Jag var visserligen inte själv med men nog känner jag till att under detta decennium slog rocken igenom med Elvis parallellt med att folk gick igång på ”Flottarkärlek” med Snoddas, TV-sändningarna drog igång med fotbolls-VM på hemmaplan 1958 som dragplåster, Bergman blev världskänd med filmer som ”Hon dansade en sommar” och ”Det sjunde inseglet”, kobratelefonen fanns snart i var mans hem, folk började dricka Cuba Cola och Coca-Cola och käka hamburgare, Marilyn Monroe och James Dean blev stilikonerna för dagen och medelsvensson drog på charterresa till Mallorca. Men nu gäller det ju skräckfilm, så vad har jag då för kopplingar till 50-talet vad gäller denna genre? Först och främst tänker jag på alla sci fi-filmer som dök upp med sina mordiska monster, men även en hel del andra förvuxna och muterade djur travade visst också runt på biodukarna. Det var även nu vi fick se Hammer slå igenom som filmstudio med sina versioner av Frankenstein och Dracula och Japan gör sitt intåg som stilgivande skräckfilmsnation. Ett bra årtionde känns det som på det hela taget i jämförelse med det slätstrukna 40-talet, så låt oss kika närmare på vad som faktiskt hände.

Det hela verkar inte ha börjat så upphetsande. Vid 50-talets ingång var skräckfilmen ute i kylan, jag menar efter nazismens illdåd och Stalins röda terror hur skrämmande ter sig då en gammal dammig greve från Transsylvanien och Dr Frankensteins monster känns ju närmast som tagen från ett barnprogram i jämförelse med Oppenheimers Manhattanprojekt. Så under det nya årtiondets första skede var det fortfarande film noir som gällde, även om ett par av dessa faktiskt kan räknas till skräckgenren som Fritz Langs "House by the River" från 1950. Men där 40-talet hade gett oss kontrastrika produktioner i svartvitt, där skuggorna flöt ut likt bläck på bioduken och huvudpersonerna framställdes som smått maniska, stod 50-talet för filmer med ett foto i vardagligt grått och med hjältar i samma alldagliga framtoning. Detta är kanske inte så konstigt, man behövde inga suggestiva iscensättningar för att skapa dramatik längre, normaliteten kunde vara väl så bedräglig och osäker. Detta var ju en tid då det kalla krigets hotbild och McCarthyismens paranoia kastade en väl så mörk skugga över det amerikanska samhället, och var det inte nog med rädslan för ett överhängande kärnvapenkrig så fanns det ju andra hot mot samhällsordningen, som den nya rebelliska ungdomskulturen med rock´n roll som soundtrack. Denna tidsanda skulle visa sig vara en bra grogrund för monstrens återkomst, till viss del i ny tappning för att passa det rådande samhällsklimatet..

Det är som sagt främst tack vare sci fi-skräckisarna, ofta i monsterfilmstappning, jag har något så när koll på 50-talet och ska man utmärka ett startår för dessa genrer så får det bli 1951. Detta år utkom nämligen två sci fi-filmer nästan samtidigt, den ena var ett utryck för en nostalgisk tillbakablick mot 30-talets guldålder medan den andra pekade framåt mot helt nya visioner. Det rör sig om Edgar G. Ulmers ”The Man from Planet X" respektive Christian Nybys "The Thing from Another World", ja den sistnämnda är den som Carpenter byggde sin remake “The Thing” från 1982 på. Tydligen var det en kamp mellan dessa produktioner om vilken som skulle ha premiär först, så är det ju fortfarande när olika filmstudior råkar snöa in på samma tema. Ulmers The Man from Planet X var först ut och tanken var väl att sätta standarden för eventuella efterföljare i den nya sci fi-genren. Det gick väl sådär, regissören hade ingen förebild att luta sig mot samt saknade kreativiteten att komma med något nytt, Således litade han helt till beprövade upplägg hämtade från tidigare årtionden (han var visserligen gammal i gamet men hade väl egentligen bara "The Black Cat" från 1934 på meritlistan vad gäller skräckfilm). Filmen om den dvärglike utomjordingen som råkar landa vid ett observatorium beläget på en avlägsen skotsk ö ser i ärlighetens namn ut som en gammal Universalfilm med sin dimmiga hed som tagen direkt från ”The Wolf Man” och med en slags antik ruin som skulle passat Lugosi och Karloff som hand i handske. Och i slutet dyker så klart den lokala lynchmobben upp med facklor och diverse tillhyggen för att göra sig av med inkräktaren, detta framställt i scener som kunde vara direkt tagna från ”Frankenstein” 1931. Om detta skulle vara en nytändning för skräckfilmen så såg det illa ut, som tur var skulle Nyby leverera något helt annat med sin film. Till ytan verkar i och för sig The Thing from Another World följa den väl utnyttjade mall som Universal skapade för sina monsterfilmer på 30-talet. Den nästan två meter långa varelse, som ett forskarlag hittar i ett UFO som kraschlandat i ett arktiskt islandskap, ser ju ut som ett skalligt Frankensteins monster iförd overall och tillika visar sig ha Draculas ovana att dricka mänskligt blod. Visserligen är det James Arness, allas vår Zeb Macahan, som spelar den illvillige utomjordingen men skillnaden gentemot tidigare filmmonster är således inte särskilt stor. Manuset är inte heller en originalkonstruktion utan bygger liksom många tidigare skräckfilmer på en litterär förlaga, i det här fallet John W. Campbells kortroman ”Who Goes There?” från 1938. Det som emellertid gör Christian Nybys film banbrytande är att den etablerar ett par nya inslag som kommer att bli standardiserade skräckfilmsklichéer framöver. I stället för galna vetenskapsmän och ilskna lynchmobbar har vi här istället ett seriöst vetenskapsteam i centrum, vilket arbetar utifrån ett professionellt tillvägagångssätt för att lösa frågorna kring den okända varelse de hittat. Det är således i första hand nyfikenhet som driver dessa människor, snarare än rädsla.  Visst hittar vi en kufisk vetenskapsman även här, den skäggprydde Dr. Arthur Carrington (Robert Cornthwaite) söker efter ett sätt att kommunicera med fienden snarare än att förgöra den, men han framställs inte som en galning för det utan som en i forskargänget. De kommande fem åren kom dylika grupper av vetenskapsmän att dyka upp i de flesta filmer innehållande mordiska utomjordingar, dinosaurier och radioaktiva mutanter av allehanda slag.  Kenneth Tobey, som spelade Captain Patrick Hendry, blev dessutom en av de stora monsterbekämparna under 50-talet tillsammans med skådespelare som John Agar ("Revenge of the Creature”, "Tarantula") och Richard Carlson (”The Magnetic Monster”, "It Came from Outer Space") som uppträdde i liknande roller. Förutom de nya rollgestaltningarna blev The Thing from Another World även stilbildande vad gäller den semidokumentära ton som produktionen präglades av, något som därefter kom att kopieras av en mängd b-filmer. 

