Navelskåderi med Arif – En skräckfilmsodyssé - Del 8

Vi börjar så sakteliga närma oss slutet på vår resa genom skräckfilmens fantastiska historia, men faktum är att 90-talet redan då faktiskt nästan kändes som slutstationen.

Om man idag ser tillbaka på den utveckling som över tid skett inom skräckgenren så kan det väl konstteras att det bara är 40-talet som varit ett svagare decennium än 90-talet vad gäller produktionen av bra skräckfilm. Festen från 80-talet var över, den tidens ungdomar hade växt upp och lämnat skräckfilmsbranschen kvar på stationen när de tog tåget mot framtiden och nya intressen. Den nya ungdomsgenerationen lät sig inte heller lockas av alla de uppföljare till gala succéer som Hollywood slentrianmässigt spottade ur sig under den första halvan av 90-talet. Nej nu var det snarare fräck science fiction eller storslagna spektakelfilmer med spektakulära CGI-effekter som gällde."Terminator 2: Judgment Day”och ”Jurassic Park” gick hem i stugorna liksom fräcka produktioner signerade Quentin Tarantino. Såg jag själv någon skräckfilm på bio under 90-talet? Jo faktiskt, när det såg som mörkast ut skulle skräckgenren, likt en fågel Fenix, faktiskt födas på nytt och hitta nya uttryckssätt som lockade tillbaka mig och många fler till skräckfilmens dunkla vrår.

Sleepy Hollow Problemet vad gäller skräckfilmsproduktionen under 90-talets första år var att genren saknade visionära regissörer och producenter, i stället var det filmbolagens cynisk spekulationer som präglade marknaden. Visst, Tim Burton höll visserligen ställningarna vad gäller skapandet av suggestiva filmer med en mörk gotisk stämning och skruvade figurer, men det dröjde ju ända fram till 1999 innan han skulle ta sig an skräckgenren med sin ”Sleepy Hollow”. Tills dess fick vi nöja oss med den sagodoftande ”Edward Scissorhands” 1990, den något expressionistiska ”Batman Returns” 1992 samt den biografiska filmen om Ed Wood 1994. De som sysslade med skräck var annars ofta trötta fördettingar som William Friedkin, vilken bl a låg bakom en risig rulle som "The Guardian" 1990 där en barnsköterska dyrkar ett mordiskt träd. Orkade man inte komma på egna fantasilös historier var det bara att hoppa på tåget med nyproduktioner av onödiga uppföljare, den tidens motsvarighet till de senare årens remake-helvete. Det var inte så att man sprang till närmsta biograf för att kolla in The Exorcist III (1990), ”Leatherface: Texas Chainsaw 3” 1990, ”Bride of Re-Animator” 1991, ”Amityville 1992: It´s About Time” 1992 eller trötta återbesök av Freddy, Michael och Jason. Nu var i och för sig inte alla uppföljare dåliga, det ska erkännas, själv gillar jag ju t ex både Bride of Re-Animator och The Exorcist III samt dessutom "Child's Play 2" 1990 och ”Bride of Chucky” 1998. Ja till och med Tom Savinis remake av Romeros ”Night of the Living Dead” från 1990 är helt klart sevärd.

The Silence of the Lambs Allt handlade dock inte om upprepningar och slentrianmässigt filmskapande under 90-talets första hälft, 1991 fick vi faktiskt ett nytillskott till uppsättningen av moderna skräckikoner tack vare Jonathan Demmes adaption av en roman författad av Thomas Harris. Filmen är så klart ”The Silence of the Lambs” och gestalten som skulle bli ett affischnamn inom populärkulturen heter Hannibal Lecter. Här porträtterad av Anthony Hopkins. Hannibal the Cannibal hade dykt upp på vita duken redan 1986 i Michael Manns ”Manhunter”, en filmatisering av”Red Dragon”, Harris första bok om den sluge doktorn. Denna film rönte dock inte någon större uppmärksamhet, medan The Silence of the Lambs blev den första skräckfilm som tog hem storslam på en Oscarsgala – filmen van fem av de sju kategorier den var nominerad till. Antagligen är detta den enda film i historien som belönats både med Oscars och Fangorias Chainsaw Awards. Framgången berodde nog till stor del att Harris och Demme gav oss en ny vinkling på seriemördartemat. Just seriemördare har vi ju sett en massa gånger på bio, allt från Mr. Slade i”The Lodger” 1944 till Norman Bates i ”Psycho” 1960 eller Henry i ”Henry: Portrait of a Serial Killer” 1986. I The Silence of the Lambs får vi dock ett helt nytt upplägg, en klassisk seriemördarjakt i samma stil som ”The Boston Strangler” 1967 mixad med en psykologisk studie i galenskap liknande”The Driller Killer” från 1979. Hannibal Lecter var helt klart en fascinerande bekantskap som rymde element hämtade både från Dracula och Reinfeld, men ett monster i tiden. Denne kultiverade kannibal var ju egentligen så långt ifrån verklighetens seriemördare man kunde komma, en spirituell, känslig och karismatisk man från etablissemanget, likväl oberäknelig och absolut livsfarlig. Hopkins repriserade sin roll som Lecter i Ridley Scotts ”Hannibal” 2001 och Brett Ratners prequel "Red Dragon" 2002 (en remake av Manhunter i Demmes anda). Under resans gång har Hannibl Lecter allt mer förvandlats från okontrollerbar psykopat till förfinad hämnare, han har även hängt med in i 2000-talet där Gaspard Ulliel spelar honom som ung i Peter Webbers "Hannibal Rising" från 2007 och Mads Copycat Mikkelsen porträtterar honom som medelålders i NBC:s TV-serie ”Hannibal” från 2013. Och naturligtvis fick vi en mängd filmer som ville hänga på seriemördartemat där sluga psykopater lekte katt och råtta med halsstarriga poliser och hade ihjäl sina offer på så utstuderade och raffinerade sätt om möjligt. Jon Amiels ”Copycat” från 1995 är väl just vad den heter och följdes snart av produktioner som ”Kiss the Girl” 1997, ”The Bone Collector” 1999 och ”Taking Lives” 2004. Den film som lyckades bäst med tt utveckla in egen stil i The Silence of the Lambs anda var utan tvekan David Finchers ”Seven” från 1995, en film där de sju dödssynerna effektivt används som hämndtema i en mörk och pessimistisk historia. Man kan ju nästan se Seven som den felande länken mellan "The Abominable Dr. Phibes" 1971 och ”Saw” 2004. Ett annat arv från Seven är de klassiska eftertexterna. Dessa regisserades av Kyle Cooper som skapade ett slags montage av dagbokssidor, klassiska målningar, brottsplatsfoton och andra udda attiraljer. Sedan dess har denna typ av kollage använts som vinjett för var och varannan TV-serie i gränslandet mellan drama och skräck.

