redan vid denna tid en lång rad thrillers, draman, western-, skräck- och historiska äventyrsfilmer. Stackars Lugosi blev däremot nu dumpad som monstret, rollen övertogs istället av den mer storväxte Glenn Strange, men Karloff fick göra comeback i rollen som den galne Doctor Niemann. Karusellen snurrade vidare med ”House of Dracula” 1945, här var Karloff borta men i övrigt var det i stort sett samma upplägg som i föregående film. Publiken verkade verkligen älska dessa filmer, inte minst för den fantasifullhet manusförfattarna visade upp när de först tog död på en eller flera av skräckfigurerna i en av ensemblefilmerna för att därefter på något klurigt vis återuppliva dem för ännu en holmgång i nästa produktion. Men skrämmande var dessa filmer ju knappast, snarare verkar målgruppen i huvudsak vara barnfamiljer som ville se någon skojig matinéfilm. Slutpunkten för denna typ av filmproduktion blev föga överraskande ett par Abbott och Costello-filmer, där den tokroliga duon springer på allehanda Universal-monster från ”Abbott and Costello meets Dracula” från 1948 och framåt.

Det är lite tragiskt att se hur forna skräckfilmsstjärnor som Lugosi och Karloff allt mer kom att sjunka ner i ett B-filmsträsk under den nedgångsperiod som 40-talet innebar för skräckfilmen. Det verkar mest som om övriga filmstudior endast var intresserade av att producera mediokra kopior på Universals filmer för att därefter försöka lura till sig publik genom att locka med de gamla avdankade stjärnornas namn i rollistorna. Colombia signade t ex Boris Karloff för en rad filmer med galna vetenskapsmän i huvudrollerna som ”The Man with Nine Lives” 1940 och ”The Devil Commands” 1941 och 1944 fick man även med Bela Lugosi i filmen med det upphetsande namnet ”The Return of the Vampire”. Paramount ville inte vara sämre utan hängde bl a på trenden med hjärnbyten, 1941 kunde således folk ta del av en spännande historia om hur en snubbe får sin hjärna transplanterad till en gorilla i ”The Monster and the Girl”. Fox slog till med sin första riktiga monsterfilm 1942, ”The Undying Monster” är ett slags mordmysterium med varulvsinslag och tydligen lysande enligt en del recensioner. Själv ställer jag mig tvivlande. Men värre alternativ fanns det tyvärr gott om vid denna tid. En filmstudio som passade på att utnyttja den nu ej så välbeställde Lugosi för att sälja in en massa dynga var Monogram, där var man helnöjda med att ha honom i sitt grepp under inspelningarna av hela nio små rysare av tveksam kvalité med ”Invisible Ghost” från 1941 som typiskt exempel. Förutom dessa hoppade bolaget även på zombietåget med ett par lågbudgetfilmer som ”King of the Zombies” 1941 och ”Revenge of the Zombies” 1943, inget att ödsla tid på att hitta tydligen. Det riktiga bottenskrapet stod en studio vid namn PRC för. Om man inte lyckades resta Lugosi med en handfull dollar att medverka i filmer som "The Devil Bat" från 1940 kunde man ju alltid plocka upp skådisar som George Zucco, vars karriär stannat av, och erbjuda dem roller i skitfilmer som ”The Mad Monster” 1942. Och så hade vi ju naturligtvis alla olika varianter av skräckkomedier som Universal tyvärr lyckats göra så populära. Marknaden blev nerlusad med olika komiker som skulle hamna i typiska skräckfilmsmiljöer fyllda med falska spöken, gamla mörka hus, betjänter spelade av Lugosi, hemliga gångar etc, etc. Produktioner som ”You'll Find Out” 1940, "Whistling in the Dark” 1941, ”The Smiling Ghost” 1941, "Topper Returns" 1941, “One Body Too Many” 1944, "Ghost Catchers" 1944 och “Genius at Work” 1946 är exempel på filmer från denna tid som överlag fått bra omdömen vilket visar på att de lustigt nog faktiskt gått hem i stugorna. Lite av skräckfilmens svar på buskisen, inte riktigt min grej om man säger så.