Det är inte konstigt att 50-talet är monsterfilmens glada tidsålder. Jag menar, ingen riktig sci fi-rulle kunde ju klara sig utan att ha med någon mer eller mindre märklig varelse ute på krigsstigen. Även produktioner som egentligen inte kan klassas som monsterfilmer la ner mycket möda för att få till just dessa inslag på ett så slående sätt som möjligt. Vi märker detta tydligt i allt från Robert Wises filosofiska sci fi-klassiker ”The Day the Earth Stood Still" från 1951, med sin väldiga och destruktiva robot Gort, till det mer lättsamma matinéäventyret "20000 Leagues Under the Sea” från 1954, där en jättebläckfisk dyker upp och ställer till det för Kapten Nemo och gänget. Andra exempel på detta fenomen är det visuella rymdeposet "This Island Earth" från 1955, där vi får stifta bekantskap med de insektslika mutanterna från planeten Metaluna och "The Incredible Shrinking Man" från 1957, där den stackars krympande Grant Williams får slåss både mot en gigantisk katt samt en likaledes jättelik spindel. Även gamla bekanta filmmonster dök faktiskt upp i nya tappningar under denna atomera. Nu kunde man avnjuta vetenskapligt framställda mutationer av klassiska gestalter som ”The Werewolf” 1956, "The Vampire" 1957 och "Frankenstein - 1970" 1958. OK, dessa sistnämna filmer är ju inte vidare bra och känns väl ganska spekulativa till sin art, men det förtar ändå inte bilden av 50-talet som en period präglad av nytänkande och uppfinningsrikedom när det kommer till skapandet av moderna filmmonster.