Anthony Hopkins kan även kopplas till den trend av mer vuxenorienterad klassisk skräck som dök upp i början av 90-talet, kanske som en reaktion mot alla 80-talets ungdomsskräckisar. Om man inte kan pumpa ut tillräckligt ur samtidens skräckikoner så varför inte plocka upp de traditionella monstren från förr för ännu en vända på vita duken? Fantasilöst, ja – men vinstbringande var det i alla fall att integrera skräckfilmen än mer i mainstreamfåran. Först ut att dammas av var en gammal blodsugande bekant och hans svurna fiender. I Francis Ford Coppolas ”Bram Stoker´s Dracula” från 1992 spelar Hopkins Professor Abraham Van Helsing medan Gary Oldman axlar rollen som Greve Dracula och Keanu Reeves dyker upp som Jonathan Harker. En riktig storsatsning alltså, med kända affischnamn som skulle sälja in filmen. Dessutom så vittnade ju själva filmtiteln om att det hela rörde sig om en seriös tolkning av Stokers roman, något som i och för sig författaren själv antagligen skulle betrakta som rent skrattretande. Jag menar, historien drar ju mer åt den gamla TV-filmen ”Dracula” från 1974 med Jack Palance som blodtörstig vampyr. Båda dessa historier handlar ju inte så mycket om hur Dracula sprider vampyrsmittan i det viktorianska England utan snarare om hur greven suktar efter att återförenas med inkarnationen av sin förlorade kärlek (i Coppolas film spelas hon av The Vampire Chronicles Winona Ryder). Visst låter detta mer vuxet och seriöst, fast kanske lite tråkigt enligt mig. Inte heller var jag ju direkt överväldigad av de gotiska storbolagsskräckisar i samma anda som följde på den publika framgången med Bram Stoker´s Dracula. Mer vampyrer blev det i Neil Jordans "Interview with the Vampire: The Vampire Chronicles" från 1994, en adaption av Anne Rices roman som hade en ganska segdragen produktionsperiod bakom sig. Filmen lockade med namn som Brad Pitt, Christian Slater och Tom Cruise i rollistan vilket ju visar på att det hela rörde sig om en rejäl satsning. Och ska Dracula grävas upp i något slags påstått originalskick så varför inte göra detsamma med Frankensteins monster, jag menar det har ju funkat förr det också. Och vem är mer lämpad att skapa ett högtidligt drama i gotisk stil än Kenneth Branagh. Hans tolkning av ”Mary Shelley's Frankenstein” från 1994 handlar mer om passion än utstötthet och Robert De Niros bleka gestaltning av monstret hjälper inte precis till att lyfta historien. Kanske hade det hela blivit mer underhållande om man tagit fasta på det faktum att monstrets hjärna hämtats från Professor Waldman, spelad av John Cleese. Haha, tänk er en blandning av Frankensteins monster och Basil Fawlty, där hade vi haft ett spännande upplägg. Har nu två av de gamla skräckgestalterna återuppväckts måste vi ju även ha en nytolkning av den tredje, eller hur? I Mike Nichols ”Wolf” från 1994 kan vi beskåda hur Jack Nicholson som försynt redaktör vilken efter att ha blivit biten av en varg förvandlas till en alfahane av rang med allt mer varglika drag. Cirkeln sluts när Stephen Frears fullbordar den klassiska skräckuppsättningen med en modern tolkning av Stevensons Dr. Jekyll and Mr Hyde. Den tämligen ouppskattade filmen ”Mary Reilly” från 1996 bygger på en roman av Valerie Martin, i vilken den klastiska historien skildras utifrån Dr. Jekylls hushållerskas perspektiv. I filmen spelas Mary Reilly av Julia Roberts och Dr. Henry Jekyll / Mr. Edward Hyde av John Malkovich och Frears ger dem faktiskt möjlighet att skapa någonting nytt av ett slitet koncept. Av alla 90-talets retrogotiska filmer är Mary Reilly faktiskt den enda om faktiskt uppriktigt försöker omskapa och omtolka ursprungsberättelsen utan att låtsas som om den förhåller sig sann till originalet. Ja, vi har ju också Stephen Sommers "The Mummy" från 1999 såklart, men eftersom den verkligen inte kan klassas som skräckfilm så lämnar vi den därhän här.

