Tja, du vet ”Suspiria” var ju stilbildande rent tekniskt, ”The Shining” skrämde vettet ur mig första gången jag såg den, ”Dawn of the Dead” står för en intressant samhällsatir i zombieland … bla, bla, bla. Men vad är vitsen med att ständigt oreflekterat upprepa sig som en papegoja, även om det faktiskt ligger en sanning i det man säger? Kan man inte hitta en mer kreativ vinkling på diskussionen om vad man vill lyfta fram som specifikt minnesvärt vad gäller erfarenheterna från livet som skräckfilmskonnässör? Efter att ha begrundat detta ett tag, trampandes fram på gymmets löpband i den fåfänga jakten på upplysning, insåg jag att man kanske skulle börja från början. Varför inte göra en tidsresa tillbaka till skräckfilmens födelse och därifrån försöka kartlägga de milstolpar som betytt något för mig personligen. En rent subjektiv redogörelse för produktioner som jag själv har kvar i minnet och kanske sådana jag upptäcker att jag glömt. Jag är ju ingen rödvinspimplande baskerförsedd filmfestivalsbesökare med finkulturell touch precis, så låt oss dock släppa alla pretentiösa föresatser och bara köra. I denna del tänkte jag börja med att rannsaka mig själv vad jag själv har tagit till mig från skräckfilmens barndom, som gammal arkeolog plockar jag fram grävspaden och beger mig tillbaka till skräckfilmens barndom, en tid långt före min egen tillblivelse.

De äldsta skräckfilmer jag sett producerades på 1920-talet, stumfilmens gyllene era. Jag ska villigt erkänna att jag inte direkt har någon djupare relation till filmer från denna tid. Chaplin och Garbo, nej jag har aldrig varit någon större fan av stumfilm. Visst, jag har sett Eisensteins ”Pansarkryssaren Potemkin” och Langs ”Metropolis”, men det har varit i specifika sammanhang och egentligen inte filmer som jag på eget bevåg själv letat upp. Emellertid skapades det ju en del klassiska skräckfilmer under detta decennium, även om det för min del nog är mest intressant varifrån inspirationskällorna till dessa kom. Naturligtvis fanns det mycket litterärt material att basera skräckfilm på redan i början av 1900-talet, trots att Stephen King inte ens var påtänkt än. Det finns massor att hämta i allt från forntida och antika myter över bibliska berättelser till författare som Shakespeare, Walpole, M.G. Lewis, Maturin, LeFanu, Shelly, Poe, Dickens, Stevenson, Wilde, Stoker, Doyle etc, etc. Men filmmediet som sådant måste också upptäcka möjligheten att överföra dessa influenser på vita duken. År 1885 brukar ju räknas som filmens födelseår, då bröderna Lumière premiärvisade ett gäng kortfilmer, bl a de dramatiska ”L'Arrivée d'un train en Gare de la Ciotat” (”Arrival of a Train at a Station”) och ”La Sortie de l'Usine Lumière à Lyon” ("Workers Leaving the Lumiere Factory”). Begreppet skräckfilm fanns vid denna tid naturligtvis inte, bröderna Lumière var t ex bara intresserade av att dokumentera verkliga händelser och såg ingen framtid i dramatiserade verk. Film var helt enkelt rörliga foton, ungefär som familjen Svenssons semesterfilmer av idag, som en del av er säkert har haft det tvivelaktiga nöjet att genomlida. Det fanns dock visionärer som såg längre bort än vad näsan räcker även inom den tidiga filmindustrin. Mannen vi ska tacka för skapandet av vad vi idag ibland kallar för fantastisk film hette Georges Méliès (1861-1936) och hans debut ”Le Manoir du Diable” (”The Devil´s Castle”) från 1896, världens första ”skräckfilm”. Det vore så klart given att visa på ToB om den gått att få tag på, en treminutersproduktion där