60-talet var en tid av förändring, uppror och omvälvning, allting var liksom i rörelse som det hette. Det kalla kriget hade nu gått in i en upptiningsfas trots Berlinmur, Cubakris och Vietnamkrig, vad man kanske mer associerar till är Woodstock, 68-rörelsen, Beatleshysteri och hippiemusikalen Hair. Årtiondet kom utan tvivel att bjuda på en hel del intressanta företeelser, framför allt vad gäller film och musik, vissa av dessa har jag med glädje själv tagit del av senare. Så även om jag visserligen bara var en liten skitunge under hippietidens glada dagar är det dessa kulturyttringar som faktiskt är de första jag själv kunnat relatera till på egen hand. TV-serier som Bröderna Cartwright, Familjen Addams och High Chaparral, band som Stones, Sabbath och The Who samt då inte minst regissörer som Hitchcock, Bava och Romero, det är ju sådant som känns välbekant och som periodvis varit en del av min egen vardag. 60-talet var verkligen ungdomens årtionde, då den i sanning kom att göra sin stämma hörd. En av alla dem som nu började ta för sig för att förverkliga sina visioner var den unge Roger Corman, så varför inte börja här.

Corman hade sysslat med att skapa snabbproducerade lågbudgetfilmer under 50-talet men lyckades 1960 övertala Arkoff och Nicholson på filmstudion API att ge honom ett större budgetunderlag än tidigare. Corman satsade allt på ”House of Usher”, den gamla Poe-historien vi sett förr. Men denna version har sina förtjänster. Publiken fick en film i färg, något som då annars mest var förknippat med samtida Hammerfilmer, samt släpptes även i ett nytt widescreen-format som specialanpassats för den tidens drive in-biografer. Dessutom hade produktionsteamet plockat in författaren Richard Matheson för att skriva manuset och anlitat Vincent Price för huvudrollen. House of Usher blev startskottet för en rad API-producerade Cormanfilmer med Poe-teman och Price i någon av de ledande rollerna., här har vi filmer som ”Pit and the Pendulum” 1961, ”Tales of Terror” 1962 och ”The Raven” 1963. API passade nu också på att återvinna ett gäng gamla skräckskådisar för att få till den äkta skräckkänslan, Ray Milland, Lorre, Rathbone, Karloff och Channey Jr. erbjöds alla nya roller. Det var väl bara Lugosi som saknades, men han var tyvärr nu död på riktigt. Men API var inte främmande för att även släppa fram nya lovande talanger som Frankie Avalon, Jack Nicholson, Barbara Steele och Hazel Court. Corman hade ju skapat sina tidiga 60-talsfilmer som amerikanska motsvarigheter till Hammers brittiska produktioner, därför är det kanske inte så konstigt att han till slut själv tog steget över Atlanten för att fortsätta sitt värv i England. Här skapade han sina sista riktigt minnesvärda filmer som exempelvis "The Masque of the Red Death” och ”The Tomb of Ligelia” 1964. Eftersom England plötsligt visat sig vara riktigt hett vad gäller skräckproduktion såg även amerikanska API sig föranlett att förlägga en av sina produktioner där. Resultatet blev faktiskt riktigt lyckat, Michael Reeves historiska skräckdrama ”Witchfinder General" från 1968 får ses som en liten bortglömd klassiker i vilken Vincent Price gör en av sina absolut bästa rollprestationer (I USA försökte man sälja in filmen som en Poe-berättelse under namnet ”Edgar Allan Poe's Conqueror Worm”). Med på tåget som samarbetspartner till API var den lilla brittiska filmstudion Tigon British Film Productions som också lyckades med att få ut ett par spekulativa lågbudgetskräckisar på egen hand. Tigon satsade ofta på att producera skräck med mycket naket och våld varav ”The Sorcerers” 1967 och ”Blood on Satan's Claw” 1971 kan förtjäna att nämnas. I övrigt distribuerade bolaget exempelvis barnfilm som ”Black Beauty”, vilket ju är ganska lustigt. Lite kuriosa bland all annan kuriosa, Tigon hade även intressen i Frankrike, de var faktiskt med och finansierade Jean Rolins ”La Vampire Nue” (”The Naked Vampire”) 1970.  