För 70- och 80-talets egensinniga independentregissörer var 90-talet en en allmänt dyster tid. Det kändes som varken kunnandet eller intresset fanns. Dario Argento och George A. Romero gjorde ett försök att få fart på sina karriärer med samproduktionen ”Two Evil Eyes” 1990, en film bestående av två berättelser baserade på noveller av Edgar Alan Poe. Filmen är OK men fick ingen större framgång och härifrån gick det raskt utför för de båda. Romero försökte spela säkert och gav ut Stephen King-filmatiseringen ”The Dark Half” 1992, en hyfsad roman blev en, tja, hyfsad men föga minnesvärd film. Därefter hördes han inte av igen förrän ett decennium senare, då det åter var dags att plocka fram de gamla zombierna igen. Argento å sin sida visade upp sin avsomnade talang på ett smärtsamt tydligt vis, även om det faktiskt skulle bli än värre under det nya millenniet. Av de medelmåttiga filmer den tidigare mästerregissören låg bakom under 90-talet, de flesta innehållande dottern Asia mer eller mindre avklädd, är väl ”The Stendhal Syndrome” från 1996 den bästa medan däremot ”The Phantom of the Opera” från 1998 är riktigt dålig. En annan regissör som närmast kom helt av sig var Larry Cohen, 1990 regisserade han den Hitchcock-doftande ”The Ambulance” för att därefter i stort sett bara ägna sig åt manusskrivande (av dessa är det väl ”Phone Booth” från 2002 som står ut). Sam Raimi gick det något bättre för, 1990 kom hans ”Darkman”, en film om en slags muterad vetenskapsman ute efter hämnd. 12 år senare skulle han ta konceptet vidare i en storbolagsproduktion med en maskerad nätsvingande brottsbekämpare i huvudrollen. Raimi gav oss också en tredje del i sin Evil Dead-serie, den underhållande skräckkomedin ”Army of Darkness” 1992, med en Bruce Campbell i högform. Därefter skulle det inte bli mer skräck på ett bra tag, Raimi fokuserade istället på mer mainstreamproduktioner som västernfilmen "The Quick and the Dead" 1995, thrillern "A Simple Plan" 1998 och sportdramat ”For Love of the Game” 1999. En annan som i stort sett övergav skräckgenren var David Cronenberg, som emellertid fortsatte att utmana publiken med skruvade filmer som William S. Burroughs-filmatiseringen ”Naked Lunch” 1991, ”Crash” 1996 samt den sevärda sci fi-thrillern ”eXistenZ” 1999. Inte heller den gamle mästerregissören Brian De Palma gav oss några fler minnesvärda skräckfilmer. Han inledde visserligen 90-talet med den dyrbara megafloppen "The Bonfire of the Vanities"1990 och efter det var det väl knappast läge för några chansningar på mer udda produktioner. 1992 kom i alla fall den psykologiska thrillern "Raising Cain" men sen blev det gangsters och agenter för hela slanten med filmer som ”Carlito's Way” 1993, ”Mission: Impossible” 1996 och ”Snake Eyes” 1998. Clive Barker hörde man heller inte av så mycket. Tyvärr överlät han dumt nog sin Hellraiser i andras händer, vilket har resulterat i en rad usla filmer som dragit namnet i smutsen. Ett par hyfsade men ojämna filmer lyckades han dock få till. "Nightbreed" 1990 hade potential men kändes något lam, kanske kan Barkes egen Extended Director’s Cut som kommer 2014 ändra på detta. ”Lord of Illusions” från 1995 var också skaplig, men inte mer. Bäst var väl Bernard Roses filmatisering av Barkers novell ”Candyman” från 1992, en film som faktiskt gav upphov till två uppföljare. En regissör man förväntat sig nya stordåd av under 90-talet var John Carpenter, han borde ju ha mer att ge sett till det föregående årtiondet. Efter den Lovecraft-inspirerade "In the Mouth of Madness" 1994 såg det också lovande ut men härefter gick det tyvärr utför. Remaken av "Village of the Damned" 1995 kan man möjligtvis stå ut med, men inte med den katastrofala uppföljarfilmen "Escape from L.A." 1997 eller den misslyckade vampyrfilmen "Vampires" 1998. 2000-talet skulle också visa på att karriären tyvärr var över, visst Carpenters Masters of Horror-avsnitt var bra, men sen följde han upp det hela med ”The Ward” 2010 – over and out! Carpenter klarade sig i alla fall längre än Tobe Hooper, som väl i och för sig varit under isen ett bra tag. Herrejävlar, vad ska man egentligen säga om filmer som "Spontaneous Combustion" 1990, ”Night Terrors” 1993 och "The Mangler" 1995. Inte konstigt att det knappt blivit fler filmer för honom sen dess. Tråkigt att det skulle bli så här. Nej, skräckgenren mådde inte så bra runt mitten av 90-talet.