Man kan väl egentligen grovt dela in 1950-talets sci fi-skräckisar i tre huvudfåror, hot från muterade monster, hot från utomjordingar och hot från galna vetenskapsmän. De flesta farorna är naturligtvis självförvållade, en konsekvens av den kapprustning som kalla kriget framkallat. Vad gäller filmer med överhängande hot från allehanda bestar, allt från insekter till förhistoriska reptiler, så var den utlösande faktorn till katastrofen naturligtvis de vådliga konsekvenserna av atomenergin. Eugène Louriés "The Beast from 20,000 Fathoms" från 1953, känd bl a för stjärnskottet Ray Harryhausens animeringar, sätter standarden med en förhistorisk skräcködla som tinas upp efter ett kärnvapentest vid den arktiska polcirkeln för att därefter dra söderut i ett destruktivt härjningståg längs Nordamerikas östkust. I Gordon Douglas "Them!" från 1954 (den svenska filmtiteln är något märkligt ”Spindlarna”) är det istället väldiga muterade myror som går loss på invånare i New Mexico. Dessa myror är naturligtvis också ett resultat av radioaktiv strålning, denna gång en effekt av de första kärnvapentesterna 1945. Them kommer jag ihåg att jag såg med morsan när jag var liten och tyckte den var mäkta dramatisk (eller var det filmen med noshörningarna). Båda filmer har fått en flod av efterföljare, mest inflytelserik av dessa är nog Ishirô Hondas "Gojira" från 1954. Gojira, eller Godzilla som monstret kallas här i västvärlden, är en slags japansk remake av The Beast from 20,000 Fathoms och var den film som drog igång hela den japanska Kaiju Eiga-genren med massor av filmer om jättemonster (Kaiju) som just Godzilla,  Gamera, Mothra, King Ghidorah, Mechagodzilla och Rodan. När det kommer till teman byggda kring yttre invasioner från rymden, som naturligtvis ska tolkas som en allegori för de onda kommunisternas önskan om världsherravälde, så är Byron Haskins filmatisering av H.G. Wells roman "The War of the Worlds" 1953 en milstolpe i sammanhanget. Filmen fick en Oscar för bästa specialeffekter, inte så konstigt med tanke på de avancerade optiska effekterna samt de noggranna modellarbetena. The War of the Worlds var också gjord i färg, vilket var ovanligt vad gäller denna typ av filmer vid den här tiden. Vi talar således om ett fyrverkeri av färger med neongröna rymdskepp som skjuter dödsbringande strålar i orange-rött. Haskins film var en av få sci fi-produktioner som skildrade en massinvasion, något som överlag var för dyrt att iscensätta. Men här följs den första meteorkraschen i Arizona snart upp av fler anstormande marsianer och kriget trappas upp över hela världen, en dimension av kampen vi inte får uppleva i Steven Spielbergs amerikacentrerade remake från 2005. Men vanligtvis var det av budgetskäl ensamma utomjordingar typ ”The Thing” som damp ner på jorden och ställde till besvär, som i W. Lee Wilders ”Phantom from Space” 1953 eller David MacDonalds "Devil Girl from Mars" 1954, filmer som också visar hur snabbt det prånglas ut en massa dynga när en trend fått ett visst fäste. Vad gäller tokiga vetenskapsmän som ägnar sig åt galna experiment så är detta ju inte direkt någon ny företeelse inom filmvärlden, men man kan väl säga att temat nådde nya höjdpunkter under 50-talet då risken för en hotande apokalyps i mångt och mycket var ett resultat av vetenskapliga framsteg i diverse laboratorium. I atomålderns kölvatten dök det snart upp nya mänskliga mutationer i Dr Jekyll/Mr Hydes anda. Fantasin flödade men resultaten var väl överlag … av något tveksam kvalité om man uttrycker sig diplomatiskt, alltså precis samma utveckling som vad gäller rymdmonsterfilmerna. Vad sägs t ex om festliga rullar som ”The Neanderthal Man” 1953, ”Monster on the Campus” 1958 och "The Hideous Sun Demon" 1959. Det var i alla fall bra tider för masktillverkare och stuntmän. Till och med en något lönnfet och numer närmast slocknad stjärna som Lon Channey Jr. fick chansen till en comeback, tyvärr var det symptomatiskt nog i ett sammanhang som ”Indestructible Man” från 1956. Som tur var dök det faktiskt upp en och annan sevärd film i strömmen av filmer befolkade av knasiga forskare, Kurt Neumanns ”The Fly” från 1958 är ju en klassiker. Även om den muterade Andre Delambre i rollen som David Hedison ser lite lustig ut i sin flugmaskering finns det en intressant grundhistoria här, men jag föredrar nog ändå Cronenbergs remake från 1986.

Uppsvinget för den nya tidens skräckfilm innebar faktiskt att Universal, nu med tillägget International, lyckades ta sig tillbaka som ledande filmstudio inom denna genre. Om 40-talet varit en nedgångsperiod för den klassiska studion så fick kreativiteten ett rejält lyft med producenten William Alland och regissören Jack Arnold i stallet. Dessa två kom att bilda ett framgångsrikt team och låg bl a bakom filmer om rymdinvasioner i "It Came from Outer Space" 1953 och jättespindlar i "Tarantula" 1955. Mest kända är de emellertid för att ligga bakom den film som skapade Universals sista och copyrightskyddade klassiska monster. 1954 hade "Creature from the Black Lagoon" premiär, en film om en mänsklig fiskhybrid beskriven som ett levande fossil tillhörande en evolutionär återvändsgränd. Filmens framgång genererade två uppföljare, Arnolds ”Revenge of the Creature" från 1955 och John Sherwoods “The Creature Walks Among Us” från 1956, dessutom går det än idag att köpa masker förställande monstrets gälförsedda ansikte. Det som gör Arnolds bästa filmer så pass unika är hans förmåga att skapa en fungerande sammansmältning av sci fi-filmens tematik som modernitet, teknik och realism samt den klassiska monsterfilmens poetiska, erotiska och chockerande element. Ett slående exempel på detta är sekvensen från Creature from the Black Lagoon där det simmande monstret slingrar sig fram strax under Julie Adams som på rygg glider fram över den svarta lagunens vatten, ett mörkt djup som likaväl kan symbolisera vårt undermedvetna som en plats som döljer ett förhistoriskt fenomen. Själv såg jag denna film i 3-D när det gick på svensk TV någon gång i slutet av 70-talet eller början av 80-talet. 3D hade ju ett litet uppsving redan på den tiden, en del av er kommer kanske ihåg de där pappglasögonen med rödgrön plast man kunde köpa för att spana in SVT:s 3-D-sändningar. Det var således inte bara TV-piraterna man kollade på med dessa. Har förresten ett par kvar som ligger och samlar damm någonstans (så även ett par 3-D-glasögon från den inte så fantastiska "Jaws 3-D"). Men Universal stannade inte vid skapandet av traditionella monster, även märkliga naturfenomen kunde användas i form av mystiskt växande element som kunde bli väl så hotande som monstruösa uppenbarelser. I Curt Siodmaks “The Magnetic Monster” från 1953 hotar det mystiska radioaktiva elementet Serranium att driva jorden ut ur sin omloppsbana genom att absorbera energi från olika metallföremål medan det i "The Monolith Monsters" från 1957, i regi av John Sherwood, istället är stenblock från en meteorit som växer i kontakt med vatten och därmed utgör en fara för en näraliggande stad.