Men det var förståss Hammer Film Productions som i första hand höll i taktpinnen, 60-talet var deras gyllene årtionde. Här var Terence Fisher den tongivande regissören och hans filmer, ofta baserade på klassiska skräckgestalter, är väl idag det som man mest förknippar filmstudion med. "The Brides of Dracula" 1960,  “The Two Faces of Dr. Jekyll´” 1960, "The Curse of the Werewolf" 1961, “The Phantom of the Opera” 1962 och "Frankenstein Created Woman” 1967 är ett par exempel på hur populära dessa filmer var. Fisher var emellertid inte ensam om att leverera fin gotisk skräck, andra framgångsrika regissörer var exempelvis Don Sharp, "The Kiss of the Vampire” 1963, och John Gilling, "The Reptile" 1966 och ”The Plague of the Zombies” 1966. Detta var också goda tider för skådisar som Peter Cushing och Christopher Lee, som i flera fall medverkade i samma filmer. Cushing gjorde minnesvärda insatser i filmer som "The Evil of Frankenstein" 1964, "The Gorgon” 1964 och "Island of Terror" 1966 medan Lee bl a dök upp i ”The City of the Dead” 1960, ”Scream of Fear” 1961 och "Dracula: Prince of Darkness" 1966. Ofta kan man tro att Hammer var helt dominerande I England vad gäller produktion av 60-talsskräck, men så var inte fallet. Den amerikanske film- och TV-producenten Milton Subotsky drog även han till England för att 1964 starta upp filmstudion Amicus Productions. Eftersom Amicus produktioner liknar Hammers filmer rent stilmässigt och bolaget dessutom även ofta använde sig av skådisar som Cushing och Lee är det ganska förståeligt att det är lätt att blanda ihop de båda studiorna. En noterbar skillnad är dock att medan Hammer i första hand fokuserade på gotisk skräck som ofta utspelades under 1800-talet satsade Amicus mer på att placera sina berättelser i en samtida miljö, det blev ju billigare så. Framför allt minns jag Amicus för deras skräckantologier och thrillers byggda på ganska skruvade teman. En stor inspirationskälla var helt klart Ealing Studios 40-talsfilm ”Dead of Night”, men man lyckades att sätta sin egen tydliga prägel på antologier som ”Dr. Terror's House of Horrors” 1965 och ”Torture Garden” 1967. Regin stod Freddie Francis för, en av de stora skräckfilmsregissörerna vid denna tid, vilket också borgade för kvalité. För sina thrillers använde Amicus gärna material från samtida författare som Robert Bloch, vilket resulterade i filmer som ”The Skull” 1965. Senare plockade man även upp historier från EC Horror-serier som filmatiserades i produktioner som ”Tales From the Crypt” från 1972. Amicus kom således från och med mitten av 60-talet och fram till slutet av 70-talet att vara en ettrig liten konkurrent till storebror Hammer.

Hammer och Amicus i all ära, men trots klassiska produktioner signerade regissörer som Terence Fisher och Freddie Francis så överskuggas detta i jämförelse med vad som kom att utspelas på ett ensligt beläget motell i Arizona. 1959 hade Robert Bloch gett ut romanen ”Psycho” där den mentalt störde motellägaren Norman Bates slutligen flippar ut totalt och börjar ha ihjäl folk i sin döda mors namn. En person som fastnade för denna historia var som vi vet den fryntlige britten Alfred Hitchcock som nu hade ett utmärkt underlag för att bräda Henri-Georges Clouzots "Les Diaboliques" från 1955, som ju t ex också den innehåller en minnesvärd badrumsscen. Hitch var ju inte ny i gamet vid denna tid om man säger så, han hade regisserat thrillers sen slutet av 20-talet och hade ett par odödliga klassiker bakom sig såsom "The Man Who Knew Too Much" 1934, "The 39 Steps” 1935, "The Lady Vanishes" 1938, ”Rebecca” 1940, "Saboteur" 1942, "Shadow of a Doubt" 1943, "Notorious" 1946, "Strangers on a Train" 1951, "Dial M for Murder" 1954, "Rear Window" 1954 och "Vertigo" 1958. Men med filmatiseringen av ”Psycho” 1960 tog Hitchcock steget in i skräckgenren och tack vare detta skulle seriemördaren få sitt genombrott som framträdande filmkaraktär. Mordiska psykopater hade tidigare mest haft mindre biroller i en och annan kriminalfilm som John Brahms "Hangover Square" 1945 eller då och då dykt upp i film noir-produktioner som Fritz Langs "While the City Sleeps" 1956. Hitchcock hade redan tidigt i karriären intresserat sig för Jack the Ripper i sin ”The Loger” från 1928 och det var faktiskt han som skapade den förste store amerikanske seriemördaren på vita duken med Uncle Charlie (Joseph Cotten) i thrillern "Shadow of a Doubt". Men det var Anthony Perkins rollporträttering av Norman Bates i Psycho som kom att sätta standarden för otaliga psykotiska galningar i en drös skräckfilmer från 60-talet och framåt. Historien kring Psykos tillkomst är intressant i sig, bl a har ju Sacha Gervasi skildrat dessa omständigheter på ett underhållande sätt i sin film ”Hitchcock” från 2012 med Anthony Hopkins och Helen Mirren i huvudrollerna. Tydligen var Paramount väldigt skeptiska till Hitchcocks projekt och menade att Blochs romanförlaga inte höll tillräckligt hög klass samt att en filmatisering av detta innehåll aldrig skulle gå igenom filmcensuren. Hitchcock lät sig dock inte stoppas utan beslutade sig för att finansiera filmen med pengar från egen ficka, något som kunde ha äventyrat hela hans framtid. För att inte något av handlingen skulle avslöjas lär han ha skickat ut sin stab av medarbetare för att köpa upp alla tillgängliga exemplar av Blochs bok som fanns i omlopp. Ingen som gick och såg filmen skulle veta vad som komma skulle, vilket gjorde att chockeffekten blev desto större när filmen plötsligt tar en oväntad vändning en halvtimme in i berättelsen. Antony Perkis var i stort sett okänd när Psycho hade premiär men kom hädanefter att evigt bli förknippad med den modersbundne Norman Bates. Perkins karaktär har förresten, liksom flera andra galningar i skräckgenren, den bisarre massmördaren Ed Gein som förebild.  Vad gäller censurhotet så kom Hitchcock undan detta, han arbetade snarare mest med subtila effekter än att fläska på med utstuderade våldscener i parti och minut. Väldigt lite våld visas faktiskt i bild, det dör t ex fler människor i ett vanligt avsnitt av ”Morden i Midsummer” än i Psycho. Historien om Norman Bates kom att fortsätta långt efter det att Hitchcock lämnat den bakom sig, ja även lämnat denna värld. Bloch skrev sammanlagt tre böcker om Bates öden och äventyr, men filmerna som kom har inte något direkt med dessa att göra. Perkins återkom i rollen mer än 20 år efter den första filmen spelats in i Richard Franklins ”Psycho II” 1983 och skulle själv regissera den sleaziga ”Psycho III” 1986, den sistnämnda är faktiskt klart underhållande. Lägg där till Gus Van Sants sanslöst menlösa remake av originalet från 1998, Mick Garris TV-film ”Psycho IV: The Beginning” 1990 samt TV-serien ”Bates Motel” från 2013 och vi har ett ansenligt antal produktioner på temat. Hitchcock fortsatte sitt värv i skräckgenren med den apokalyptiska eco horror-filmen ”The Birds” 1963. Här har vi ännu en rulle som kom att visa sig väldigt inflytelserik, dels har upplägget med människor under belägring av ett yttre hot exempelvis plockats upp av George A. Romero i stilbildaren ”Night of the Living Dead” 1968, dels har allehanda djurskräckisar från 70-talet mycket att tacka den gode Hitch för.