Lite lustigt är det att när kreativiteten inom filmindustrin låg i träda så blev det TV-bolagen som gjut nytt liv i den likstela skräckgenren. Inte så att det skapades några rena skräckserier kanske, men vi fick produktioner som kom att influera kommande skräckfilm på ett positivt sätt. Om jag säger ”Twin Peaks” skiner antagligen de flesta av er som var med på det tiden upp. Det verkar som en hel del folk har sina personliga minnen av denna stilbildande serie, ”Who killed Laura Palmer?” är väl en fråga som undgick få under denna tid. Twin Peaks skapades redan 1990 av David Lynch och Mark Frost. Lynch hade väl knappast rönt någon större kommersiell framgång under 80-talet men hans rykte som egensinnig och visionär filmskapare hade överlevt. TV var emellertid inte något som intresserat för honom förrän han presenterades för Mark Frost, som då var känd för sitt arbete med serierna ”Six Million Dollar Man” (1974-78) och ”Hill Street Blues” (1981-87). Twin Peaks handlar som säkert alla vet om människorna i den fiktiva småstaden med samma namn, belägen någonstans utanför Seattle i delstaten Washington, nära den kanadensiska gränsen. I centrum står FBI agenten Dale Cooper (Kyle MacLachlan) som skickas dit efter mordet på tonåringen Laura Palmer. Parallellt med utredningen får vi även följa en del av stadens säregna invånare och ta del av deras hemligheter. Ju längre serien går ju mer bisarr blir den i en nyskapande blandning av småstadsdrama, skruvad komedi, mordmysterium, och psykologisk skräck. Det blandas friskt mellan realistiska och surrealistiska scener, mellan verklighet och fantasi, ofta på ett sätt som lämnade oss tittare överraskade och förundrade. Det känns som Twin Peaks öppnade upp för produktioner av mer stämningsfull Lovecraft-inspirerad karaktär. Att släppa loss ett så pass märkligt och skrämmande väsen som ”Bob” och låta det övernaturliga bli en integrerad del i berättelsen om den lilla staden var genialt. Man kan se arvet från A Nightmare on Elm Street, Stephen King och Thomas Harris, men Lynch och Frost skapar ändå något helt eget. Twin Peaks är visserligen väldigt ojämn, men som bäst är serien svårslagen. Snart fick vi en rad TV-serier i samma anda, flera av dem lyckade såsom Chris Carters "The X Files" 1993–2002 och ”Millennium” 1996-1999 eller Lars von Triers "Riget" 1994 och ”Riget II” 1997. Flera av skådespelarna från Twin Peaks gick faktiskt senare vidare till att medverka i diverse skräckfilmer medan David Lynch gav sig på att spela in en långfilms-prequel, ”Twin Peaks: Fire Walk with Me” 1992. Denna film fick väl ett minst sagt blandat mottagande, men den liksom andra efterföljande Lynch-filmer som ”Lost Highway” 1997 och ”Mulholland Drive” 2001 har utan tvekan bidragit till att införa ett mörkare och mer surrealistiskt element i skräckgenren.

The People Under the Stairs När jag ändå är inne på Lynch så kan jag inte låta bli att nämna att det finns en del kopplingar mellan honom och Wes Craven. I Twin Peaks spelas Lauras pappa Leland Palmer t ex av Ray Wise, en skådis som redan 1982 dykt upp som Dr. Alec Holland i Cravens "Swamp Thing". Killer-Bob kan dessutom ses som en slags existentiell variant av Freddy Kreuger. I Cravens "The People Under the Stairs" 1991 spelar dessutom Everett McGill och Wendy Robie från just Twin Peaks upp som psykotiskt par. Trots detta verkade det emellertid inte som Wes Cravens karriär skulle få någon nytändning, The People Under the Stairs var ingen Twin Peaks, snarare en underskattad satir som blandade Scooby Doo-artad skräck med ironiska reflektioner vad gäller mindre tilltalande amerikanska samhällsfenomen. Den gick i vilket fall inte hem hos den större publiken, det gjorde inte heller den kluriga metafilmen ”Wes Craven's New Nightmare”från 1994, en av de bättre i Elm Street-serien som ger oss en bra blandning av svart humor och skräck. Lättsmält gods eller storproduktioner med kända namn verkade vara det enda som folk ville ha, Craven hoppade därför på ett på pappret lovande projekt finansierat av Dimension, ett dotterbolag till Miramax. Tanken var att han skulle regissera en skräckkomedi som gick under arbetsnamnet Scary Movie och vars manus skrivits av en skräckentusiast vid namn Kevin Williamson. Filmen skulle slutligen få titeln ”Scream” 1996 och här fick Craven äntligen alla bitar att falla på plats, vilket inte bara innebar att hans karriär fick ny fart utan att skräckgenren i sig åter blev att räkna med. Idag är det lätt att glömma bort vilken betydelse Scream faktiskt har haft för skräckfilmens utveckling, en skapligt underhållande rulle kan man tycka, men ingen film man kanske lyfter fram som en favorit. Men betänk hur unikt självmedveten Scream är och hur filmen så lekfullt använder sig av populärkulturella referenser. Det är bara att gå till den inledande telefonscenen med Drew Barrymore, här placeras historien på ett handfast sätt i vår egen verklighet där skräckfilmer och fiktiva monster är en del av vår egen verklighet. Scream Visst var Scream en pastisch, den tog aldrig sig själv på allvar, men kombinationen av blodig realism, dubbelbottnat innehåll och mer eller mindre gömda referenser gjorde filmupplevelsen unik. Craven blandar skickligt ihop ingredienser från "A Nightmare on Elm Street"" (ikonisk mördare), The People Under the Stairs (hysteriska jakter a la Scooby Doo och A New Nightmare (självironin och de populärkulturella referenserna), perfekta förutsättningar för en produktion som skulle gå hem i den rådande tidsandan. Och ja, den tidens coola kids älskade Scream. Man kan sitta och briljera med sina egna nördiga kunskaper när man kollar på Scream, och vem vill inte det? Kolla, ser du att Billy Loomis liknar Johnny Depps karaktär Glen från A Nightmare on Elm Street? Vet du vem som minsann mer hette Loomis förresten? Jo Donald Pleasences karaktär Dr. Sam Loomis från ”Halloween” och John Gavins Sam Loomis från Psycho. La du också märke till Wes Cravens cameo? Han var ju med i ett par sekunder som vaktmästaren Fred, iklädd randig tröja och slokhatt. Haha, coolt va (fast egentligen är det ju jag om är cool and shit). Naturligtvis fick vi ett par uppföljare, hela tre stycken varav ”Scream 4” var sladdbarnet som inte dök upp förrän 2011. Drivkraften i Scream-filmernas händelseförlopp, att den eller de maskerade mördarna var vanliga människor med egna personliga motiv bakom sitt handlande, blev emellertid till slut filmsvitens svaghet. De eviga gissningslekarna om Ghostfaces motiv var Screams signum och något som filmskaparna måste hålla fast vid, vilket gjorde att när vi väl nådde ”Scream 3” 2000 var handlingen så rörig och krystad att det hela förlorat en stor del av sin charm. Men Screams betydelse före skräckfilmsgenren är ändå obestridlig.

