Tema: Franska incestnazister ballar ur

Hang them up! And skin the fat off of them.

Le Von Geisler

Så här i efterhand kan man väl konstatera att den franska vågen av extrem skräck under 00-talet inte blev så långlivad. Och i ärlighetens namn var det väl kanske bara ett par filmer som verkligen stod ut, som Alexandre Ajas ”Haute Tension” (”High Tension” / ”Switchblade Romance”) 2003, Alexandre Bustillos och Julien Maurys ”Á L'Intérieur” (”Inside”) från 2007 och Pascal Laugiers ”Martyrs” från 2008. Detta var filmer som försökte övertrumfa sina amerikanska motsvarigheter som ”Saw” och ”Hostel” i användandet av grafiska våldsscener i produktioner riktade mot en allmän publik, men som också vilade på i grunden starka historier och personporträtt. Xavier Gens ”Frontière(s)” från 2007, tillhör också denna franska skräckfilmsvåg, men håller väl kanske inte riktigt samma klass. Gens, som även regisserat filmer som ”Hitman” 2007 och ”The Divide” 2011 (den sistnämnda har i faktiskt visat på ToB) ger oss ändå en film som är underhållande om än kanske inte särskilt revolutionerande. Kör ner ”The Texas Chain Saw Massacre”, ”Hostel” och ”The Descent” i en mixer och du får Frontière(s). Filmen öppnar med bilder på ett Paris drabbat av kravaller efter det att det att en presidentkandidat långt ute på högerkanten tagit hem segern. I detta kaos passar fyra ungdomar på att råna en bank, planerna är sen att fly landet över gränsen till Holland. Gruppen består av den gravida Yasmine (Karina Testa), hennes pojkvän Sami (Adel Bencherif) samt deras vänner Alex (Aurélien Wiik), Tom (David Saracino) och Farid (Chems Dahmani). Råner går dock inte som de tänkt sig och Sami blir allvarligt skottskadad. Vännerna beslutar sig därför för att Yasmine och Alex ska ta Sami till närmaste sjukhus medan Tom och Farid under tiden letar upp en säker mötesplats där de senare kan träffas. Det valda stället blir ett avlägset vandrarhem ute på landsbygden. Här möts Tom och Farid av de två sexiga ägarinnorna Gilberte (Estelle Lefébure) och Klaudia (Amélie Daure) samt deras kufiska bröder Goetz (Samuel Le Bihan) och Karl (Patrick Ligardes). Eftersom stället verkar säkert ringer de Yasmine och Alex för att ge dem vägbeskrivningen. Men allt är inte som det verkar och snart inser de unga rånarna att de hamnat ur askan i elden. Tydligen finns inavlade psykopater med sjuka idel lite varstans, och kanske där man minst anar det.

Upplägget är väl som sagt inte så där slående originellt, men utförandet gör att man som tittare lätt dras in i historien. Rent scenografiskt sett är Frontière(s) en stilfull skapelse där den fotoansvarige Laurent Bares jobbat hårt för att förmedla en mörk och skitig känsla, som om kameralinsen var nedkladdad med samma blod och smuts som täcker karaktärerna. Visst har man sett detta många gånger, men kanske inte lika stilistiskt snyggt. Detta är emellertid säkert en film som inte faller alla i smaken. Gillar man gore lär man inte bli besviken men även rent dramaturgiskt finns det också ett par scener som är klart spännande. Synd bara att Gens inte tryckte mer på den politiska satiren, det fanns ett anslag i början av filmen som kunde ha utvecklats mer men som tyvärr i stort sett faller bort. Med tanke på att Paris vid denna tid skakades av kravaller på riktigt hade det kanske varit på sin plats att låta Frontière(s) bli mer av en social kommentar, likt Laugiers Martyrs. Men vad kan man egentligen begära av en skräckfilm?