Tema: Postapokalyptisk Survival
 

“Come on, you motherfuckers! Come and get me! I got nine more fingers for you!”

Mickey
 

Ett tacksamt tema för många skräckfilmer är ju att visa upp just det monstruösa som döljer sig bakom en vardaglig fasad, för de monster som trots allt existerar är ju alltid stöpta i mänsklig form. Postapokalyptiska filmer är en typ av skildringar som ofta just trycker på degenereringen och avhumaniseringen av människan, hur den tunna fernissan av de vid kallar civiliserat beteende snabbt kan skalas av i akuta krissituationer. Ett tacksamt tema javisst, just eftersom det är lätt att själv relatera till de situationer som kan uppstå. För här pratar vi ju inte om spöken, demoner eller förvuxna hajar och myror, nej detta är en verklighet som kan besannas i ett framtida mardrömsscenario. Xavier Gens är en av alla de regissörer som gett sig i kast med temat postapokalyptisk katastroffilm. Gents tillhör en av de franska regissörer som slog igenom i och med den nya franska skräckfilmsvågen i mitten av 00-talet och är väl mest känd för sin film Frontière(s). Hans bidrag till genren är The Divide 2011, en film uppbyggt något som ett mörkt och brutalt kammardrama där undergången hela tiden ligger som en kvävande slöja över den rådande tillvaron. Handlingen är enkel, efter att Manhattan drabbats av ett kärnvapenangrepp lyckas sju av hyresgästerna i en kollapsande fastighet rädda sig in i ett skyddsrum i husets källare. Den som påpassligt byggt upp detta under en längre tid med mat, strömförsörjning mm är Mickey (Michael Biehn, känd från en massa filmer som bl a Terminator, Aliens Avgrunden, Planet terror m fl) som är övertygad om att 9/11 inte var en engångsföreteelse. Om Mickey verkar vara en föga sympatisk person visar det sig snart att det finns andra bland de ansamlade hyresgästerna som är giftigare än den radiaktiva smitta som väntar utanför den tillbommade dörren. Det ska snart visa sig att i den laddade atmosfär som råder i skyddsrummet kommer snart allt som handlar om empati och samarbete att ersättas av destruktiv själviskhet och total galenskap. Kommer någon att överhuvudtaget överleva detta helvete när de forna grannarna börjar vända sig mot varandra?

The Divide har verkligen lyckats dela folk i deras åsikter om filmen i fråga, det verkar vara en älska eller hata den. Många har invändningar mot ett taffligt skådespeleri, ologiskheter i manuset, klumpig regi och brist på handling. Men ser man det så glömmer man nog bort att Gents i första hand vill skildra hur medmänsklighet så lätt kan ersättas av ondska och perversion. Skådespelarna tillhör visserligen knappast A-laget av vad som finns att tillgå, men just detta gör att deras gestaltningar av till synes helt vanliga människor som flippar ut blir så pass trovärdigt trots att förfallet sker orimligt snabbt. Rosanna Arquette har man t ex inte sett i en roll som liknar den förtvivlade Marilyn hon spelar här, ganska lång ifrån En Natt i New York, Det Stora Blå eller Grey´s Anatomy om man säger så. The Divide är heller ingen actiondriven äventyrsfilm med hjältar och skurkar och en dramaturgi som ska leda fram till en förväntad slutuppgörelse. Det viktigaste temat i filmen är just den process av avhumanisering de inblandade går igenom och vilka konsekvenserna kan bli. Det är ingen trevlig resa som ger oss ett förväntat slut, men det är ju inte meningen heller. Klart att folk kan bli irriterade över detta. Gents ger oss en klaustrofobisk tripp in i en värld där mänsklighetens mörka sidor blottas och han lyckas väl med det.