Visserligen gick världen inte under när 1900-tal gick över i 2000-tal, av den hypade millenniebuggen blev det ingenting. Det enda bestående spåret denna har efterlämnat är möjligtvis den paranoida TV-filmen ”Y2K” från 1999 som knappt fick någon sändningstid alls. Men däremot både öppnades och avslutades 00-talet med katastrofer och vägen däremellan var även den törnbeströdd. IT-krasch, världens värsta terrorattack och Irakkrig markerade inledningen medan den krisande världsekonomin utgjorde en spektakulär grand finale.  Under årens gång fick vi även dras med pandemiskräck och en alltmer tilltagande miljöångest. Det saknades således inte verklighetsbastade uppslag för hugade filmskapare. Och filmer började det nu komma i en strid ström. Möjligtvis kan det vara så att jag själv nu var mer uppmärksam på utbudet än tidigare i och med att jag började ta del av olika forum på nätet i allt större utsträckning samt började köpa på mig allt fler DVD-filmer. Att samla på inköpta VHS-filmer hade aldrig varit något för mig, men nu skulle det byggas upp ett eget litet skräckfilmsarkiv med snygga DVD-utgåvor, dags att inventera marknaden ordentligt således. Jag var tydligen långt ifrån ensam att jaga ny spännande skräck, vad man nu tydligt kunde se var att skräckfilm faktiskt blivit allmängods på ett helt annat sätt än tidigare. Tendenserna fanns redan till viss del under 90-talet men 00-talet blev en tid då skräckgenren även klev in på tidningarnas kultursidor och  Hollywood satsade kolossala pengar på produktion och marknadsföring av skräck för stora som små. Dessutom återfanns plötsligt också skräckeffekter som tidigare totalförbjudits nu till och med i barnfilmer som ”The Spiderwick Chronicles” och ”Harry Potter.-filmerna”. Så om skräckgenren allt sedan 1700-talet fram till och med 1900-talet setts som en samhällsfarlig och provocerande subgenre blev den på 2000-talet en väl integrerad del i vår samtida populärkultur och lockade en bred mainstreampublik. Som tur var kom inte all skräck från det senaste årtiondet att vara av mainstreamkaraktär. De påkostade skräckproduktionerna som uppmärksammades av den stora massan var bara toppen av ett gigantiskt isberg. Det existerade likt tidigare en hel flora av skräck vilken var osynlig för dem som inte var specialintresserade. Tack och lov! För den dag skräckgenren inte rymmer dolda subkulturella rum är  genren i sig död. 

Det civiliserade samhällets kollaps, människans inneboende ondska och den romantiska gotikens återkomst i modern tappning, är det så man kan minnas skräckfilmens 00-tal? Ja till viss del är det nog så, för vad kännetecknar bättre skräckfilmsgenren under detta årtionde än zombier, ”torture-porn”, moderna vampyrer, remakes och mockumentaries/found footage-filmer? Visst har ni sett ett antal filmer på något av dessa teman under de senaste tio åren, det har jag själv gjort. Jag har nog till exempel aldrig sett så mycket zombiefilm som under denna period, inte ens under 80-talet. Men låt oss börja med att kika på fejkdokumentärerna. Fenomenet är inte nytt, redan på 50- och 60-talet började det ges ut filmer med bisarrt och provokativt innehåll som påstods vara autentiskt. Dessa filmer brukar placeras i en genre som kallas mondo (av italienskans värld) och innehåller skildringar av ev vardag de flesta ryggar tillbaks inför. Genombrottet för mondofilmen kom med den italienska Mondo Cane-serien som inleddes med Paolo Cavaras, Franco Prosperis och Gualtiero Jacopettis ”Mondo Cane” från 1962, en film fylld med arkivmaterial som skildrar exotiska kulter och riter i Afrika. Regissörernas mål var att chockera publiken här i västvärlden med bilder som idag nog kan upplevas som närmast rasistiska i sin utstuderade karikering av främmande kulturer. Filmen fick emellertid flera uppföljare och ett antal liknande produktioner kom att ges ut under 60- och 70-talets exploitationvåg. Runt decennieskiftet 1979-80 tog mondofilmen en ny vändning och kom nu mer att fokusera på död och dödsfall i form av olyckor, avrättningar och självmord. Serier som ”Faces of Death” 1978-96, ”Traces of Death” 1993-2000 och ”Faces of Gore” 1999-2000 blandar fingerade scener med äkta filmklipp fyllda med chockerande bilder av allehanda morbida slag. Speciellt spännande känns ändå inte detta koncept, men det gick att utveckla. 1980 kom den italienske regissören Ruggero Deodato att lansera sin kannibalfilm ”Cannibal Holocaust”, en produktion som just bygger på upplägget med fingerad dokumentärfilm, fast här inom ramen för en spelfilm. Deodato lyckades så pass väl att han faktiskt arresterades ett par dagar efter premiären, anklagad för att ha spelat in en snuff-film. Eftersom skådisarna vars död skildrats i filmen hade inskrivet i sina avtal att de inte fick visa sig offentligt under ett års tid, detta för att förstärka filmens autenticitet, var det kanske inte så märkligt att uppståndelsen blev så pass stor. Men som ni ju alla vet var de bara djuren i filmen som verkligen fick sätta livet till. Mockumentary-upplägget kan vara väldigt effektivt om det hanteras på rätt sätt, men det blev aldrig någon större trend under 80-och 90-talet, själv kan jag på rak arm bara minnas den brittiska spökhusfilmen ”Ghostwatch” från 1992 och naturligtvis den belgiska ”Man Bites Dog” 1992 där vi får följa ett filmteam som dokumenterar en psykotisk seriemördares liv. Den senare stämplades som förråande av Biografbyrån i Sverige och totalförbjöds. En inte fullt så kontroversiell bakgrund har en av 90-talets stora kioskvältare, nämligen ”The Blair Witch Project” 1999. Konceptet är ju snarlikt Deodatos och filmen fick också en enorm uppmärksamhet. Med genombrottet för de nya digitalkamerorna under 2000-talet blev nu fejkdokumentären en typ av produktioner som många filmskapare satsade på eftersom dessa oftast inte krävde någon större budget eller andra kostsamma resurser. Tanken med denna typ av film var ju just att den skulle se rå och opolerad ut, långt ifrån Hollywoods glassiga storproduktioner. Mycket av inspirationen hämtades från den danska Dogma 95-rörelsen, med filmskapare som Lars von Trier och Thomas Vinterberg i spetsen. Vi snackar alltså om filmer som karaktäriseras av att pålagt ljud och specialframtagna kulisser saknas samt att alla inspelningar ska vara gjorda med handhållna kameror. 