I mitten av 50-talet kom hela sci fi-genren att förändras på flera sätt, plötsligt fick de större filmstudiorna konkurrens av mindre uppstickare som såg möjlighet att dra in pengar på snabbproducerade lågbudgetproduktioner. Resultatet blev att en ström av filmer med helt ny estetik i och med detta dök upp på biorepertoarerna. En av de mest drivande krafterna bakom denna utveckling var James H. Nicholsons och Samuel Z. Arkoffs AIP, denna studio hade visserligen långt ifrån samma resurser som de stora jättarna men en monsterkostym per film lyckades man oftast få ihop till. AIP:s produktioner skilde sig märkbart från Universals. Medan den större studion fortfarande försökte ge sina sci fi-filmer en känsla av viss realism, som exempelvis den trista ”The Deadly Mantis” 1957 med sina jättesyrsor, satsade AIP på fantasifullt fartfyllda monsterfilmer med en närmast serietidningsartat anslag. En av hjärnorna bakom dessa skapelser var den unge regissören och producenten Roger Corman, mannen som skulle bli lågbudgetskräckisarnas okrönte kung. Redan i slutet av 50-talet var han igång med filmer vars posters och titlar egentligen kanske var mer lockande än produktionerna i sig, publiken kunde i alla fall avnjuta saker som ” It Conquered the World” 1956, ”Not of This Earth” 1957, ”Attack of the Crab Monsters” 1957, ”The Wasp Womann” 1959 och den sevärda "A Bucket of Blood" 1959. I vilket fall som helst var Cormans filmer aldrig långtråkiga, något som tyvärr ofta var fallet med flera samtida produktioner. Att AIP valde att satsa just på denna typ av filmer är inte så konstigt, bolaget hade nämligen insett att det nu fanns en ny målgrupp att rikta in sig på, den unga drive-inpubliken. För den tidens ungdomar var det inte precis gamla hjältar i uniform, typ Kenneth Tobey, som lockade, snarare ville man se vanliga ungdomar i kamp mot allehanda monster utan någon direkt uppbackning från en oförstående vuxenvärld. "Invasion of the Saucer Men" 1957 och "The Blob" 1958, med en ung Steve McQueen i rollistan, är tidstypiska exempel på hur missförstådda ungdomar hamnar i en kamp på liv och död med glosögda aliens respektive en slags utomjordisk röd amöbaliknande sörja. Ungdomsskräckisarna hade kommit för att stanna, till ve och förbannelse för alla som kanske inte är så förtjusta i PG 13-ratade filmer eller teen-slashers fyllda med korkade brats på vift ute i bushen. I och med att perspektivet inom sci fi-skräckfilmen allt mer kom att flyttas från militärer och forskarteam mot vanliga människor så blev även miljöerna mindre spekulativa och mer jordnära. Teman byggda kring kamp mot infiltrerande rymdvarelser förflyttades i allt större utsträckning till alldagliga stadsmiljöer och på ytan vardagliga situationer. Detta koncept låg bl a till grund för en av decenniets mest inflytelserika filmer, Don Siegels ”Invasion of the Body Snatchers" från 1956, byggd på en roman av Jack Finney. Idén att låta utomjordingar få makt över föräldrar eller myndighetspersoner genom mental kontroll eller helt enkelt inta deras plats som kopior hade visserligen redan förekommit i filmer som ”Invaders from Mars” och It Came From Outer Space 1953, men det var Invasion of the Body Snatchers som etablerade detta tema som en långlivad trend. Filmen är nog det främsta exemplet på hur det kalla kriget kastade sin långa kugga även över filmbranschen. Historien om hur en epidemi av paranoia plötsligt sprider sig bland invånaren i en småstad, vilket gör att släktingar och vänner allt mer börjar misstro varandra, kan tolkas dels som ett utslag av McCarthyerans skräckpropaganda om kommunistiska infiltratörer i hjärtat av USA dels som en beskrivning av den häxjakt som bedrevs gentemot oliktänkande och ställde amerikan mot amerikan. Men Invasion of the Body Snatchers är inte bara en politisk allegori, i lika stor utsträckning har filmen blivit en mall för berättelser om den lilla staden vars mörka hemligheter plötsligt kommer upp till ytan genom någon form av plötsligt angrepp utifrån. Santa Mira i Kalifornien har fått en mängd motsvarigheter under årens lopp i allt från Salem´s Lot i Main till Twin Peaks i Washington. Hittills har vi dessutom sett tre remakes av Don Siegels film plus ett antal parodier samt ett gäng filmer byggda på samma upplägg (tydligen finns det även en porrfilmsversion vid namn ”Invasion of the Bawdy Snatches”).

