Nästan så att tankarna går till det glada 80-talet och tillhåll som Draupner och Rocksyndikatet. Lukten av gammal öl och kikärtsgryta sitter mer eller mindre i väggarna, väggar som naturligtvis är svartmålade och prydda med diverse rockrelaterade planscher, tavlor i någon slags skräckromantisk anda samt här och var uppsatta politiska slogans av mer eller mindre vänsterradikal karaktär.
   Undrar var alla borgarbrackor egentligen hänger, funderar Ali där han tar sig fram mellan de som häckar vid baren med nästa ranson flasköl i händerna, alla kan väl inte glida runt på det porriga Posthotellet. Stackars alla rockande moderater, de är ju nästan i samma sits om uteliggardjuren som inte har någon stan att gå när det blir mörkt. Fast dom hyr säkert sina egna ställen där bara likasinnade är välkomna med taxeringskalendern som måttstock. Där sitter de sen och pimplar kändisviner och diggar till Stiftelsen.
  Ali är på ett särdeles gott humör, saker och ting verkade plötsligt gå hans väg. Av en ren ingivelse hade han bara för en vecka sen skickat in en intresseanmälan för ett jobb som webbredaktör för Borderlands Adventure, ett företag som sålde event-resor, och tro det eller ej, fått positiv respons. Intervjun hade gått som smort och jobbet var med nittioåtta procents säkerhet hans. Övriga projekt fick vänta, cash is king. Snart kanske det kanske jag som äter supé på Porrhotellet med parnassen, vem vet? Ali skrattar för sig själv.
  Och nu var det alltså dags att få ta del av nytt material från Crawling Chaos, spännade att höra vad Sigge och grabbarna hittat på. Han hade ju varit väldigt tystlåten när saken kommit på tal de senaste månaderna. Kul dessutom att hela Zombie Zoo-gänget skulle komma, plus ett gäng andra mer eller mindre bekant folk. Han hade varken sett Catharina, Olle, Jerker eller Krille än, men de dyker väl upp.
  Han hade i alla fall äntligen lyckats hitta tillbaka till de andra nu. Palle och Jerry stod fortfarande kvar jämte det gamla Kiss-flipperspelet i hörnet bredvid den rödmålade järndörren som ledde ut till lastområdet bakom byggnaden och fungerade som ställets nödutgång. Anders syntes dock inte till.
  ”Här!, Ali räcker över burkarna med Smålands till Palle och Jerry. Palle vrider lite misslynt på sin ölburk.  
  ”Hade dom inte någon Broocklyn Lager?”
  ”Äsch, lägg ner dom där jäkla hipsterfasonerna”, Ali tar av sig glasögonen och gnuggar sig i ögonen, dunklet i lokalen gör att han får anstränga sig extra för att ha koll på vad om sker runt omkring.
  ”Var är Anders då. Har han däckat någonstans redan?”
  ”Ute och röker tror jag, Jerry verkar ha slappnat av en del. Oftast brukar han känna sig obekväm på platser som dessa. Situationer som är svåra att ha total kontroll över är jobbiga i största allmänhet. Folk beter sig irrationellt och skulle någonting hända vet man aldrig hur illa det kan sluta.
  ”Hej Christian!”, Palle vinkar plötsligt mot en kille med vildvuxet skägg och rutig flanellskjorta som precis kommit ut från toalettutrymmet och är på väg tillbaka mot baren. ”Jag ska bara säga hej till Christian”, Palle släntrar bort mot skogshuggarsnubben.
  ”Jaha”, Jerry klunkar mer öl, ”vann du några pengar på pokern igår? För det var väl det du skulle göra?”
  Ali skrattar. ”Tja, det finns ju ingen väg tillbaks när du sitter där med död mans hand. Så...”
  ”Va?”, Jerry ser konfunderad ut. ”Är det ett uttryck?”
  ”Nej det var inget. Jovars, det gick väl skapligt, cirka 250 plus ungefär. Folk spelar ju som idioter ibland. En snubbe som är med spelar typ på allt, helt random. Bara att tacka och ta emot. Tur ska inte löna sig i längden. Jag menar, det är ju inget jävla Yatzy-parti. Om man går all in på knekt-åtta är man ju inte direkt seriös eller så har man krökat väl hårt.”
  ”Jag gissar att det var alkoholens inverkan då. Det blir ju ofta lite tokigt då.”
  ”Ja tokigt blev det allt efter ett tag”, Ali grinar brett. Tydligen var det fest i lägenheten under så runt ettiden lullade vi ner dit och ringde på. Jag trodde att någon kände folk där men så var det ju inte, jävligt pinsamt egentligen. Fast av någon anledning blev vi inbjudna, tydligen hade John läst samma kurs i kulturgeografi på universitetet som en av tjejerna där. Världen är bra liten.
