Navelskåderi med Arif – En skräckfilmsodyssé - Del 7

Ahhh, ja – då var vi här. Framme vid åttiotalet, då Reagan löste tvisterna och Europe låg på listorna ni vet. För många är detta skräckfilmens gyllene årtionde, kanske lite utifrån ett nostalgiskt skimmer.

Video Nasties Men visst, detta är ett årtionde som också ligger mig varmt om hjärtat. Det var i början av 80-talet jag hyrde mina första skräckfilmer, man gick ner till den lokala videouthyraren och betalade för en moviebox och någon av de lockande VHS-kassetterna med sina grälla och spektakulära omslag. Filmutbudet då kan ju visserligen inte alls jämföras med det av idag och det är inte heller så konstigt att det just fanns en hel del skräck att tillgå, När videon gjorde sitt intåg i de svenska hemmen i slutet av 70- och början av 80-talet blev nämligen de stora filmbolagen rädda att denna nya maskin skulle konkurrera ut biograferna. Därför släppte bolagen sina stora filmer på video, utbudet bestod därför av diverse b-filmer inom skräck, western och krigsfilmsgenrerna. Denna rädsla visade sig efterhand betydligt överdriven men en följdverkning var däremot att myndigheterna fick mindre koll på vem som såg vad. Detta var ju en tid när filmcensurens saxar gick varma och mer än en film totalförbjöds att visas. När moraltanterna fick upp ögonen för det utbud som nu började växa fram i videobutikerna tog det därför hus i helsike. Hur kunde detta hemska videovåld tillåtas, det ropades på förbud och kännbara straff mot de som bröt mot detta. Moralpaniken tog sig helt absurda uttryck. År 1980 sände tv-programmet Studio S i Sveriges Television t ex ett inslag som varnade för det nya extrema videovåldet. Föräldrar, politiker, tittare och journalister var väldigt upprörda över hur den nya VHS-spelaren plötsligt möjliggjorde att dåtidens barn och ungdomar kunde ta del av sådana hemskheter. Tjugo år senare visade det sig emellertid att de barn som blivit intervjuade i tv-programmet hade blivit instruerade att svara på frågorna på vissa sätt, dessa manipulerade svar skulle nämligen bekräfta tesen om att videovåld var det värsta ett barn kunde se (programmet finns att beskåda på YouTube). Detta skrattretande skeende har jag redan skrivit om en gammal krönika, så jag ska inte fördjupa mig så mycket mer i detta. Men så här i efterhand kan man i vart fall ställa sig frågan vad som egentligen låg till grund för 80-talets moralpanik? Troligtvis var det väl bara ännu ett exempel på det återkommande fenomen där en äldre generation förfasar sig över någon ny företeelse de inte förstår. Rock´n Roll, punk, rollspel etc, ja ni vet ju hur det är. Statens medieråd producerade flera rapporter om det så kallade videovåldet varav en del var skrivna av ungdomsterapeuter och psykoanalytiker. Dessa visade naturligtvis på det faktum att det inte fanns något direkt samband mellan våldet på gatorna och våldet som visades på film. Idag tröskar vi igenom detta igen, fast med våldsamma TV- och dataspel som måltavla. Same shit,different day.

OK, för att börja med en uppriktig sanning, vi kan väl lika bra slå fast med en gång att 80-talets skräckfilm överlag var dummare än vad tidigare decenniers motsvarigheter hade varit. Om man skrapar lite på ytan märker man snart att nostalgins skimmer lätt döljer sanningen om hur grund skräckfilmsfåran i mångt och mycket var, och i synnerhet blev. I början av 80-talet var slasherfilmen kung, detta faktum medförde att filmstudiorna nu knappast producerade något annat. Följden blev att filmskapare satsade på snabbproducerade uppföljare eller kopior av framgångsrika slasherkoncept snarare än att skapa nya spännande produktioner. I slutändan innebar detta inte bara att slashern självdog, utan hela skräckgenren höll på att tyna bort. Man kan ju fråga sig hur det blev så här. Det var ju inte så att 70-talets kreativa och innovativa filmskapare plötsligt bara tystnade, men det fick det helt klart kämpigare under 80-talet. Varför då, tja antagligen för att skräckfilmspubliken helt enkelt förändrades. Ett typexempel på detta är att 1985 föredrog biobesökarna Dan O´Bannons våldsamma men komiska The Final Chapter zombieparodi ”The Return of the Living Dead” framför George A. Romeros seriösa och tankeväckande ”Day of the Dead”, tredje delen i hans långlivade zombieserie. Jag kan ju själv känna igen mig i detta, att vi då befann oss i en tid där enklare skräck gick hem bäst hos publiken och där yta ofta prioriterades mer än innehåll. Att det förhöll sig så vittnar ju t ex framgången för årtiondets första skräckfilmshit om, Sean S. Cunninghams ”Friday the 13th” från 1980. Jag lägger ingen värdering i detta, jag