Naturligtvis gick Psychos framgångar inte obemärkt förbi i Hollywood, självklart skulle en rad filmstudior hänga på med egna versioner av psykologisk skräckfilm. De kom dock alla att stå i skuggan av Hitchcocks mästerverk. Tyvärr gäller det exempelvis Michael Powells "Peeping Tom" 1960, en film som fick ett helt annat bemötande än Psycho. När Peeping Tom släpptes 1960 orsakade den direkt en skandal, vilket vi idag  kan ha svårt att förstå. Visserligen är det en chockerande film för den tiden med sitt sensationella och våldsamma innehåll, men inte i den utsträckning att den borde väckt så mycket ont blod. Men då blev Powells film totalsågad av en enig engelsk kritikerkår. I Sverige ledde detta till ett totalförbud. Det tog tretton år innan Peeping Tom äntligen fick visas, då i nedklippt version. Filmen fördömdes så hårt att det ödelade Powells karriär till den grad att han inte kunde jobba i Storbritannien på många år. Idag anses dock Peeping Tom allmänt vara en modern klassiker, med en ständigt växande skara beundrare bland både publik och kritiker. Själv anser jag att detta är en riktigt bra rulle där Karlheinz Böhm som den galne fotografen Mark Lewis är väl så bra som Perkins Norman Bates. En annan regissör som snabbt insåg möjligheterna vad gäller psykologiska thrillers var Robert Aldrich, vars "What Ever Happened to Baby Jane?" gick upp på biograferna 1962. Här har vi ännu en historia om familjerelationer som ballar ur. De åldrade stjärnorna Bette Davis och Joan Crawford spelar systrarna Baby Jane och Blanche Hudson som inte kommer så väl överens om man säger så. Aldrich lyckas etablera en fin klaustrofobisk stämning i den ensliga och förfallna kåken där den rullstolsbundna Blanche får allt svårare att värja sig för den bittra Baby Janes nycker. Jag minns att jag som ung tyckte denna film var ganska obehaglig, framför allt kommer jag ihåg scenen med fågeln. Man kan väl säga att Davis och Crawford kunde tacka den fyndiga Mrs Bates-karaktären för att de åter fick möjlighet att synas i större sammanhang, äldre personer med mentala störningar var tydligen riktigt kusligt och här fanns således utrymme för mer av samma vara. Joan Crawford plockades således in för att spela den psykiskt labila Lucy Harbin, en karaktär inspirerad av Lizzie Borden, i William Castles ”Strait-Jacket” från 1964 medan Davis fortsatte sitt samarbete med Aldrich i den Les Diaboliques-inspirerade "Hush...Hush, Sweet Charlotte", även den från 1964. Hammer ville naturligtvis också surfa på den rådande post-Psychovågen och producerade en serie Hitchcock-doftande thrillers men över vilka även Henri-Georges Clouzots ande vilade.  Jag kan väl på rak arm inte påstå att jag sett någon av dessa, vi snackar typ filmer som Seth Holts ”Taste of Fear” (i USA ”Scream of Fear”) 1961 och "The Nanny" 1965 samt Freddie Francis "Paranoiac" 1963 och ”Nightmare” 1964.