Således drabbades vi arma stackare under decenniets första år av en rad spekulativa ”The Blair Witch Project”- kopior av allehanda slag, här fanns det ju möjlighet att casha in på en ny trend där riskkapitalet inte behövde vara så omfattande. Först ut var ett par parodier som "The Bogus Witch Project" och ”The Erotic Witch Project” 2000, den sistnämnda kanske den enda mjukporrulle med en budget som översteg den imiterade originalfilmens. Lägg därtill den ändlös raden av uppföljare och förundras över de absurda vändningar saker och ting kan ta. Efter parodierna följde rena imitationer som ”The St. Francisville Experiment” 2000 och slashern Blood Reaper” 2003. Här kunde hela konceptet ha gått en plågsam död tillmötes, för plötsligt verkade alla mer eller mindre obegåvade amatörfilmmakare tro att deras usla filmer, helt i avsaknad av vettiga manus och skådespelartalang samt oprofessionellt filmade med skakig handkamera, skulle bli en kommande succé på bioduken – eller i varje fall på DVD. Nu blev det lyckligtvis inte så, bland allt skräp har det nämligen dykt upp en rad dugliga, ja rent av riktigt bra mockumentary/found footage-filmer. Nästan varje skräckfilmsgenre innehåller idag filmer av detta slag, men att få en samlad överblick över denna typ av produktioner är inte det lättaste så här nöjer jag mig med att nämna några av de som av en eller annan anledning står ut ur mängden. En av de tidigaste mockumentary-filmerna som visade på att upplägget kunde utvecklas utan att behöva bygga på rena efterapningar eller amatörism var Julian Richards ”The Last Horror Movie” från 2003. Seriemördartemat har vi sett förr, men idén med att mördaren använder hyrvideon som ett sätt att snärja sina offer var innovativt. The Last Horror Movie har sina stunder, men själv fastnade jag dock inte riktigt för den, men det kan bero på att jag förväntat mig något annat, så sett till överraskningsmomentet fungerade konceptet ju väl. Thrillergenren har allteftersom fyllts på med fler filmer i samma stil, några av de bättre är t ex ”Alone With Her” 2006, ”Behind the Mask: The Rise of Leslie Vernon” 2006,  ”The Poughkeepsie Tapes” 2007  ”V/H/S/” 2012 och ”V/H/S 2” 2013. Men det är väl inom de mer övernaturliga skräckgenrerna som mockumentary- och found footageupplägget fungerar bäst. Framför allt tre filmer har fått stor uppmärksamhet genom sitt sätt att skildra en kuslig historia genom skakiga kamerabilder, spökfilmen ”Paranormal Activity” och zombiefilmen [REC] 2007 samt monsterfilmen ”Cloverfield” 2008. Oren Peli fick lite otippat en riktig hit med sin Paranormal Activity, en film som egentligen enbart bygger upp sina spänningsmoment genom bilder från en stationär filmkamera som övervakar ett mörklagt sovrum där i stort sett ingenting händer. Man slänger på lite mullrande ljudeffekter emellanåt och låter ibland en tallrik falla i golvet – och publiken hoppar en halvmeter.  Tydligen uppskattade folk i allmänhet detta mer än undertecknad, hittills har vi fått hela fem uppföljare varav den senaste, ”Paranormal Activity: The Marked Ones” kom 2014. Lägg därtill mockbustern ”Paranormal Entity” från 2009 med sina tre uppföljare ”8213: Gacy House”,  ”Anneliese: The Exorcist Tapes” och ”100 Ghost Street: The Return of Richard Speck” samt den japanska remaken och inofficiella uppföljaren ”Paranormal Activity 2: Tokyo Night” 2010 och parodin ”30 Nights of Paranormal Activity with the Devil Inside the Girl with the Dragon Tattoo” 2013 och det blir tydligt hur konceptet nyttjats in absurdum. Vill man se en riktigt bra spökfilm av denna typ så rekommenderar jag istället Kôji Shiraishis kusliga ”Noroi: The Curse” 2005, Joel Andersons ”Lake Mungo” 2008 och The Vicious Brothers ”Grave Encounters” 2011 funkar också skapligt. Mockumentaryn när den är som bäst ser vi i  spanjorerna Jaume Balaguerós och Paco Plazas [Rec], en klaustrofobisk och skrämmande zombierulle som verkligen lyckas tt etablera en autentisk känsla. En av de bästa zombiefilmerna på 2000-talet. Filmen fick två uppföljare som på gott och ont tar historien i en helt annan riktning och naturligtvis såg även en amerikansk remake dagens ljus, ”Quarantine” 2008. Även Romero anammade mockumentary-konceptet i sin ”Diary of the Dead” från 2007 med ett något tveksamt resultat. Att en amerikansk storproduktion skulle bygga på mockumentary-upplägget var kanske inte så väntat, men Matt Reeves monsterfilm Cloverfield blev både en publik- och kritikerframgång. Här har vi en film som faktiskt också bygger på en dramatiserad historia och inte bara en samling löst sammanfogade filmsekvenser. Reeves har t ex integrerat flashbacks i filmen genom att låta det vi ser genom kameran vara inspelat över tidigare existerande material vilket passande nog ger os en bakgrundshistoria. Men har man anlag för sjösjuka är nog Cloverfield inget att sitta igenom. En annan sevärd film med märkliga varelser spelades faktiskt in i Norge, 2010 hade André Øvredals "Trolljegeren" premiär, gillar man stora troll bör man ge den en chans. Vi har även fått ett par framgångsrika filmer på temat ockultism, Daniel Stamms ”The Last Exorcism” 2010 och William Brent Bells ”The Devil Inside” 2012 är relativt nya filmer som visar på att denna typ av filmer fortfarande fungerar. Så länge det i grunden finns en intressant historia i grunden är ju upplägget inte helt fel, sci fi-orienterade filmer som Olatunde Osunsanmis "The Fourth Kind" 2009 och Josh Tranks ”Chronicle” 2012 är ytterligare exempel på detta, för att inte nämna alla TV-serier som bygger på konceptet - ”Invasion” 2005, ”Supernatural” 2005, ”Lost Tapes” 2008 och ”The River” 2012. Tyvärr har marknaden även översköljts av en drös produktioner som inte ens försöker skapa något nytt, särskilt gäller detta found footage-filmer. Man slänger bara ihop ett antal klipp där karaktärer hamnar i allt mer desperata situationer tills det att bilden blir svart och sen kör man detta om och om igen. Snark!

Seriemördare på film och TV skulle rent allmänt få ett uppsving under 00-talet. Redan 2000 hade Mary Harrons filmatisering av Brett Easton Ellis närmast ofilmbara roman ”American Psycho” premiär. Christian Bale gör dock en minnesvärd insats som den psykotiske yuppien Patrick Bateman i en mycket underhållande film där han slaktar människor till tonerna av gamla 80-talshits. ”I'm into, uh, well, murders and executions, mostly” … ja, inte bara Bateman om man säger så. Plötsligt dök det upp ett flertal seriemördarfilmer baserade på riktiga fall, relativt spekulativa produktioner som ”Ed Gein” 2000, ”Ted Bundy” 2002, ”The Manson Family” 2003 och ”Evilenko” 2004. Ja även en inofficiell uppföljare till American Psycho dök upp, den genomusla ”American Psycho II: All American Girl” från 2002 med William Shatner av alla människor i en av rollerna. Brett Easton Ellis har så klart fördömt det hela och helt distanserat sig från eländet som han på inget vis har att göra med. Nu talas det om en remake som ska utspela sig i nutid, låter inte bra. Störst genomslagskraft har nog TV-serien ”Dexter” 2006 fått, en Showtime-produktion som baseras på den amerikanske författaren Jeff Lindsays romaner om kriminalteknikern och seriemördaren  Dexter Morgan. American Psycho inledde inte bara en seriemördartrend på biograferna, filmens dramaturgiska upplägg som ger sken av att allt kan vara en galen fantasi skapad i huvudpersonens egen skalle blev plötsligt vanligt förekommande i en rad filmer vilka använde sig av temat alternativ verklighetsuppfattning. De främsta inspirationskällorna var ett par produktioner från 1999 som M. Night Shyamalans "The Sixth Sense”, David Finchers ”Fight Club” och bröderna Wachowskis "The Matrix". Kanske man kan se denna nya trend som en följdverkning av den verkliga skräck som gjorde sig påmind i och med terrorattacken mot World Trade Center i New York 9/11 2001. Tänk om man kunde upphäva eller omforma den verklighet man levde i eller tänk om den värld vi lever i bara är en chimär, tanken sågs nog som extra intressant vid denna tid. Ett antal varianter på detta tema dök nu upp i spökhistorier som Alejandro Amenábars ”The Others” och Brad Andersons ”Session 9” från 2001 (två fantastiska filmer), i psykotiska mardrömsvärldar som Tarsem Singhs ”The Cell” 2000,  Bill Paxtons ”Frailty” 2001, James Mangolds ”Identity” 2003 och Guillem Morales ”The Uninvited Guest” 2004, i filmer om inbillade vänner/fiender som Alexandre Ajas ”Switchblade Romance” ("High Tension") 2003, Brad Andersons ”The Machinist” och David Koepps ”Secret Window” 2004 samt John Polsons ”Hide and Seek” 2005 eller slutligen i filmer som innehåller delar av allt detta som Kim Jee-Woons  ”A Tale of Two Sisters” 2003, Roland Suso Richters ”The I Inside” och Marc Evans ”Trauma” 2004 samt Guillermo del Toros ”Pan's Labyrinth” 2006, Det är ett tacksamt upplägg att arbeta med,men också lätt för lata filmskapare att ta till om man inte hittar något bra sätt att få ihop sin historia, Jaså, det var bara en dröm/fantasi/galenskap det handlade om. Otroligt irriterande när regissörer försöker komma undan med dessa billiga utvägar eftersom de inte kan komma på något bättre. Ja även gamla mästare som John Carpenter kan här ställa sig i skamvrån. 