  Ali tömmer de sista dropparna ur sin flaska. ”Men det sjuka är att när vi väl satt där, i grannens soffa alltså, så skulle John sträcka sig efter en vinflaska på andra sidan bordet men rasade framlänges rakt över bordsskivan så att glas och flaskor for åt alla håll. Där låg han och ropade att han inte kom upp.” Ali gapskrattar. ”Fan, det var pricken över i:et. Man kan väl säga att vi tackade för oss ganska snabbt efter det.”
  Han avbryter sig när någon klappar honom på axeln.
  ”Hej, här står ni och har det kul”. När Ali vänder sig om tar det ett tag innan han hittat namnet på personen framför honom i minnet. Han hade alltid varit dålig på namn, en ständig källa till pinsamma pauser av tystnad.
  Ehh, Veronica …. Jag kände först inte igen dig. Du har klippt dig sen sist ser jag. Herrejävlar, jag klarar ju inte av förändringar, Måla om Gamla Ullevi i grönt och jag hade fått ångest över att jag förvirrat mig till GAIS-gården.
  Veronica skrattar, ”ja man behöver ju lite omväxling ibland. I sin ny korta frisyr ser hon nästan ut som Noomi Rapace.
  ”Det här är min syster Jenny”, Veronica vänder sig mot tjejen bredvid som nu sträcker fram sin hand. Ali undrar hur hon har kommit in, Jenny verkar vara typ max sjutton.
  ”Vi har precis kommit hem från två månader i Australien så tyvärr har jag missat era senaste filmkvällar,” Veronica ser beklagande ut. ”Men ni kör väl snart igen hoppas jag.”
  Ali nickar, ”nästa månad, temat är bland häxor och transvestiter”.
  Tjejerna ser på varandra och fnissar. Veronica ser förundrat på Ali. ”Ja, det låter ju spännande, man slutar aldrig att förundras.”
  Ali ler illmarigt. ”Ja, men ett sånt tema kunde vi ju inte köra efter att vi precis avverkat Fanstyg och jävelskap i bushen, så det fick bli Magi och svartkonst istället.” Han känner sig upprymd, han märker att han saknat Veronica. Hon ser onekligen tilldragande ut i sina svarta jeans och tillika svarta åtsittande jumper.
  En svart katt korsar min väg, Ali känner på sig att kvällen bara kan bli bättre trots detta.
  ”Ja, det här är Jerry förresten, han är en jävel på sudoku, bara så ni vet.”

”Fan vilket fräckt ställe!” Michaela ser sig förundrat omkring. ”Hur kan jag ha missat detta?” Hon ger Fernando en knuff i sidan med armbågen. ”Kolla Nano, din tvillingbror är ju här också.” Catharina kastar en blick åt det håll Michaela pekar och får sin på ett skelett poserande med en elgitarr uppmonterat på väggen invid baren tvärsöver rummet. Hon ler för sig själv, ja visst fanns det vissa likheter med den bensmale Fernando och det rockande benranglet, båda skulle säkert kunna dra av en gammal standard kamouflerade bakom en lyktstolpe. 
  Fernando, en och nittio i strumplästen är onekligen en något udda uppenbarelse på en rockklubb i sin ljust rosa skjorta, svarta skinnväst och smala chinos, tillika med det långa håret i en hästsvans lika lång som en utsträckt tax.   
  Han daskar Michaela vänskapligt på axeln med ett spjuveraktigt uttryck i ansiktet. 
  ”Pero mi cerebro es más grande Señorita. Y hoy desayuné un payaso.” 
  Michaela, som just tagit en klunk ur den ölflaska hon precis inhandlat får ett skrattanfall och och frustr ut öl genom näsan.Catharina kan inte hålla sig utan brister ut ett gapskratt hon med. Fernando himlar med ögonen. 
  ”A beber y a tragar, que el mundo se va a acabar.” Han skrattar och dunkar Michaela i ryggen. ”Pass upp, vi vill ju inte förlora dig innan kvällen knappt har börjat.”
  ”Kal drunknade i alla fall i en öltunna”, Catharina kan inte låta bli att fortsätta småskratta. Plötsligt känns allt mycket lättare, ångesten från omständigheterna kring det katastrofala tentaresultatet känns inte lika betungande. Skit i det nu.
  ”Vad då öltunna?”, Fernando ger henne en frågande blick.  
  Catharina skakar skrattande på huvudet. ”Det var inget, bara något från en tråkig vits en kompis berättade en gång. Glöm det”. Men hon kan inte sluta att fnittra för sig själv. Vin står i sanning överst på listan av alla mediciner.
  ”Cato”, Michaela verkar ha hämtat sig från att nästan ha lyckats drunkna i en ölflaska och ser nu allmänt illmarig ut, ”var är de snygga rockpojkarna då?”