När Universal gick på rutin och de flesta andra filmstudior ägnade sig åt billiga plagiat så verkar det ju som om det inte finns så mycket att leta efter vad gäller 40-talets skräckfilmsproduktion, som tur är fanns det faktiskt de bolag som vågade gå sina egna vägar och därmed skapa möjlighet för ett alternativt filmskapande. Främst bland dessa hittar vi RKO, en filmstudio som inte ägnat sig åt skräckfilm sedan mitten av 30-talet. Nu gav man sig dock åter ut på banan genom att knyta till sig en kreativ kraft i form av producenten Val Lewton för att låta denne skapa små närmast poetiska mästerverk präglade av en ständigt närvarande undergångsstämning. Lewton är utan tvekan 40-talets främste skräckfilmsskapare och ett par av hans filmer är utan tvekan det bästa årtiondet har att erbjuda vad gäller skräck, vi talar alltså om filmer som ”Cat People” 1942, ”I Walked With a Zobime” 1943, ”The Leopard Man” 1943, ”The Seventh Victim” 1943, ”The Ghost Ship” 1944, ”The Curse of the Cat People” 1944, ”Isle of the Dead” 1945, ”The Body Snatcher” 1945 och ”Bedlam” 1946. Dessa Lewton-producerade filmer är tydligt riktade mot en vuxenpublik vad gäller innehåll och uttryck och hade en mer sofistikerad ton än vad som präglade de flesta andra samtida skräckisar. Till och med Karloff och Lugosi fick möjlighet till en viss upprättelse genom roller i ett par av dessa produktioner. Att dessa filmer faktiskt gick hem hos publiken i så stor utsträckning under denna period berodde på att de ville vara skrämmande på allvar, en målsättning Universal exempelvis hade släppt. Cat People innehåller t ex ett par kusliga Stalkingscener som utspelas i Central Park och vid en pool i en källare, scener som senare fått stå som råmodeller för bl a slashers från 70-talet och framåt. Lewton kom i mångt och mycket att bli en stilbildare och åtskilliga filmskapare kom genom åren att imitera de filmiska grepp han skapade. Ta t ex den tacksamma skrämseleffekten att använda sig av vilseledande hoppa-till-effekter, alltså situationer då en skärrad person plötsligt blir skrämd av något uppdykande som sen visar sig vara ofarligt, här var Lewton först ut. Andra saker som gör hans filmer stilbildande var förekomsten av gore, vilket inte har någon tidigare motsvarighet, de extrema känsloyttringarna samt det relativt grafiska våldet. Man kan se hur andra filmstudior försökte sig på att producera egna Lewton-inspirerade filmer efter den framgång RKO fått med Cat People. Colombia gav t ex 1944 ut sin version, den subtila varulvsfilmen ”Cry of the Werewolf men även den ockulta ”The Soul of a Monster” medan Republic Pictures släppte den likaledes ockulta rullen ”Woman Who Came Back” 1945. Naturligtvis kan dessa inte mäta sig med RKO:s produktioner, men de visar på att nya vindar nu börjat blåsa inom skräckfilmsvärlden.

Även om Val Lewton var det mest framstående namnet vad gäller nytänkande inom skräckfilmsbranschen så var han emellertid inte helt ensam om att dra till sig stor uppmärksamhet. En av tidens största regissörsnamn, Victor Fleming, knuten till MGM och med huvudansvar för några av 40-talets största filmproduktioner blev den som drog igång filmstudions satsning på påkostade thrillers. Fleming är kanske mest känd för storfilmer som ”Gone with the Wind” och "The Wizard of Oz”, men låg även bakom en ambitiös remake av "Dr. Jekyll and Mr. Hyde” från 1941 med Spencer Tracy i dubbelrollen som Jekyll/Hyde, Ingrid Bergman som den misshandlade servitrisen Ivy Peterson och Lana Turner som Jekylls societetsflickvän Beatrix Emery. Framgången med denna film gav MGM blodad tand om man säger så, och bolaget fortsatte således att satsa på liknande påkostade produktioner med etablerade namn i rollistorna. George Cukors ”Gaslight" 1944, Albert Lewins "The Picture of Dorian Gray" 1945 och John Brahms ”The Loger” 1946 är idag väl alla rankade som klassiker. Men skrämmande är dessa dramathrillers ju inte direkt. Ännu mindre skrämmande var de romantiskt orienterade spökfilmer som producerades i slutskedet eller under åren efter andra världskriget. Kriget fungerar här som bakgrund till historier om plötslig död, men där de avlidna huvudpersonerna återvänder till jordelivet pga den stora kärleken. Ja, ni hör ju hur det låter, så varför då ens nämna filmer som ”A Guy Named Joe” 1943, ”A Matter of Life and Death” 1946 och ”The Ghost and Mrs Muir” 1947? Jo, för att spöktematiken faktiskt kom att utvecklas i en mer skrämmande riktning i ett par filmer. "The Uninvited" från 1944, i regi av Lewis Allen, är en äkta klassisk spökhusfilm som innehåller flera av de ingredienser som kommer att bli standardinslag i kommande filmer av liknande slag. Vi har det trevliga paret som beslutar sig för att köpa ett gammalt pittoreskt hus på landet och därefter börjar uppleva mystiska fenomen som de inte kan låta bli att finna en förklaring till. Det hela slutar naturligtvis i en upptrappning vad gäller hemsökelserna och ett dramatiskt klimax där mysteriet avslöjas. I England hade inga skräckfilmer producerats under kriget, men precis därefter hade en riktigt stilbildande film med övernaturliga inslag premiär, nämligen ”Dead of Night”. Detta är en utmärkt antologi med fyra delsegment inom en ramberättelse regisserade av Alberto Cavalcanti, Charles Crichton, Basil Dearden och Robert Hamer. Främst minns jag delen med den hemsökta spegeln och avsnittet om den galne buktalaren, men även som helhet är detta lite av en milstolpe. Hela upplägget med grundhistorien och dess sluttwist samt de enskilda berättelserna med sinsemellan skiftande stämningar (allt från krypande spänning över humor till rättfram skräck) visade sig bli väldigt inflytelserikt vad gäller liknande produktioner. Så även om de verkliga pärlorna var lätträknade vad gäller skräckfilm under första delen av 40-talet fanns det ändå hopp om bättring, Lewton hade visat vägen och ett par riktigt bra spökfilmer och thrillers hade sett dagens ljus både i USA och England, men något hände.