Influenser från 60-talets brittiska skräckfilmscen, med sina ryktbara Hammerfilmer och den epokgörande Psycho i förgrunden, skulle naturligtvis även komma att sprida sig söderöver ner över kontinenten. Vad sägs t ex om titeln på den italienske regissören Riccardo Fredas film från 1962 om en galen vetenskapsman med en dragning åt nekrofili - ”L'orribile Segreto del Dr. Hichcock” (”The Horrible Dr. Hichcock”). Hela filmen osade Hammer lång väg med skådisar som talade med typisk brittisk accent och med just britter som Robert Flemyng och Barbara Steele i huvudrollerna. Steele var vid denna tid redan en italiensk skräckfilmsikon efter sin medverkan i en av de mer klassiska skräckisarna från den apenninska halvön, nämligen den njutbara "La Maschera del Demonio" (amerikansk titel ”Black Sunday”, engelsk dito ”The Mask of Satan”) 1960 regisserad av Fredas tidigare medarbetare Mario Bava. År det någon som kan ses som portalfigur för den italienska skräckfilmens uppsving under 1960-talet är det just Bava. Innan han, tillsammans med Freda, regisserade ”I Vampiri” 1957 hade det här egentligen inte gjorts något i skräckgenren av större intresse. Bava hade en bakgrund som ljussättare och fotograf och hade arbetat med detta ända sedan 30-talet, innan han nästan 50 år gammal gjorde sin officiella långfilmsdebut som regissör med ”La Maschera del Demonia”. Man märker här direkt att Bavas inspiration i hög grad kommer från rysk litteratur och östeuropeisk folklore. Debutfilmen om en blodtörstig häxa var helt nyskapande vad gäller gotisk skräck med sin närmast drömlika stämning förmedlat genom ett foto av högsta klass samt de suggestiva scenarierna där dimman kryper fram över de gotiska landskapsvyerna. Visst, filmen är väl kanske inte så skrämmande, men väldigt trevlig att titta på. Bava satte alltså redan från standarden för sitt högst innovativa och nyskapande arbete, och gick snabbt vidare från ett expressionistiskt svartvitt uttryck till ett närmast deliriskt färgfyrverkeri i den tredelade antologifilmen "I Tre Volti della Paura" (”Black Sabbath”) från 1963. Detta är en episodfilm man helt klart bör se. Den första delen, ”The Drop of Water”, är en kuslig liten historia som nog allt kan framkalla en del obehag, medan mellanepisoden, ”The Telephone”, är lite mer av en bagatell. Det är dock den avslutande, 40 minuter långa episoden ”The Wurdulak”, som är det stora paradnumret. Här har Bava hittat stoffet till berättelsen hos den ryske författaren Alexei Constantinovich Tolstoi och levererar en av de mer minnesvärda vampyrberättelser som kan ses på film. Men det skulle komma så mycket mer, redan samma år som Black Sabbath hade premiär var det även dags för nästa produktion att se dagens ljus, den sadomasochistiska spökhistorien ” La Frusta e il Corpo” (”The Whip and the Flesh”) 1963 men det var inte förrän året efter, 1964, det skulle smälla till ordentligt igen, denna gång med filmen som fick fart på giallogenren, ”Sei Donne per l'Assassino” (”Blood and Black Lace”). Just giallo är ju något som man associerar med den mer sleaziga delen av skräckfilmutbudet och letar man efter en av förgrundsgestalterna för den europeiska exploitationgenren behöver vi bara ta oss lite norrut till Frankrike. 1968 hade här den skandalomsusade ”Le Viol du Vampire” (”The Rape of the Vampire”) premiär i regi av Jean Rollin. Denne man kan man ju säga en hel del om. Har man sett en film av honom kommer man nog ihåg det, vi snackar storslagna surrealistiska scener, teatraliskt våld och naket. Det nakna kommer som en naturlig ingrediens eftersom Rollin i flera år arbetade som porrfilmsregissör. Många av skådespelarna var också porrskådisar som inte verkar ha något emot grafiska sexscener. Att dialogen ofta var styltig och på vissa ställen minimal verkade inte spela så stor roll då Rollins nog var mer intresserad av scenografin. Konstnärlig kvalitet, vacker estetik, nyskapande kameraåkningar, fantastisk musik och härligt blodig skräck säger vissa, hafsig klippning, amatörmässigt kameraarbete, lövtunna manus med orealistisk dialog och usla amatörskådespelare säger andra. Jag lutar nog åt det senare och stör mig framför allt på det sega tempot, det stundtals undermåliga skådespelet och filmernas allmänna flummighet. Men en stilbildare är Rollins helt klart.