Precis som jag föreställt mig var alltså 50-talet klart dominerat av sci fi när det gäller skräckfilm, detta var den nya tidens rysare anpassade till en värld i förändring. När jag försöker rannsaka mitt minne kommer jag faktiskt inte på någon klassisk skräckis av traditionellt gotiskt snitt som gjorde väsen av sig under denna period. Men var det då så att Abbott och Costellos parodier i kombination med alla nya utomjordiska varelsers popularitet helt slog ut den äldre typen av monster under den tidsrymd då ”House of Dracula” försvunnit från repertoarerna runt 1945 fram till dess att ”The Curse of Frankenstein” hade premiär 1957? Faktum är att den gotiska skräckfilmen faktiskt gjorde comeback så tidigt som 1951, men många av filmerna från denna tid är för mig okända och troligtvis ganska så försumbar. ”Son of Dr Jekyll” eller Universals Stevenson-adaption ”The Strange Door” och ”The Most Dangerous Game”-remaken ”The Black Castle”, de båda sistnämnda med Boris Karloff i rollistan, är inget man går i taket för direkt.  Dock fanns det faktiskt en film som kom att stå ut från mängde av tämligen profillösa gotiska kostymfilmer, André De Toths "House of Wax" 1953. Det rör sig i grunden om en remake av Michael Curtiz ”Mystery of the Wax Museum” från 1933, men här i färg och med ett soundtrack i stereo. Fast det mest spektakulära var att vi nu för först gången fick en skräckis i 3-D. Ja, idag så känns ju detta fenomen en aning tröttsamt, men då måste det ha varit en smärre sensation. Kontrasten mellan den nya tekniken och det traditionella upplägget, med handlingen förlagd till det sena 1800-talet inklusive can-can-flickor och män i stärkta kragar, måste ha varit slående. Lägg därtill en färgstark Vincent Price i rollen som den hämndlystne Professor Henry Jarrod, en prestation om nu gav honom fullvärdig status som skräckfilmsstjärna. Price sätt att visa upp en charmerande självironisk sida i kombination med förmågan att porträttera en klassisk skräckgestalt, som iförd slängkappa och slokhatt stjäl lik från kyrkogården, gav prov på en osedvanlig talang för gebitet. House of Wax följdes naturligtvis av ett antal andra filmer i 3-D, Price dök exempelvis åter upp i ”The Mad Magician” från 1954 och publiken kunde även uppleva de nya visuella effekterna i filmer som ”The Maze” 1953 och "Phantom of the Rue Morgue" 1954. Men 3-D-trenden skulle visa sig vara av övergående art och tog snart en ganska långvarig paus. Den gotiska skräckfilmen i allmänhet fortsatte tyvärr att i stort sett gå på tomgång i Amerika. Det hjälpte föra att under slutet av 50-talet plocka upp avdankade reliker som Lugosi, Karloff, Carradine och Channey Jr. för att slänga in dem i diverse lågbudgetfilmer byggda på gamla beprövade historier om galna vetenskapsmän, voodoo eller mumier. Dessa filmer, ofta regisserade av Reginald LeBorg eller producerade av Howard W Kock är inget att ha direkt. Idag minns väl knappast någon ”The Black Sleep 1956, ”Voodoo Island” 1957, Frankenstein - 1970 eller ”Pharaoh's Curse” 1957. I konkurrensen med den nu väldigt populära vågen av tonårsskräck stod sig den traditionella amerikanska skräckfilmen också sig slätt. Precis som vad gäller sci fi-filmerna satsades det nu på filmer som skulle tilltala kidsen i första hand. Edgar G. Ulmer låg exempelvis bakom ”Daughter of Dr. Jekyll” 1957, Richard E. Cunhas ”Frankenstein's Daughter” hade premiär 1958 och Herbert L. Strock låter en tonårig varulv lufsa omkring i ”Blood of Dracula” 1957 Sist men inte minst har vi ju Jerry Warrens svagsinta ”Teenage Zombies” från 1959 som visar på att skräckfilmen i USA var ute på djupt vatten. Mitt i all bedrövelse fanns det ändå tecken på att ett visst hopp för amerikansk skräck. En av de regissörer som hoppet stod till var William Castle, en man som tidigare mest sysslat med kriminalfilm, äventyr och westerns men som under 50-talet sadlade om till skräck. Castle gjorde sig snabbt ett namn inom denna bransch genom att ta till ett antal gimmicks för att sälja in sina filmer. Vid premiären av ”Macabre” 1958 fick t x biobesökarna en livförsäkring värd 1000 dollar för den händelse de skulle dö av skräck under visningen. Ett annat påhitt var att låta ett uppblåsbart självlysande skelett plötsligt sväva över biobesökarnas huvud under föreställningarna av ”House on Haunted Hill” 1959. Det var också Castles filmer som etablerade Vincent Price som en av de stora skräckfilmsstjärnorna. Typiskt för Castles produktioner var tonen av cynism och svart humor, som hämtad direkt från EC:s klassiska skräckserietidningar. Man märker detta tydligt i bl a House on Haunted Hill och ”The Tingler” 1959.