Framgångarna med Scream innebar ett nytt uppsving för psykotiska maskerade mördare på film, de flesta var enklare kopior av Cravens film. Kevin Williamson gick t ex vidare till att skiva manus till fler teen-slashers som ”I Know What You Did Last Summer” 1997 och ”The Faculty” 1998, den förstnämnda fick av någon anledning två ointressanta uppföljare, ”I Still Know What You Did Last Summer” 1998 och ”I'll Always Know What You Did Last Summer” 2006. Under slutet av 90-talet kunde vi även ta del av Jamie Blanks "Urban Legend" från 1998 (vilken fick två uppföljare 2000 och 2005) och Steve Miners "Halloween H20: 20 Years Later” 1998. Halloween-filmen var den sjunde i serien och det intressanta med den är att Milner här försökte föra en helt utflippad serie tillbaka på rätt spår, till och med Jamie Lee Curtis var tillbaka för att hjälpa till att fortsätta berättelsen där den slutade i ”Halloween 2” 1981. Tyvärr lyckades inte Milner särdeles bra trots sina erfarenheter från ett par skapliga Friday the 13th-installationer. Filmen är visserligen bättre än del fyra till sex, men blev inte det lyft man kanske hoppats på. Tyvärr gav man sig inte, utan 2002 blev den usla ”Halloween: Resurrection” dödsstöten för serien. Senare skulle ju i och för sig Rob Zombie gräva upp liket igen, men det tänker jag helst inte mer på just nu. Det var inte bara Kevin Williamson som gjorde sig ett namn genom lättsamma ungdomsskräckisar, en man som arbetade i samma anda var den amerikanske manusförfattaren Joss Whedon, vars karriär tog fart tack vare hans medverkan i produktionen av en rad framgångsrika TV-serier. 1992 skrev Whedon manuset till "Buffy the Vampire Slayer", en film som väl inte rönte någon större framgång. Han övergav emellertid inte konceptet för det utan utvecklade det istället till den populära TV-serien "Buffy the Vampire Slayer" 1997-2003. Sarah Michelle Gellar, som tidigare synts i ”Scream 2” 1997 och I Know What You Did Last Summer, fick snart kultstatus som monsterbekämparen Buffy och serien blev så pass populär att Whedon även skapade en spin-off i form av ”Angel” 1999–2004. I samma veva kom en rad liknande serier som alla kämpade om den unga målgruppens gunst, ”Sabrina, the Teenage Witch” 1996–2003 och "Charmed" 1998–2006 är ett par exempel. Själv känner jag naturligtvis till dessa seriers existens, men det är inget jag tagit del av eftersom jag är för gammal och tråkig. Som det inte var nog med alla dessa hurtiga amerikanska kids i var och varannan TV-serie så dök de även upp i en rad ytterst påfrestande parodier på allehanda teen-slashers. Vem hat t ex bett om hela fem ”Scary Movie”- filmer mellan 2000-2013 eller en ”komedi” med det fyndiga namnet "Shriek If You Know What I Did Last Friday” från 2000? Men man ska kanske inte klaga för mycket, innan Scream och Buffy tvingades man som skräckälskare emellanåt stå ut med diverse z-skådisar från Hollywoods soptunnor vilka medverkade i dynga som exempelvis ”Scream Queen Hot Tub Party” 1991. I jämförelse är ju 90-talets TV-kids helt klart att föredra om man säger så, många av dem hade ju i alla fall en viss talang. Eliza Dushku (Buffy, Angel, Dollhouse, Torchwood) är ju mångfalt bättre än, låt oss säga, Julie Strain ("Repossessed", ”Witchcraft IV: The Virgin Heart”, ”The Unnamable II: The Statement of Randolph Carter”, ”Psycho Cop Returns”). Man är ju inte direkt ledsen för att filmer av detta slag inte märks så mycket i dagens utbud, Buffy och gänget var kanske till någon nytta ändå, det kanske inte bara var vampyrer de tog död på.