Även i Spanien började det röra på sig, men många har nog inte så stor koll på den skräckfilmsvåg som fanns här under 60-talet. Säger jag dock namnet Jesús Franco Manera ler nog många igenkännande. Man kan väl säga en hel del om de ca 200 filmer han lyckades prångla ut under sin livstid, svårt att veta exakt antal då ett flertal av hans filmer finns i olika versioner varav en del skiljer sig radikalt från varandra.  Det är väl knappast någon personlig favorit men jag känner ju folk som hyser en märklig facination för Señor Francos lågbudgetproduktioner, ofta med en dragning åt exploitationhållet. Skräck och porr är väl de första associationerna man gör när man hör namnet Jess Franco, något som är en aning anmärkningsvärt om man betänker att detta var tämligen utmanande inslag i dåtidens spanska fascistdiktatur. Inspirerad av Riccardo Freda men framför allt av Georges Franjus ”Eyes Without a Face” gav Franco ut sin första skräckproduktion 1962, "Gritos en la Noche" (”The Awful Dr. Orlof”) som är en av hans bättre verk. Temat med galen vetenskapsman och vanställd dotter kommer han att återvända till åtskilliga gånger. Överlag verkade Franco bara ha ett par ”äss” i rockärmen som han varvade och spelade ut med jämna mellanrum. Figuren Orlof (eller åtminstone namnet Orlof) återkommer exempelvis ett flertal gånger och Howard Vernon som spelade just Orlof återkom också i var och varannan Jess Franco-film. The Awful Dr. Orlof skiljer sig en hel del från de filmer och den filmstil Franco inom kort skulle göra sig känd och beryktad för. I början producerade han förhållandevis traditionella skräckfilmer och thrillers som "Cartes sur table" (”Attack of the Robots”) och ”Miss Muerte” (”The Diabolical Dr. Z”) från 1966, men från och med 1968 börjar han i större utsträckning kombinera sina passioner: sex, jazz och skräck. Man ser nu hur han förvandlas till den egensinniga exploitation- och sexploitationregissör vi känner honom som och vars uttryck ofta styrdes av vem den medverkande producenten var och vilken filmstudio han arbetade för. Nu tilltar strömmen av filmer, men det mesta är helt enkelt uselt. Ett par rullar kan i alla fall nämnas eftersom de brukar vara skapligt populära. En film som brukar framhållas är ”Necronomicon - Geträumte Sünden" (”Succubus”) 1967 där Franco samarbetar med producenten  Adrian Hovenoch skådisarna Janine Reynaud och Jack Taylor. Dessa namn kom att bli stpelvaror i kommande Franco-produktioner. Parallellt med Hoven gjorde Franco en rad filmer för den mytomspunne och lika egensinnige brittiske producenten och manusförfattaren Harry Allan Towers, och under de här åren fick vi filmer som ”The Blood of Fu Manchu” 1968, ”Der Heiße Tod” (” 99 Women”) 1969, ”Marquis de Sade: Justine” (”Marquis de Sade's Justine”) 1969, "Die Sieben Männer der Sumuru" (”The Girl from Rio”) 1969 och inte minst ” Nachts, Wenn Dracula Wrwacht” (”Count Dracula”) 1970. Den sistnämna hade Christopher Lee, Herbert Lom, Klaus Kinski, Jack Taylor och Franco-favoriten Soledad Miranda i sin rollista och påstods vara Stokers roman trogen, det kan man ju ta med en nypa salt. Mest (ö)känd är väl Jess Franco ändå för sin ”Vampyros Lesbos” från 1971, vad denna sk kultrulle egentligen handlar om är emellertid för mig något oklart. Franco var länge det enda alternativet man hade om man var intresserad av spansk skräck vid denna tid men mot slutet av 60-talet dök en man upp på scenen som väl närmast kan klassas som spansk skräckfilms okrönte kung. Hans namn var Jacinto Molina Álvarez, men vi känner honom bättre som Paul Naschy. Man kan inte säga annat än att denne man var otroligt mångsidig, han kom att agera i uppåt hundra filmer, regisserade dessutom själv ett tiotal och skrev därtill närmare femtio manus, något som egentligen saknar motstycke inom skräckgenren. Naschy inspirerades främst av samtida brittisk skräck och då i synnerhet de klassiska Universalmonstren som återupplivats av Hammer. När Hammers produktion började kännas urvattnad och fantasilös kom Spanien att ta över stafettpinnen och lyckades stå för en välbehövlig förnyelse. Naschy iklädde sig glatt klassiska roller som Dracula, Frankenstein och Wolf Man, vilka han gav en lagom sleazy spansk touch. Denne Spaniens svar på Christopher Lee gestaltade även en massa andra figurer, allt från exorcist till djävulen själv eller saker som skum nekrofil, stenhård legosoldat och perverterad utomjording.  Naschy är väl för de flesta mest känd för sin odödliga roll som Waldemar Daninsky, en adelsman som i tid och otid råkar förvandlas till varulv. Helst vill denne stackare bara hålla sig i sitt slott och undvika kontakt med människor, eftersom han har en olycksalig tendens att lemlästa dem vill varje fullmåne. Man kan väl säga att denna föresats går sådär. Inte helt sällan råkar han även komma på kollisionskurs med diverse vampyrer, som faktiskt utgör ett än större hot mot människorna än stackars Waldemar själv. I sin mänskliga form är han nämligen egentligen en godhjärtad man, som tyvärr ibland råkar ha ihjäl även oskyldiga. Redan i den första filmen ”La Marca de Hombre Lobo” (”The Mark of the Wolfman”) från 1968, i regi av Enrique López Eguiluz dyker självaste Dracula upp. Eller åtminstone en mystisk greve som har i princip allt utom namnet gemensamt med Vlad. Manuset skrevs av Naschy själv, som ursprungligen hade hoppats att den ursprunglige Wolf Man, Lon Chaney Jr., skulle spela Waldermar. Men när denne backade ur fick han ta sig an rollen själv. Sammanlagt finns hela 12 filmer om Waldemar Daninsky om man då även räknar in den förlorade produktionen ” Las Noches del Hombre Lobo ” 1968 (”Nights of the Werewolf”), vilken emellertid kanske inte ens existerat. Jag vet ju att det finns många där ute som uppskattar Naschys filmer, men själv har jag svårt att ta dem på allvar. Visst, lite gotisk sleaze kryddad med en nypa 70-talsexploitation låter ju ganska intressant, men för mig blir det aldrig riktigt fängslande. Ska man se någon av dessa rullar kanske ” La Noche de Walpurgis” (”Shadow of the Werewolf”) 1971, ”El Retorno de Walpurgis ” (”Return of the Werewolf”) 1973 eller ”El Retorno del Hombre-Lobo” (”Return of the Wolfman”) 1981 kanske kan vara något. När inte Nachy var allmänt mångalen medverkade han också i ett par giallos och zombierullar samt några filmer av mer ockult karaktär. Inga mästerverk på det hela taget, typexempel är väl ”Una Libélula para Cada Muerto” (”A Dragonfly for Each Corpse”) 1974, ”La Rebelión de las Muertas”) 1973 och ”Exorcismo” (”Exorcism”) 1975. Ja, och så finns ju "Tarzán en las minas del rey Salomón" (”Tarzan in King Solomon's Mines”) från 1974 förståss.När vi ändå snackar om Spanien kan jag väl till sist nämna den tämligen bortglömde är Narciso Ibáñez Serrador. Han har väl mest sysslat med TV, men ett par av dessa produktioner kan ändå klassa som skräck som ”El trapero” 1965 och ”La Pesadilla” 1974. Två bra skräckfilmer har han dock också levererat, ”La Residencia" (”The House That Screamed”) 1969 och "¿Quién Puede Matar a un Niño?" (”Who Can Kill a Child?”) 1976. The House That Screamed har fått en del uppmärksamhet eftersom det ryktas att Dario Argento sagt att han gillar den och lägger man manken till kan man faktiskt se vissa ytliga paralleller mellan Ibáñez Serradors film och Argentos ”Suspiria”. Båda utspelar sig på internatskolor för flickor där det utspelats ett antal mystiska mord med kopplingar till mörka hemligheter. The House That Screamed är emellertid mycket mer jordnära än den surrealistiska Suspiria. Jag måste också slå ett slag för den kontroversiella men väldigt sevärda onda barn-rullen Who Can Kill a Child? Har ni inte sett den så gör det.