gillar ju själv allehanda slashers och splatterkomedier, men visst känns mycket av exempelvis 70-talets skräckfilmsproduktion rent objektivt något tyngre. Cunningham hade varit igång redan under tidigt 70-tal, då han producerat Wes Cravens ”Last House on the Left” 1972, och Craven återgäldade detta genom att hjälpa till med klippningen av Friday 13th. Det är faktiskt Craven som stod för den omtalade scenen i slutet, vilken hjälpte till att ge filmen dess rykte. Friday 13th utgjorde det egentliga startskottet för den slashervåg som är ett av de mest utmärkande inslagen i 80-talets skräckfilmsproduktion och gav oss också en av de mest ikoniska skräckgestalterna med Jason Voorhees (även om han inte fick sin klassiska mask förrän i Steve Miners "Friday the 13th Part III"). Hela nio uppföljare har det blivit hittills, plus en crossover-film, en remake samt en TV serie som gick mellan åren 1987–1990 men som inte har något med filmerna att göra. Friday the 13th var emellertid knappast den första i sitt slag. Mario Bavas ”Bay of Blood” från 1971 är den film som utformade själva modellen för slashern med en mystisk mördare som har ihjäl folk på de mest spektakulära sätt. Bob Clark tillförde sedan elementet med obetänksamma ungdomar som slaktas i sin "Black Christmas" från 1974 varefter genren fick sin slutgiltiga form i och med John Carpenters ”Halloween” från 1978, där den maskerade Michael Myers blev den första stora slasherikonen. Med slasherfilmen följde även en allt blodigare trend, regissörer och effektskapare började nu försöka övertrumfa varandra i att fylla sina i grunden tämligen grovt tillyxade berättelser med allt mer utstuderat grafiska våldsscener. Den amerikanske skräckfilmsskribenten Charlie Richard "Chas" Balun, känd bl a från tidskrifterna Fangoria and Gorezone, kom också passande nog att i sina fackböcker om skräckfilmens utveckling benämna perioden 1978-1984 som The Golden Age of Gore. Denna nya trend öppnade inte bara dörrarna för regissörer som såg en möjlighet att göra sig en snabb hacka, även skickliga specialeffektsmakare kunde nå stjärnstatus i vissa kretsar, som exempelvis Tom Savini. Han hade varit med redan under inspelningarna av "Dawn of the Dead" och fixat en del slafsiga detaljer bland levande och odöda i Monroeville Mall, men det var ankomsten till Crystal Lake som skulle göra Savinis namn till ett av de mest ryktbara inom skräckfilmsbranschen. Detta var ett tidens tecken, intresset bland skräckälskare kom nämligen nu tydligen allt mer att förskjutas från fokus på manus och regi till just de nya spektakulära effekterna. Till en början var de blodindränkta slasherfilmerna helt klart ett intressant nytillskott till skräckfilmsvärlden. Ett par klassiker dök upp redan 1981. Jeff Liebermans ”Just Before Dawn”, Joseph Zitos ”The Prowler” och Tony Maylams ”The Burning” räknas t ex av många som några av årtiondets främsta skräckfilmer. Dessa filmer är i alla fall några av mina favoriter som man bör ha sett som skräckfilmsdiggare. Att potentiella psykopater som undertecknad tittade på dessa hemskheter var faktiskt något som inte bara upprörde etablissemanget i Sverige, 1984 tog den amerikanska censurmyndigheten MPAA ett krafttag för att motverka spridningen av denna typ av filmer genom att tvinga bolagen bakom flera av dessa att använda åldersmärkningen Rated X (17-årsgräns). Rated X-märkta filmer förknippades vid denna tid oftast med porr, vilket gjorde att flera biografer vägrade visa dem. Filmbolagen hade då inget annat val än att göra en hel del klipp för att få ner åldersmärkningen till Rated R (ungdomar under 17 får bara se filmen i vuxet sällskap). Friday the 13th-filmerna är typexempel på detta, i flera fall lär vi här aldrig få se de tänkta ursprungsversionerna. En kul grej är att på 90-talet fick TV 4 tydligen fnatt och visade faktiskt ett par Friday 13th-filmer. GP:s TV-recensenter förfasade sig naturligtvis över att man kunde visa så pass usla saker i TV. Idag har förresten MPAA ersatt den illa ansedda X-ratingen med klassificeringen Rated NC-17, innebörden är dock densamma. I sin jakt på pengar ser biograferna idag att så många skräckfilmer som möjligt till och med ska ha Rated PG-13-stämpel, då kan det visserligen förekomma scener som vissa kan anse olämpliga för barn under 13, men dessa blir i alla fall insläppta. Alla som sett PG-13-skräckisar vet dock hur tämligen menlösa de oftast är för en mer vuxen publik. Men det var inte bara yttre faktorer som fick skräckgenren att sakta förblöda ju längre 80-talet led, när det mesta av fokuset låg på specialeffekter och make-up blev manusen och regin allt mer slentrianmässig.