Méliès själv spelar huvudrollen. Själv har jag inte sett denna, det ska emellertid röra sig om en rafflande historia som i skrivande stund ligger på hela 6,9 i betyg på  IMDB. Vad vi får oss till livs här är skildringen av hur en fladdermus flyger in i ett hemsökt slott för att där förvandlas till Fan själv i form av en välklädd herre iförd prydligt skägg. Denne Mefistofelesfigur ägnar sig sen åt att framkalla och trolla bort andar, demoner, spöken, häxor och ett skelett ur en stor kittel. Plötsligt dyker någon slags högreståndsperson upp och fördriver Djävulen med hjälp av ett krucifix. That´s it, but less is more. Framför allt fladdermusförvandlingen och krucifixets kraft har ju sedermera blivit standardinslag i diverse vampyrfilmer. Méliès var ett barn av sin tid, en showman och illusionist som med hjälp av trickfilm kunde skapa en ny sorts magi. Han var först ut med att framgångsrikt använda sig av knep som dubbelexponering, slow motion, handkolorering, perspektivförskjutningar, allehanda rekvisita och smink. Mellan 1896 och 1914 regisserade Méliès över 500 filmer, snacka om produktivitet. Det var en salig blandning av teman: historiska dramer (”Jeanne d´Arc” 1898), religiösa spektakel (”Christ Marchant sur les Flots” / ”Christ Walking on Water” 1899), samtida samhällsdramer (L´Affaire Dreyfus” / The Dreyfus affair” 1899), litterära adaptioner (Les Mousquetaires de de la Reine” / The Queen´s Musketeers” 1903) och en fakedokumentär om kung Edward VII:s kröning. Méliès var faktiskt även först ut med att producera sk mockbusters, ni vet filmer som försöker casha in på andra samtida storproduktioner, t ex ”Snakes on a Train” (”Snakes on a Plane”), ”Jack The Giant Killer” ("Jack The Giant Slayer"), ”Hansel & Gretel” ("Hansel & Gretel: Witch Hunters") , Grimm's Snow White (”Snow White & The Huntsman” och ”Mirror Mirror”) m fl. Méliès insåg på sin tid att tåg var det som gällde i och med Lumières framgång med den populära ”L'Arrivée d'un train en Gare de la Ciotat”, sålunda producerade han själv ett par liknande grejer, bl a ”L´Arrivée d´un Train – Gare de Joinville” 1896.  Undra vad han drog in på dessa höjdare?  Idag är väl Méliès  mest känd för sin “sci fi-film” ”Le Voyage dans la Lune” (”A Trip to the Moon”) från 1902, den första produktionen som faktiskt hade någon form av historia, sammansatt av bitar från Wernes och Wells litterära förlagor. Men vi får väl se den gode fransmannen mer som en initiativtagare snarare till än en skapare av skräckfilm, han var själv aldrig intresserad av att medvetet producera något som skrämde publiken. Men ett par fräcka titlar lyckades han i alla fall komma upp med som säkert har inspirerat efterkommande filmskapare. Vad sägs t ex om ”L´Auberge Ensorcelè” (”The Bewitched Inn”) 1997, “La Caverne Maudite” (“Cave of Demons”) 1998, “Le Spectre” (“Murder Will Out”) 1899, “Cleopátre” (“Robbing Cleopatra´s Tomb”) 1899, “Le Fou Assasin” (“The Dangerous Lunatic”) 1900, ”Les Filles du Diable” (Beelzebub´s daughters”) 1903 och “La Fée Carabosse et le poignard Fatal” (“The Witch”) 1906.  Och ja, vi får ju inte glömma ”L'Homme à la Tête de Caoutchouc” (”The Man With The Rubber Head”) från 1902, en film där en forskare och hans assistent blåser upp sina huvuden i ett labb tills den enes huvud exploderar. Kanske något Cronenberg spanat in. Men ska vi vara ärliga lär varken ni eller jag kolla in dessa filmer, det är bara på grund av nördigt navelskåderi jag svamlar om dessa här. Så låt oss skynda vidare mot möjligtvis mer välkänd mark.