Ett av de största mysterierna i skräckfilmens historia måste vara det faktum att skräckfilmsproduktionen i princip upphörde i slutet av 40-talet, precis som fallet var i slutet av 30-talet. Vad gäller 30-talet kan det hela förklaras med den brittiska censurlagstiftningens negativa följdverkningar men med i 40-talets slutskede dog skräckfilmsproduktionen helt sonika ut. Mellan 1947-1951 producerade Hollywood exempelvis endast en enda skräckfilm, Jean Yarbroughs märkliga ”The Creeper” från 1948 vilken tydligt var influerad av Lewtons RKO-produktioner. En förklaring till denna märkliga utveckling har varit att efter filmerna med Abbott och Costello var det svårt att ta monster på allvar, men det var ju först 1948 som de båda lustigkurrarna sprang på Frankensteins monster och då var redan skräckfilmsgenren på väg att vittra bort. Och om man utgår från en förklaringsmodell som bygger på att folk allt mer sett monster som löjliga och därmed tröttnat på skräckfilm, borde då inte denna typ av filmproduktion upphört redan i mitten av årtiondet? Jag menar, hur seriöst kunde man ta skräckfilmskaraktärer efter låt oss säga den tredje eller fjärde mumiefilmen? Här kunde vi se hur tilltänkta offer själva fick manövrera in sig i något hörn för att därigenom göra det möjligt för en haltande, lönnfet och över lag inte alls särskilt skrämmande bandagerad snubbe att sluta sin enda fungerande hand runt deras hals. Ofrivilig komik på sitt sätt.  Kan det kanske vara så att det förekommit en vis överproduktion av skräckfilm under decenniets början och folk sett sig mätta på skäck? Om så varit fallet borde emellertid samma sak gälla westerns, inom denna genre hade det ju producerats än mer film utan att alla cowboy-diggare tröttnat (Universal har t ex släppt fem filmer om mumien medan Republic Pictures lanserade hela 51 stycken Three Mesquiteers-filmer). Inte heller andra världskrigets fasor kan förklara skräckfilmsgenrens nedgång vid denna tid. Redan under och efter kriget hade det ju producerats en del skräck och om man även jämför perioden efter det likaledes förödande första världskriget framgår det tydligt att produktionen av gotisk skräckfilm då dessutom tog fart på allvar. Nej svaret ligger nog i att det helt enklt blev en ny filmströmning som kom att fylla skräckfilmen roll och locka des publik till biograferna, den filmtyp vi idag lite löst benämner film noir. Begreppet myntades på 40-talet av franska filmkritiker och syftade i först hand på en rad amerikanska thrillers, kriminalfilmer och draman präglade av cynism, svärta och moraliskt förfall i en allmänt dyster och korrumperad värld. Detta är ju inte skräckfilmer men det finns en naturlig koppling mellan genrerna, Lewtons skräckisar kan ses som tidiga exempel på film noir och Jaques Tourneur gick från att regissera filmer om kattmänniskor och zombies till att skapa film noir-klassikern ”Out of the Past” 1948. Robert Siodmak, som 1943 regisserat "Son of Dracula", var en annan regissör med rötterna i skräckfilmsbranschen som gick över till att göra film noir och härmed skapade flera genreklassiker såsom "The Spiral Staircase" 1945, "The Killers" 1946 och "The Dark Mirror" 1946 m fl. En del skådisar passade även på att byta genre, Lugosi och Karloff var visserligen allt för förknippade med gotiska slott men andra som Peter Lorre såg sin chans att haka på och bytte tidigt genre. Redan 1940 spelade han psykotisk mördare i vad som nog kan betrakta om den första produktion som kan benämnas film noir, Boris Ingsters "Stranger on the Third Floor" från 1940.