Det var också under 80-talet som skräckgenren såg en pånyttfödelse av en fan-kultur som inte skådats sen hypen kring de gamla klastiska filmmonstren i början av 60-talet. Nu kunde alla intresserade plötsligt hitta en mängd nyutkomna fackböcker i ämnet och filmer recenserades och diskuterades i specialtidskrifter som "Cinefantastique", "Fangoria" och "Starburst" eller i hemmagjorda fanzines som "Sleazoid Express", "Gore Gazette", "Shock Xpress" eller "Samhain". Skräckfilmsfantaster kunde nu även besöka nischade filmfestivaler som "Shock Around the Clock", "Dead By Dawn" och "Black Sunday". I Göteborg hade ju Micke från Sator en skräckfilmklubb i Haga och sedermera på Tredje Långgatan har jag för mig Att denna undergroundkultur växte fram är inte så konstigt, moralpaniken hade som sagt fått censurens saxar att gå varma och kampen drevs framför allt mot de filmer som gick under begreppet ”video nasties”. Men videobandspelaren hade gett folk helt nya möjligheter att konsumera film och nu jagades det efter originalversioner av filmer som ”The Driller Killer” 1979, ”Cannibal Ferox” 1980 eller ”The Evil Dead” 1981. Det var inte alltid så lätt att hitta de mer ökända rullarna, på den här tiden kunde man nämligen åka i fängelse om man ägde eller sålde vissa filmer och det hände att polisen beslagtog hela videosamlingar. Själv satt man ju och såg på sunkiga piratkopierade VHS-kopior av filmer som The Texas Chain Saw Massacre och Cannibal Ferox som man fått låna av någon polares polare. Det kändes förbjudet och spännande på ett sätt som nog kan vara svårt att förstå idag. Men kom ihåg att skräckgenren genom åren utsatts för återkommande angrepp som syftade till att få bort denna kulturyttring från marknaden. På 50-talet var det serietidningsskräcken i USA som beskylldes för våldet i samhället och därför mer eller mindre försvann från butikerna, samma tendenser såg vi i Sverige under 70-talet. Skräckfilmen överlevde kritiken men kom länge att i stor utsträckning att bli allt mer lättviktig och utslätad under 50- och 60-talet. Men så dök videobandspelaren som sagt upp och ställde saker och ting på huvudet. Lyckan var när man fick tag på ett par fräcka filmer man kunde kopiera. Idag när allting bara är ett klick ifrån det mesta låter detta nog helt obegripligt. Men glädjen och upphetsningen över att komma över en eftertraktad film då går nog inte att uppbåda på samma sätt idag. Men nu låter jag så där nostalgiskt mosig.

Friday the 13th fick som sagt ett enormt genomslag och övertrumfade sin föregångare Halloween vad gäller alla aspekter av publiktillströmning och intäkter. Och vi vet ju alla vad en sådan framgång leder till, alla vill hänga på det nya framgångskonceptet. Plötsligt svämmade biorepertoarerna över av produktioner innehållande psykopater som mördade ungdomar på löpande band. Långt över hundra slasherorienterade filmer såg dagens ljus under 80-talet, de flesta som sagt väldigt likartade och stöpta i samma form med givna ingredienser. Mycket av utbudet var snabbproducerade spekulationer och det är inte alltid så lätt att hitta guldkornen i den flodvåg av filmer som översköljde biografer och videomarknad. Bara under Maniac 1980 kunde vi ta del av en allsköns blandning bl a bestående av ”Bloody Birthday”, ”The Boogey Man”, ”Don´t Answer the Phone”, ”Don´t Go in the House”, ”Dressed to kill”, ”Fade to Black”, ”Happy Birthday to Me”, ”He Knows You´re Alone”, ”Home Sweet Home”, ”Just Before Dawn”, ”Madman”, ”Maniac”, ”Motel Hell”, ”Night School” (”Terror Eyes”), ”New Year`s Eve”, ”Phobia”, ”Prom Night”, ”The Silent Scream”och ”You Better Watch Out” (”Christmas Evil”). Ni som sett er beskärda del av denna typ av film vet ju att variationerna i stort sett bestod i ett par formaliserade scenarion där slaktlandet tog plats. Psykopaten som går loss i någon form av collegemiljö bland alla kåta tonåringar utgör väl det mest klassiska upplägget, men vi har ju förstås också psykopaten i skogen (en utveckling av 70-talets urbanioafilm), psykopaten som slår till vid vissa högtider (Jul, Valentine´s Day), psykopaten som göms i gamla byggnader, psykopaten med övernaturlig bakgrund (Freddy, Chucky), den gialloinspirerade psykopaten etc. Flera av dessa filmer fick dessutom en lång serie av uppföljare som naturligtvis snabbt blev allt sämre. Originaliteten som en gång funnits försvann således snart och istället försökte filmskaparna ersätta bristen på nytänkande med gimmicks som spektakulära mordvapen eller 3-D-effekter. Ni kan ju fråga er själva, hur många bra slashers har ni sett sen 85? Alltså riktigt bra grejer.