När vi ändå till viss del är inne på spöken så får jag väl nämna något om den asiatiska skräckfilmsvågen som tog fart i slutet av 1990-talet. Asiatisk skräck var ju fram till sekelskiftet ingen stor grej här i väst, det var väl de mest hängivna som möjligtvis letade upp gamla japanska spökfilmer eller extrem Hong Kong-exploitation. Inte så konstigt kanske att populariteten för österländsk skräck inte var så stor här då den oftast var tydligt influerad av folklore och traditioner som var djupt rotade i de asiatiska samhällena men vilka var okända referenser för oss. Men i  kölvattnet av framgången för Hideo Nakatas ”Ring” från 1998 kom plötsligt en ström av liknande spökfilmer från Japan, Sydkorea, Thailand, Singapore, Malaysia, Filipinerna och Hong Kong. Plötsligt tittade nästan alla på J-Horror från Japan, K-Horror från Sydkorea eller kinesisk skräck från Hong Kong. Varför gick desa filmer nu då hem i västvärlden, tja jag antar att regissörerna bakom dessa produktioner hade förstått att oskuldsfulla flickor faktiskt kunde vara mycket läskigare än varulvar, vampyrer och macheteviftande psykopater. Om man tänker på att vi i mångt och mycket lever med föreställningen om att flickor ska samla bokmärken eller leka med Barbiedockor, ja då blir effekten så mycket starkare när vi fick se hur de istället försökte klösa ögonen ur sina offer eller kväva dem med sitt stripiga, svarta hår. Vissa av de asiatiska stilgreppen blev emellertid väldigt snabbt konventioner som man väl idag närmast småler åt eller möjligtvis bemöter med en gäspning. Långhåriga ondsinta spökflickor var ständigt på krigsstigen, förbannelser spred sig likt smittsamma sjukdomar, skrämmande manifestationer uppenbarade sig i vart och vartannat utrymme (hissar verkar vara speciellt hemsökta i Asien), snokande kvinnliga huvudrollsinnehavare fick betala dyrt för hemligheter de borde hållit sig borta från, internet och hi-tech mixades friskt med forntida svartkonst och filmskapare gav oss oftast mer eller mindre krystade slut. Likväl har det tidiga 00-talet bidragit med ett par bra och i viss mån otäcka spökrullar, här kan främst nämnas ”Pulse” från  2001, ”The Eye”,  ”Phone”, ”The Grudge”, ”A Tale of Two Sisters” och ”Dark Water” från 2002, ”One Missed Call” och ”Into the Mirror” från 2003 och ”Shutter” samt “The Echo" från 2004. Visst kan de idag kännas likriktade, men man får inte glömma att ett flertal av dessa faktiskt lyckats skapa en känsla av obehag och säkerligen skrämt slag på några av er rejält när det begav sig. Små stirrande barn under sängar och i mörka skåp är ju faktiskt otäcka och oförsonliga spöken som kan hemsöka vem som helst är inte att leka med. Men den asiatiska skräckfilmsvågen skulle snart visa sig innehålla så mycket mer än spökfilm, här finns ett helt smörgåsbord av mer eller mindre udda produktioner. En av mina absoluta favoritfilmer är faktiskt från Japan, Kinji Fukasakus mästerliga dystopi ”Battle Royale” från 2000. När jag annars tänker på asiatisk film är det väl främst mörka psykopatdramer eller splattiga komedier som dyker upp i skallen. Framför allt gillar jag den mörka tonen som ofta präglar asiatiska thrillers, Park Chan-Wooks hämndtrilogi (”Sympathy for Mr. Vengeance”, ”Oldboy”, ”Sympathy for Lady Vengeance”) har väl satt standarden under senare år där svärta och obehag är stående inslag. Sion Sonos ”Suicide Club” från 2002 och Chen Kuo Fus taiwanesiska ”Double Vision” från samma år är ett par exempel för att inte tala om Takashi Miikes ”Gozu” från 2003 eller Na Hong-Jins ”Chaser” från 2009. Miikes filmer är ett kapitel för sig, ofta over the top och emellanåt fyllda med väldigt mycket gore. ”Audition” från 1999 och One Missed Call är ju relativt återhållsamma i om man jämför med senare splatterfester som ”Ichi the Killer” 2001. Gillar man gore så finns det mycket att hämta i asiatisk skräck, det finns gott om filmer som använder ett bildspråk fjärran från de sublima spökfilmerna. Från Japan har vi exempel som ”Meatball Machine” 2005, ”Tokyo Gore Police” 2008 och ”Grotesque” 2009 och från Thailand kommer bl a filmen med den deskriptiva titeln ”The Meat Grinder” 2009. Alla utom  Grotesque är faktiskt sevärda om man är på rätt humör. Och är man inte på humör kan man bli det om man slänger in en rejäl dos slapstick-humor bland alla blodkaskader. Humor och överdrivet våld brukar ju fungera och i Sydostasien har man gjort detta till lite av en paradgren. Det är bara att kolla in filmer som ”Stacy” 2001, ”The Machine Girl” 2008 eller ”Vampire Girl vs. Frankenstein Girl” 2009, en del skrattar andra stänger av. Slutligen kan jag inte låta bli att nämna den typ av filmer som bara är rent bisarra, själv sitter jag och dundrar över vad det är jag tittar på när jag någon gång snubblat över rullar som dessa. Nja, inte min bag när det kommer till saker som ”Uzumaki” och ”Living Hell” 2000, ”Strange Circus” 2005 eller ”Hair Extensions” 2007. Men jag har väl för konventionell smak.