  Catharina ser sig omkring, det har fyllts på med ganska mycket folk i den halvmörka lokalen. Många häckar vid den lilla hörnbaren eller sitter nedsjunkna i de soffor och fåtöljer som står utspridda längs väggen bredvid. Mittemot, i andra änden av rummet, cirka hundra meter bort, höjer sig den för tillfället mörklagda men riggade scenen och alldeles bredvid står det lilla kombinerade mixer- och DJ-båset. Ett gäng snubbar i punkar-outfit hänger utanför och verkar slänga käft med DJ:n som fortsätter att köra sina gamla garagerock-och psychobillyplattor. 
  ”Stefan, var det han du kände? En riktig rock star. Honom måste du presentera mig för?” Michaela  blinkar menande.
  ”?Que pasa? Jag som trodde att det var jag om var mannen i ditt liv.” Fernando anlägger en förorättad min, men börjar skratta nästan direkt.
  Om sanningen ska fram har han ju inte så många nära vänner trots sitt öppna sinnelag. Visst lagkamraterna i BK Skottfint är justa, men det är ingen av dem han egentligen umgås med. Att börja  plugga på Handels öppnade en ny värld för honom. Michaela, Catharin, Jonas och Sladjan, det var människor han kände att han kunde ha riktigt kul tillsammans med. Att vara inflyttad till en ny stad var inte alltid så lätt socialt sett, och Göteborg var verkligen inget undantag. Att släppas in i redan befintliga vänkretsar var hart när omöjligt. 
  Catharina kan inte låta bli att än en gång förundras att folk omkring henne verkar se Sigge i en helt annan dager än vad hon själv gör. För dem är han den coole rockstjärnan, en närmast mytomspunnen person som folk beundrar på avstånd. För henne är och förblir han emellertid gamle snurrige Sigge, en schysst vän med ett gott hjärta trots att han emellanåt kan vara väl så bångstyrig. Att någon överhuvudtaget skulle kunna bli starstruck av att möta honom känns om … ja som att bli knäsvag av att träffa Bert Karlsson. Var det någon i bandet hon tyckte var attraktiv så var det väl gitarristen, Mackan var det väl han kallades. Hon hade bara träffat honom någon enstaka gång, men han verkade sympatisk. Överhuvudtaget verkade det vara ett schysst gäng, en milsvid skillnad jämfört med de diviga posörerna i Hard To Handle. 
  Men varför inte låta Michaela leva kvar i sin illusion. Catharina betraktar småleende sin kurskamrat, hon kunde ju faktiskt lika gärna själv varit en av de som skulle äntra scenen med tanke på sin utstyrsel i någon slags svart nitbesatt gothklänning, nätstrumpor och kängor, tillika stora pentagramörhängen och någon form av Ankh-kors i en silverkedja runt halsen. 
  Fernando knäpper med fingrarna. ”Kom, tjejer  vi går och kollar in lite mer av stället”, Han pekar med sin urdruckna flaska ut mot lokalen.

”Men vad nu”, Krille kikar över sin falafel på Olle som står med mobilen i handen och ser trumpen ut. Han har precis lyckats få sin mat och magen morrar krävande som en misslynt liten schnauzer. 
  ”Helena undrar när jag kommer hem”, Olle biter sig i underläppen, tröttheten som hängt över honom de senaste veckorna hotar att göra ett offensivt utfall. Helena …
  Olle, kan vi inte åka hem snart? Det är kallt här och mörkt …
  … har ringt.
  Krille får ett bekymrat uttryck i ansiktet, Olle ser verkligen inte ut att vara på hugget idag heller. Han har faktiskt sett rätt dassig ut de senaste veckorna. Visst, nytt jobb och en unge som varit krasslig, men ändå.
  Krille tar en tugga falafel, en bit gurka ramlar retfullt ner på hans svarta tröja. Han torkar frånvarande bort den samtidigt som han försöker utläsa vad Olle vill ha sagt. Tänker han gå redan? Typiskt.
  ”Jag kanske måste gå...”, Olle skruvar på sig. ”Felix har ju varit sjuk du vet. Och ...” Han tystnar, försjunker i sina egna tankar. Kanske kommer det oväntat besök i natt. Har vi Gevalia hemma …?
  ”Fan!”, Olle närmast hojtar till och ruskar på huvudet, förbannad på sig själv, eller rättare sagt förbannad på all skit just nu.
  ”Va?”, Krille som smaskar på en tugga bröd stannar upp med halvöppen mun. En bit av det kladdiga brödet glider ur gapet, ner på tröjan. Han märker det inte.   
  ”Nej jag sa att jag stannar till efter spelningen”, Olle verkar tala för sig själv. ”Jag var ju hemma förra helgen.” Jag måste sluta med dessa jäkla tvångstankar, Olle biter ihop käkarna, försöker tvinga in denna inställning i det egna medvetandet. Alltså, lägenheten kommer inte att börja brinna för att jag inte är hemma en kväll. Helena reder sig bra själv. Varför har det blivit så mycket tjafs på senare tid. Stress, det är vad det handlar om. Jag får fan ta tag i det här, med början nu? 
  ”Det är okej, du har förresten spillt på tröjan.”
