När det gäller skräcklitteratur så är det ju dessutom en hel djungel att ta sig igenom, det finns så otroligt mycket där ute, men det mesta är just okända namn, fantasifulla titlar och färgglada omslag med text i relieftyck. Vad är egentligen bra och vad är skräp, man blir ju utmattad bara av att kasta en blick på utbudet i fråga. Därför är det ju tacksamt att få en hjälpande hand på traven, någon som kan bistå med lite vägledning om vad som faktiskt kan vara av intresse därute. Smaken är naturligtvis olika, men något för alla ska det väl ändå finnas. I denna del av Bokhörnan ska vi titta närmare på ett par av vår tids mer uppmärksammade författare inom skräckgenren. En del är mer mainstream medan andra nog skulle kunna ses som hyfsat obskyra, gemensamt för alla är dock att de stått för välbehövligt nytt blod. Så vare sig du gillar suggestiva spökhistorier eller sjuk splatter så lär det finna något kul här att ta sig an.

Joe Hill

Om man vill hitta en naturlig koppling mellan äldre och yngre skräckförfattare så passar det utmärkt att börja med Joseph Hillstrom King, vars riktiga namn såväl som författarpseudonym lär vara hämtat från den svenskättade syndikalisten, diktaren och sångaren Joe Hill som avrättades i Salt Lake City, USA 1915. Som alla vet heter farsgubben hans Stephen King och då är det nog ganska självklart att försöka undvika å många direkta kopplingar som möjligt, i synnerhet om man själv skriver skräck. Jämförelsen skulle vara synnerligen orättvis, det vore som att jämföra en talangfull spelare i Blåvitt med ett proffs i Barcelona. Dock ska sägas att Joe Hills produktion faktiskt känns mer intressant än vad det mesta av vad hans pappa presterat under ganska lång tid nu. Kanske det är en genrationsfråga, det är ju svårt att upprätthålla samma glöd och fräschör vad gäller intryck under en hel livstid. Framför allt gillar jag King den yngres känsla för sin popkulturella samtid och hans mörka, drastiska humor. Men vist faller äpplet inte långt från trädet, men det kanske mest beror på att Hill är så säker i sig själv att han inte känner något större behov av att fjärma sig från sin pappas karriär.  Inte för att Joe Hill är någon karbonkopia av King, tvärtom, men trots att Hill stilistiskt och tematiskt mer eller mindre står på egna ben märker man ändå av det litterära släktskapet på olika sätt. Debuten, novellsamlingen ”20th Century Ghosts” från 2005, känns som en modern parallell till Stepen Kings tidiga noveller i sitt fantasifulla uttryck och utforskande av människans inre mörker. Novellsamlingen innehåller 15 stycken berättelser där flera klassiska skräckgestalter som vampyrer, zombies, spöken med flera dyker upp. Men här samsas också skräck i klassisk tappning med absurditeter och skruvade infall och igenkänning bryts mot oväntade vändningar. Historier som den smått deliriskt drömska "Pop Art", den Kafka-pastischen "You Will Hear The Locust Sing", den mardrömslika "My Father's Mask” samt den mörkt skimrande ”Voluntary committal” är sådana som verkligen fastnar. Här hittar vi ett eko från King den äldre, kanske framför allt i skildringen av barn eller företeelser ur barns perspektiv, det är då Hill är som bäst. Novellens kortare format passar honom helt enkelt utmärkt. 20th Century Ghosts belönades också med prestigefyllda Bram Stoker Award, British Fantasy Award och International Horror Guild Award - inte illa för en debutant. Sol- och nostalgidränkta tillbakablickar a la King sr får vi också i Hills tredje bok ”Horns” 2010, liksom användandet av en karaktäristisk kristen symbolik som underlag för teologiska resonemang kring teman som skuld och skam.  En djävulsk metamorfos kombinerat med en modern samhällsskildring kryddad med suggestiva miljöer, tvetydiga personligheter och svart humor gör berättelsen minnesvärd. Hill passr även på att slänga in ett par tydliga referenser till pappa Stephen plus en liten pik åt Dean Koontz-hållet. Faktum är att Joe Hill även passar på att ge en del blinkningar åt Stephen Kings verk även i sin senaste roman ”NOS4A2” 2013. Vad sägs t ex om st bernhardshundar eller namn som Tabitha, Derry, Pennywise och Shawshank. Joe Hill och Stephen King har faktiskt hittills skrivit två noveller tillsammans, ”Throttle” 2009 och ”In the Tall Grass” 2012. Hill är helt klart riktigt bra på att hitta en fin balans mellan fantasi och verklighet utan att det tippar över för mycket åt endera hållet. Hans berättelser lyckas vara både fängslande, fascinerande och skrämmande vilket lovar gott inför framtiden.