Vi kan alltså slå fast att det i stort sett var Sci fi-skräck som i första hand gällde i USA under 50-talet, ville man ha intressanta skräckisar inom andra genrer fick man nog söka sig mer österut. Det var nämligen i England det började röra på sig vad gäller nya infall. Den drivande kraften här var naturligtvis Hammer Films, en studio som ju redan så tidigt som i mitten av 1930-talet så smått börjat bekanta sig med skräckgenren i och med sin The Mystery of the Marie Celeste 1935 och sedermera med Jack the Ripper-dramat ”Room to Let” 1950.  Bolaget hade under årens lopp skaffat sig bra pejl på rådande trender och snappade exempelvis tidigt upp den amerikanska sci fi-trenden, vilket resulterade i de egna ”Spaceways” 1953 och ”Four Sided Triangle” 1953. Regissören bakom dessa produktioner var Terence Fisher, en man som skulle komma att bli en institution inom skräckfilmsbranschen. Det var också en sci fi-rulle som skulle bli Hammers kommersiella genombrott, nämligen Val Guests "The Quatermass Xperiment" (i USA känd under namnet ”The Creeping Unknown”) från 1955. Filmen är baserad på en stilbildande BBC-serie skapad av Nigel Kneale, en TV-produktion som faktiskt kan sägas ha lagt grunden till hela den brittiska sci fi-vågen med serier som allt från ”A for Andromeda” till ”Blake's 7”, ”Doctor Who” och ”Red Dwarf”. Filmen The Quatermass Xperiment handlar i stort om ett misslyckat rymdexperiment lett av Professor Bernard Quatermass, spelad av Brian Donlevy. Richard Wordsworth gestaltar den olycksalige astronauten Victor Carroon som överlever en kraschlandning med Quatermass raket ute på den engelska landsbygden. bara för att därefter genomgå en mystisk förvandling till ett köttätande monster som sedan sätter skräck i Londons invånare. Den publika framgången innebar att BBC lät producera två nya TV-serier på temat, vilka också kom att filmatiseras av Hammer, ”Quatermass 2” 1957 och ”Quatermass and the Pit” 1967. Flera bolag hoppade också på trenden med att omvandla TV-serier till långfilmer med ett något tveksamt resultat, vi har t ex Quentin Lawrences version av "The Trollenberg Terror" (i USA ” The Crawling Eye”) och Gilbert Gunns ”The Strange World of Planet X” (amerikansk titel ”Cosmic Monsters”), båda från 1958.

Men det är ju naturligtvis först och främst Hammers sätt att skaka liv i de klassiska Universal-monstren som kom att ge filmstudion dess stora ryktbarhet inom skräckfilmsvärlden. Initiativtagare till denna idé var den amerikanske producenten och monsterdiggaren Milton Subotsky, som kom att driva på studion att lansera en egen version av Frankenstein, i färg och helst med Karloff i huvudrollen. Hammer nappade på idén men tog projektet åt ett något annat håll än vad Subotsky tänkt sig. Naturligtvis fanns vetskapen om Universals copyright på sina klassiska skräckgestalter, Terence Fisher plockades därför in för att skapa en produktion med så få kopplingar till Universals Frankensteinfilm från 1931 som möjligt. Resultatet blev "The Curse of Frankenstein" från 1957, en film som tolkar den klassiska berättelsen på sitt eget vis med Peter Cushing i rollen som Victor Frankenstein och Christopher Lee som monstret. Det som kom att väcka mest uppmärksamhet var mängden av färgstarkt gore som förekom, en ny ingrediens i skräckgenren. Visst hade det förekommit avhuggna lemmar och hjärnor i tankar tidigare, men det rinnande blodet hade aldrig sett så rött ut tidigare och hjärnsubstansen aldrig varit så rosafärgad. Men The Curse of Frankenstein är framförallt som helhet en väldigt bra produktion i allt från biroller och kostymer till foto och soundtrack. Dessutom innebar filmen att vägen till stjärnstatus inom genren nu öppnades för både Cushing och Lee. Peter Cushing bär stora delar av filmen på sina axlar med sitt intensiva porträtt av den amoraliska och kusligt charmerande aristokraten som inte låtar sig stoppas av något. Christopher Lee har väl i ärlighetens namn inte så mycket att jobba med men lyckas ändå förmedla en känsla av en djurisk närvaro. I och med framgångarna med Frankenstein var det bara för Hammer att köra på med Dracula som nästa projekt. I ”Dracula” (”Horror of Dracula” i USA) 1958 återanvändes de framgångsrika element som gjort föregående film så populär, Terence Fisher stod t ex åter för regin medan Cushing porträtterade den affärsmässige Van Helsing och Lee intog rollen som Greve Dracula iförd svart slängkappa och med blodiga huggtänder. Lee ges visserligen endast åtta minuters scentid men lyckas ändå ge greven en mer dynamisk och sexuellt laddad utstrålning än den stele Lugosi. Hammer kryddar dessutom det hela med en del erotiska undertoner som framöver kom att ta sig allt mer spektakulära uttryck och bli väl så viktiga inslag som förekomsten av gore i allehanda former. Inzoomningar som närmast tycks smeka längs blottade halsar och skådespelerskor iförda halvöppna negligéer var företeelser som ingen riktig vampyrfilm från Hammer kunde klara sig utan. Detta nya fokus märks också på valet av kvinnliga skådisar, ofta storbystade damer från kontinenten, som  Yvonne Monlaur och Yvonne Romain, vilka dubbades av inhemska aktriser från den brittiska scenskolan. Annars funkade det också bra med välväxta modeller som Hazel Court och Barbra Shelley, vilka grovt slipades till för ändamålet genom ett par enklare utbildningar. Remakes av kända titlar kom under en period att bli Hammers signum, ett enkelt framgångskoncept. Biopubliken kunde bl a glädja sig åt ”The Hound of the Baskervilles” 1959,  ”The Man Who Could Cheat Death” 1959, ”The Mummy” 1959, “The Two Faces of Dr Jekyll” 1960, “The Curse of the Werewolf” 1961 och “Kiss of the Vampire” 1963.  