  Krille tittar förundrat ner på sin mage, sopar bort brödbiten samtidigt som han söker med blicken efter cola-flaskan han ställt ifrån sig. 
  ”Jamen då så”, Krille känner sig emellertid inte övertygad om Olles föresats att ha en kul kväll. Men han skulle i göra sitt bästa för att det skulle bli så. I samma stund tanken blir till målsättning kommer blir det emellertid mental vattenplaning direkt. 
  ”Här står ni, Piff och Puff två ystra filurer på nattliga äventyr.” Krille känner igen rösten innan han hunnit vända sig om. Ja och den vandrande valrossen är tydligen också här till allas förtret, bilden framstår så klar i Krilles huvud att han inte kan låta bli att dra på munnen trots allt. 
  ”Det här är mina compadres in crime”, Jerker frustar ölstinn andedräkt i ansiktet på Krille som genast slutar småle. 
  ”Hälsa på Jojje här, jag lyckades släpa med honom från andra sidan stan, fast jag fick bjuda på Taxi och inträde. Han har det lite knapert nu, men jag tänkte han kunde fota lite. Vi kan ju kanske använda lite bilder till hemsidan eller nått. Annars är han bra på att teckna också … och snylta. Jerker asgarvar.
  Olle har för ögonblicket glömt sina egna personliga problem, nu har det plötsligt dykt upp andra myggbett att klia. Han kikar upp mot den långe skäggige drasuten i Jerkers släptåg, en snubbe med besvärad uppsyn som hämtad direkt från någon sjavigt kineshak i Mölndalsbro. 
  ”Fick ju ut lite retroaktiv lön igår så jag kände att jag kunde bjuda på det, gentil som jag är såklart”, Jerker mal på lika beskäftig som vanligt. Ikväll känns det onekligen bra, helt frisk för en jävla gångs kull, ingen öroninflammation, inget värkande knä, inte ens någon jobbig bakfylla. Det har sina fördelar att sitta hemma en fredag ibland och kolla igenom den senaste säsongen av Glamour Girls.
  ”Hur är det med er då?”, Jerkers röst brölar i Krilles skalle. ”Du verkar ha spillt något där.”
  Krille suckar och ser sig omkring för att hitta en förevändning för att gå någon annanstans. Är det inte Ali som står borta vid det gamla flipperspelet förresten, jo det är det minsann.
  ”Ali är där borta”, Krille pekar mot den lilla gruppen nere i ena hörnet. ”Man kanske ska gå och heja på honom.” 
  ”Jasså dom har släppt in honom”, Jerker kisar åt det håll Krille pekat. ”Fan att man ska ha glömt sina glasögon, det känns ju redan som man gått rakt in i dimman.”
  Den lilla gruppen banar sig väg bort mot Ali som står och pratar med ett par andra. Jerker känner igen den pinnsmale Jerry, men tjejerna har han inte sett förr vad han kan minnas. Jerry tittar upp när de närmar sig, han säger något till Ali som vänder sig om. *
  ”Goddag, vad händer här då? Jerker ger den mörka tjejen en uppskattande blick, inte illa. Henne skulle man ju inte direkt tackat nej till. 
   ”Tjenare”, Ali nickar välkomnande åt sina kollegor. ”Oj, ser jag rätt? Fuck a duck, vad har fått dig ända hit Jojje?
   Krille tycker att Ali verkar särdeles glad ikväll. Bra, då kan han få gaffla med Jerker framöver. 
  ”Heeeej”, Jojje kommer fram och ger Ali en kram. Grattis i efterskott.”
  Ali ser besvärad ut. ”Jaha, vaddå?”
  ”Du fyllde väl år precis”, Jojje grinar glatt.
  ”Ja, det var i och för sig tre veckor sen, men tack tack.” Ali vänder sig mot Veronica och Jenny. ”Ja du känner ju Zombie Zoo-gänget Veronica, den långe drasuten där är Bagargårdens egna  Alberto Korda, allas vår Jojje Hjulben. Och här har vi Veronicas syster Jenny, direkt från the land down under.
  Jerry skruvar lite på sig, funderar på vad han ska göra härnäst, då Palle och Anders dyker upp från ingenstans. Anders ser som tur är skapligt pigg ut, luften utomhus har gjort honom gott. Han pekar mot scenen där folk nu har börjat samlas.
   ”Det verkar som dom är på gång nu. Vi kanske ska ta oss ditåt.”

”Då så”, Nicke sveper de sista dropparna ur sin flaska Falcon Bayerskt och ser sig omkring. ”It´showtime boys”. Han häver sig upp från den slitna soffan någon lyckats baxa in i det lilla förrådsutrymme som tydligen fungerar som Kasernens kombinerade loge- och VIP-utrymme. 
  ”Crawling Chaos is coming at ya”, Sigge ser taggad ut där han står och fingrar på en tamburin gungande på hälarna. 