Idag är som sagt asiatisk skräck vardagsmat för många, men liksom när det kommer till köket håller sig många till västerländska varianter. För den asiatiska skräckfilmsvågen innebar inte bara att vi fick ta del av nya kulturimpulser, vi fick nu också utstå alla de produktioner som Hollywood  försökte sälja in som substitut till originalen. Det ökade intresset för icke-anglosaxisk film ledde ironiskt nog till ett av 00-talets stora trender, remakehysterin. Till en början ansträngde sig faktiskt filmbolagen i USA att hänga på den nya skräcktrenden genom att producera egna inhemska motsvarigheter till de asiatiska filmerna. Vi fick ta del av skapliga rullar som "What Lies Beneath" från 2000 (den filmvisning jag var på fick avbrytas pga att en full ungdjävel spydde i salongen, kanske det hemskaste med denna upplevelse), "The Mothman Prophecies"  och ”They” från  2003 samt ”Gothika” från 2003. Men så kom man på att det faktiskt var enklare att tjäna snabba pengar på att stöpa om asiatiska filmer i en ny plastig och förenklad form, för amerikanen i gemen kan ju tydligen inte ta till sig främmande kulturyttringar eller ett bildspråk skapat i ett annat sammanhang än det som förekommer i samtida inhemska produktioner. Att läsa undertexter går ju inte heller, något som profithungriga filmbolagsdirektörer är väl medvetna om. Jag medger visserligen att en remake med nödvändighet inte behöver vara dålig, det finns flera exempel som visar på motsatsen. Men helt klart är dessa i minoritet. Oftast handlar en remake blott och bart om en ren spekulation, man använder att framgångsrikt koncept för att om möjligt mjölka det på ytterligare inkomster. De konstnärliga ambitionerna kommer ofta i andra hand. Den amerikanska remaketrenden drog igång på allvar i och med att Gore Verbenskis version av ”The Ring” med Naomi Watts som affischnamn hade premiär 2002. Filmen är bättre än vad man skulle kunna tro, men når naturligtvis inte upp till originalets standard. Men det gick snabbt utför, den publika framgången för The Ring innebar att vi snart fick se lama versioner av ”Dark Water” med  Jennifer Connelly 2002, ”The Grudge” med Buffy … Sarah Michelle Gellar 2004, ”Shutter” med Joshua Jackson samt ”The Eye” med Jessica Alba 2008 för att nämna några. Naturligtvis för Hollywood visade det sig emellertid att denna remakesatsning skulle ge en högst ojämn utdelning. Allteftersom de förväntade inkomsterna uteblev ebbade floden av amerikanska omtolkningar så sakteliga ut allt mer. Tydligen hade man ändå underskattat publiken genom att förmoda att meditativa, symboliska och surrealistiska element skulle gå över huvudet på biobesökarna och därför måste rensas bort i remakerna. I stället öste man på med CGI, billiga hoppa-till-effekter och snygga skådisar som inte lyckades leverera trovärdiga rollporträtt. Utan den krypande spänning och suggestiva atmosfär som originalen byggde på blev kopiorna tomma och innehållslösa skal utan förmåga att fängsla åskådaren i berättelsen. Den ena historien blev den andra lik, kryddade med klassisk Hollywoodslut det går 13 av på dussinet. Asiatiska filmer vill ofta få oss att använda vår hjärna för att reflektera över vad det egentligen är som sker, Hollywood vill skriva publiken på näsan vad det hela handlar om. Kanske slipper vi framöver slipper se amerikanska remakes av filmer som Audition, "Infection” 2004, "The Maid" 2005 eller rent av Battle Royale, fast i det sistnämnda fallet har vi ju fått ”The Hunger Games” vilket väl räcker. Hollywood har ju dessutom lagt om strategin något och verkar nu mer satsa på att omskapa den egna skräckfilmshistorien, under 00-talet fick vi se helt onödiga remakes av amerikanska klassiker i ett antal vars like vi aldrig skådats tidigare. Nu överdriver du allt tänker ni kanske, nåväl låt mig i så fall överbevisa er. Håll andan, här kommer ett gäng remakes jag kommer på som producerades mellan åren 2000-2009: ”How to Make a Monster” (2001), ”Willard” (2003), ”The Texas Chainsaw Massacre” (2003), ”Toolbox Murders” (2004), ”Dawn of the Dead” (2004), ”The Amityville Horror” (2005), ”House of Wax” (2005), ”The Fog” (2005), ”Black Christmas” (2006), ”When a Stranger Calls” (2006), ”The Wicker Man” (2006), ”Sisters” (2006), ”The Omen” (2006), ”The Hills Have Eyes” (2006), ”Halloween” (2007), ”The Hitcher” (2007),”April Fool's Day” (2008), ”Prom Night” (2008), ”Near Dark” (2008), ”It's Alive” (2008), ”Day of the Dead” (2008), ”Friday the 13th” (2009),”The Last House on the Left” (2009), ”My Bloody Valentine 3D” (2009), ”Night of the Demons” (2009) och ”Sorority Row” (2009). Ja, ni ser ju själva, det är ju löjligt rent ut sagt. Hur många av dessa är det värt att ödsla sin tid på egentligen? Och denna trend bara fortsätter. 

Är då amerikansk skräck överlag inne i en återvändsgränd under 00-talet. Ja, här m,an väl både svara ja och nej. De stora filmbolagsproduktionerna var väl ofta inte mycket att yvas över medan det faktiskt gavs ut en hel del intressanta filmer av mindre mer indipendentorinterade filmskapare. Helt klart är att den amerikanska marknaden under denna tid fortfarande dominerades av skräckfilm som skapats i samma anda som 90-talets tonårstillvända ”Scream” och ”Buffy the Vampire Slayer”. Vi snackar alltså glassiga produktioner med vackra självmedvetna ungdomar i centrum, ofta hämtade från någon populär TV-serie. Således gavs det ut en rad hopplösa teen-slashers som ”Cherry Falls” och ”The Watcher” 2000 och ”Valentine” 2001. Och naturligtvis följde parodierna på detta. Den första ”Scary Movie” kom 2000 och sen har det helt ofattbart getts ut fyra uppföljare! Vem kollar på detta? Och vem kollar på filmer som ”Shriek If You Know What I Did Last Friday the Thirteenth” (”Scary Video” hette den minsann på svenska) från samma år eller ”Club Dread” från 2004? Nåväl, man får väl glädjas att bland all dynga av denna sort kunde det faktiskt dyka upp guldkorn som James Wongs ”Final Destination” 2000. Visst är den riktad mot en tonårspublik men upplägget med döden på jakt efter ungdomar som sluppit ur hans klor är väldigt underhållande, där de innovativa nödcentralerna lockar till både skrik och skratt. Framgången för Final Destination ledde till att filmen fått fyra uppföljare och detta är helt klart en av de bättre moderna skräckfilmsserier. Lika framgångsrika blev inte de gamla serier från tidigare decennier som man krampaktigt försökte gjuta nytt liv i. Varför gräva upp gamla lik som Jason i ”Jason X” 2001, Freddy i ”Freddy vs. Jason” och Dr. Herbert West i ”Beyond Re-Animator” 2003, Aliens och Predators i  "AVP: Alien vs. Predator" samt Chucky i ”Seed of Chucky” 2004. Nja, eftersom utfallet blev sådär blev det till att satsa på en massa remakes/reboots istället. Intressant emellerid är att vi faktiskt fick en ganska tidig motreaktion mot de lättviktiga tonårsskräckisarna, filmer som var betydligt mörkare och brutalare. Ni vet säkert alla vilka rullar som öppnade dörren till denna värld på vid gavel, James Wans ”Saw” från 2004 och Eli Roths ”Hostel” från 2005. Visserligen hade explicit våld förekommit  inom skräckgenren sedan 60-talet, men då i tämligen obskyra filmer som enbart sågs av en mindre grupp. Alla gamla kannibal- och exploitationfilmer från 70- och 80-talet kunde vara väl så grafiska. Men tack vare Wan och Roth blev filmer med blodiga våldsinslag mainstream och begreppet ”torture porn” som etikett etablerat. Torture porn förresten, vilket löjligt begrepp, inget som jag använder mig av för att klassificera filmer, men i och med att det numer är så vanligt förekommande går det inte att negligera det helt. Termen lär ha myntats av den amerikanske filmkritikern David Edelstein som en klassificering för filmer som innehåller grovt våld, nakenhet, tortyr, lemlästning eller andra inslag av sadistisk karaktär. Skillnaden gentemot slashers från 80- och 90-talet är att offren i de sk torture-porn-filmerna i första hand inte är stereotyper av ytliga ungdomar utan kan vara vilken ordinär person som helst som vi kan känna igen från vår egen vardag. Vi snackar om allt från banktjänstemän till, tja Jesus (för visst passar väl ”The Passion of the Christ” in i denna kategori). Helt klart har denna typ av filmer blivit en riktig kassako för Hollywood, produktionskostnaderna för Saw låg t ex runt 1,2 miljoner dollar men filmen kom att dra in över 100 miljoner. Kostnaderna för inspelningen av Hostel landade på under fem miljoner dollar men publikintäkterna uppgick till 80 miljoner. Sedan dess har en strid ström av sk Torture-porn-filmer släppts, flera med relativt kända mainstream-skådisr i rollistorna. En av de tidigaste, och bästa, var Rob Zombies uppföljare till den ganska mediokra ”House of 1000 Corpses” från 2003, nämligen ”The Devil’s Rejects” 2005. Filmen kan nog upplevas ganska omskakande, Bill Moseley som spelar psykopaten Otis och som medverkat i en masa skräckfilm genom åren har berättat att till och med han kände sig obekväm med att filma vissa sekvenser, varpå Zombie lär ha svarat: “Art is not safe.” Andra filmer i samma anda är ”Turistas” från 2006, ”Borderland” , ”Captivity” (med Elisha Cuthbert och Pruitt Taylor Vince) och  ”I Know Who Killed Me” (med Lindsay Lohan) från 2007, ”Untraceable” (med Diane Lane och Billy Burke) och ”Train” från 2008,  ”The Collector” från 2009 samt ”The Tortured” från  2010. Inslag av torture porn kan faktikt även hittas i mainstream-thrillers som ”Rendition” från 2007 (med Jake Gyllenhaal) och ”Unthinkable” från 2010 (med Samuel L. Jackson). 2009 hade Saw-serien faktiskt utvecklats till att bli den mest vinstbringande skräckfilmsserien någonsin, men i övrigt är det väl inget som står ut direkt vad gäller den amerikanska skräckfilmsproduktionen under 00-talet. Vi har ett gäng filmer som är klart sevärda, men kanske inga mästerverk direkt. Thrillers som ”May” 2002,  The Deaths of Ian Stone” 2007, ”Baby Blues” 2008 och ”Orphan” 2009, spökfilmer som ”The Gravedancers” 2006 och ”100 Feet” 2008, ockultism som  ”Case 39” och ”Drag Me to Hell” 2009, slashers som ”Kill Theory” och  ”The Hills Run Red” (2009 samt monsterfilmer som ”The Mist”  2007 och ”Splinter” 2008 är exempel på rullar man gärna kan avnjuta. 