I början av 1900-talet hade filmmediet slagit igenom på flera håll runt om i världen. En konkurrens mellan olika länder vad gällde filmproduktion uppstod snabbt, i bräschen gick filmstudior i USA, Italien, Tyskland och England. Om vi är trötta på remakes idag är det ingenting mot vad folk borde ha varit på denna tid. En för dagen populär historia kunde snabbt bli film, bara för att få en remke några månader senare. Så vi kanske inte ska gnälla så mycket över detta fenomen idag trots allt. En av de mer populära historierna var ”Dr Jekyll and Mr Hyde”. Den hade dramatiserats i olika pjäsuppsättningar sen Stevensons dagar och 1909 var det även dags för världspremiär på vita duken, Amerikas första skräckfilm - i regi av Wiliam Selig - hade därmed sett dagens ljus (dock finns inga kopior kvar idag). Britterna var snabba att haka på tåget och följande år hade H.B. Irvings engelska remake ”The Dualty of Man” således premiär. Samma år gick faktiskt den danska ”Den Skaebnesvangre Opfindelse” upp på biograferna och två år senare, 1912, var amerikanarna tillbaka med ännu en version. Folk verkade inte kunna få nog av den tokige vetenskapsmannen, 1913 kunde tyskarna avnjuta ”Der Anderer” (”The Other”) och i USA körde man på med två nya Dr Jekyll and Mr Hyde-produktioner, en av dessa producerad av Carl Laemimle som senare kom att grunda Universal Pictures. Därefter fick man vänta i hela sju år tills tre nya versioner hade premiär ungefär samtidigt 1920. I F.W. Murnaus nu försvunna tolkning ”Der Januskopf” (”The Head of Janus”) dyker faktiskt Bela Lugosi upp som betjänt. Precis som idag dök det även upp ett gäng parodier, 1925 gavs t ex Scott Pembrokes och Joe Rocks ”Dr Pickle and Mr Pride” ut med Stan Laurel i en av rollerna. Även om Jekyll och Hyde var den i särklass mest populära skräckhistorien under stumfilmseran skulle emellertid en del andra klassiska figurer också dyka upp på vita duken under denna period. Mer sci fi och monster fick vi i och med att Frankensteins monster gjorde sin debut 1910 i J. Searle Dawleys ”Frankenstein”. Flera filmer följde på temat, bl a ”Life Without soul” 1915 och den första italienska skräckfilmen ”Il Mostro di Frankenstein” (”The Monster of Frankenstein”) från 1921. Lite ockultism fanns det också plats för, The Picture of Dorian Grey filmatiserades nämligen första gången i Danmark 1910 under namnet ”Dorian Grays Portræt” i regi av Axel Strøm. Snart följdeäven ett flertal versioner från länder som Ryssland, USA, Tyskland och Ungern. I den sistnämnda, ”Az Élet Királya” (”The Picture of Dorian Gray”) från 1918, dyker bekantingen Lugosi upp som Dorians mentor Sir Henry. Inte för att jag har sett filmen - but it is my job to know. Folk gillade även att se deckare och thrillers på bio för hundra år sen. Världens mest frekvent förekommande filmpersonlighet, Sherlock Holmes, dök nämligen upp så tidigt som år 1900. I filmen, ”Sherlock Holmes Baffled” regisserad av Arthur Marvin, lär The Invisible Man möjligtvis också ha dykt upp, bara en sån sak. Sherlock Holms kastades tydligen redan tidigt in i en mängd lite udda sammanhang, i filmen ”Sherlock Holmes in the Great Murder Mystery” från 1908 är det den skarptänkte detektiven som löser mordgåtan i Poes historia ”Murders in the Rue Morges”. Doyles mest kusliga Holmes-historia ” The Hound of the Baskervilles” filmatiserades faktiskt först I vårt grannland Danmark. Hunden var i och för sig här utbytt mot en vålnad i Viggo Larsens spökfilm ”Den Graa Dame” som hade premiär 1909. Danskarna var över lag tidigt ute med att producera spökfilmer av gotisk karaktär och har slagit oss på fingrarna vad gäller inhemsk skräckfilmsproduktion sedan dess. En annan gestalt som förekommit i en mängd filmer är mumien. Denne gamle döing skulle få sitt genombrott i och med premiären av Charles Calvert ”The Avenging Hand”, Englands första fullängdsskräckis. Själva storyn verkar vara någon slags icke auktoriserad adaption av Stokers novell ”Jewell of Seven Stars” där en återuppväckt egyptisk prinsessa och en avhuggen hand har centrala roller. Sen följde en ström filmer innehållande mumier av allehanda slag: ”The Dust of Egypt” 1915 och ”Die Augen der Mumie Ma”  (”Eyes of the Mummy Ma”) 1919 är ett par exempel. I samma veva fick vi även filmer baserade på andra klassiska skräckfigurer. 