Rekommenderade böcker

20th Century Ghosts – Novellsamling 2005
Heart-Shaped Box 2007
Horns 2010
NOS4A2 2013

Sarah Langan

Det dräller ju inte direkt av kvinnliga skräckförfattare, så därför är det ju extra kul att lyfta fram någon av dem som faktiskt lyckas göra sig ett namn i denna mansdominerade bransch. Gillar du samhällen som hemsöks av övernaturliga krafter eller mörka hus där det dyker upp diverse hemskheter kan Sarah Langan vara värd att kolla in. Hittills får man väl säga att hon fått en riktigt in strt på karriären, eller vad sägs om tre Bram Stoker Awards, en ALA Award, en New York Times Book Review editor’s pick samt en PW favourite book of the year selection, inte illa för en författare som hittills gett ut tre romaner samt ett gäng noveller. Man märker helt klart kopplingar till storheter i genren som Ray Bradbury, Shirley Jackson, Stephen King och Peter Straub, men hon blandar även friskt in allt från litterära referenser till Joyce Carol Oates till populärkulturella företeelser som Gilmore Girls, Beach Boys och Nirvana. Langans specialitet är i första hand psykologisk skräck med övernaturliga inslag och det råder ingen tvekan om att hon är väl bevandrad i samtida skräcklitteratur. Just i de vardagsnära miljöerna som sakta krackelerar för att släppa in mörkret känner man väl igen från Kings och Straubs världar. Langan lyckas dock förhålla sig tillräckligt självständig till sina förebilder för att detta inte ska störa och lyckas även hitta nya infallsvinklar i sitt skrivande. Helt klart känns hon som en vitamininjektion inom den amerikanska skräckgenren. Vid sidan av sitt författarskap har Langan även en examen i miljövetenskap och toxikologi vid New Yorks universitet, vilket tydligt märks även i hennes skönlitterära verk. Ofta spelar smittospridning och mystiska farsoter en avgörande roll i det dramaturgiska upplägget. Debutromanen “The Keeper” från 2007 är ett typexempel för Langans författarskap, här släpps mörka krafter lösa i den döende staden Bedford i Maine. I ”The Keeper” från 2006 får vi åter besöka en liten stad I Maine, denna gång handlar det om Corpus Christi där folk plötsligt drabbas en mystisk sjukdom som förändrar dem både själsligt och kroppsligt på ett sätt som aldrig tidigare skådats. Lite apokalyptisk känsla i The Stand-stil bjuds det alltså på här. Den senaste boken “Audrey’s Door” från 2009 utspelar sig däremot I ett lägenhetskomplex på Manhattan som bär på en ruggig hemlighet. Rättigheterna till denna story ä redan uppköpta och kommer att filmatiseras. Här ser vi tydligast Langans styrka som författare, förmågan att skildra trovärdiga karaktärer och beskriva autentiska miljöer. En del tycker säkert att detta karaktärsdrag kan bli något långdraget och hänvisa till liknande drag hos exempelvis Stephen King, men dessa inslag förstärker snarast historiernas slagkraft. För närvarande arbetar Sarah Langan på sin fjärde roman “Empty Houses”, dessutom finns det som sagt ett antal noveller att tillgå, tidigare publicerade i tidskrifter som ”Fantasy and Science Fiction”, ”Lightspeed”, ”Nightmare” och ”Chiaroscuro” samt i antologierna ”The Mammoth Book of Ghost Stories by Women”, ”The Year’s Best Dark Fantasy and Horror: 2011” och ”Brave New Worlds”. Så gillar du lite stämningsfull skräck med ett klassiskt 70- och 80-talsstuk så ge Sarah Langan en chans.