Om den amerikanska skräckfilmen till viss del präglades av brist på nytänkande och ren ytlighet runt sekelskiftet innebar 00-talet däremot en liten nytändning för genren i Storbritannien. Den nya videotekniken och ändrade distributionskanaler kom att innebära en markant ökning vad gäller brittisk skräckfilmsproduktion från år till år. Både större studieproduktioner och mindre indipendentfilmer gavs nu ut i allt högre takt. Vad som var särskilt utmärkande för denna nya skräckfilmsboom var hur filmerna tematiskt skilde sig från den traditionella brittiska stilen med rötterna i Hammers gotiska värld. Nu var det emellertid den egna samtiden inslag av socialrealism som gällde snarare än läskiga slott och fantasifulla monster. Marginaliserade ungdomar, klassklyftor och social utslagning kan skapa mer skrämmande monster än de som vuxit fram ur vår fantasi. Med de internationella oroshärdarna ofta förekommande i nyhetsflödet var det kanske inte heller så konstigt att skräckfilmer i krigsmiljö plötsligt blev oväntat vanligt förekommande, antagligen  kom krigen i Irak och Afghanistan att späda på denna trend. Bob Greens ”The Bunker” från 2001 kan nog ses som en slags arvtagare till Michael Manns ”The Keep” från 1983. Nazister och som hemsöks av demoner i ett av krig förött landskap var emellertid ett ämne som kunde dammas av.. Ett liknande upplägg hade Michael J. Bassetsts ”Deathwatch” från 2002, men här handlar det om första världskriget. Krigsscenarion används också av Neil Jones i ”The Lost” från 2006 och av Steve Barker i ”Outpost” från 2007. Men det var inte dessa filmer som åter satte Storbritannien på kartan vad gäller skräckfilm, nej faktum var att det var två zombiefilmer som kom att ta världen med storm. Bakom en av filmerna låg en av Englands mer lovande regissörer, Danny Boyle som redan hade lyckade filmer som "Shallow Grave" 1994 och ”Trainspotting” 1996 på sitt CV. 2002 hade hans bidrag till skräckgenren premiär, den postapokalyptiska "28 Days Later". Filmen blev en internationell succé med sitt realistiska anslag där digitala filmkameror användes för att förstärka autenticiteten. Framgången innebar att  Fox Atomic satsade på en storproduktion till efterföljare, "28 Weeks Later" 2007  i regi av Juan Carlos Fresnadillo. En tredje del i serien var också påtänkt att spelas in, men  interna bråk, och oklarheter kring rättigheterna till filmserien, har satt stopp för det hela. 2004 skulle nästa stora brittiska skräcksuccé se dagens ljus, och då snackar vi om … en komedi,  Edgar Wrights ”Shaun of the Dead” fick världen på fall trots en begränsad distribution och har höjts till skyarna som en av detta sekels bästa skräckfilmer. Filmen har också etablerat begreppet zom com, en hybridgenre som blivit väldigt populär under de senaste tio åren. Tillsammans med sin vapendragare Simon Pegg har Edgar Wright sedan fortsatt att leverera små komiska pärlor. När vi ändå är inne på regissörer som lyft den nya brittiska skräckfilmen så måste naturligtvis även Neil Marshall nämnas. 2002 fick han en något oväntad framgång med ”Dog Soldiers”  i vilken ett gäng militärer ute på en övning i den skotska vildmarken plötsligt tvingas slåss för sin överlevnad mot hungriga varulvar. Även om filmen aldrig gick upp på biograferna i USA fick den så smått kultstatus med sin typiskt brittiska humor och specialeffekter som förde tankarna till klassiska amerikanska varulvsfilmer från 80-talet. Ännu mer uppmärksammad blev hans klaustrofobiska monsterfilm "The Descent" från 2005, vilket dessutom fick en sevärd uppföljare med  "The Descent: Part 2” från 2009. Själv gillar jag också Marshlls postapokalyptiska ”Doomsday” från 2008. Framgångarna för Boyle, Wright och Marshall öppnade även dörrarna för mindre brittiska produktioner som Christopher Smiths ”Creep” 2004, "Severance" 2006 och ”Triangle” 2009. Även om den brittiska humorn ofta är närvarande på något sätt, ja jag kan skrtta gott åt Phil Claydons ”Lesbian Vampire Killers”och Jake West ”Doghouse” 2009, så är det nog de mer mörka skildringarna av det brittiska samhället som berört mest. James Watkins ”Eden Lake” 2008  visar upp människor helt alienerade från det samhälle vi känner som civiliserat och detsamma kan väl sägas om exempelvis Steven Sheils ” Mum & Dad” från samma år. Men det är är inte bara filmer producerade i England som förtjänar att uppmärksammas. The Last Horror Movie är t ex regisserad av walesaren Julian Richards och Neil Marshall har spelat in alla sina filmer i Skottland, där även Craig Strachans mer tveksamma varulvsfilm ”Wild Country” 2005 utspelar sig. Irland har också varit en särskilt produktiv plats vad gäller skräckfilm under 00-talet. Vi har bl a ett par zom coms härifrån, Conor McMahons "Dead Meat" 2004 och Stephen Bradleys ”Boy Eats Girl” 2005 har kanske dock en lite skämd bismak. Annars finns det lite mer urbanoia-orienterade filmer som ”Isolation” 2005, i regi av Billy O'Brien, och … tja Paddy Breathnachs ”Shrooms” 2006.Nåväl, vi kanske ska nöja oss med att konstatera att det finns mycket gott att hitta inom den nutida brittiska skräckfilmsproduktionen. 