1913 hade en film vid namn ”The Vampire” premiär i regi av amerikanen Robert G. Vignola, dock inte innehållandes någon blodsugande aristokrat utan snarare en östasiatisk ormkvinna. Hela 7,3 i betyg har denna 38 minuter långa rulle dock på IMDB, bättre än många Draculafilmer minsann. Samma år dök vår ludne vän varulven upp i Henry MacRaes ”The Werewolf”, denna historia om en hamnskiftande indian ska tydligen vara bättre än t ex Joe Johnstons ”The Wolfman” från 2010 enligt IMDB. I tider då de darwinistiska teorierna var på agendan var det inte så konstigt att det även dök upp filmer om väldiga jätteapor. Här var fransmännen först ute med filmen ”Baloo” från 1913 (är inte det en björn), regisserad av en snubbe vid namn Victorin-Hippolyte Jasset. Manegen var således krattad för vad som komma skulle.

Den tidigaste perioden i skräckfilmens historia känns för mig mest som kuriosa, något som mest fungerar som underlag för små anekdoter snarare än filmunderhållning. Men mycket av det som kommer att prägla denna genre grundlades faktiskt redan då.  Ett exempel på detta är att det faktiskt redan i början av 1900-talet fanns regissörer vars speciallitet just var skräck. Det trodde jag ju var ett senare fenomen men så är inte fallet. Då var det Tyskland som var ledande vad gäller skräck, lite svårt att tro idag. Hur många tyska skräckisar har du sett? För egen del rör det sig väl om ca tre, fyra stycken som max. Men långt före den moderna tyska undergroundscenen uppstod, med regissörer som Buttgereit, Itterbach, Schnaas och allt vad de heter, hade faktiskt tysken Paul Wegener gjort sig ett namn som både regissör och skådis. Han var en framträdande representant för den tidiga tyska expressionistiska filmkonsten men är väl mest känd för sina insatser inom den tidiga skräckfilmseran. Redan 1913 regisserade Wegener filmen ”Der Student von Prag” (”The Student of Prague”), en Edgar Alan Poe-liknande berättelse baserad på en berättelse av författaren Hanns Heinz Ewers där han även medverkade som skådespelare. Genombrottet kom dock med ”Der Golem” (The Golem) från 1915, en film där regissören själv framträdde med lerperuk och specialbyggd kostym som denna judiska levande staty. Filmen blev faktiskt en sådan framgång att Wegener passade på att ge ut en parodisk uppföljare två år senare ”Der Golem und die Tanzerin” (”The Golem and the Dancing Girl”). 1920 kom så även en prequuel ”Der Golem, Wie er in die Welt Kam”’ (“The Golem: How He Came into the World”), som väl får betraktas som en av världens äldsta skräckfilmsklassiker. Denna har jag inte heller sett men jag känner i alla fall igen bilder från filmen, Paul Wegener knallar naturligtvis själv runt i Prag som den gamle lergubben. Wegener medverkade även som skådis i andras filmer, t ex spelade han exempelvis en roll som magiker inspirerad av  Aleister Crowley i Rex Ingrams amerikanska rulle ” The Magician” från 1926 och 1928 dök han upp som galen vetenskapsman i en av många versioner av Ewers roman ”Alraune”. Wegeners största rival vid denna tid var österrikaren Richard Oswald som även han hade specialiserat sig att filmatisera olika litterära verk. Oswald verkar särskilt ha gillat The Hound of Baskerville, vilken han filmatiserade åtskilliga gånger i olika tappningar. E. T. A. Hoffmann var en annan författare som låg Oswald varmt om hjärtat, ”Shlmihl” 1915 och ”Hoffmanns Erzählungen” (”Tales of Hoffman”) 1916 var ett par tidiga filmer som följdes upp av saker som ”Das Bildnis der Dorian Gray” (”The Picture of Dorian Gray”) 1917. ”Nachtgestalten” (”Figures of the Night”) 1920 och ”Unheimliche Geschichten” (”Tales of the Uncanny”) 1931, de två sistnämnda faktiskt med Paul Wegener i en av huvudrollerna.