Nu kanske det verkar som om 60-talet främst var en tid då filmer om mordiska psykopater eller perversa monster av allehanda lag dominerade skräckfilmsscenen men så var inte fallet helt och hållet. Faktum är att några av de mest klassisk skräckisarna med spöken och hemsökta hus om teman dök upp under denna period. Herk Harveys ”Carnival of Souls” från 1962 är ett utmärkt exempel på detta. Denna amerikanska lågbudgetfilm brukar ju allt som oftast hitta sin väg in på listor över de bästa skräckfilmerna genom tiderna trots att den floppade rejält när den först gick upp på bio. Över tid har den emellertid nått kultstatus vilket säkert har förstärks av att regissör Harvey och manusförfattaren John Clifford aldrig kom att göra fler långfilmer. Deras huvudsakliga sysselsättning var egentligen att producera utbildningsfilm och beställningsfilmer åt företag för sin arbetsgivare Centron Corporation.  Carnival of Souls var ett fritidsprojekt som de finansierade själv genom insamlingar. Det sägs att budgeten endast låg på 30.000 dollar. Efter en misslyckad premiär föll filmen snabbt i glömska. Frekventa nattvisningar på kabel-tv under 80-talet medförde dock att många kritiker började hylla Carnival of Souls som en av de allra bästa amerikanska independentskräckisar som någonsin gjorts. Intresset för filmen väcktes igen 1998 när Wes Craven producerade en katastrofal remake (som knappt har något med ursprungsfilmen att göra) och en helt ny publik började söka upp originalet och hylla det. Själv har jag dock att riktigt fatta storhetn i detta verk, ganska sg och tråkig om man får säga så. Andra klassiska filmer med ett subtilt övernaturligt tema var den brittiske regissören Jack Claytons ”The Innocents” från 1961, en film byggd på M.R. James roman ”The Turn of the Screw”, och Robert Wises enastående ”The Haunting” från 1963 som var baserad på Shirley Jacksons bok ”The Haunting of Hill House”. Här har vi två riktigt fina spökhistorier, filmade i ett superbt svartvitt widescreenformat och med en härligt krypande stämning. The Haunting såg jag på TV med morsan och vi var nog båda lika rädda när det började banka i väggarna "In the night. In the dark." Hoppa dock över Jan de Bonts menlösa remake från 1999 gott folk. Ett nytt inslag som nu började slå igenom var att filmbolag plötsligt upptäckte att det faktiskt fanns intressant manusstoff också i samtida litteratur och inte bara i gamla klassiska verk. Framgångarna med Psycho hade tydligt visat på detta och Shirley Jacksons roman kom ju även den att göra sig utmärkt som film. Ett gäng nya författare som slagit igenom under 50-talet började allt mer uppmärksammas av olika TV- och filmstudior, som köpte rättigheterna till att filmatisera deras publikationer eller hyrde in dem för att skriva specialhistorier åt exempelvis TV-serier som ”Alfred Hitchcock Presnts”, ”The Twilight Zone”, ”The Outer Limits” och ”Thriller”. Richard Matheson, Jack Finney, Stanley Ellin, Charles Beaumont, Harlan Ellison, Ray Bradbury och Ray Rusell hade alla växt upp med skräck och fantasy och var väl bevandrade I dessa genrer, de bidrog inte bara med egna historier utan såg även till att plocka upp tidigare författares verk som dittills inte hade fått den uppskattning de förtjänade. Matheson och Beaumont såg bl a till att omvandla Fritz Leibers ”Conjure Wife” till ”Night of the Eagle” (i USA ”Burn, Witch, Burn) 1962 och Beamont låg bakom manuset till den första filmatiseringen av en Lovecraft-novell, ”The Case of Charles Dexter Ward”, AIP gav av någon märklig anledning dock ut den sistnämnda som en Poe-historia under namnet ”The Haunted Palace” 1963 i regi av Roger Corman.