Medan de större filmstudiorna gjorde sitt bästa för att pressa fram ännu en vinstgivande slasher av tveksam kvalité försökte de mer oberoende filmskaparna att få ut sina mer alternativa och innovativa produktioner. Det var dock inte lätt och flera av dessa fick emellanåt köra på något säkert kort med exempelvis en Stephen King-filmatisering eller andra storbolagsproduktioner. Men bland all massproducerad skräck lyckades ändå filmer som John Carpenters ”The Fog” 1978, Larry Cohens ”Q: Poltergeist The Winged Serpent” 1982 och David Cronenbergs ”Videodrome” 1983 få ett visst genomslag. Men i det stora hela var detta närmast undantag, Det verkar som det var enkelspårig skräck som folk ville ha och flera av 70-talets stora skräckfilmregissörer fick se sina karriärer gå på sparlåga. Tobe Hooper, som en gång gett oss The Texsas Chain Saw Massacre, försökte hänga på slashertrenden med sin ”The Funhouse” från 1981 vilket inte föll så väl ut. Räddningen för hans karriär verkade ”Poltergeist” från 1982 bli, en film som fick stor publik framgång. Men denna produktion kom mer att förknippas med producenten Steven Spielbergs namn än med Hoopers. Istället fick det bli återanvändningen av en klassisk titel som skulle göra Tobe Hooper till ett namn igen, men den svart komiska "The Texas Chain Saw Massacre 2" 1986 möttes med svala reaktioner och när även ett par relativt påkostade sci fi-rullar som "Lifeforce" 1985 och "Invaders from Mars” 1986 också floppade var han mer eller mindre ute och har sen dess fått ägna sig åt TV. John Carpenter lyckades undgå Hoopers öde men fick det ändå tufft- Efter oenighet med ett par studiobolagsbossar pga missnöje med de kommersiella resultaten för den enastående remaken "The Thing" 1982 fick han hålla till godo med mindre produktioner. Detta var emellertid inte helt fel eftersom han gav oss ett par fina filmer som "Prince of Darkness" 1987, ”They Live” 1988 och framför allt "In the Mouth of Madness" 1994. Men sen tog det stopp och idag verkar tyvärr Carpenter vara helt slut som regissör. David Cronenberg hade inlett 80-talet starkt med filmer som ”Scanners” 1981 och den tidigare nämnda Videodrome. Något mer mainstream blev det sedan med Stephen king-adptionen ”The Dead Zone” 1983 innan han slog till med sin slemmiga remake av ”The Fly” 1986. Därefter lämnade Cronenberg mer eller mindre skräckgenrn, även om den obehagliga dramathrillern ”Dead Ringers” 1988 har kopplingar dit. Det har efter detta mest blivit filmatiseringar av lite annorlunda romaner för Cronenberg snarare än filmproduktioner baserade på egna manus. Men gangsterfilmerna ”A History of The Shining Violence” 2005 och ”Eastern Promises” 2007 visar ju på att detta fortfarande är en mycket duglig regissör. Lite lustigt är det också att en av de bästa skräckfilmer som gjorts vid denna tid faktiskt skapades av en rutinerad regissör som bara kort gästspelade i skräckgenren, jag tänker naturligtvis på Stanley Kubrick och hans filmatisering av Stephen Kings ”The Shining” från 1980. Men en fluga får ofta inte ett helt kadaver för sig själv som det ju heter. Om man inte kunde nå den stora publiken via biograferna kunde man ju annars alltid satsa på lågbudgetproduktioner som gick direkt till video. Larry Cohen var en av de första regissörer som insåg möjligheterna med detta och kom att bli en av de mest produktiva skräckfilmmakarna under 80-talet. Cohens filmer är långt ifrån några mästerverk, men här och var kan man hitta lite intressanta grejer. ”Special Effects” 1984, ”The Stuff” 1985, "A Return to Salem's Lot" 1987 och "Wicked Stepmother" 1989 är kanske några filmer ni slötittat på någon gång. Ja, det var tydligen svårt att försvara sin position som skräckmästare på 80-talet, inte ens Romero lyckades något vidare utan gav oss bara ”Creepshow” 1982 och ”Monkey Shines" 1988 förutom Day of the Dead då.