Även på den europeiska kontinenten hände det spännande saker under 00.talet. Mest utmärkande är den nya franska skräckfilmsvågen som väl mest kännetecknas av tämligen extremt grafiskt våld i sann torture porn-anda om man så säger. Att denna typ av filmer skulle dyka upp i Frankrike, ett land som tidigare gjort sig känt för rättframma sexskildringar och filosofiska reflektioner på vita duken, var lite oväntat. Men det var faktiskt här man lyckades med det som amerikanska regissörer inte mäktat med under lång tid, att återskapa den skitiga och hotfulla stämning som skräckfilmen uppvisade under glansdagarna på 70-talet. Kanske är det den franska filmtraditionen som fungerat som gynnsam grogrund för produktioner som lyckas kombinera brutalt blodigt våld med existentiella frågeställningar och känslostarka karaktärsporträtt. Vad man ofta saknar i skräckfilm är känslan av äkta, och inte överdrivet gestaltad, fruktan. En känsla som blir så påträngande att den även håller oss om publik i ett iskallt grepp. Amerikansk skräck blir t ex sällan riktigt otäck pga att den under lång tid ofta präglats av ett ironiskt och självdistanserat anslag, försökt imitera klassiska föregångare eller helt enkelt saknar ambition. Även när det fläskats på med blodiga effekter berörs man sällan om tittare eftersom personerna om drabbas inte berör oss eller situationerna som skildras  medvetet framställs som närmast absurt överdrivna.  De franska skräckregissörerna däremot är ute efter en mer ondskefull atmosfär i sina produktioner, något som känns både fysiskt och psykiskt. Man kan faktiskt se ett par konkreta särdrag inom den franska skräckfilmen som jag tycker är ganska intressant. Ofta är det t ex kvinnor som står i centrum, både som protagonister och antagonister. Det är kvinnor som i många fall visar prov på styrka medan männen inte tar samma utrymme. Vidare är det ofta nya unga namn som dyker upp iregissörsstolen, inga gamla rävar med rötter i äldre traditioner utan visionära nytänkare som  Alexandre Aja, Julien Maury, Alexandre Bustillo, Xavier Gens, Pascal Laugier och Gaspar Noé. Deras filmer är inte sällan medvetet nattsvarta och provokativa vilket gör att publiken är tämligen begränsad. Slutligen kan man också konstatera att manusen ofta är genomtänkta med nyanserade rollkaraktärer och bra skådespeleri. Startskottet för denna filmtrend var Ajas "Switchblade Romance" (”High Tension”) från 2003. Filmen blev en snackis i skräckfilmskretsar pga sitt blodiga  och omdiskuterade manus och plötsligt hade fransk skräck fått luft under vingarna. 2006 fick David Moreau och Xavier Palud en smärre framgång med sin terrorfilm ”Them”, en verklighetsbaserad historia om mordiska barn på den rumänska lindbygden. Sedan följde en rad franska skräckisar, där  Gens ”Texas Chain saw Massacre”-inspirerade Frontière(s) och Bustillos / Maurys brutala och intensiva home-ivasion-historia ”Inside" 2007 samt Laugiers existentiellt plågsamma ”Martyrs” 2008 tillhör de främsta. Andra i samma stil är ”Trouble Every Day” 2001, ”Irreversible” 2002, ”Saint Ange" och den belgiska ”Calvaire” 2004, "Satan" 2006 och ”7 Days” 2010. Framgångarna gjorde att ett par av de franska regissörerna tog steget över till Hollywood med något tveksamt resultat överlag.  Alexandre Aja har i stort sett bara ägnat sig åt remaks som The Hills Have Eyes 2006, ”Mirrors” 2008 och ”Piranha 3D” 2010. Hans senaste produktion, filmatoisringen av Joe Hills roman ”Horns” 2013, har dock fått ett positivt mottagande.  Xavier Gens låg bakom TV-spelsadaptionen ”Hitman” 2007 samt det betydligt bättre postapokalyptiska kammardramat ”The Divide” 2011 medan David Moreau och Xavier Palud av någon anledning satsade på en amerikansk remake av ”The Eye” 2008. Idag verkar den franska vågen till stor del tyvärr ha ebbat ut. Det var ett tag sen man såg något intressant därifrån. 

Även i Spanien fick vi under 00-talet se en slående renässans för inhemsk skräck. Inte sedan Francodiktaturens sista år 1966-76 har landet upplevt en sådan nyskapande kreativitet när det kommer till denna typ av filmskapande. Då var det namn som Jess Franco, Narciso Ibáñez Serrador, Amando de Ossorio, och Paul Naschy som stod för det huvudsakliga utbudet, men i och med demokratiseringsprocessen fortskred under 70-talet stagnerade den spanska skräckfilmen. Under 2000-talet har dock plötsligt en rad nya spännande namn dykt upp som Alejandro Amenábar, Jaume Balagueró, Paco Plaza, och Juan Antonio Bayona för att nämna några. Till samma andas barn kan man också lägga mexikanen Guillermo del Toro. Drivande kraft i denna utveckling var filmstudion Filmax International, 1999 drog man igång skräckfilmsbolaget  Fantastic Factory som ligger bakom framgångsrika spanska produktioner som ”The Others” 2001, ”Darkness” 2002, [Rec] och ”The Orphanage” 2007 för att nämna några. Den nya spanska skräckfilmen präglas i mångt och mycket av ett mer återhållsamt tonläge än det vi möter i samtida fransk film. Om man norr om Pyrenéerna satsade på expressiva våldsskildringar så var de skräckfilm mer subtil och byggde främst på kusliga och hotfulla stämningar skickligt skapade genom effektfull ljussättning och skuggspel. Ett återkommande tema i de flesta av dessa skräckisar är fokuset på kvinnor och barn. Del Toros ”The Devil´s Backbone” 2001 och  J.A. Bayonas The Orphanage utspelar sig t ex på barnhem och i Balaguerós Darkness (med Lena Olin i rollistan) och del Toros oscarsbelönade Pan's Labyrinth 2006 hittar vi också barn i centrum för historierna. Framför allt kvinnoporträtten är starka och många filmer genomsyras av deras kamp för överlevnad i en hotfull och fientlig miljö. Vi kan se detta i allt från Nicole Kidmans försvar av sina barn i The Others till Manuela Velascos desperata försök att överleva zombieattackerna i [Rec]. Helt klart gick denna typ av filmer hem hos den stora publiken i långt högre grad än vad de blodbesudlade franska filmerna gjorde. Amenábars The Others blev t ex den mest inkomstbringande filmen i Spanien 2001 och spelade in över 200 miljoner dollar internationellt. Det stora genomslag filmen fick världen över gör faktiskt The Others till den spanska film som dragit in störst intäkter någonsin. Tack vare genombrottet för DVD, BD, nischade TV-bolag och allehanda streamingtjänster har spansk film även fått möjlighet att snabbt nå ut till en publik som annars kanske missat dessa produktioner. Resultatet har blivit att spansk filmindustri under 00-talet upplevde sin största ekonomiska framgång sen 60-talet. För egen del har jag haft nöjet att avnjuta en hel del bra skräck levererad av spanska regissörer under de senaste tio åren. Förutom de ovan nämnda får jag väl slå ett extra slag för Balaguerós spökfilm "Fragile" 2005, Thrillern ”To Let” 2006 och den ockulta  "[Rec] 2" 2009. Andra sevärda filmer är Guillem Morales The Uninvited Guest 2004 och "Julia’s Eyes" 2010, Álex de la Iglesias ”The Baby's Room” och Elio Quirogas ”The Dark Hour” 2006,  Nacho Vigalondos ”Timecrimes” 2007 samt Isidro Ortiz ”Shiver” 2008. Framgångarna både bland kritiker och publik väckte naturligtvis Hollywoods intresse. De två första [Rec]-filmerna fick snabbt remakes, de menlösa ”Quarantine” 2008 och ” Quarantine II” 2011. Fler filmer som är påtänkta att göras om är The Orphanage,  Julia’s Eyes och  Oriol Paulos ”The Body” från 2012. Hur det blir med detta återstår att se, för tillfället verkar det nämligen som om även den spanska filmvågen avstannat något.  