  Soundchecken hade avlöpt utan mankemang och det ligger en spänd förväntan i luften som utlovar en minnesvärd afton. De tycks känna av det allihop, Berggren som vanligtvis tar allt med ro verkar ovanligt uppspelt. 
  De har något på gång nu, alla i bandet har känt av det de senaste repen. De hade ju kortslutit hela strömförsörjningen när de repat för ett par veckor sen. Snacka om urkraft. Det nya albumet var på väg att ta form och det skulle slå världen med häpnad. So real surreal, Prism, The Lotus eater,  The Theory of Everything, det var låtar som glödde av en inneboende sprängkraft. Till och med Berggren hade gått med på att ge bandet en chans igen, han som annars var helt uppe i sin pågående karriär som framgångsrik art director på Slingshot Design. Gladast var nog Tummen som såg en chans att få en paus i det ganska enformiga jobbet som montör på Volvo.
  Nicke sträcker på sin långa gängliga kropp, det ser nästan ut som han stretchar inför ett kommande workout-pass Tummen verkar också vara fylld av överskottsenergi där han står och jonglerar med sina trumstockar tuggande på en tandpetare. 
  Det må vara ett litet kyffe de befinner sig i med dålig luft och ont om sittplatser och avställningsytor, men stämningen är ändå uppsluppen. Alla gratisöl har säkert gjort sitt till och en närmast tom flaska Fernet har ytterligare satt fart på förfesten.
  En märklig samling är de allt, syntharen Mackan, bohemen Sigge, den akademiske Berggren i sin kavaj, Mackan som närmast liknar en snubbe från ett nu-metalband och så den alldaglige Tummen, kusinen från landet. 
  ”Då går vi väl ut och ger dom vad dom tål då. Mackan, är du med?” Nicke ger sin bandkollega en frågande blick.
  Mackan är den ende i gänget som inte verkar helt med på noterna. Det är svårt att riktigt avläsa hans sinnesmätning där han sitter nedsjunken i en gammal läderfåtölj med ansiktet sedvanligt till hälften dolt under den slokhatt han tryckt ner över ormboet av mörka rastaflätor. Mackan brukar aldrig vara nervös inför en spelning, på scenen är han som fisken i vattnet, den är hans revir, ett ställe att dominera. Men ändå, något gnager i bakhuvudet, en känsla av oro han inte kan definiera. Mackan, Mr Cool himself, har plötsligt svårt att fokusera. Han skakar irriterat på huvudet.
  ”Mackan?”, Nicke vinkar åt honom. ”Upp och hoppa kompis!” 
  Berggren kastar åter ett öga på sitt Seiko-ur, Halv tolv, ja men då så. Han reser sig från fällstolen han släpat fram till det lilla bordet som nu är belamrat med ölflaskor och papptallrikar. Han knackar Mackan på hatten när han går förbi för att plocka upp sin basgitarr som står lutad mot väggen invid dörren ut till spellokalen. 
  Tummens breda rödbrusiga ansikte lyser av förväntan, han han höjer teatraliskt trumpinnarna för att symboliskt dra igång det hela, det har närmast blivit en slags ritual. 
  ”Var håller Tara hus, skulle inte hon säga till när det är dags?”, Berggren fingrar rastlöst på strängarna. ”klockan är halv nu.”
  ”Ta det lugnt”, Sigge viftar avvärjande med handen där han nu halvligger i soffan, fortfarande fingrande på sin jäkla tamburin. Blicken är något glansig och han verkar närmast frånvarande. Nicke har sett det förr, en Sigge som känns väldigt likgiltig inför vad som var på gång men som sedan formligen exploderar väl uppe på scen. 
  ”Du Sigge, ligg inte där som en annan Freddy Mercury och vänta att det ska ramla in dvärgar och servera dig koks på silverfat.” Tummen pekar på honom med en trumpinne. 
  Dörren öppnas och Tara kikar in. ”OK grabbar, är ni redo? Ljudkillen är på plats så det är bara att köra.” Hon ser frågande på dem.
  ”Klara och rediga, Nicke ger henne tummen upp. ”Nu jävlar blir det åka av.”

”Hej Catharina”, Ali vinkar till henne när hon, Fernando och Michaela tränger sig fram genom den folksamling som trängt ihop sig framför den lilla scenen. Hon vinkar tillbaka. ”Vi får snacka efter spelningen”, hojtar hon tillbaka.   Hon ser att Jerker , Olle och Krille också är där, och är inte det där Jojje? Vad gör han här?
  ”Vi går väl längre fram”, Michaela pressar sig fram likt en isbrytare. ”Kom igen nu, är man på konsert ska man se vad som händer, annars kan man ju sitta hemma.”
  Catharina och Fernando hänger på, sammanlagt finns det väl cirka 250 personer i lokalen, varav merparten nu har dragit sig mot scenen. Det börjar bli trångt och för dem som står längre bak är inte sikten den bästa i och med att scengolvet inte är upphöjt mer än en halv meter. 