Craven och Milner, det var ju regissörer som hade hängt med ett bra tag. Det känns lite typiskt för 90-talet att det inte direkt vimlade v nya spännande regissörsnamn inom skräckgenren. Det här var ett årtionde långt ifrån glansdagarna på 70-talet. Däremot fanns ett flertal filmintresserade personer med regissörsambitioner som växt upp på en diet bestående av bl a gamla Grindhouseproduktioner. En av dessa var Robert Rodriguez, som genom att regissera The Faculty nådde ut till en större publik än tidigare, han hade främst pysslat med grindhouse-doftande produktioner som "El Mariachi” 1992 och ”Desperado” 1995. I mitten av 90-talet skulle han sammanstråla med Quentin Tarantino i produktionen av den något taffligt hopfogade men likväl underhållande roadmovien och vampyrhistorien ”From Dusk Till Dawn” 1996, ett projekt som från början var tänkt som del i TV-serien ”Tales From the Crypt". Tarantino hade redan gjort sig ett namn genom de fina gangsterfilmerna "Reservoir Dogs"1992 och ”Pulp Fiction” 1994 och både han och Rodriguez gick ju en ljus framtid till mötes som vi vet. En annan film som faktiskt skulle varit med i Tales From the Crypt var spökkomedin ”The Frighteners” 1996, den första mainstreamfilmen från den nyzeeländske Braindead regissören Peter Jackson. Denna produktion var kanske inte vad man väntat sig av Jackson med tanke på att han tidigare sysslat med ganska grov splatter, först i form av debuten ”Bad Taste” från 1987 och därefter den skruvade dockfilmen "Meet the Feebles" 1989 och den groteskt kladdiga zombiekomdedin ”Braindead” (”Dead Alive”) 1992. För min del ser jag dock hellre Timothy Balme gå loss med en gräsklippare än Martin Freeman gå på tur med ett gäng sjungande dvärgar. En annan nykomling som skulle vandra en liknande väg som Jackson var den mexikanske regissören Guillermo del Toro. 1993 långfilmsdebuterade han med det annorlunda vampyrdramat ”Cronos” vilken han följde upp med ”Mimic” 1997, en skaplig monsterfilm där muterade insekter har ihjäl invånarna i New York. Del Toro skulle få sitt stora genombrott på 2000-talet med filmer som ”The Devil's Backbone” 2001, ”Hellboy” 2004 och framför allt ” Pan's Labyrinth” 2006. Det gick dessutom länge rykten om tt han arbetade med en filmatisering av Lovecrafts ”At the Mountain of Madness”, vilket skulle vara fantastiskt med tanke på del Toros känsla för suggestiva miljöer och säregna karaktärer. Så har det dock inte blivit, i stället har vi t ex fått det uppblåsta spektaklet ”Pacific Rim” 2013. Det är väl bara att hoppas på TV-serieversionen av hans och Chuck Hogans litterära vampyrtrilogi ”The Strain” nu.

En sak kan vi slå fast, med 90-talet gick vi mot en tid då skräckfilmsregissörer skulle bli mainstream på ett sätt vi aldrig tidigare sett, Raimi, Jackson och del Toro kan väl knappast utgöra tydligare exempel.

Mot slutet av 90-talet gick vi mot en tid då undergångsprofetior blev allt vanligare, millennieskiftet skulle innebära en rad katastrofer tydligen. Ni kommer väl ihåg millenniebuggen? Vi pratar om hur det spekulerades kring den industrialiserade världens sammanbrott. Banksystemen skulle kollapsa, ingen skulle kunna köpa mat eftersom kassasystem inte skulle fungera, flygplan i luften skulle drabbas av fel i datorsystemen och störta, amerikanska eller ryska kärnvapensystem riskerade att självutlösas. Denna förestående apokalyps var givetvis en grogrund för ett antal filmer på temat rymdinvasioner eller naturkatastrofer. Roland Emmerichs flaggviftarfilm ”Independence Day” och Tim Burtons retrodoftande komedi ”Mars Attacks” 1996 är exempel på hur rymdtemat kom i ropet igen. Men än mer vanligt blev att väva in religiösa kopplingar i de undergångsteman som framställdes på vita duken. Redan 1991 hade Michael Tolkin i sitt drama ”The Rapture” både skildrat och kritiserat de kristna fundamentalisternas vision av jordens undergång. Fundamentalisterna satt emellertid inte stilla i båten och väntade, i slutet av 90-talet hade vi fått ett End of Days gäng menlösa filmer som ville basunera ut budskapet om den annalkande armageddon. ”The Omega Code” 1999 (med uppföljare) och ”Left Behind” 2000 (med uppföljare) är protestantiska propagandafilmer som i ärlighetens namn kanske inte skiljer sig allt för mycket vad gäller tonläge från de katolska The Exorcist-liknande djävulsfilmer som dök upp runt sekelskiftet. ”Stigmata” och ”End of Days” 1999 samt ”Bless the Child" och ”Lost Souls” 2000 håller dock en helt annan klass rent kvalitetsmässigt och det religiösa budskapet känns inte allt för påträngande om man inte väljer att ta fasta på det. Men gamla religiösa teman var inget som gick hem direkt hos den stora publiken och undergångstemat blev inte långlivat. Nej, skulle man bli skrämd så fick det allt vara något mer främmande, och något främmande skulle det också bli, närmare bestämt en asiatisk våg av bleka spökflickor med långt svart hår som dyker upp när vi minst anar det. För vad kan vara mer skrämmande än att upptäcka att vårt moderna samhälle möjligtvis kan skydda oss från de flesta naturliga faror, men inte erbjuder något skydd mot andar och spöken. Och tänk om det i själva verket är den moderna teknologin som möjliggör att de onda övernaturliga krafterna kan nå oss. Den asiatisk traditionen av spökhistorier sprungna ur folkliga berättelser går långt tillbaka i tiden. De japanska spökhistorierna, Kaidan, härstammar t ex från landets Edo period som sträckte sig ungefär från 1600-1850. De tidiga japanska skräckfilmerna byggde oftast på denna tradition, men mot slutet av 1900-talet kom detta att förändras. Det var nu som det övernaturliga på allvar tog ett kliv in i vår egen samtid, i den egna vardagen. Startskottet kan nog sägas vara den sydkoreanska ”Whispering Corridors” från 1998, regisserad av Park Ki- Hyeong. Historien om en hemsökt flickskola och personer som plötsligt dras in i en historia av övernaturlig vedergällning har visserligen sina rötter i klassik koreansk folklore, men infogar detta i ett modernt sammanhang vilket blev stilbildande för denna typ av filmer. I väst fick de flesta av upp ögonen för den moderna asiatiska skräckfilmen tack vare en film med en videokassett