Rekommenderade böcker

The Keeper 2006
The Missing - (i England Virus) 2007
Audrey's Door 2009 

Adam Nevill

Den brittiske författaren Adam Nevill är väl en av de mer hypade skribenterna inom skräckgenren under senare år. Ofta har man hört hur skrämmande hans böcker är och hur de fastnar i folks minnen och mardrömmar. Helt klart kan man väl säga att han gått från klarhet till klarhet och visat att han helt klart nu kan räknas som en av de främst i genren. Nevill har varit en hängiven skräckälskare alltsedan hans pappa läste M R James spökhistorier för honom som godnattsagor. Man märker detta tydligt i hans eget författarskap, men vi hittar även influenser som spänner över allt från Maorilegender till H P Lovecraft och Doctor Who. Neville tar verkligen sina historier på allvar och vill att vi som läsare också ska göra detta. Det autentiska anslaget i uppläggen är viktigt eftersom de gör de mer surrealistisk skräckinslagen så mycket mer effektiva.  Således lägger han ner en hel del researcharbete vad gäller saker som historiska fakta om kulter, tekniska detaljer rörande filminspelning och geografiska förhållanden i skandinavisk glesbygd. Krypande skräck där otäcka stämningar prioriteras framför grafiskt blodslafs är Nevilles melodi, ofta är det fruktan för vad som möjligen kan hända snarare än vad som faktiskt händer som utgör själva skräckmomenten. Debutromanen är ett typexempel på detta, ”Banquet for the Damned” från 2008 etablerar den obehagliga stämningen genom antydningar snarare än att sätta strålkastarljuset rakt på ondskan i sig. I St Andrews, Skotlands äldsta universitetsstad, har en mörk urgammal ondska börjat hemsöka ungdomar med mardrömmar, något som leder till att de drabbade plötsligt börjar försvinna spårlöst. Än mer kusligheter blir det i uppföljaren ”Apartment 16” från 2010, här får vi följa en blivande konstnär som extraknäcker som nattvakt vilken en kväll får i uppgift att undersöka en störning i en lägenhet som stått övergiven i 50 år. Denna roman ska vara i klass med Stephen Kings ”IT” vad gäller kuslighet. Nevilles mest uppmärksammade bok är “The Ritual” från 2011 som ståtar med utmärkelsen the August Derleth Award for Best Horror Novel. Här lämnar han spöktemat för att istället ge oss en dos survival horror. Fyra gamla studiekamrater från universitetstiden beslutar sig för att dra ut i de svenska skogarna för att återknyta till sin vänskap och slippa vardagens stress. Det går sådär och efter en olyckshändelse väljer gruppen att ta en genväg genom öde skogsområden som nog borde förblivit öde. The Ritual är ju extra kul för oss svenskar att ta del av, Neville tar här effektivt tillvara den unika svenska vildmarken norr om Luleälven som kuliss och anknyter även till ett mytologiskt förkristet förflutet med hedniska riter, avgudadyrkan och vidskepelse. Suspekta kulter och uråldrig ondska hittar vi även i ”Last Days” från 2012, här satsar Neville på ett dokumentärt upplägg liknande en litterär mockumentary.  Boken följer en dokumentärfilmare får i uppdrag att göra en dokumentär om sekten Temple of the Last Days som begick kollektivt självmord 1975, men saker visar sig inte vara som de ser ut. I Nevilles värld suddas gränserna mellan verklighet och fantasi ut på ett mycket effektivt sätt, dessutom har han en väldigt bra förmåga att skapa levande alldagliga personporträtt av kött och blod man kan relatera till. Adam Neville är I sanning en författare som vet hur man skriver skräck råder det inget tvivel om, så gillar du att skrämmas av varelser som lurar i utkanten av vår verklighet och dessutom föredrar krypande skräck snarare än frosseri i äckelscener är dennes verk något att kika närmare på.