  ”Perfekt”, Michaela har lyckats ta sig längst fram och hugger tag i Catharinas arm. ”Kom hit, man ser ju perfekt här.”
  Och visst gjorde man, scenen låg fortfarande försänkt i mörker, men när det hela drog igång så var sikten helt fri. Det är ju heller ingen punkspelning, tänker Catharina, så man slipper ju bli mosad. Inte lätt när man bara är tre skitar hög och det kommer ett gäng fulla kängpunkare och pogar loss annars. Galna stagedivings var väl tämligen osannolikt också med 30 centimeters höjd som avstamp. Fast man vet ju aldrig, det var ju en snubbe som stagedivade på Valand en gång tydligen, och bröt båda armar eftersom folk flyttade på sig när han kom farande så han kraschade rakt ner i golvet. Tydligen hade vederbörande sedan skrivit en arg insändare till GP och beklagat sig, hur tänker man då?  
  ”Vad är det för symbol”, Fernando pekar mot den stora backdropen i svart tyg, där konturerna av åtta pilar sammansatta i en stjärnformad figur vars centrum ormvärvs av en brinnande kärna.  
  ”Det är väl någon slags kaostecken gissar jag på, Catharina ser fundersam ut, ”Creeping Chaos du vet.” Hon låter blicken glida över scenen, den högra sidan består av en tonad spegelvägg som gör att perspektivet blir något förvanskat på ett lustigt vis. I taket hänger dessutom någon slags armatur bestående av en stor boll av sammanfogade kristaller. Något som effektivt gjorde att ljuset från scenens spotlights reflekterades i lokalen på ett intrikat sätt. 
  Lite längre bak funderade Ali på om han skulle försöka ta sig längre fram, här såg man ju fan nästan inget. Olle och Krille hade stannat kvar vid ståborden snett till höger om scenen, Jojje hade lunkat iväg för att hitta en bra plats att plåta från medan Palle, Anders och Jerry hade valt att ta en vända till baren. Jerker, Veronica och Jenny har hängt med fram och han ser frågande på dem. ”Ska vi stå kvar här eller …?”
  ”Här blir väl bra”, Jerker spanar ut över folksamlingen framför. ”När dom spelar kommer folk ändå att börja flytta sig, då kan vi gå fram en bit.”
  ”Nu händer det något”, Veronica sträcker på halsen. Rök börjar välla ut över scenen framför dem samtidigt som musiken från DJ-båset tonar ut. Samtidigt slås scenbelysningen på och en del av lokalen fylls av ett mättat rött ljus. 
  Inferno, tänker Ali, dörrarna till Mephistopolis har öppnats. En rysning löper plötsligt längs ryggraden, något som känns upphetsande och förvirrande på samma gång. 
  Människorna runt omkring är nu bara skuggfigurer vilka framstår som smått overkliga i det röda skenet från scenens strålkastarljus. 
  ”Häftigt”, Jenny låter uppspelt där hon nästan står och studsar bredvid sin syster. ”Kolla, där kommer dom ju!”
  Jerker kisar mot scenen, han ser något röra sig där framme men har svårt att urskilja vad som händer.  Man kanske skulle låna Alis glasögon, det kan ju omöjligt bli sämre. 
  Ali ser däremot hur en storväxt figur slår sig ner bakom trumsetet samtidigt som en kortare figur i någon slags hatt hänger på sig en gitarr. I samma stund väller en massiv ljudmatta ut över publiken och han ser att det redan står en nubbe bakom keyboarden. Vad var det han hette nu igen? Det mullrar och de djupa bastonerna får luften närmast att vibrera. Ali känner pulsen öka, det här kommer att bli skithäftigt.
  Ljuset slår över i silvervitt och plötsligt står han där, Sigge, med armarna utsträckta. Som om han tänkt kasta sig ut bland publiken. Ett par sekunder av stillhet bryts sen av armar i luften som applåderar, folk som tjuter och visslar. 
  En tung basgång fyller i ljudbilden och sedan de tunga gitarriffen. Trummisen höjer nävarna i luften, räknar in genom att slå ihop trumpinnarna och piskar sedan igång den givna öppningslåten A Flash Of Time.
  Ali knyter näven i luften, längre fram står Catharina med tt brett leende på läpparna och borta vid det lilla ståbordet känner Olle för första gången på flera veckor en inre glädje som får tröttheten att ge vika. 
  I denna stund faller allting på plats, det blir inte bättre än så här. Alla vet att detta blir något att minnas, att prata om den kommande veckan.  A Flash Of Time.

Rundgången får lokalen att vibrera. Prism har sällan låtit bättre och Sigge höjer armarna mot taket, som om han på något sätt dompterar själva intensiteten i ljudvågorna. Scenen sveps in i ett blodrött ljussken som bidrar till den smått transcendentala stämningen. Publiken står närmast andäktig.