En 70-talsregissör som däremot skulle klara sig bra under 80-talet var Wes Craven. Visserligen inledde han årtiondet tämligen skakigt med den ockulta slashern "Deadly Blessing" från 1981 och serietidningsadaptionen ”Swamp Thing” 1982. och den halvt desperata produktionen ”The Hills Have Eyes Part 2” 1984, men trots att hans karriär varit tämligen ojämn så var det Craven som faktiskt lyckades tillföra skräckgenren nytt blod vid två tillfällen då den kändes tämligen andefattig. 1984 fick vi för första gången stifta bekantskap med den mordiske pizzagubben Freddy Kreuger i den första delen av ”A Nightmare on Elm Street” och 12 år senare,1996, blev ”Scream” med sin Ghostface-figur lite av räddaren för en genre på fallrepet. Freddy Kreuger kom snabbt att uppnå samma ikonstatus som Jason och naturligtvis fick vi även här ett gäng uppföljare, närmare bestämt hela sex stycken. Dessutom har vi crosovern med Friday 13th, remaken från 2010 och TV-serien ”Freddy's Nightmares: A Nightmare on Elm Street: The Series” 1988-90. Vad som gjorde Cravens A Nightmare on Elm Street så speciell var hans sätt att ta sig an den uttjatade slashergenren på ett kreativt sätt. Det var inte bara det att mördaren hemsökte sina offer i deras drömmar, de hemsökta ungdomarna framställdes inte heller bara som blåsta idioter utan visar sig vara smarta individer som tidigt fattar att något skumt är i görningen. Här är det föräldrarna och andra auktoritetsfigurer som är försupna, inskränkta, arroganta och farliga, det är ju också deras handlingar som ungdomarna nu får stå till svars för. Robert Englund, som väl för den stora massan mest var känd som den snälle rymdödlan Willy från TV-serien ”V”, kom att evigt förknippas med Freddy-rollen och har sen dess fått harva i diverse mer eller mindre bra skräckisar av b-filmskaraktär. Freddy Kreuger blev visserligen allt efterhand mer och mer blev en parodi på sig själv men han har ändå lyckats hålla ställningarna som en av de mest populära skräckfigurerna i vår tid. Dessutom kom Freddys popularitet att skapa ett populärkulturellt intresse för fler av de samtida skräckfigurerna vilket har givit oss en modern motsvarighet till de klassiska Universalmonstren – Freddy, Jason, Michael, Leatherface, Pinhead och Chucky är ju alla idag välkända populärkulturella gestalter även utanför skräckkretsar.

An American Werewolf in London Apropå de gamla filmmonstren från förr, så hängde ett par av dem faktiskt kvar tack vare att en rad tillfälligheter gjorde att några entusiastiska filmskapare och ett par händiga effektmakare råkade komma i kontakt med varandra under det tidiga 80-talet. Regissörer som Joe Dante (”The Howling” 1981), John Landis (”An American Werewolf in London” 1981), Neil Jordan (”The Company of Wolves” 1864), Tom Holland (”Fright Night” 1986) och Fred Dekker (”The Monster Squad” 1987) slog sig ihop med effektspecialister som Rob Bottin, Rick Baker, Christopher Tucker, Steve Johnson, och Stan Winston. Ny teknik kunde nu användas för att framställa allt mer spektakulära specialeffekter, vilket bl a gjorde det mer lockande att åter låta gamla hamnskiftande figurer som varulvar, kattmänniskor, aliens och andra muterade uppenbarelser hemsöka biograferna. De bästa av dessa filmer var långt ifrån bara effektspektakel, Dante förnyade t ex den trötta varulvsgenren genom sitt nya grepp att skildra dessa monster utifrån nya psykologiska aspekter i The Howling. Även förvandlingsscenerna, som tidigare sett taffliga ut och bromsat upp handlingen i denna typ av filmer, kunde nu framställas på ett fascinerande och skrämmande vis. Alla som sett den fantastiska An Americn Werewolf in London håller säkert med om att de stop motion-effekter som används här är långt mer effektiva än exempelvis de skrattretande CGI-varulvarna i Joe Johnstons remake av "The Wolfman" från 2010. Joe Dante gick vidare till att regissera den barnvänliga och satiriska monsterkomedin ”Gremlins” 1984 med sina gosiga mogwais, vilka man ju får handskas försiktigt med om det inte ska ta hus i helsike. Gremlins hade premiär vid jultid och kunde med fördel kombineras med den samtida spökkomedin ”Ghostbusters” i regi av Ivan Reitman, en film där bl a Bill Murray och Dan Aykroyd med gott humör går loss på allehanda övernaturliga väsen. Även vampyrgenren uppdaterades, ofta med Ann Rices föreställningar av dessa odöda som inspirationskälla. Vampyrismen kom således ofta att skildras mer som en livsstil än en förbannelse där den samtida populärkulturen fick fungera som effektiv kuliss. Near Dark Tony Scotts dystra ”The Hunger” från 1983 har t ex en tydlig känsla av det tidiga 80-talets new romantic-trend och ståtar dessutom passande nog med David Bowie i rollistan medan Grace Jones dyker upp som blodsugande strippa i Richard Wenks ”Vamp” 1986. Samma år kunde vi även se Corey Haim och Corey Feldman bekämpa ett gäng partysugna vampyrer med Kiefer Sutherland i spetsen i Joel Schumachers ”The Lost Boys”och året efter hade Kathryn Bigelows utmärkta ”Near Dark” premiär, för övrigt en av de filmer vi visade på ToB:s första filmkväll. Near Dark blev faktiskt totalförbjuden av den svenska filmcesnsuren av någon anledning. Vem hade då kunnat ana att Bigelow 2012 skulle regissera en film som ”Zero Dark Thirty”, vilken nominerades till fem Oscars och fyra Golden Globe-utmärkelser (filmen kom att ta hem ett pris på vardera gala).