En kul utveckling är att nordisk skräckfilm faktiskt tog ett kliv i rätt riktning under 00-talet. Bra skräck från våra breddgrader har vi ju inte direkt varit bortskämda med. Från Danmark har det tidigare kommit ett par bra filmer medan Sverige däremot har varit rena öknen i dessa sammanhang. Tyvärr är väl det här hemma som skräckfilmproduktionen fortfarande inte direkt visat sig på styva linan i någon större utsträckning. Uppsvinget för svensk skräcklitteratur har inte direkt någon motsvarighet inom filmmediet tyvärr. Svenskar gillar Beck och andra polisfilmer när det kommer till närproducerat , men skräck, njae. Visst, det kan handla om att det saknas pengar och att Statens Filminstitut har en allmänt nedlåtande attityd gentemot denna typ av genrefilm, men det är nog inte hela sanningen. När Mikael Håfström försökte sig på att göra skräckfilm med slasherfilmen ”Strandvasken” 2004 blev ju det ett fiasko, trots bra skådespelare i rollerna och en budget på över 20 miljoner kronor. Håfström stack därefter till Hollywood där han lyckades bra med att göra amerikansk skräck minsann. Så vad har vi då som står ut, Michael Hjorths Blair Witch Project-ripp off  ”Det Okända” från 2000 var ju inget vidare medan Anders Bankes ”Frostbiten” från 2006 har sina stunder, framför allt i början, men riktigt bra blir den aldrig trots att Banke tar i från tårna med splattiga effekter framåt slutet. Nej den enda svenska skräckfilm i modern tid som nått ut till en bredare publik, ja till och med fått internationell uppmärksamhet, är Tomas Alfredsons filmatisering av John Ajvide Lindqvists vampyrroman ”Låt Den Rätte Komma In” från 2008. Detta är helt klart den bästa skräckfilm som gjorts i Sverige tillsammans med ”Körkarlen” från 1921 (då räknar jag inte in Bergmanfilmer som ”Ansiktet”, ”Vargtimmen” eller ”Jungfrukällan” vilka jag inte klassar som skräck). Konkurrensen är i och för sig inte direkt mördande, Låt Den Rätte Komma In blev en stor publik- och kritikersuccé och tog hem inte mindre än fem guldbaggar. Den har dessutom sålts till 54 olika länder och gett upphov till den amerikanska remaken ”Let Me In” 2010. Men sen då, finns det inget mer? Jag skulle vilja säga att det finns några bortglömda pärlor, men tyvärr är de filmer som spelats in på tok för amatörmässiga, ospännande, ointressanta, trista eller allmänt dumma i största allmänhet. Måste jag nämna någon får det väl bli Joakim S. Hammonds kortfilm ”Murder Island” 2006, Nikolaj Marquez von Hages antologifilm ”Syner” från 2009 eller Fredrik Hillers ”Psalm 21” från 2010, men då är jag snäll. Ska vi hoppas på Hillers ”Zon 261” 2014 kanske? En drös med kassa filmer finns det dock gott om, som ”Sleepwalker” 2000, ”Camp Slaughter” och ”Death Academy” 2004, ”Hemligheten” och ”Stinger” 2005, ”Vampyrer” 2008, ”Huset vid vägens ände” 2009 samt ”Sektor 236 - Tors vrede” och ”Insane” 2010. Ett hett tips är att undvika dessa gott folk. 

Varför inte kika på vad våra grannländer har att erbjuda då, här har vi nämligen exempel på hur nordisk skräckfilm kan hanteras på ett framgångsrikt sätt. Om vi ser till de ne norska filmskaparna så har de verkligen förstått att utnyttja den vilda och på samma gång vackra som hotfulla natur vi har här uppe i norr. Inte så konstigt att norsk skräckfilm ofta är av urbanoiakaraktär där skogar och fjäll fungerar som utsökta kulisser till de historier som utspelar sig. Vare sigf det rör sig om galna psykopater, zombier eller varelser hämtade ur folktron så funkar de norska filmerna oftast utmärkt. Här verkar det finnas en helt annan hantverksskicklighet och vilja att förena klassiska skräckfilmselement med typiskt inhemska inslag. Pål Øies "Villmark" 2003 och ”Skjult” 2009, Pål Sletaunes ”Naboer” 2005, Roar Uthaugs "Fritt Vilt" 2006, Mats Stenbergs "Fritt Vilt II" 2008, Patrik Syversen ”Rovdyr” 2008,  Tommy Wirkolas "Død Snø" 2009 samt  André Øvredals Trolljegeren 2010 är alla exempel på hur norrmännen sopar mattan med oss när det gäller skräckfilm. Dansk skräck kanske inte höll lika hög klass, men bra mycket bättre än vad som gavs ut i Sverige var det. Mycket film med övernaturligt tema eller psykologiska thillers blev det. Rullar som kan rekommenderas är Anders Thomas Jensens "De Grønne Slagtere" och Carsten Myllerups "Midsommer" 2003, Martin Schmidt ”Bag Det Stille Ydre" 2005 och Hans Fabian Wullenwebers ”Cecilie” samt ”Martin Barnewitz ”Kollegiet” 2007. Slutligen kan jag pasa på att näma att det under 00-talet ävän kom ut skräckfilm från Finland och Island. I vårt östra grannland låg Antti-Jussi Annila bakon ”Sauna" från 2008, en märklig historia där influenser från Tarkovskij och Bergman varvas med ett närmast japanskt stiluttryck. Allt detta i en historia placerad i sent 1500-tal och som andas typiskt finskt tungsinne. Fint foto och ett par kusliga scener men ett tämligen långsamt tempo är vad man i övrigt kan vänta sig. Den svarta tomtekomedin ”Rare Exports” från 2010 i regi av Jalmari Helander är nog det bästa Finland har att erbjuda i skräckväg enligt mig, medan man med gott samvete kan avstå Lordi-filmen ”Dark Floors” från 2008 eller zombiekrigsfilmen ”War of the Dead” från 2011. Islands bidrag till skräckfilmsgenren, Júlíus Kemps ”Reykjavik Whale Watching Massacre” från 2009 kan vi också lämna därhän. 

Ska vi då avslöja denna överlastade resumé av det gångna decenniet genom att reflektera lite över de odöda segertåg på vita duken och på TV-skärmen. Här hittar vi både något av det sämsta och det bästa med 00-talet. Låt oss börja med avarterna så har vi det överstökat. Början av 2000-talet gav oss nämligen någon slags plastig uppdatering av de gamla Universalmonstren, och det var ju inte direkt vad man gått och längtat efter. Tänk er en blandning av stylad action och serietidningsestetik utan några skräckelement och ni fattar hur utslätade dessa monsterfilmer var. Det känns som Stephen Sommer angav tonen med sin actionfilm ”The Mummy” 1999 och sen rullade det bara på med glättiga Hollywoodproduktioner inspirerade av seriehjältefilmer som Spiderman och X-Men. Sommers hade fått blodad tand och körde vidare med "The Mummy Returns" 2001 och ”Van Helsing” 2004, i den sistnämnda tampas Hugh Jackman med Dracula, Frankensteins Monster och Mr Hyde. Ville man ha mer film i samma serietidningsstil var det bara att kolla in filmer som ”Underworld” 2003 eller någon av de tre uppföljarna, ”League of Extraordinary Gentlemen” och ”Hellboy” 2003, ”Constantine” 3004, ”The Brothers Grimm” 2005 eller någon uppföljare till ”Blade” från 1998. Och räckte det inte med detta så fanns det ett gäng ”skräckfilmer” baserade på dataspel att gotta sig åt. Vi har t ex ”Resident Evil” från 2002 med sina fyra menlösa uppföljare eller varför inte ”Silent Hill” 2006 och ”Silent Hill: Revelation 3D” 2012. Uwe Boll då, no don´t make me go there! Allt var emellertid inte lika ointressant,  Steve Niles och Ben Templesmiths tecknade vampyrserie ”30 Days of Night” har t ex resulterat i en riktigt bra film från 2007 i regi av David Slade för att inte tala om Robert Kirkmans, Tony Moores, and Charlie Adlards långlivade serie ”The Walking Dead” som ligger till grund för en av dagens mest populära TV-serier. Om vi ser till den vampyrtrend som eskalerade under 00-talet så kan man väl tala om en ganska radikal förändring gentemot tidigare skildringar. Nu var det inte längre ruttnande lik eller överklassgrevar som fick gestalta vampyren, utan vem som helst. Alltså vanliga kvinnor, män eller barn som lever i miljöer vi kan relatera till. De kan vara snygga och sexiga och anpassade till ett liv bland människor utan behov av att parasitera på folk omkring dem. Likväl representerar dagens vampyr ofta en romantisk dröm om svunna ideal i en allt ytligare värld. Det känns som John Polidoris karaktär Lord Ruthven från "The Vampyre" 1819 fortfarande spökar i begrundan i och med att vampyrer nu tillskrivs egenskaper som höviskt uppförande, platoniska relationer och löften om en evig själslig vänskap. Inte så konstigt kanske att dagens tonårstjejer svärmar för bröderna Damon och Stefan Salvatore i tv-serien "The vampire diaries", tjusiga unga män, men som också är dödligt farliga, liksom flickornas favorit Edward Cullen i "Twilight"-filmerna. Ja även Bill i ”True Blood” går ju hem hos många. Vampyren är idag avvikaren, den som går sin egen väg och i ett samhälle där allt fler känner sig alienerade är det lätt att känna samhörighet med en varelse som denna. Vampyrtrenden har alltid varit som starkast under lågkonjunkturer då karaktären både kan symbolisera det yttre hotet mot den egna tillvaron men faktiskt också just också den känsla av ensamhet och utsatthet man kan uppleva i en kall och hård värld. Men ju mer vampyren tappar sina skrämmande drag, ju mer ointressant blir varelsen i skräcksammanhang,.För oss som inte tillhör Twilight- eller Vampire Diaries-målgruppen eller har tröttnat på alla krampktiga vändningat i True Blood, vad återstår då? Själv vill jag ha ondska och mörker, eller i alla fall dystra dramer. Förutom 30 Days of Night finns det väl inte så många vampyrfilmer som tilltalar mig, det rör väl sig om  Tomas Alfredssons Låt Den Rätte Komma In 2008,  Michael och Peter Spierigs ”Daybreakers” och  Park Chan-Wooks ”Thirst” 2009 samt komedierna ”Lesbian Vampire Killers” i regi av  Phil Claydon och  Rob Stefaniuks ”Suck” 2009. 2010-talet känns då bättre med fler grymma och brutala vampyrfilmer, något som lär krävas om genren ska lyckas undvika att åtr grävas ner i en kista under kommande år. 