I och med att Hammer återuppväckt den gotiska skräckfilmen översköljdes snart den brittiska marknaden av allehanda filmer som försökte rida på den nya trendvågen. Att hitta guldkornen bland allt skräp här är inte det lättaste. För mig känns det som många titlar flyter ihop och är svår att särskilja.  Dessutom verkar det som att många regissörer inte alls fattat vad som var nyskapande med Hammers produktioner utan snarare sneglade tillbaka mot tidigare filmtraditioner. Ett typexempel på denna utveckling står den amerikanske producenten Richard Gordon för, här har vi en gubbe som verkligen blandar oh ger. Från början var han väl mest inne på att skapa brittiska varianter av amerikanska sci fi-skräckisar, en del blev OK, som ”Fiend Without a Face” från 1958, medan andra som Quatermass-kopian ”First Man Into Space” 1959 kanske inte var det. Gordon kom dock snart att mestadels satsa på gotiska rysare av gammalt hederligt slag, och vad passade då bättra än att slänga in en hipp skådis som Boris Karloff i ett par av dessa. Har man inte allt för höga förväntningar funkar ändå filmer som ”Grip of the Strangler” 1958 och ”Corridors of Blood” 1958 bra, Christopher Lee dyker faktiskt upp i den sistnämnda. Jacques Tourneur var också skolad i USA, en regissör som nu också såg en möjlighet att fortsätta sin verksamhet på de Brittiska öarna. Med 40-talsproduktioner som "Cat People", "I Walked with a Zombie" och "The Leopard Man" I bagaget hade han ju visat på en god talang när det kommer till skräckfilm. "Night of the Demon" (amerikansk titel ”Curse of the Demon”) 1957 är en riktigt fin liten film om en brittisk djävulsdyrkarkult som möjligtvis kanske inte är en fejk. Detta blev dock Tourneurs sista skräckis, därefter gick han över till att regissera annat. En person som kom att ta brittisk skräckfilm i en något mer extrem riktning var amerikanen Herman Cohen. Detta är i och för sig lite oväntat eftersom han från början gjort sig känd för att producera tonårsskräck för API:s räkning. Vi snackar här om filmer innehållandes klassiska monster i ungdomstappning som "I Was a Teenage Werewolf" och ”I Was a Teenage Frankenstein”, båda från 1957. I England slog han emellertid sina påsar ihop med produktionsbolaget Anglo-Amalgamated Productions som ville ge sig in i skräckfilmsbranschen, resultatet blev den för den tiden ökända ”Horrors of the Black Museum” från 1959. Här får vi se Michael Gough i rollen som en halt, impotent, sexistisk halvbög till kriminalförfattare med tydliga drag av storhetsvansinne. Plötslig fanns det en film som faktiskt var så extrem som filmkritikerna tidigare tjatat om att Hammers filmer skulle vara.  Det räcker med att kolla in öppningsscenen för att inse att detta var något nytt, en tjej testar en kikare försedd med gömda utskjutande spikar som plötsligt sticker ut ögonen på det inte ont anande offret. Cohen och Gough kom att fortsätta sitt samarbete i andra lågbudgetproduktioner av ytterst tveksam kvalité som ”Konga” 1961 och "Black Zoo" 1963, medan Anglo-Amalgamated Productions körde vidare med sina våldsamheter i ”Circus of Horrors” och ”Peeping Tom” 1960. Detta ger en vink om att det grafiska våldet skulle bli allt mer vanligt förekommande under det kommande årtiondet.

Skräckfilmens uppsving i USA och England under 50-talet skulle inte gå obemärkt förbi i övriga världen. Efter den tyska 20-talseran med skräckorienterad stumfilm hade inte mycket hänt utanför det anglosaxiska kulturområdet, men nu skulle det bli ändring på det. Sci fi-trenden fick som sagt fäste i Japan, där man var fullt sysselsatt med att producera Kaiju-filmer. De väldiga muterade jättemonstren var omåttligt populära och länge synonymt med japans skräck för min del. Redan på dagis hörde man ju talas om Godzilla, även om det inte stod helt klart vad det egentligen var för monster. Men stort och fräckt var det tydligen. Idag är väl Japansk skräck emellertid mest förknippad med långhåriga spöken, inte så konstigt egentligen eftersom just spökhistorier faktiskt har en lång tradition i japansk historia. Förutom jättemonster kom det att bli ett uppsving för sk Kaidan Eiga-filmer. Kaidan kan väl närmast översättas med just spökhistoria, ofta syftas det då på kända berättelser som förts vidare från generation till generation. Faktum är att dessa gamla spökhistorier fortfarande i hög grad är levande i folks medvetande och följaktligen tacksamma att använda som grundmaterial i allehanda skräckfilmsproduktioner. En av de första japanska spökfilmerna var Kenji Mizoguchis banbrytande “Ugetsu Monogatari” (internationellt känd som "Ugetsu") från 1953, baserad på en samling av tre små noveller författad av Akinari Ueda 1776. Ska man se en japansk skräckis av äldre snitt är det denna man ska välja. En annan film på samma tema med ett hämdlystet spöke i centrum är Nobuo Nakagawas "Tôkaidô Yotsuya kaidan" ("The Ghost of Yotsuya") 1959, mer samurajer åt folket.