Samtidigt som en del av skräckgenren alltså präglades av trötta och spekulativa upprepningar flödade kreativiteten å andra sidan på andra håll. Många av dåtidens unga nyskapande regissörer hade börjat med små indipendentproduktioner men snart tagit raka spåret till Hollywood där deras karriärer skulle ta fart. Sam Raimi (”The Evil Dead” 1981), Stuart Gordon (”Re-Animator” 1985) och Clive Barker (”Hellraiser” 1987) är typiska exempel på filmskapare som lyckades kombinera svart humor med för den tiden chockerande grafiskt våld på ett framgångsrikt sätt, vilket placerade dem i samma fack som de samtida ökända europeiska skräckregissörerna. Inte konstigt att dessa filmskapare väckte protester, deras filmer innehåll ju bl a våldsskildringar med sexuella undertoner (den närmast våldtäktsliknande trädscenen i The Evil Dead t ex) blandat med makabra uppenbarelser (som cenobiterna i Hellraiser). Idag är emellertid Sam Raimis Evil Dead-trilogi och Clive Barkers Hellraiser och ”Hellbound: Hellraiser II” givna skräckfilmsklassiker och de själva respekterade kulturpersonligheter. Bruce Campbell blev den ökände b-filmskådisen han är tack vare sin gestaltning av Ash och Doug Bradley gav oss en oförglömlig bild av Pinhead. Tyvärr hade filmer av detta slag en begränsad publik utanför utanför festivaler och hyrvideomarknad. biograferna valde att i första ha nd satsa på publiktillvända PG 13-filmer som ”Witchboard” 1985, ”House” och ”The Gate” 1988 samt ”Child´s Play” 1988. Inget ont om Child´s Play dock, Chucky är en riktigt härlig skräckfigur som skrämde slag på syrran på den tiden, he he. De två första filmerna i serien är klart underhållande, ja även ”Bride of Chucky” från från 1998 såklart där Jennifer Tilly ansluter som den något instabila Tiffany. Så sent som 2013 plockade skaparen Don Mancini åter upp den onda lilla dockan i ”Curse of Chucky”. I Europa hade splattertrenden pågått ett tag, men regissörerna här var långt ifrån lika mainstream som deras amerikanska kollegor. Den kanske mest representative regissören för alternativ skräck på vår sida Atlanten var nog italienaren Lucio Fulci. Redan under 60-talet hade Fulci varit igång och levererat ett gäng komedier som nog inte många har sett, men på 70-talet slog han sig på skräck med ett par gialli-filmer som ”A Lizard in a Woman's Skin” 1971, ”Don't Torture a Duckling” 1972 och ”The Psychic” 1977.Men det var först 1979 Fulci skulle få sitt internationella genombrott med ”Zombi 2 (”Zombie Flesh Eaters”), en film inspirerad av Romeros ”Dawn of the Dead”, Det var Dario Argento som lanserade Dawn of the Dead i Europa, vilket framförallt skapade en zombievåg i Italien. Fulci slängde ihop ett manus på två veckor och själva filmen tog nog inte mycket längre tid att spela in, men en kultklassiker blev den allt med sina blodiga och grafiska scener. Kopian Zombi 2 fick naturligtvis i sin tur en massa usla kopior som exempelvis” Zombie Holocaust” och ”Zombie Inferno”, filmer som naturligtvis visades upp som skräckexempel i de svenska debattprogramen om videovåld. Förbehållslöst stämplades alla italienska The Beyond skräckfilmer på ett bräde som kvinnoförnedrande, våldsförhärligande och allmänt amoraliska. Fulci skrattade säkert hela vägen till banken, nu kunde han ju sats fullt ut på att förverkliga sina filmiska visioner, vilket han också gjorde med produktioner som ”City of the Living Dead” ( ”The Gates of Hell”) 1980, ”The Black Cat” 1981 och mästerverket ”The Beyond” (”Seven Doors of Death”) 1981. Fulcis sista film som kan sägas hålla viss klass är den ökänt brutala och sleaziga giallon ”The New York Ripper” från 1982, därefter gick det, precis som för landsmannen Argento, snabbt utför tyvärr. Argento gav oss under 80-talet sina fyra sista filmer av riktigt värde, ”Inferno” 1980 (del två i hans häxtrilogi), samt tre fina gialli-filmer, "Tenebre" 1892 ”Phenomena” 1985 och ”Opera” 1997. Det känns sorgligt att en klassisk regissör som Argento nuförtiden gör bort sig gång på gång med usla produktioner, minnet av det han en gång presteras solkas ju ner av detta.