Rekommenderade böcker

Banquet For the Damned 2008
Apartment 16 2010
The Ritual 2011
Last Days 2012
House of Small Shadows 2013

Bentley Little

Nu ska vi gå in på lite tyngre grejer. Letar ni efter en inkörsport till lite mer undergroundskräck så börja med att kolla upp Bentley Little. Tycker ni att hans värld är lockande kan ni också fortsätta med författarna längre ner, annars inte. Little, en gång given epitetet “a plethora of gore and perversion” är nog en av skräcklitteraturens bäst bevarade hemligheter, Trots att han skrivit ett dussin romaner och över hundra noveller är jag säker på att de flest av er där ute aldrig hört talas om honom, än mindre läst något av hans verk. Inte så konstigt kanske då han nästan aldrig ställer upp på intervjuer, inte har någon officiell webbsida och väldigt sällan dyker upp på boksigneringar. Little publicerade sin första bok ”The Revelation” 1990, för vilken han erhöll det prestigefyllda the Bram Stoker Award för bästa debutroman. Sedan dess har han utvecklat en egen unik stil som givit honom mängder av fans över hela världen, inklusive celebriteter som Stephen King och Dean Koontz. Liksom King, vilken han ibland jämförs med, låter Little sina historier oftast utspelas i vardagliga miljöer som plötsligt utsätts för någon slags påverkan av övernaturliga krafter. Romanerna utspelas ofta i sydvästra USA, vanligtvis Arizona, och sammanfattas vanligtvis med en kort deskriptiv titel – “The Store” 1998 där en mystisk företagskedja öppnar en outlet i en mindre stad vilket snart hotar hela samhällets existens, ”The Policy” 2003 tar upp faran med dödliga livförsäkringar och ”The Association” 2001 ger oss historien om en skrupelfri bostadsrättsförening. Visst verkar dessa upplägg föga spektakulära till sin art, men Little har en förmåga att få till oväntade twistar på det hela som kan vara både effektfullt skrämmande och verkligt obehagliga till sin natur. Vill ni ha finkänsliga och subtila berättelser bör ni dock hålla er borta. Om Peter Straub är en gotisk spökfilm av klassiskt snitt är Little mer av en b-filmssplatter med en väl avvägd dos satir. Här bjuds det på blod, slem och allsköns perversioner, vilket verkligen etablerar en härlig känsla av någon slags litterär form av popcornrulle. Tänk er en blandning av ”Tales from the Crypt” och Lovecraft och ni kan ana hur Littles fantasier tar sig uttryck. Varför inte sätta tänderna i exempelvis är ”The Academy” från 2008, särskilt om du retar dig på historiska anakronismer som Lundsberg får fortsätta att leva vidare. Man kan väl beskriva det hela som en slags skräcksatir i friskolemiljö, en tacksam miljö där vi har ett samhälle i mikroformat med tydligt utkristalliserade hierarkiska strukturer och interna grupperingar. En annan roman i liknande stil är den mörkt humoristiska ”The Store” från 1998, en av Littles främsta verk. Sin starkaste period hade nog författaren i slutet av 1990- och början av 2000-talet, som med den dystopiskt färgade ”The Ignored” 1997 eller den smått surrealistiska ”The House”1999, den sistnämnda var boken Stephen King läste när han blev påkörd i en trafikolycka. Det verkar dock som Little är tillbaka på banan efter ett par svagare insatser, 2007 års lovecraftianska skräckurladdning ”The Vanishing” och den senast spökhistorien ”The Haunted” 2012 visar att han fortfarande kan prestera. Bentley Little är inte för alla förvisso, en del kan finna hans orgier i blod, slem och annat kladd allt för extremt, dock ska man komma ihåg att det allt som oftast finns en slags ironisk distans till det hela vilket gör att allt inte bara ballar ut totalt. Han balanserar hela tiden på gränsen, men lykas oftast hålla sig på rätt sida.