  Sigge vill inte släppa dem från den mentala krok han nu lyckats fästa. I en överdrivet teatralisk gest bjuder han in Mackan att dra igång introt till låten med stort L, tonerna som ska spränga alla fördämningar.  
  Mackan tar ett steg fram, han känner energin rusa genom kroppen när han låter fingrarna dra över gitarrsträngarna vilket på ett så självklart sätt leder bandet rakt in i den fulländade extasen.
  Sigges grepp om mikrofonstativet hårdnar, han är inte längre medveten om publikens närvaro. 
  ”The world is full of shadows, our minds are filled with dust. Rationality is slipping, old truths are turned to rust ...”
  Tummen drar igång den ljudlavin som nu begraver allt och alla med sin tyngd. Han har aldrig känt sig starkare, ikväll kan han slå hål på ljudvallen. 
  Nicke kastar med huvudet samtidigt som han nästan lägger sin egen tyngd i varje fett ackord han bygger sin syntetiska ljudmatta av. I sin spretiga och slingade frisyr, röda skjorta, svarta slips och grå kostymbyxor ser han ut som någon slags övervintrad synthare på speed. 
  Den ende som till det yttre verkar oberörd är Berggren, men hans bas sänder ut toner som får golvet att närmast vibrera. Själv tänker han inte så mycket där han står med ett outgrundligt uttryck i det smala rävaktiga ansiktet, det gör han i stort sett aldrig på scen. 
  Crawling Chaos i sitt livs ögonblick är allt vad musik står för vad gäller totalupplevelse och hängivenhet, bandet är ett med publiken och tillsammans skapar de magi. 
  Sigge känner nästan att han svävar när han med sina lungors fulla kraft närmast vrålar ut låttiteln.
  ”So real …. surreal ...”. ”So real … surreal ...”
  Han suger ner syre i lungorna, det känns som om luften omkring honom är laddad av statisk elektricitet. Han darrar, skakar. Basgången skickar honom rakt upp i en himmel färgad av tusen fyrverkeripjäser, upplyst av en blinkande liten stjärna där. Blodet är som lava i hans ådror. 
  So real surreal indeed. 
  Sigge tumlar genom ett hav av ljus till en ljudkuliss av dissonans som sliter hans hjärna i bitar. Vilken jävla tripp, vilken …. 
  Mackan känner också av den elektriska laddningen, ser den rent av i ögonvrån. Det lysande ljusspåret som på något sätt kommer rusande genom sladden till höger. En effekt han inte kan ta till sig, som om någon antänt en stubin. Hans fingrar fortsätter automatiskt att driva på melodislingan, som om de var förprogrammerade, medan hans tunga vill formulera ett budskap, ett budskap av yttersta vikt. Men hur?  
  Berggren ska just till att växla tonart när han helt kommer av sig, perfektionisten Berggren kommer annars aldrig av sig, missar aldrig en ton. Han kan spela bas i sömnen, precis som Bill Wyman. Men nu slinter Berggren på strängarna, när effekter inte längre är effekter, när illusioner blir till verklighet. 
  Någon har tryckt på stopp, Sigge har stannat mitt i en rörelse. Det ryker om hans burriga hår, som om det nu vitglödande mikrofonstativet i hans hand har höjt kroppstemperaturen till 800 grader. Ja 800 grader måste det vara, du kan lita på mig. 
  Det känns som allting sker i slow motion när explotionen närmast lyfter honom från golvet samtidigt som han mer känner än märker hur något kommer farande och är ytterst nära att skära upp hans vänstra kind.
  Sen kantrar golvet under hans fötter och Berggren kastas raklång framåt. Höger handled knäcks som som en salt pinne när den kläms fast mellan basen och hans kropp vid nedslaget.

Catharina tar först inte in vad hon egentligen ser, tolkar det som en synvilla, en ljuseffekt. Musiken har närmast knockat henne i sin frenesi och när Sigge liksom stannar upp, låter rösten anta ett avgrundsvrål känner hon hur lokalen närmast skakar. 
  Och så står han där med ljus i hår, som en för tidigt anländ Lucia. Munnen vidöppen och ögonen nära att tränga ur sina hålor. Så börjar han skaka okontrollerat, som i kramp. Lukten av ozon och bränt kött slår plötsligt emot henne. Musiken kantrar i ett crescendo av gnissel.
  Creeping Chaos …
  I ögonblicket mellan det döende ljudet av bandets mäktigaste ögonblick och den totala katastrofen hinner hon irrationellt tänka att det ändå var en djävla show.
  Med smällen som följer exploderar scenens spegelvägg när den stora kristallbollen kommer farande uppifrån sitt fäste i taket och kraschar in i den likt en rivningskula och världen vänds plötsligt upp och ner.

Ali ser aldrig riktigt vad som händer. Han hör hur ljudet plötsligt går överstyr, ser Sigge i någon slags manisk dans. Han vänder sig mot Jerker, tänker peka på scenshowen i ren fascination. Sen sugs plötsligt luften ur lungorna och han kastas framåt rakt in i en hög av fäktande kroppar.