Om nu gotiska gorefilmer eller sleaziga slashers inte föll majoriteten av filmpubliken i smaken så kanske man kunde få den intresserad genom att blanda blod och tarmar med en rejäl dos svart humor. 80-talet fick således sin beskärda del av skräckkomedier eftersom de var tacksamma att sälja in till den tidens unga publik. Filmer som Frank Henenlotters ”Basket Case” 1982, Stuart Gordons Re-Animator och Dan O'Bannons The Return of the Living Dead 1985, J. Michael Muros ”Street Trash” och Peter Jacksons ”Bad Taste” 1987 samt Stephen Chiodos utflippade ”Killer Klowns from Outer Space” 1988 är typiska exempel på denna trend. Att Peter Jackson lite mer än tio år senare skulle regissera mastodontiska Tolkien-epos fanns ju inte på kartan då. Själv satt jag och bandade avsnitt av TV-serien ”Tales from the Crypt” som faktiskt sändes på SVT. Serien är ju ganska ojämn, men oftast klart underhållande. Nu fick trenden med skruvade skräckfilmskomedier emellertid ett tämligen kortvarigt uppsving, vad som verkligen slog undan benen för denna typ av film var bl a alla de mediokra lågbudgetproduktioner som Loyd Kaufmans Troma vräkte ur sig, bolaget nådde väl visserligen någon slags peak med ”The Toxic Avenger” 1985, men bolagets filmer gjorde inte ens ett försök att framstå som bra på något vis. Jag vet att det finns folk som faktiskt uppskattar Tromafilm och själv har jag väl haft visst nöje av en del rullar som Charles KaufmanS ”Mother's Day” 1980, Bob Dahlins ”Monster in the Closet” 1986 och kanske till och med Matt Cunninghams ”Decampitated” från 1996. Men det går inte att komma ifrån att Tromas uttalade publikförakt i kombination med det ofta pubertala anslaget samt den kvinnoförnedrande attityden och homofobin som ofta präglar bolagets produktioner gör det lätt att känna motvilja för filmerna i fråga.

Såg jag egentligen någon av 80-talets alla minnesvärda filmer på bio? Ett par kanske, men det mesta såg man på video, nu fanns ju dessutom möjligheten att ta igen mycket av det man missat av tidigare årtiondens skräckproduktion. Det mesta fanns snart utgivet på VHS, vilket skapade behov av nya titlar, men eftersom biograferna inte gärna visade skräck fanns det en viss brist på nyproducerade titlar. I mitten av 80-talet klurade därför Cristopher Lewis, son till 40-talsskådisen Loretta Young, ut att det måste finnas en marknad för direkt-till-video-produktioner. Snabbt som attan slängde han därför ihop ett par lågbudgetproduktioner av mycket tveksam kvalité som ”Blood Cult” och ”The Ripper” 1985 samt ”Revenge” 1986. Och efter det gott folk, kom syndafloden. Vi har härefter dränkts i en ström av snabbproducerade lågbudgetproduktioner, framförallt sen digitalkamerorna slog igenom under 2000-talet. Etablerade b-filmsbolag som Kaufmans Troma, Charles Bands Empire/Full Moon eller Roger Cormans olika företag tog nu chansen att utöka sin produktion och dessutom tillkom en mängd oberoende mindre grupper som spelade in sina amatördoftande skapelser i närmsta lada. Runt om i USA flödade tydligen kreativiteten: i Texas producerades ”Trough the Fire” 1987. i Oklahoma ”Terror at Tenkiller” 1987, i Michigan ”The Changer”/ ”The Nostril Picker” 1988 etc, etc, ”nyskapande” saker som såldes till mindre och kanske inte så nogräknade distributörer och som väl ingen häröver har hört talas om. Visst kan man skratta åt denna utveckling, men här i Sverige var vi inte mycket bättre, fast skräckfilm har ju aldrig varit en svensk paradgren precis. Redan 1982 hade den synnerligen skrattretande ”Blödaren” i regi av Hans Hatwig premiär, ”Sveriges första videorysare” kallades denna så kallade skräckis. Men rubriker fick den i alla fall, mest pga att det gick ett rykte om att Gene Simmons från Kiss skulle spelat huvudrollen. Så var naturligtvis inte fallet, Blödaren spelades nämligen av en snubbe vid namn Åke Eriksson. Den ökände b-filmsregissören Mats Helge Olsson har också bidragit med en skräckfilm, Nämligen ”Blood Tracks” från 1985 med medlemmar ur glamrockgruppen Easy Action i huvudrollerna. Vill man ha mer av samma vara så utkom Peter Borg 1987 med den sunkiga ”Scorched Heat”, där Harald Treutiger av alla människor slåss mot zombier. Lite märkligt då att samme Borg faktiskt lyckades med att prestera den inte helt oävna spökfilmen "Sounds of Silence" 1989. Något högre ambitioner än många andra hade Joakim Ersgård med sin ”Besökarna” från 1988, en produktion som faktiskt gick upp på biograferna. Denna spökhusfilm med humoristiska inslag var väl ingen höjdare, det amerikanska skräckfilmsmagasinet Fangoria skrev t ex i sin recension att det mest skrämmande som hände i filmen var att demonen rev ner ett par tapeter, Möjligtvis är kanske Ersgårds film från 2001, ”Jordgubbar med riktig mjölk”, mer skrämmande på sitt sätt. Nej svensk skräck stod inte så högt i kurs då heller, även om jag vet att många gillade Jonas Cornells TV-film ”Månguden” från 1988, där bl a Per Myrberg och Rikard Wolff medverkade. Visst kan man skratta gott åt fenomenet med snabbproducerade, amatörmässiga lågbudgetskäckisar av kalkonkarktär men det ska ändå framhållas att det också har skapats en hel del underhållande, intressanta, ja även betydande direkt-till-video filmer. Beklagligt nog har dessa drunknat i den våg av skräp som kom att utgöra den större delen av indipendentutbudet av skräckfilm. Det är ju bara att ta John McNaughtons omskakande ”Henry: Portrait of a Serial Killer” från 1988 som exempel, den rönte inte alls någon uppmärksamhet förrän en bit in på 90-talet.