Rekommenderade böcker

The Revelation 1990
The Mailman 1991
Death Instinct 1992 (även utgiven under pseudonym Phillip Emmons och med titeln Evil Deeds)
The Summoning 1993
The Night School 1994 (I USA University) 1995
Dominion – 1995
The Ignored 1997
Guests 1997 (I UISA The Town) 2000
The Store 1998
The House 1999
The Walking 2000
The Assoctiation 2001
The Collection – Novellsamling 2002
The Policy 2003
The Resort 2004
The Burnning 2006
The Vanishing 2007
The Haunted 2012
Indignities of the Flesh – Novellsamling 2012

Brian Keene

Vissa gillar mer subtila skrämseleffekter, andra föredrar skräck som är mer av typen pang på rödbetan. Tillhör du den sista kategorin läsare eller för den delen uppskattar både och så är Brian Keene ett säkert kort. Är du dessutom förtjust i glupska zombier eller blodtörstiga monster i allmänhet så är du hemma här. Keene är utan tvekan en författare som satt sina spår i dagens populärkultur och har både producerat romaner, noveller, seriealbum och rena facktexter. Över 25 böcker har det blivit genom åren, mestadels inom deckar-, skräck och fantasygenrerna. Romaner som ”Urban Gothic”, “The Rising”, “The Conqueror Worms” och “Darkness on the Edge of Town” är bara ett par exempel på verk som ger läsaren mer än nog av spänning och bloddrypande scenarion. Keenes debutroman ”The Rising” från 2003 räknas ofta också, tillsammans med Robert Kirkmans “The Walking Dead”-serie och Danny Boyles film ”28 Days Later” som inspirationskälla för den populärkulturella zombievåg som hängt med under de senaste 10 åren.  Flera av Keenes romaner har även filmatiserats, om exempelvis ”Ghoul”, ”The Ties That Bind” och ”Fast Zombies Suck”. Brian Keene är en habil författare men det är inte för den språkliga njutbarheten eller det sofistikerade anslaget man läser hans verk precis. Här snackar vi snarare om en slags litterär motsvarighet till b-filmsskräckisar av allehanda slag, och det behöver ju inte vara något dåligt i sig, snarare rätt charmigt och underhållande. Keenes prosa är varken innovativ eller vacker. Men han kan berätta en historia. Det finns förvisso riktiga lågvattenmärken emellanåt, men dessa vägs mer än väl upp av hans frustande berättarglädje och morbida fantasifullhet. Alla gore-hounds lär älska denna typ av böcker, här sparas det inte på grafiska beskrivningar av lemlästade kroppar, stänkande kroppsvätskor och brutala avlivningar. Ingenting för den kräsmagade direkt. Som Brian Keenes främsta verk räknas såklart hans zombieserie “The Rising” 2003,”City of the Dead” 3005, “The Rising: Selected Scenes From the End of the World” 2008 och “The Rising: Deliverance” 2010. Här får vi precis vad vi vill