När vi ändå är inne på skräckförfattare faller det ju sig naturligt att kasta ett öga på den skräckroman som faktiskt var 60-talets största bestseller. Det handlar om en ockult liten thriller med satanistiska förtecken vid namn ”Rosemary's Baby” författad av den amerikanske författaren Ira Levin. Paramount skaffade sig snabbt filmrättigheterna till denna bok och lät det nya stjärnskottet Roman Polanski stå för regin medan Mia Farrow och John Cassavetes plockades in som huvudrollsinnehavare. Polanski hade redan tidigare låtit höra talas om sig genom filmer som det polska dramat "Nóz w wodzie" (”Knife in the Water”) 1962, den psykologiska thrillern ”Repulsion” 1965, den humoristiska thrillerkomedin "Cul-de-sac" 1966 och den skruvade vampyrkommedin ”Dance of the Vampires” (amerikansk titel ”The Fearless Vampire Killers”) 1967. Rosemary's Baby blev dock Polanskis stora genombrott, en film som rent tematiskt kanske inte ligger så långt från exempelvis Mark Robsons ” The Seventh Victim” från 1943 men som får en egen obehaglig särprägel genom de element av paranoia och klaustrofobi som man känner igen från Repulsion. Filmen fick även stor betydelse för skräckfilmsgenren i allmänhet, Rosemary's Baby blev nämligen på allvar en snackis i Oscarssammanhang, något som ju inte har varit så vanligt vad gäller denna typ av filmer direkt. Ruth Gordon skulle till slut ta hem en Oscar för bästa kvinnliga biroll och blev således hyllad av en publik som aldrig skulle bevistat exempelvis en AIP-produktion eller ett Jess Franco-maraton. Det skulle visserligen dröja fram till 70-talet innan man verkligen såg vilka betydande influenser Rosemary's Baby lämnat efter sig. Vi märker det då tydligt i romaner skrivna av de nya stora skräckförfattarna Stephen King och Peter Straub samt i filmer som ”The Exorcist” 1973 och ”The Omen” 1976. Nu var väl doften av den fina världen i och för sig bara ett sällsynt undantag vad gäller skräckfilmsproduktioner. Snarare var det väl så att undergroundverksamheten var betydligt mer frekvent förekommande. Om Polanskis hyllade Rosemary's Baby befann sig på ena kanten av skalan hittar vi på andra sidan således filmer av ett helt annat slag, vilka nog skulle fått den snofsiga Oscarspubliken att skita på sig i pur förfäran. En av de mest legendariska regissörerna som verkade i dessa skumma utmarker var Herschell Gordon Lewis, "Godfather of Gore".  Lewis hade inlett karriären med att producera billiga exploitationfilmer med en hel del naket, vilka närmast drog åt mjukporrhållet. När intresset för dessa produktioner började svalna efter ett par år var det dags att hitta andra koncept som kunde ge snabb avkantning. Det var då Lewis fick den briljanta idén att börja producera extremt blodiga filmer fyllda av kapade kroppsdelar, utslitna tarmar, litervis med låtsasblod och en stor dos svart humor. Mellan 1963 och 1965 släpptes en trilogi filmer som verkligen kom att göra Lewis förtjänt av sitt smeknamn. ”Blood Feast” från 1963 har betraktats som den första riktiga splatterfilmen även om begreppet i sig inte etablerades förrän långt efter det att Lewis karriär var över. Filmen är dock urtypen för en riktig splatterfilm med massor av blodslafs och minimal historia, Här har vi n galen egyptisk cateringsnubbe som mördar unga kvinnor för att använda utvalda kroppsdelar till en kannibalistisk ceremoni för att återuppväcka gudinnan Ishtar. Inget för finsmakare om man säger så. Denna följdes upp av den mer sevärda ”Two Thousand Maniacs”1964 där sydstatsspöken slaktar yankeeturister på allehanda uppfinningsrika sätt. Det amatörmässiga anslaget gör ändå att jag nog ändå föredrar Tim Sullivans remake ”2001 Maniacs” från 2005 med Robert Englund som galen borgmästare. Den tredje filmen i denna splattertrilogi är ”Color Me Blood Red” från 1965, en film om en misslyckad konstnär som plötsligt når en oväntad framgång då han börjar måla med blod, dock inte alltid sitt eget. Lewis fortsatte därefter att producera ett par splatterfilmer men ävn en hel del annat, lite anmärkningsmärkt är att han så sent som 2002 gav ut en uppföljare till Blood Feast vid namn ”Blood Feast 2: All U Can Eat”. Visst har Herschell Gordon Lewis sin plats i skräckfilmshistorien men själv har jag svårt att se storheten i hans filmer. Möjligtvis kan det bero på att man växt upp med Lucio Fulci och gore av europeiskt slag och upplever en viss klasskillnad i jämförelse med de amerikanska produktionerna från 60- och 70-talet. Men Lewis ande vilar ju tungt över dem som följde i hans spår, det gäller allt från ökända och ack så usla produktioner från Andy Milligan (”The Ghastly Ones” 1968, ”Torture Dungeon” 1970) och Ted V. Mikels (”The Corpse Grinders” 1971) till Fred Vogels Toe Tag-filmer. Överlag hade undergroundscenen börjat frodas rejält under 60-talet, en ström av mer eller mindre obskyra lågbudgetfilmer av skiftande kvalité gavs ut av oberoende bolag och sågs i stort bara av dem som av egen nyfikenhet letade upp dessa. Curtis Harringtons ”Night Tide” 1961, Herk Harveys ”Carnival of Souls” 1962, Ray Dennis Stecklers “The Incredibly Strange Creatures Who Stopped Living and Became Mixed-Up Zombies!!?” 1964, Jack Curtis “The Flesh Eaters” 1964, William Grefes "Death Curse of Tartu" 1966 och Jack Hills”Spider Baby or, The Maddest Story Ever Told” 1968 är typexempel på denna typ av undergroundfilm. Tydligen är jag inte allt för nyfiken eftersom jag knappt sett en enda av dessa, men visst är det härligt med produktioner som vågar bryta mot etablerade normer.