Den kreativitet som utmärkt 80-talets första hälft hade ebbat ut runt decenniets mitt. Biograferna ville bara visa urvattnad mainstreamskräck, undergroundscenen svämmade över av obegåvade skräpfilmer och tidigare tongivande skräckregissörer övergav genren för andra projekt. Själv var jag nöjd med att i alla fall få se Mary Lamberts ”Pet Sematary” på bio 1989, det var nog en av de första filmer jag såg på biograf efter det jag flyttat till Göteborg. En trivsam uppleves var det i vilket fall som The Hitcher helst på gamla Royal. Men det fanns faktiskt en del regissörer som fortfarande hade visioner, som ville ge publiken något extra med sina filmer och möjligtvis utmana etablissemanget, Det var dessa kreativa filmskapare som därmed såg till att det fanns hopp för framtiden, även om mycket av livskraften inom genren hade dränerats. Robert Hardons ”The Hitcher” från 1986 återskapade t ex skräcken för psykopaten mitt ibland oss. Rutger Hauer gör här en av sina finaste prestationer som den galne mördaren vilken terroriserar en tonårig bilförare, C Thomas Howell, i en riktigt mörk road movie. En provokativ nidbild av traditionella kärnfamiljsvärden gav oss Joseph Ruben i sin ”The Stepfather” från 1987. I en tid präglad av konservativa ideal i sann Reagan- och Thacher-anda var det uppfriskande att se Terry O'Quinn som en slags karikatyr av en familjefar från den kristna högern. Att han totalt flippar över känns ju närmast som en naturlig utveckling, O'Quinns mordiska psykopat är också en av de mest minnesvärda karaktärerna från 80-talet och filmen fick naturligtvis två uppföljare plus en menlös remake. Tim Burton blåste liv i den trötta skräckkomedigenren med sin hysteriskt bakvända spökhistoria ”Beetlejuice” 1988, en film jag också såg på bio och skrattade gott åt. Joe Dante, som ju tidigre givit oss allt från "Piranha” och The Howling till Gremlins slog 1989 till med en ännu en humoristisk rulle,"The 'Burbs". Här får vi klart för oss att folk i förorten faktiskt kan vara klart mer skrämmande än gothiska galningar från förr. Bob Balaban är en annan regissör som gav sig i kast med att ge medelklassen ett par gliringar med sin ”Parents” från 1989. I ett idylliskt 50-tal lever en till synes perfekt familj att vanligt förortsliv, vem hade kunnat an att det fanns kannibalism med i bilden? Vilka dödliga följdverkningar klassmotsättningar i high school-miljö kan få visar oss Michael Lehmann i sin film "Heathers" 1988, en rulle som fick den kanske inte allt för skrämmande svenska titeln ”Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner”. Den som väl tog ut svängarna mest var nog Brian Yuzma, vilken fyllde sin "Society" från 1989, en satirisk skildring av en depraverad överklass, med äckeleffekter. Här är de rika inte bara omänskliga till sin natur om man säger så. Samhällskritik fanns det således i en del skräckfilmer, liksom en del produktioner som var mer arty, som exempelvis David Lynchs ”Blue Velvet” 1986 och Alejandro Jodorowskys ”Santa Sangre” 1989, men i stort så var det en genre som stagnerat som tog klivet in i 90-talet. Och nog skulle det bli tufft visade det sig. Vad som hände och hur det vände återkommer vi till i nästa del. Om intresse finns hittar ni mina 80-talsfvoriter här nedanför. Inte en lista som andas särdeles mycket splatterpunk kanske, men så är jag ju egentligen en särdeles mesig mainstreamjävel.