På den europeiska kontinenten började det också så sakteliga röra på sig. Frankrike hade väl knappast gjort något större av sig när det gäller skräck, men 1955 skulle en riktig klassiker se dagens ljus just här, Henri-Georges Clouzots ”Les diaboliques". Filmen om den osympatiske rektorn som tas av daga av hustrun och älskarinnan men vars lik sen försvinner spårlöst är i klass med Hitchcocks bästa filmer och blev en sensation världen över. Se dock upp för amerikanska remakes som TV-filmerna “Reflections of Murder” 1974 och ”House of Secrets” 1993 samt Jeremiah S. Chechiks menlösa amerikanska remake från 1996. Två år efter Les diaboliques hade ännu en uppskattad thriller premiär, Luis Saslavskys "Les Louves" (”Demoniac” i USA och ”The She-Wolves” i England). Ännu en intrikat intrig får vi här, en man som flytt från ett koncentrationsläger antar sin döde väns identitet och nästlar sig sedan in hos den kvinna denne brevväxlat med. Runt decennieskiftet gav Georges Franju världen ännu ett bevis på den begåvning som fanns inom fransk filmindustri med sin "Les Yeux Sans Visage" (”Eyes Without a Face”) 1960, en historia där en galen plastkirurg försöker ge sin dotter tt nytt ansikte. De gamla klassikerna återanvändes å klart också, Jean Renoir bjöd exempelvis publiken på ännu en version av Dr Jekyll och Mr Hyde i form av ”Le Testament du Docter” (”The Doctor's Horrible Experiment”) 1959. Galna vetenskapsmän var också något som åter fick tyskarna att äntra skräckfilmsscenen igen. Tyvärr är filmer som Victor Trivas ”Die Nackte und der Satan” ("The Head") 1959 eller Fritz Böttgers ” Ein Toter hing im Netz” (”Horrors of Spider Island”) 1960 inget man vill ödsla tid på. Däremot kan det vara intressant att veta att tyskarna i slutet av 50 talet började producera hårdkokta deckare och kriminalfilmer, vilka skulle bli förebilder för den kommande Italienska giallogenren. Apropå Italien så var detta land också så smått på frammarsch, mest känd är nog Riccardo Fredas ”I vampiri” från 1956. Ännu en film om en kvinna som dödar för att åtnjuta evig ungdom. Något mer tveksam är väl Fredas ”Caltiki – Il Mostro Immortale” (”Caltiki the Undying Monster”) 1959. En stor geléklump kravlar sig en dag ut ur ett gammalt Mayatempel låter ju inte som världens mest intressant koncept om man säger så. 

Även en del skräck från mer oväntat håll dök upp. 50-talet såg t ex ett uppsving för den mexikanska skräckfilmen. Här kunde man bl a få se den spanskfödde skådisen Germán Robles som Draculaliknande figur i Paul Landres ”Il Vampiro” (”The Vampire”) 1957, en rolltolkning som tydligen ska ha inspirerat Christofer Lee i hans gestaltning av den gamle greven. Men det här var bara början på en galen våg av mexikans skräck som skulle innehålla allt från aztekiska mumier och hjärnutsugande alkemister till maskerade monsterdödande wrestlers med namn som El Santo och Blue Demon. Slutligen måste jag ju även nämna Filipinerna i detta sammanhang. Gerardo de Leons ”Terror Is a Man” från 1959 är en variant på Wells Dr Moreau och skulle komma att inspirera de kommande tämligen utflippade Blood Island filmerna med ”Brides of Blood” 1968, ”Mad Doctor of Blood Island” 1960 och ”Beast of Blood” 1971 i spetsen. Helt klart kn man säga att skräckfilmen hade fått ett större internationellt genombrott under 50-talet. Det var i sanning en ytterst blandad kompott, men utgångsläget för framtiden såg nu riktigt spännande ut. En liten lustig detalj är också att vi under 2000-talet fått se ett par hyllningar till just 50-talets sci fi- och monsterfilmer. Så hyser ni en särskild fäbless för dylika produktioner kan det vara värt att kolla in den amerikanske regissören Christopher R. Mihms retrodoftande filmer. I hans sk "Mihmiverse" hittar vi prisbelönta verk som  t ex  "The Monster of Phantom Lake" 2006, "It Came from Another World!" 2007, "Cave Women on Mars" 2008, "Terror from Beneath the Earth" 2009, "Attack of the Moon Zombies" 2011 och "The Giant Spider" 2013. 50-talet i sig var således en spånnande och inovativ period sett ur ett skräckfilmsperspektiv, men faktum är att jag själv ändå inte riktigt direkt kan peka ut någon film som en riktig favorit. Många har jag sett, men de flesta har också glidit ur mitt medvetandes grepp och endast efterlämnat spridda fragment. Följande filmer kan jag emellertid slå fast att jag har uppskattat.

The Thing from Another World - Christian Nyby 1951

Creature from the Black Lagoon - Jack Arnold 1954

Them! - Gordon Douglas 1954

Invasion of the Body Snatchers - Don Siegel 1956

The Curse of Frankenstein - Terence Fisher 1957

Night of the Demon - Jacques Tourneur 1957

Dracula - Terence Fisher 1858

The Fly - Kurt Neumann 1958

House on Haunted Hill - William Castle 1959