ha, ett blodigt drama som utspelar sig i den helvetiska tillvaro som följt på den stora zombieapokalypsen. I romanerna är det oftast är det ett fåtal överlevare vi får följa i kampen för deras överlevnad i en värld där just inte mycket hopp finns kvar. Till råga på allt är de odöda här inte bara helt hjärndöda kadaver som hasar runt, nej de har även utvecklat en del mänskliga förmågor samt viss förmåga till samarbete vilket gör det hela än jävligare. Dessutom kan även djur förvandlas till blodtörstiga zombier, hungrande efter mänskligt kött. Zombietemat utvecklas även i ”City of the Dead” från 2005, men här har zombierna tagits i besittning av demoner vars mål är att hämnas på Gud genom att förgöra världen. Även besatta djur och växter utgör här en dödlig fara. I en närbesläktad berättelse, ”Dead Sea“ från 2007 flyr ett gäng undan en zombieepidemi som brutit ut i New York och hamnar slutligen ute på ett gammalt krigsfartyg, vilket emellertid är långt ifrån en säker plats att vistas på. Visst kan man märka av att Keene drivs mer av entusiasm än skicklighet i sina tidigare romaner, men de är ändå välskrivna och ger helt klart en intensiv läsupplevelse. Och man måste ju också ge honom cred för att inte bara planka Romero rakt av utan han lyckas faktiskt med att skapa en egen unik värld. Ett annat plus i kanten vad gäller Keenes författarskap är att han inte nöjer sig med att enbart hålla sig till sina zombier, Som väl är har han emellanåt valt att bredda sitt perspektiv något, även om innehållet i andra böcker är något liknande till sin natur. Den mest spektakulära romanen är säkert ”Urban Gothic” från 2009, en bok med extra allt om man säger så. Ett gäng tonåringar blir strandsatta i ett mindre gästvänligt kvarter i en stad och söker skydd i ett öde hus. Det skulle de inte ha gjort. Tankarna går till filmer som “The Hills have Eyes”, “The Texas Chainsaw Massacre”, “Wrong Turn” och “The People under the Stairs”. På samma våglängd befinner sig “Castaways” från 2009, en historia om deltagarna I en dokusåpa typ Robinson blir strandsatta på en isolerad ö efter en storm och där stöter på de lokala invånarna som inte är de trevligaste att ha att göra med. Visst känns Keenes historier ibland något tunna, men de fungerar, och visst är ett flertal personer bara ytligt tecknade, men ett par av huvudkaraktärerna brukar oftast utvecklas efter hand vilket gör att man ändå bryr sig om deras öden. Så gillar du hardecore-action, skjutglada zombies som går bärsärk, mystiska krafter som driver folk till vansinne gigantiska maskar eller otäcka mutanter på människojakt, ja då bör du leta upp något lämpligt ur Brian Keenes bokskörd.  

