Tema: Surrealistisk mardröm

"You fools, this man is plotting our doom! We die at dawn! He is Caligari!"

Francis

Under en tid framöver kommer således varje filmkväll att fokusera på ett specifikt utvalt decennium och denna gång var det 20-talet som skulle avverkas. Ni kära publik hade valt att rösta fram surrealistisk mardröm som tema för kvällens film och bakom denna beskrivning dolde sig inget mindre än "Das Cabinet des Dr. Caligari" (”The Cabinet of Dr. Caligari”) från 1920 i regi av Robert Wiene. Denna rulle räknas ju till en av de stora skräckfilmsklassikerna och var med och drog igång den tyska skräckvågen under den expressionistiska strömning som dominerade filmproduktionen vid denna tid. Finfina 8,0 har The Cabinet of Dr. Caligari på IMDB och är väl en film man därför ”bör” ha sett. Berättelsen öppnar med att den unge Francis (Friedrich Fehér) plötsligt börjar återge en mörk historia som väcks till liv när han ser en förvirrad kvinna passera förbi den bänk han och en äldre man sitter på. Denna kvinna är enligt Francis en tidigare förälskelse vid namn Jane (Lil Dagover), vilken han och hans vän Alan (Hans Heinrich von Twardowski) vänskapligt hade tävlat om att vinna. Men saker och ting skulle komma emellan som drastiskt hade förändrat allting. För ett tag sedan hade Francis och Alan besökt en karneval i den lilla tyska staden Holstenwall, där en av attraktionerna utgjordes av den mytiske Dr Caligari (Werner Krauss) och sömngångaren Cesare (Conrad Veidt). Dr Caligari är en skun filur som erbjuder folk att låta Cesare svara på besökarnas frågor och Alan tar chansen att fråga när han ska dö. Svaret blir det ödesmättade att han kommer att vara död vid gryningen. Med tanke på att Holstenwall drabbats av en rad mystisk mord under senare tid finns det all anledning till oro. Saker och ting börjar nu gå från värre till värst, Francis och Jane beslutar sig därför för att börja nysta i Dr. Caligaris och Cesares mörka bakgrund. Detta visar sig dock vara en farlig väg att vandra.

The Cabinet of Dr. Caligari bygger faktiskt på ett verklighetsbaserat sexmord på en karneval, en historia som dessutom kompletterats med de obehagliga upplevelser en av manusförfattarna upplevt i sina kontakter med en militärpsykolog. Manuset skrevs ihop på sex veckor och Fritz Lang var påtänkt som regissör. Han tvingades dock lämna inspelningarna i ett tidigt skede pga andra åtaganden, men det är Lang om stod för upplägget om att utgå från en ramberättelse. Manusförfattarna var emellertid inte så nöjda med denna utveckling eftersom deras vision om att skapa en metaforisk attack mot militarister kom i skymundan. Men i och med det upplägg filmen ändå fick kom den att bli det första exemplet på ett numer välkänt, och till viss del uttjatat dramaturgiskt knep (gissa vilket). Filmen är inte bara anmärkningsvärd rent scenografiskt med sin ljussättning, målade kulisser och sitt närmast teatraliska anslag, The Cabinet of Dr. Caligari lyckas faktiskt också med sin målsättning att skapa en skrämmande atmosfär. Tonen slås an direkt med de förskrämda ansikten som skymtar förbi i öppningsscenerna och slås med efterryck fast med det obehag som präglar slutscenen. Galenskap är ett tacksamt ämne att använda sig av i en skräckfilm och här uppvisar var och varannan av huvudkaraktärerna emellanåt tecken på just denna åkomma. Detta, tillsammans med det av ålder märkta fotot, ger hela filmen en kuslig känsla. Således en perfekt rulle att inleda vår resa genom skräckfilmens fantastiska historia.

Som förfilm visades denna gång Luis Buñuels "Un Chien Andalou" från 1929.