Film noir-produktionerna tog alltså helt över marknaden från skräckfilmen under 40-talets andra hälft. Man märker även att den nya filmströmningen successivt plockade in allt fler element som annars förknippades med skräckgenren för att även locka denna publik, därmed blev ju avsaknaden av renodlad skräck mindre påtaglig. Det sedvanligt överhängande hotet från gangsters och andra skummisar kunde i vissa noir filmer således kombineras eller ersättas med inslag av övernaturliga mörka krafter som verkar vara i omlopp. Förklaringarna till den mystik som präglar dessa berättlser kan så klart ofta vara av rationell art, men tittaren ska hållas i ovisshet vad gäller detta in i det längsta.  En typisk film av detta snitt, som nästan tangerar gränsen till skräckgenren, är John Farrows Night Has a Thousand Eyes". Här ser vi Edward G. Robinson i rollen som scenartisten John Triton som falskeligen utger sig för att inneha parapsykiska krafter. När han plötsligt verkar uppleva riktiga framtidvisioner av kommande ödesdigra händelser dras han in i en skrämmande utveckling han inte längre kan kontrollera. Manuset bygger på en roman av författaren Cornell Woolrich, som faktiskt även bidragit med material till filmer av Lewton, Siodmak och Hitchcock. Ett liknande tema finner vi i Edmund Gouldings ”Nightmare Alley” 1947, där Tyrone Powers skrupelfrie karnevalsarbetare tjänar pengar genom fingerade tankeläsarföreställningar vilket på sikt leder till förödande konsekvenser. Undergångsteman som bygger på faran med utnyttjandet av främmande krafter är ju något vi sett i förekomma i otaliga skräckfilmer sen des, fast då ligger ju betoningen mer på onda andar, demoner och andra spökerier. Ett annat klasiskt skräcktema om utvecklades under film-noirepoken är det klassiska scenariot med en ensam ung kvinna i fara, som successivt drivs mot sammanbrottets rand av ett yttre hot. Stilbildande här är "Sorry, Wrong Number" från 1948 i regi av Anatole Litvak där den rullstolsbundna Barbara Stanwyck råkar avlyssna ett samtal som verkar handla om planerna på att mörda henne. Vi kan till och med hitta det allra första embryot till senare fenomen som splatter- och ”torture-porn”-fenomenen i 40-talets film noir-våg. Kolla bara på Jules Dassins fängelsedrama "Brute Force" 1947, handlingen är ju inte det viktigaste i sig i denna film, snarare är det de grymma våldsskildringarna som får stå ut med misshandlande fångvaktare och tjallare som drivs till att fastna och trasas sönder av industrimaskiner.

Mitt slutintryck av 40-talet som skräckfilmsdecennium är således inte helt felaktigt. Det är helt klart ett av de svagare årtiondena när det kommer till skräckfilmsproduktion, men precis som vad gäller exempelvis 90-talet finns det så klart ett par gulkorn. Framför allt tänker jag då på Lewtons filmer för RKO, men även Paramount och Universal fick ju fram ett par godkända rullar liksom ett fåtal brittiska filmstudior. Men i första hand ser jag nog 40-talet som en startsträcka för det väldigt mer intressanta 50-talet, om andra världskriget kanske inte satte så djupa spår i skräckfilmshistorien kom ju kalla kriget i alla fall att göra det.  Men mer om det nästa gång, här är nu de filmer jag själv haft utbyte av att ta del av från denna tid.

The Wolf Man - George Waggner  1941

The Uninvited  - Lewis Allen 1944

Dead of Night - Alberto Cavalcanti / Charles Crichton / Basil Dearden /  Robert Hamer 1945