Och så har vi slutligen de något mindre charmerande zombierna då. Om vampyrtrenden håller på att klinga av så frodas zombierna däremot i högsta grad, både på film och i spelvärlden. Ända sen 28 Days Later och Shaun of the Dead i början av 2000-talet har det dykt upp nya produktioner som tar avstamp i en miljö hemsökt av levande lik. En något oväntad utveckling kanske med tanke på att zombiegenren i praktiken var död under större delen av 90-talet. Kanske är det delvis samma orsaker som ligger bakom vampyrtrenden. I kristider kan zombien också fungera som en metafor för såväl de som orsakat krisen, som de som drabbats av den, de levande liken står ju för allt som är mekaniskt, tanklöst och själlöst. Men zombierna är helt klart mer skrämmande varelser än nutidens alla emo-vampyrer, blodsugarna är ju i grunden tämligen mänskliga men också väldigt verklighetsfrämmande, medan zombien är ett okontaktbart monster som dessutom känns mer realistiskt. Ett annat skäl till att det dykt upp så mycket zombierelaterade filmer och TV-serier under senare tid är att gestalten är väldigt tacksam att använda som ingrediens i olika sammanhang. Som regissör kan du slänga in zombier lite var som helst, i komedier, i actionfilmer, i historiska dramer, i postapokalyptiska historier eller bara i vanlig enkel skräckfilm. Vidare blev det under 00-talet allt vanligare att frångå den klastiska zombiestereotypen med stönande lik som i sakta mak släpade sig fram, de blev allt snabbare och faktiskt en aning smartare vilket innebar att produktionerna kunde varieras i större utsträckning. Men den kanske viktigaste orsaken till zombiegenrens stigande popularitet är kanske att fokuset allt mer flyttats från blodiga äckeleffekter till de rent mänskliga aspekterna vad gäller överlevnad i en tillvaro som rasat samman. Grundläggande frågor om människovärde, relationer och maktstrukturer är centrala delar i filmer som 28 Days Later och  David Morlets ”Mutants" 2009 eller i TV-serier son den brittiska ”Dead Set” 2008 eller The Walking Dead. I huvudsak är det nya unga regissörer som vitaliserat zombiegenren. Visserligen återkom George A. Romero me nya delar i sin Living Dead-serie, men dessa var långt från det han presterade under sina glansdagar. ”Land of the Dead” från 2005 är väl en skaplig film där klasskillnaderna Men produktionen känns något trött, dock är filmen klart bättre än mockumentaryn ”Diary of the Dead” 2007 för att inte tala om haveriet ”Survival of the Dead” 2009. Oväntat bra var dock  Zack Snyders actionladdade remake av ”Dawn of the Dead” från  2004. Zom Coms har det ju också kommit en hel del av sen Shaun of the Dead, lite småputtriga filmer som Andrew Curries ”Fido” 2006, Matthew Kohnen ”Wasting Away” 2007 eller Gregg Bishops ”Dance of the Dead”. Tack vare DV-kamerornas genombrott producerades det nu zombiefilmer i en rasande takt. Allt från hemmaproduktioner och semi-proffs till etablerade filmskapare kunde plötsligt både billigt och enkelt göra film efter film som, om de inte gick upp på biograferna, kunde släppas direkt på den växande dvd-marknaden. Mycket var bra som spanska  [Rec] eller Bruce McDonalds kanadensiska ”Pontypool” 2008. Men marknaden översköldes också av en klibbig ström stinkande rullar som gör att detta är en genre som är lika vildvuxen som den var för 30 år sen. Var ska man börja, kanske med Bruno Matteis ”Zombies: The Beginning” 2007, ja man får väl vad man förtjänar om man frivilligt kollar på den. Samma sak kan väl sägas om filmer som ”Dead and Deader”,  ”Necroville”, ”Night of the Living Dead 3D”, ”Dead Noon”, ”Undead and Alive”, ”Last rites of the Dead”, ”Dead Heist”, ”The Quick and the Dead”, ”Days of Darkness”, ”Dead Men Walking”, ”Flight of the Living Dead”, ”Raiders of the Damned”, ”Bone Sickness eller ”They Come Back”. Zombien är död, leve zombiefilmen!

Så vad kan vi då säga om 00-talet i stort? Visst årtiondet var inte alls så banbrytande som 70-talet eller så glorifierat som 80-talet, men trots den välgrundade kritiken om brist på kreativitet i Hollywood så kommer vi att minnas denna period för att den gav oss ett imponerande antal riktigt bra filmer globalt sett. Just det faktum att länder vi inte förknippar med skräckfilmsproduktionen plötsligt dök upp på scenen är extra roligt, ett liknande internationellt uppsving har vi aldrig sett tidigare i skräckfilmhistorien. Den västeuropeiska vågen av ny skräck med England, Frankrike och Spanien i spetsen kompenserar det faktum att USA var på dekis. Japan, Sydkore och Thailand öppnade dörren även för andra asiatiska länder vad gäller skräck och utvecklingen såg plötsligt riktigt spännande ut. Vid decennieskiftet 2009-10 frodades skräckgenren på ett sätt man inte kunde ha anat tio år tidigare. Vissa trender skulle med all säkerhet leva vidare in på 10-talet på gott och ont men nu fanns det förväntningar om en ljus framtid. Framför allt utvecklingen mot mindre , mer nytänkande indipendentproduktioner kändes lovande, en utveckling som förhoppningsvis även skulle få storbolagen att börja tänka om. Det är en hel del filmer jag gillar från denna tid som synes.

Ginger Snaps - John Fawcett 2000

Battle Royale - Kinji Fukasaku 2000

American Psycho - Mary Harron 2000

Session 9 - Brad Anderson 2001

The Others - Alejandro Amenábar 2001

28 Days Later - Danny Boyle 2002

Dog Soldiers - Neil Marshall 2002

The Eye - Oxide Pang Chun, Danny Pang 2002

Dark Water - Hideo Nakata 2002

Switchblade Romance (High Tension) - Alexandre Aja 2003

Dead End - Jean-Baptiste Andrea, Fabrice Canepa 2003

A Tale of Two Sisters - Kim Ji-Woon 2003

Wrong Turn - Rob Schmidt 2003

I'm Not Scared - Gabriele Salvatores 2003

Dawn of the Dead [Remake] - Zack Snyder 2004

Shaun of the Dead - Edgar Wright 2004

Shutter -  Banjong Pisanthanakun, Parkpoom Wongpoom 2004

The Descent - Neil Marshall 2005

Noroi: The Curse - Kôji Shiraishi 2005

Severance - Christopher Smith 2006

Pan's Labyrinth - Guillermo del Toro 2006

The Mist - Frank Darabont 2007

[Rec] - Jaume Balagueró, Paco Plaza 2007

30 Days of Night - David Slade 2007

Martyrs - Pascal Laugier 2008

Eden Lake - James Watkins 2008

Låt Den Rätte Komma In - Tomas Alfredson 2008

Drag Me to Hell - Sam Raimi 2009

Zombieland -  Ruben Fleischer 2009

The Loved Ones - Sean Byrne 2009

Daybreakers - The Spierig Brothers 2009