Rekommenderade böcker

The Rising 2003
Terminal 2004
City of the Dead 2005
The Conqueror Worms 2006
Ghoul 2007
Dead Sea 2007
Kill Whitey 2008
Dark Hollow 2008
Ghost Walk 2008
Darkness On the Edge of Town 2008
Castaways 2009
Urban Gothic 2009
A Gathering of Crows 2010
Entombed 2011
Jack’s Magic Beans – Novellsamling 2011

Richard Laymon

Nu är turen kommen till en av portalfigurerna inom den säregna subgenre som brukar benämnas ”splatterpunk”. Dock pratar vi inte om någon av de mer extrema representanterna utan om en författare som tämligen många vana skräckläsare kan ha glädje av.  Inom skräcklitteraturen är det inte så många författare som faktiskt både lyckas skapa imponerande verk och samtidigt lämna en bestående känsla av minnesvärt obehag i vårt medvetande. En författare som sällan misslyckas med att leverera just detta är amerikanen Richard Laymon, som tyvärr lämnade denna värld alldeles för tidigt 2001. Av någon anledning har han inte riktigt fått den status i det allmänna medvetandet han förtjänar, kanske beroende på att hans böcker uppmärksammades tämligen sent i karriären i hemlandet. Laymon var länge ett mycket större namn i England. Här har vi dock en författare med en fantastik förmåga att suga in läsaren i sina kusliga berättelser ofta kryddade med skoningslösa och grymma slut. Hans signum är att inleda sina berättelser med en riktig smäll och avsluta dem med en än större. Däremellan får vi vår beskärda del av grafiska och obehagliga skildringar av människor som utsätts för diverse otrevligheter, är du känslig för ultravåld, våldtäkter och explicita sexscener ska du kanske ändå avstå. Böckerna känns faktiskt som ganska sleaziga slashers eller urbanoia-filmer, det finns alltid en attraktiv huvudperson som ofta idkar sexuellt umgänge i duschen samt en fantastiskt ond antagonist. Den detaljerade skildringen av sjuka varelser och deras lika sjuka handlingar är kanske inte något som alla uppskattar, men finner du en njutning i att bli chockad och uppskrämd och vet med dig att du klarar av riktigt splattiga scenarion så lär du inte bli besviken. En Laymonroman erbjuder således en vild och skrämmande resa späckad med besatthet, psykotiska mördare, häxeri, vampyrer, naturkatastrofer och ondskefulla konspirationer i en utstuderat vriden tappning. Oftast är det uttråkade tonåringar i förortsmiljöer som står i centrum. Här lurar faror i varje mörkt garageoch alla mystiska främlingar som smyger omkring i skymningen är antingen en mördare eller potentiell älskare. Om detta låter intressant finns det en del att välja bland, Laymon var en produktiv författare som hann med att ge ut över 30 romaner och uppemot 70 noveller (dessutom gav han även ut ett tjugotal ungdomsböcker). Mest berömd är han kanske för ”the Beast House Chronicles”, en serie bestående av fyra romaner som är uppbyggda kring det morbida vaxmuseet The Beast House vilket visar upp lemlästade modeller av offer som sägs ha mördats i huset. Ryktet säger att människor dödats av en skräckinjagande best som fortfarande hemsöker huset och de som är dumdristiga nog att undersöka saken närmare kan få det hett om öronen om man säger så. Dessa böcker är en utmärkt inkörsport till Laymons värld, så varför inte besöka ”The Cellar” 1980, ”The Beast House” 1986, ”The Midnight Tour” 1998 och ”Friday Night in the Beast House” 2001. Andra fantasifulla historier innehåller en blodtörstig konstnär på en öde ö (”Island”), världens siste vampyr (”The Traveling Vampire Show” Bram Stoker award in 2001), häxor och spöken (”Darkness, Tell us”), mumier (”Amara”), kannibaler (”The Woods Are Dark”) och zombier (”Resurrection Dreams”). Ett smörgåsbord att förlusta sig åt. Det som drar ner Laymons verk är hans konservativa och fördomsfulla hållning mot delar av mänskligheten som inte passar in i hans vita heterosexuella medelklassvärld, men här är han tyvärr inte ensam. Här nedan finns lite gott och blandat.

Rekommenderade böcker

The Cellar 1980
Out Are The Lights 1983
Night Show 1984
Beware 1985
All Hallows eve 1985
The Beast House 1986
Flesh 1987
Resurrection Dreams 1988
Funland 1989
The Stake 1990
Island 1991
Darkness, Tell us 1991
One Rainy Night 1991
Dark Mountain 1992
Blood Games 1992
Endless Night 1993
In The Dark 1994
Body Rides 1996
After Midnight 1997
The Midnight Tour 1998
The Traveling Vampire Show 2000
Friday Night in the Beast House 2001
Amara (To Wake the Dead) 2002
The Lake 2004
The Woods Are Dark 1981 (återutgiven 2008)
 