En anledning till att de ovan nämnda herrarna inte är speciellt kända av den vanlige skräckfilmsnörden är nog att de inte direkt skapat något nytt och revolutionerande. Visst hade de en känsla för sitt grundmaterial, men de tog aldrig ut svängarna och utnyttjade inte filmen som media för att framställa en ny sorts skräckdramatik. Låsta till sitt källmaterial fortsatte de att trampa vidare i väl inkörda hjulspår, Baskerville-jycken och den konstgjorda Alraune, det räckte långt. Men det fanns andra regissörer som gav sig i kast med skräckgenren utifrån ett annat förhållningssätt, filmskapare som inte bara ville återge gamla välkända historier utan med hjälp av det nya mediet tänja på gränserna för vad film kunde innebära som konstform. 1920 hade den tyske regissören Robert Wienes ”Das Cabinet des Dr. Caligari” ("The Cabinet of Dr. Caligari”) premiär, en film som brukar räknas som en tidig milstolpe inom skräckfilmsgenren. Detta är en banbrytande produktion rent stilistiskt med sina rötter i den tyska expressionismen. Bildkompositionen var något som inte skådats tidigare med sina skuggor och kontraster, överdimensionerade föremål och starkt förvrängda perspektiv. Med detta lyckades produktionsteamet verkligen skapa en mardrömslik känsla. Den målade dekoren gör också sitt till för att ge The Cabinet of Dr. Caligari sin unika stil. Berättelsen om den mystiske Dr. Caligari och hans underhuggare, den sömngångaraktige Cesare, och deras eventuella inblandning i en mordvåg i en liten tysk alpby innehåller både en ramberättelse och en sluttvist vilket sen kom att bli ett vanligt dramaturgiskt grepp. Själv kopplar jag främst denna film till en skräckattraktion som bl a Freddie Wadling var med att bygga upp i Pannhuset vid Klippan för en herrans massa år sen. Även om The Cabinet of Dr. Caligari är en klassiker i sig skulle den överträffas två år senare av tidernas bästa skräckfilm från stumfilmseran, till lika en av filmhistoriens mest fulländade filmer. 1922 hade F.W. Murnaus "Nosferatu, Eine Symphonie des Grauens" (”Nosferatu ”) premiär och vampyrfilmen hade därmed fått sitt definitiva genombrott. Murnau hade tidigare lyckats använda material som han ogenerat plockat  från Robert Lous Stevensons romaner för sina filmmanus utan större problem, men när han gav sig på att filmatisera Stokers Dracula fick han upphovsrättsliga problem. Därför fick manuset skrivas om, rollfigurer fick byta namn (t ex blev Dracula Graf von Orlok) och historien fick utspela sig i hamnstaden Wisborg 18381 stället för i London 1897. Detta kom dock att bli något av ett lyckokast. Murnaus vision var från början att skapa en riktigt skrämmande film och det lyckades han verkligen med. Här handlar det inte om en studioinspelad produktion a la Dr. Caligari, nej filmteamet spelades in direkt på utvalda platser i i norra Tyskland och i Slovakien. Filmen är späckad med djupa skogar, olycksbådande molnformationer, forsande floder, vilda hästar, hyenor råttor, fladdermöss, ja till och med köttätande växter. Lägg därtill Max Schreck i en enastående gestaltning av Orlok / Nosferatu. ”Dracula” har aldrig framställts så frånstötande med sina krökta huggtänder, deformerade öron, avmagrade gestalt, långa beniga fingrar och hypnotiskt stirrande blick. Shrecks Nosferatu saknar allt vad mänskliga drag, stil och elegans heter, han är livsfarlig och skoningslös och helt fri från såväl charm