i centrum och med vidhängande tragiska historia om en flicka vid namn Sadako. Tidigare hade asiatisk skräck här i allmänhet ansetts som svårsmält. Japansk folklore och tradition genomsyrade t ex ofta produktioner, från detta land, vilket kunde göra det svårt för folk att ta till sig historierna eftersom vi saknade kunskap om Ring de kulturella referensramarna. Asiatiska filmer kunde av många nog också upplevas som långsamma och alltför allvarliga, reflexiva och snåriga., Hideo Nakatas ”Ring” 1998 kom emellertid att börja rucka på denna inställning, jag kommer själv ihåg hur snacket började gå om en riktigt otäck film som man bara måste se. Och ni vet ju hur det är, sprider sig ett sådant rykte måste man ju undersöka hur det ligger till. Vad gäller Ring blev jag och många med mig positivt överraskade, ryktet talade sanning, filmen var riktigt bra och skapligt otäck. Ringu bygger ursprungligen på en roman av Kaji Suzuki och filmatiserades första gången redan 1995, då i regi av Chisui Takigawa under namnet ”Ring: Kanzenban”. Själv har jag tyvärr inte sett denna version, den är inte alldeles lätt att få tag på. Det som kändes kittlande med Ring var just att det är moderna teknik som används som redskap av de mörka krafter bortom graven som söker hämnd för någon oförrätt. I filmen ser vi Nanako Matsushima som reportern Reiko Asakawa, vilken fått nys om en mystisk vandringssägen som verkar vara i omlopp och som möjligtvis kan koppas till en serie mystiska dödsfall. Vad Asakawa förstått handlar det hela om ett videoband vars innehåll innebär döden för alla som tar del av det och därefter inte lyckas lämna vidare kassetten till någon annan stackare inom loppet av en vecka. Ring blev enormt populär i Japan när den kom, Suzukis historia var ju här allmänt känd och uppskattad. Självklart spelades det snabbt in en uppföljare, ”Rasen” i regi av Jôji Iida och även den från 1998. Denna film var baserad på Suzukis uppföljarroman ”Spiral”, men av någon anledning blev den inte alls lika populär som Nakatas film. Istället fastnade japanerna för den TV-serie i två säsonger, ”Ringu: Saishûshô” (”Ring: The Final Chapter”) och ”Rasen”, som hade premiär året efter, TV-serien bygger även den på Suzukis romanförlagor. Eftersom Ring-fenomenet nu var så pass stort så var man ju tvungen att åtgärda bakslaget med uppföljaren Rasen, 1999 tog sig därför Hideo Nakata an uppdraget att regissera en ny uppföljare som helt ignorerade Suzukis roman, resultatet blev den tämligen framgångsrika "Ring 2". Därefter har det ju runnit en hel del vatten under dessa broar som ni säkert vet, lite senkommet fick man t ex för sig att även filmatisera Suzukis roman ”S”, resultaten blev de erbarmliga ”Sadako 3D” 2012 och ”Sadako 3D 2” 2013. Möjligtvis var detta den sista dödsryckningen för den J-Horrorgenre som en gång kändes så fräsch, tragiskt var ordet sa Bull.

Som ni ju vet finns det en hel del människor som inte orkar ge så pass exotiska produktioner som japanska filmer en chans, men de skulle ändå kunna tänkas uppskatta konceptet. Vi har sett följderna av detta förr och vi ser följderna av detta nu dagligen. Stöp om en bra grundhistoria som kanske är för gammal eller för främmande för dagens otåliga konsumenter i ett mer polerat och lättsmält format. En del av 2000-talets remakehelvete började faktiskt med Ring. 2002 fick Gore Verbinski (ni vet han med ”Pirates of the Caribbean”-filmerna) i uppdrag att regissera en Hollywood-remake av Ring. Resultatet blev ”The Ring”, en inte allt för tokig version. Om man gillar denna eller originalet bäst är nog faktiskt fifty fifty om man frågar folk idag. Därefter åkte Hideo Nakata själv 2005 till USA för att regissera en remake av sin egen Ring 2, det skulle han inte ha gjort, ”The Ring 2” kan ni lätt hoppa över. Men remakehysterin hade som sagt var knappt börjat. I Rings kölvatten följde ett stort antal asiatiska spökfilmer, varav de kanske mest kända är Ju-On-filmerna. Denna saga börjar ganska anspråkslöst för att sen växa sig allt större.1998 visades den japanske regissören Takashi Shimizu ”Gakkô No Kaidan G” (”The Grudge”) på japansk TV, en film bestående av två kortare delar, ”Katasumi” (”In a Corner”) och ”4444444444” ("Ten Fours"). Dessa kortfilmer skulle utgöra prologen till hans kommande genombrott Ju-on. 2000 släppte Shimizu nämligen två kortare lågbudgetfilmer kallade ”Ju-on” och ”Ju-on 2” direkt på Ju-on DVD. Dessa blev så pass uppmärksammade att han fick möjlighet att spela in dem igen, denna gång som riktiga biofilmer, vilket resulterade i "Ju-on" 2002 och "Ju-on 2" 2003. Den första korta Ju-on från 2000 är den klart bästa av dessa även om den första biofilmen också håller måttet. Historien är den typiskt japanska spökhistorien. Handlingen utspelas i ett hus i Tokyo där en förbannelse vilar. Upprinnelsen till denna är ett svartsjukedrama som leder till att en familjefar mördar sin hustru och lille son. Förbannelsen träder i kraft när någon besöker eller bosätter sig huset med ond bråd död som följd. Tre ointressanta amerikanska versioner genererade dessa filmer, ”The Grudge” 2004, ”The Grudge 2” 2006 och ”The Grudge 3” 2009, de två första med Buffy … jag menar Sarah Michelle Gellar i huvudrollen. Har man inte fått nog av Ju-on av allt detta så släpptes faktiskt två filmer 2009 som ett slags jubileumsfirande, ”Ju-on: Kuroi shôjo” och ”Ju-on: Shiroi rôjo” (”Ju-on: White Ghost / Black Ghost”). Så här i efterhand kanske det är lätt att glömma varför så många av oss attraherades av den asiatiska skräckfilmen runt sekelskiftet. Antagligen var det helt enkelt så att den gav oss en ny dimension av skräckupplevelsen. Dessa filmer fokuserade på en stämningsladdad och mystisk spänning där de onda krafterna sällan ges helt logiska förklaringar och ofta dessutom inte går att förgöras. Mycket lämnas dessutom oförklarat och öppet för egna tolkningar, vad är egentligen ont och vad är gott? En del människor gillar denna typ av upplägg, medan andra vill ha mer av raka rör och enkla svar. Ja, så är det ju. Själv håller jag tummarna för att den asiatiska skräckfilmen någon gång ska hitta tillbaka till ett nytt och spännande uttryck, den som överlever får se.