Slutet av 60-talet skulle visa sig bli ett avstamp för en ny tid vad gäller skräck på film. Här har vi i synnerhet en man att tacka, hans namn är George A. Romero och den film som kom att bli banbrytande är naturligtvis den klassiska zombiefilmen ”Night of the Living Dead” från 1968. Detta är en av mina favoritfilmer och jag kan verkligen förstå att den kom att skapa helt nya infallsvinklar vad gäller kommande skräckfilmsproduktion. Även om ordet zombie inte nämns i filmen var det där och då som de odöda vaknade på riktigt och invaderade den moderna skräckfilmen. Med minimal budget och knapp utrustning skapade George A. Romero en långfilmsdebut, som blev lika delar ett genombrott för honom, som ett slagträ i debatten om den omoraliska skräckfilmen. Historien som är inspirerad av Richard Mathesons roman ”I Am Legend” är enkel men synnerligen effektiv. När Barbara (Judith O'Dea) och hennes bror Johnny (Russell Streiner) besöker den avlägsna kyrkogård där deras far vilar, märker de snart att något är fel. Mycket fel. De som en gång legat döda och begravda vandrar nu ovan jord, och de är hungriga. Mycket, mycket hungriga. Snart befinner sig en liten desperat grupp instängda i ett ensligt beläget hus belägrade av zombies. Samtidigt har den lokale sheriffen samlat ihop ett uppbåd som gör räder a la Vietnamkriget ute på landsbygden för att eliminera de ödöda. Med Night of the Living Dead kom Romero att införliva ett par nya element i skräckfilmen. Han skapade t ex ett nytt monster genom att kombinera zombien, vampyren, kannibalen och den alienkontrollerade människan. Dessutom lät han den nya tidsandan avspegla sig i filmen, som misstänksamheten mot auktoriteter, insikten om medmänniskornas bristande empati och oräddheten att bryta mot rådande tabun. Manuset är exceptionellt bra skrivet och vågar skilja sig från gängse mallar i och med att det inte direkt finns några direkta huvudroller samt att en av de ledande karaktärerna spelas av den färgade Duane Jones. Mellan de spänningsfyllda scenerna kan man även tydligt märka av ett allestädes närvarande inslag av samhällssatir, något som Romero skulle utveckla ytterligare i uppföljaren ”Dawn of the Dead” tio år senare. Hela filmen har ett märkbart pessimistiskt anslag och slutet vågar verkligen vara svart och dystert, något som gör den unik för sin tid. Den nya svärta som sakta börjat märkas av inom 60-talets skräckfilm blommade ut här och skulle komma att sätta tydliga spår under det kommande årtiondet. Efter Night of the Living Dead skulle saker och ting inte bli sig likt. Vad som komma skall kollar vi upp i nästa del. 60-talet känns som det första riktigt bra decenniet vad gäller skräckfilm enligt mig, följande filmer är faktiskt riktigt bra.

Black Sunday - Mario Bava 1960

Psycho - Alfred Hitchcock 1960

Peeping Tom - Michael Powell 1960

The Innocents - Jack Clayton 1961

The Haunting - Robert Wise 1963

Black Sabbath - Mario Bava 1963

Dracula, Prince of Darkness - Terence Fisher 1966

Witchfinder General - Michael Reeves 1968

Night of the Living Dead - George A. Romero 1968