som intellektuell skärpa. Ett riktigt monster sanna mina ord, Inte ens den melankoli som finns porträtterad i senare gestaltningar av Dracula, som Klaus Kinski i ”Nosferatu: Phantom der Nacht (”Nosferatu the Vampyre”) från 1979 eller Willem Defoe i ”Shadow of the Vampire”) 2000¨, finns närvarande här. Till detta adderade  Murnau även även nya element till vampyrmytologin som senare kom att återanvändas, det mest typiska är solljusets dödlighet för blodsugarna. Stokers änka var dock inte nöjd trots de ändringar som gjorts i förhållande till romanförlagan och krävde att filmen skulle förstöras, som tur var räddades ett par kopior. Själv såg jag Nosferatu på SVT för länge sen, men vill minnas att jag tyckte den var riktigt bra. Helt klart är att Max Shrecks  Nosferatu är en av de mest ikoniska skräckfilmsgestalterna genom tiderna. Den tyska skräckfilmsvågen kom att fortsätta generera filmer hela 20-talet igenom. Flera ondskefulla figurer skulle framträda på vita duken, Fritz Lang regisserade t ex den stilbildande  ”Dr. Mabuse, der Spieler - Ein Bild der Zeit” (”Dr. Mabuse: The Gambler”) 1922, en produktion som skulle komma att dra upp riktlinjerna för thriller konceptet inom filmen. Hitchcocks 30-tals thrillers,  40-talets film noire, 60-talets spionrullar och konspirationsdramerna på 70-talet – alla står de i skuld till Langs Dr Mabuse.  En annan framträdande tysk 20-talsregissör var Paul Leni. Han låg bl a bakom  ”Das Wachsfigurenkabinett” (”Waxworks”) från 1941, en film om Jack the Ripper. Leni skulle senare fortsätta sin karriär i USA.

Apropå Amerika, så var det ingen högkonjunktur vad gäller skräckfilm här inte. Om tyskarna låg i framkant vad gäller skräckfilmsproduktion under 1920-talet hade denna typ av filmer inte alls slagit igenom än i USA. Hollywood har ju alltid varit lite konservativa av sig, så det kanske inte är så konstigt. De filmer som på något sätt innehöll någon form av dramatiska spänningsmoment var i stort sett dramer eller komedier som man ville spetsa med lite thrilleraktiga inslag. Men detta var ju långt ifrån skräck. En av dåtidens stora amerikanska filmstjärnor, Lon Chaney , fick visserligen spela monster i och allehanda freaks i en rad filmer, men dessa hade en ganska parodisk prägel. Chaney spelade bl a apman i ”A Blind Bargain” 1922, Quasimodo i ”The Hunchback of Notre Dame” 1923 och den dödskallegrinande  Erik i ”The Phantom of the Opera” 1925. Därtill kan läggas en komisk gestaltning av en galen vetenskapsman I  ”The Monster” 1925 en falsk vampyr i ”London After Midnight” 1927. Till skillnad från karaktärerna i de tyska skräckfilmerna är Chaneys rollgestaltningar aldrig inkarnationer av ondska eller galenskap i halvmänsklig form. Snarare rör det sig i grunden om griniga gubbar som inte fick till det med sin drömtjej och därför vill få utlopp för sin frustration. Det fanns emellertid tecken på att en grogrund för amerikansk skräckfilm sakta höll på att utvecklas. Det relativt nya filmbolaget Universal Pictures låg bakom produktioner som just Hunchback of Notre Dame och Phantom of the Opera och hade visat intresse för andra karaktärer såsom Dracula. Dessutom hade den invandrade tysken Paul Leni börjat regissera filmer i Hollywood, bl a för Universal. Han låg bakom produktioner som filmversionen av John Willards Broadwaypjäs ”The Cat and the Canary” 1927. ”The Man who Laughs” 1928 och ”The Last Warning” 1929.