Edward Lee

OK, vi sparar det tuffaste till sist. Ni som trott att ni läst allt och inte berörs så lätt. Hur står det till med er relation till Edward Lee då? Det är väl ungefär som att fråga vilka exploitationfilmer som står högst i kurs. Jag kan mycket väl tänka mig att en del där ute skulle skämmas för att ens läsa Lees verk, eller bli så illa berörda att de skulle förkasta honom som ett amoraliskt pervo. Och helt klart är “the bad boy of horror" inte för alla. Har man skrivit en bok som ”The Bighead” 1997 så har man ju klart visat prov på att det inte finns några gränser eller tabun. Här passeras alla gränser för vad som kan kallas anständighet eller god smak, en helsjuk blandning av våld, blod, sexuella perversioner och svart humor som har fått många att rannsaka sig själva vad det är de håller på att läsa egentligen. Om man nu överhuvudtaget lyckas t sig igenom denna orgie i oanständiga osmakligheter. Om Stephen King är filmens motsvarighet till ”The Exorcist” är Lees motsvarighet någon japansk Guinea Pig-rulle. fast med lite mer klass. Men man behöver ju inte ge sig på det värsta, Lee har också en del något mer återhållsamma grejer att bjuda på. Vad denne författare sysalar med brukar kallas splatterpunk, ett begrepp utvecklat ur begreppet cyberpunk. Splatterspunk innefattar berättelser karaktäriserade av överdrivna inslag av sex, våld, äckel och ond bråd död. Egentligen kan man se denna utveckling som en andra våg inom den moderna skräcklitteraturen, vilken ganska markant skiljer sig från den första vågen med King, Koontz och kompani som svepte in över den litterära världen under 70-talet. Vad gäller splatterspunk så lämnas ingenting åt läsarens fantasi, glöm allt vad subtila skrämseleffekter är, här handlar det mer om en råsop i solarplexus. Det finns närmast en outtalad överenskommelse mellan författare och läsare att alla hämningar nu kommer att släppas och vad som kommer att utspelas är sådant som lär uppröra i sitt extremt grafiska uttryck. Det du får ta del av kommer säkerligen att efterlämna känslor som kanske inte allt igenom är behagliga. Men det är ju i och för sig själva essensen med skräck som fenomen. Men om man uppskattar verk av andra författare i denna generation av skräcklitteratur som Richard Laymon, Brian Keene, Richard Ketchum och Bentley Little är man kanske mogen att även ta sig an Edwaed Lee hårdkokta skräck. Det är en produktiv man vi talar om här, hittills har han skrivit over 20 romaner och då räknar jag inte med alla novellsamlingar, antologier eller samarbetsproduktioner som även ståtar med hans namn. Lees stora inspirationskälla är H P Lovecraft och han har även själv skrivit ett antal berättelser som bygger på dennes Cthulhu-mytologi som en slags tribut. Ibland dessa projekt märks bl a “Trolley No. 1852”, “Pages Torn From A Travel Journal”, "The Innswich Horror" och "The Dunwich Romance.” Lees främsta verk är nog dock hans trilogi om staden Mephistopolis, helvetet i ny skrud. I “City Infernal” 2002, “Infernal Angel” 2004 och “House Infernal” 2007 får vi en något annorlunda helvetesskildring som inte har så mycket med Dantes “La Divina Comedia” eller den kristna bilden av helvetet överhuvudtaget. Visst finns här en hel del groteska våldsinslag, men Lees visioner tar detta tema till helt nya höjder. De flesta av hans historier innehåller en intressant blandning av motstridiga spänningar, himmel mot helvete, sex kontra kyskhet eller ockultism gentemot vardaglighet. Vet du med dig att du är känslig för överdrivet grafiskt våld och diverse amoraliteter bör du undvika Lee som pesten, men vill du testa på skräcklitteratur som är lite mer ”over the top” än vanligt så välkommen till denna mörka, sjuka och skruvade värld.

Rekommenderade böcker

Ghouls 1988
Coven 1991
Incubi 1991
Succubi 1992
Creekers (1994)
City Infernal 2001
Infernal Angel 2003
Messenger 2004
House Infernal 2007
Trolley No. 1852 2009 
Haunter of the Threshold 2009
The Innswich Horror 2010 

Sådär, då har ni som sucktar efter hårda paket, vare sig det gäller till jul eller bemärkelsedag, fått lite tips att förmedla vidare. Men betänk då att en del kanske kan vara lite väl hårdsmält för somliga.