 ”Det här är jävligt bra.” Olle försöker överrösta ljudet från scenen. Hör hur ljudet liksom bara växer.” Krille nickar, han ser närmast överväldigad ut. ”Är det en ny låt detta?”
  Olle skakar på huvudet. ”Ingen aning, har i alla fall inte hört den förr.”  
  Han lyfter sin flaska för att ta en klunk men rörelsen stannar av halvvägs när en ljusblixt kommer farande någonstans från strömuttagen bakom musikerna och drar rakt in i mickstativet. Samtidigt äter sig en ljuslåga upp från golvet genom den stora backdropen. Olle märker inte hur flaskan glider ur handen och slår i golvet, det ljudet är ingenting mot den exploderande spegelväggen som sänder ut en skur av långa silverblanka glasspetsar.

Mackan skakar på huvudet, runt omkring honom har verkligheten upplösts i fragmentariska intryck, rök, skrik smärta. Blodet rinner ner längs hakan, det känns som näsan har fått sig en rejäl törn när han åkte i golvet. Han rullar runt och världen börjar snurra. Upp, han måste upp. Mackan kommer mödosamt upp på knäna men kastar sig raklång ner igen när något bakom honom ramlar ner med ett brak. Bakdropen, nu helt övertänd lägger sig över delar av scenen som en lysande svepning. 
  Han häver sig upp igen, kryper mot scenkanten, i ögonvrån ser han en rörelse någon som försöker sätta sig upp. Berggren, Mackan ser hur basistens likbleka ansikte ser alldeles tomt ut.
  Han biter ihop tänderna och kommer på fötter, benen skakar och vill knappt lyda.
  ”Berggren”, hans röst låter skrovlig, munnen är alldeles torr. Han hostar.
  Bandkollegan sitter kvar, verkar inte vara psykiskt närvarande.
  Mackan hugger tag i hans arm och Berggren skriker. Mackan tittar ner och ser att den na handen är böjd i en onaturlig vinkel.
  Fan, han har inte tid och by sig om det nu. Mackan tar ett nytt tag om Berggrens xel och sliter i honom.
  ”Gustav för helvete, nu reser du dig upp! Fattar du! Upp för fan!”
  Han hostar igen, röken har börjat fylla lokalen med ett grått dis, hur länge klarar man sig i en rökfylld lokal? 
  Mackan har för sig att man ska försöka röra sig så nära golvet som möjligt vid brandrök men det skiter han i nu. Med ett fast grepp om Berggrens överarm släpar han sig vidare ner från scenen och ut i det kaos som råder nedanför.

Catharina hostar och försöker förtvivlat få ordning på tankarna. Vad händer …?
  Hon kämpar sig upp på knä, någon trampar hårt på hennes vänstra hand och hon flämtar till av smärta. Runt omkring skriker folk och det låter som det råder ett vilt tumult någonstans i närheten.
  ”Michaela! Fernando!”Hon hostar och ögonen tåras. Någon snubblar nästan över henne men lyckas hålla balansen och tränger sig vidare. 
  Hon blinkar, försöker få en överblick av situationen. Lokalen ligger i halvmörker, det mesta av ljuset har slocknat.
  Michaela, där är hon ju. Catharina drar in ett plågsamt andetag, hostar igen. Hon närmast kryper bort mot Michaela som verkar h fått sig en rejäl smäll där hon ligger hopsjunken på golvet.
  ”Michaela”, hostan river i hennes lungor. Catharina får tag i kamratens axel, kämpar för att vända på ¨henne, få upp henne i sittande ställning.
  Michaela stirrar på henne med ett gråblått öga, närmast förundrat. Eller snarare hon verkar inte stirra på något särskilt mål, blicken från ögat verkar snarast glasartad, det andra ögat ... Det andra ögat finns inte längre, där det suttit har en lång silverblank glasbit kilat sig in. En rännil av blod har letat sig ner längs den vita kinden.
  Living dead dolls. 
  Catharina blundar, försöker rensa skallen. Inga konstiga syner nu, snälla...
  Hon öppnar ögonen igen, Michaela ligger stilla på golvet framför henne, som om hon bara beslutat sig för att ta en tupplur. Catharina  tar tag i hennes axel, skakar henne, skriker hennes namn.
  Någon griper tag i hennes arm, hon försöker vrida sig loss men greppet hårdnar, Hon kommer att dras med blåmärken på överarmen den kommande veckan.
  ”Vamos! Kom”, Frenandos härjade ansikte dyker upp framför henne, hans ögon rinner och håret hänger i testar.
  ”Michaela … ”, Catharina kan knappt få fram ordet. 
  ”Fernando ser ut att svälja, som om han försöker samla sig. Så skakar han nästan omärkbart på huvudet. ”Kom nu.”