Ett par ord måste även nämnas om nordisk film I detta sammanhang. Danskarna var som sagt tidigt ute med att producera spökfilm och det finns ett par filmer från våra breddgrader som förtjänar att lyfta fram. En klassiker i svensk filmhistoria är Victor Sjöströms ”Körkarlen” från 1921. Detta är väl ingen renodlad skräckfilm, men Selma Lagerlöfs historia om alkisen och Dödens körkarl har sina stunder.  Filmen var bl a banbrytande i sin användning av dubbelexponering för skapandet av bilden av den halvt genomskinlige körkarlen. Det är nu väldigt länge sedan jag såg denna film, men körkarlen och hans vagn kommer jag ihåg. Sen finns det ju även en sekvens som möjligtvis inspirerade Kubrik till den klassiska ”Here´s Johnny”- scenen i ”The Shining”, vilket är ganska kul. En film av ett helt annat slag är den danske regissören Benjamin Christensens dansksvenska film ”Häxan” från 1922, en produktion som lär ha inspirerat Universals skräckfilmer under 30-talet. Denna film är svår att karaktärisera, en del skulle väl kanske inte kalla detta för skräck. Christensen har skapat en slags dramadokumentär om häxeri, trollkonst och vidskepelse genom historien, kryddad med en dos anarkistisk humor och groteska specialeffekter. Vi får oss till livs en kronologisk redogörelse som löper från 1488 till 1921 med avbrott för vissa specialstudier av enskilda fall. Häxsabbaten som avslutar filmen, där regissören själv deltar i orgien som en slags vällustig Satan, är slående vad gäller specialeffekter, smink och bildkomposition. Gillar man dessutom kadaver, dödskallar, skelett, insekter och reptiler finns här en del smaskigt att hämta.  

Det var inte bara visa regissörer som började utmärka sig som skräckfilmsspecialister under den tidiga eran, vi fick även under 1910- och 20-talet se ett par av de första typiska skräckfilmsskådisarna ta plats på scen. De allra flesta var tyskar å klart och de är väl inga som jag kan säga att jag har någon som helst relation till.  Paul Wegener spelade ju ofta ledande roller i sina egna filmer men hade även medverkat i filmatiseringar byggda på dramer av Shakespeare och Strindberg. Under 30-talet medverkade Wegener i sina mest skrämmande sammanhang, nämligen i nazistiska propagandafilmer. Andra skådisar som kan ses som tidiga skräckfilmsaktörer var Werner Kraus, som gjorde en minnesvärd insats som Dr. Caligari  i Wienes film samt Conrad Weidt, som spelade Cesare i samma film. Universal hade faktiskt först tänkt sig Weidt i rollen som Dracula i stället för Lugosi i filmen från 1930. Och i USA fanns som sagt Lon Chaney, kanske mest känd för rollen som den armlöse knivkastaren i Tod Brownings ”The Unknown” från 1927, en av få skräckfilmsorienterade filmer från Amerika med ett slut värdigt en serie tagen från Tales From the Crypt.. Men det var inte förrän under 30-talet de klassisk stjärnorna skulle slå igenom. Runt decennieskiftet såg det ganska lovande ut för skräckfilmens kommande utveckling De tyska regissörerna Mornau och Leni befann sig ni Hollywood redo för att ta ig an den amerikanska marknaden. Rättigheterna till Dracula hade också äntligen köpts loss av Universal Pictures, en historia som dessutom var känd  både i USA och England genom en rad scenuppsättningar sedan mitten av 20-talet. Tanken var att Chaney nu skulle spela rollen som greven i en kommande storsatsning. Men bara inom loppet av ett par år skulle Murnau, Leni och Chaney alla vara döda pga märkliga olyckor eller sjukdom. Situationen för skräckfilmsgenrens framtid var plötsligt väldigt oklar.

Själv har jag inga direkta favoriter vad gäller skräckfilm från denna period. Jag har i ärlighetens namn inte sett så mycket heller, intresset är väl inte på topp vad gäller dessa tidiga produktioner. Men eftersom jag ju tänkt mig att välja ut ett par favoriter för varje decennium får det bli nedanstående rullar som får representera 1920-talet. kommande decennium blir emellertid mer intressant.

Körkarlen - Victor Sjöström 1921

Nosferatu - F.W. Murnau 1922

The Unknown - Tod Browning 1927