Nu har vi nått fram till 1900-talets skälvande slutfas och just här hittar vi ännu två filmer som kommer att skicka oss in i det nya millenniet med ett hopp om en kommande högkonjunktur för modern skräck. Den ena filmen utvecklar konceptet med en smart sluttwist på ett riktigt smart sätt, den andra etablerar mockumentary- och Found footage-upplägget på allvar. Naturligtvis pratar jag här om M. Night Shyamalans "The Sixth Sense" samt Daniel Myricks och Eduardo Sánchezs ”The Blair Witch Project” från 1999. Shyamalan tog endast 29 år gammal världen med storm med sin tredje film The Sixth Sense, vem hade kunnat ana det med tanke på att hans två första filmer tokfloppat. The Sixth Sense är emellertid en stilbildande spökhistoria med sin effektiva och obehagliga berättelse som vill visa att det döljer sig något obekant och skrämmande precis bakom den tunna slöja som utgör vår verklighet. Bruce Willis gör kanske också här sin bästa rollprestations någonsin och Joel Osment är suverän som pojken som ser döda människor. Filmen spelade in närmare 700 miljoner dollar och nominerades dessutom till sex Oscar. Shyamalan, som svarat för både regi och manus, blev Hollywoods nya stjärnskott, men sen hände något. Man kan väl säga att styrkan med The Sixth Sense blev Shyamalans förbannelse. Alltsedan dess har han nämligen arbetat efter en bruksanvisning som han vare sig vill eller kan släppa, vilket naturligtvis medfört att hans filmer mer eller mindre blivit kopior av varandra. Framför allt hans fixering vid oväntade slut känns otroligt konstruerade och löjliga, ironiskt nog har Shyamalans ambition att vara fullkomligt oförutsägbar blivit plågsamt förutsägbar. Efter de senaste filmerna ”Lady in the Water” 2006, ”The Happening” 2008 och i synnerhet ”The Last Airbender” 2010 och ”After Earth” 2013 känns hans karriär tämligen körd i botten. Om framgången för Shyamalan kom helt oväntat är det väl ingenting i jämförelse med den helt osannolika framgången för Myricks och Sánchezs lågbudgetfilm The Blair Witch Project. Filmens upplägg är tämligen enkelt, vi får följa filmstudenterna Heather Donahue, Joshua Leonard och Michael C. Williams som 1994 beger sig ut i Black Hills-skogen för att göra en dokumentär om legenden kring The Blair witch. Det är emellertid sättet filmen skapats på och omständigheterna kring marknadsföringen som gör den unik. Detta var som sagt gjort som en dokumentär byggd på upphittade filmklipp och historien sas vara äkta, studenterna återvände nämligen aldrig och det var först ett år senare deras videoband återfunnits. Ryktet om att detta faktiskt var en sann historia spred sig som en löpeld över internet, The Blair Witch Project var den första film som faktiskt effektivt använde nätet för sin marknadsföring, en smart idé eftersom man slapp en hel del dyra omkostnader. På den officiella hemsidan kunde man läsa Heathers upphittade dagbok, se polisens bilder från brottsplatsen, ta del av nyhetsinslag om filmstudenternas försvinnande och mycket annat som antydde att filmen var äkta. Skådespelarna lånade till och med ut sina riktiga namn till karaktärerna. Var detta sant? Var det autentiska bilder man såg? Det är klart att nyfikenheten väcktes och folk vallfärdade till biograferna för att se den hemska eventuellt sanna dokumentären om The Blair Witch. Filmen spelade därmed in sin budget flera gånger om och vann dessutom ett antal priser. Jag vet att många inte tycker filmen är det minsta skrämmande,men i rätt miljö funkar den utmärkt. Jag såg den själv på en ,mörk och tyst biograf och satt som på nålar i slutet. Den skakiga handkamera ger filmen en just den dokumentärliknande känslan som ger den ett autentiskt anslag och skådespelarnas improviserade dialog blir ännu en bidragande faktor. Sedan dess har vi fått se en uppsjö av liknande filmer, särskilt när digitalkameran slog igenom på allvar under 2000-talet. Nu blev det tämligen lätt och billigt att spela in filmer av detta slag. Visst kan man bli ruggigt trött på skakiga handkameror nu för tiden, men ibland dyker det upp filmer som faktiskt lyckas återskapa den obehagsstämning som Myricks och Sánchezs fick till, kolla t ex in Kôji Shiraishis ”Noroi” 2005 eller John Erick Dowdles ”The Poughkeepsie Tapes” från 2007. Jaja, Cloverfield finns ju också så klart. Men nu är vi ju långt inne på 00-talet, så det är väl lika bra att stoppa här när vi ändå har något att se fram emot. För medge att det känns ganska lovande, det nya århundradet, jag kan nästan lova att det kommer att dyka upp en hel del godbitar gott folk. Tills dess har jag grävt fram ett par 90-talsfilmer som jag tycker håller bra klass, väl bekommet.