Hur många sliriga samtal har folk inte tvingats genomlida egentligen? Typ, fan, kommer du i håg … kommer du ihåg den gången när vi tog Gregers öl vi köpt och ersatte dem med lättöl, fast med påklistrade starkölsetiketter från hans flaskor. Hahaha, han märkte ingenting utan gick igång som vanligt medan vi drack upp hans riktiga öl. Det var ju ett straff för att han mitt i natten as plakat pissat i Sebbans stora Fikuskruka några veckor tidigare, så det var4 ju okej. Särskilt som händelsen också genererat skämtet ”ohhh Greger, det går ju, men Greger vad mycket det går ... men Greger, du kissar ju.” Haha, och den gången när vi träffade Bert Karlsson i Dortmund och drog en vals att vi lirade i bandet Pass Auf Dich Auf, spelade glad dansmusik och var sjukt stora både i och på Tyrolen.
   Ja, visst, var det någon som hört tusen en ding ding värld-historier så var det väl Ali, och kanske han en gång skulle använda dem som inslag i någon slags utflippad roman. Men vad är vitsen med att sitta och själv dra rövarhistorier nu.
  För rövarhistorier var ju vad det var, eller ... eller …?
  Men under eftermiddagens hårda gympass hade tanken slutligen satt sig på riktigt, att det fanns ett dolt mönster som ingen tidigare sett, eller velat se. Något som verkade så absurt, så vansinnigt att det kunde tas för ännu en fyllehistoria. Och en fyllehistoria var precis vad det just nu lät som, trots att det bara ett par timmar tidigare varit ganska troligt att den slutsats Ali kommit fram till faktisk var möjlig. Hans hjärna verkade alltid fungera som bäst när tankarna fick vandra sina egna vägar under den fysiska ansträngningen det innebar att repetitivt tvinga musklerna att sätta tunga vikter i rörelse. Många av hans bästa idéer och uppslag hade kommit under träningspass och det var inte förvånande att polletten verkade ha trillat ner vad gällde de senaste veckornas händelseutveckling just i detta sammanhang.
   För många sammanträffanden för att det skulle vara en slump. Men samtidigt, hur ofta hade det inte hänt att han gått och tänkt på en tämligen udda låt som sen faktiskt spelats på radio samma dag. Ali hade emellanåt inbillat sig att han möjligen besatt någon form av mildare Klärvoajans, ibland när han skrev ner en tipsrad brukade han sluta ögonen och försöka visualisera den rätta raden framför sig. Hittills hade det inte gett honom mer än tämligen pinsamma resultat.
 Och nu, nu försökte han sig på samma trick. Se saker som ingen annan såg. Men att dela med sig av dessa tankar var som att dela med sig av fyllehistorierna, det insåg han nu. Men nu var det för sent, bara att försöka köra på då, försöka förklara vad han hade på känn.
 Cyberus …
 ”OK, återigen, hur kom du fram till detta?” Catharina låter fortfarande på sin vakt, som om hon pratade med någon slags jäkla telefonförsäljare.
 ”Det fanns väl en röd tråd någonstans”, Ali muttrar det snarast för sig själv.
 ”Vaddå?”
 ”Alltså”, Ali tvekar. ”Jag vet att det låter helsjukt, som om jag kommer dragande med något manus vilket ter sig som en ren rip off på Ringu eller One Misseed Call eller något.” Kanske det är jag som ändå tagit skada av all film jag sett, tänker han. Kanske gjorde den gamle utbildningsministern Jan-Erik Wikström rätt när han redan på stenåldern satt i SVT:s Studio S och rabblade Bibelcitat som ett slags skydd mot det moraliska förfall som videovåldet sas stå för.
 ”Jasså, du tycker själv idén låter konstig?”, Catharinas röst i andra änden av linjen säger Ali att hon helt klart försöker avgöra om han är mentalt tillräknelig.
 ”Okej, men ge mig bara en chans till att försöka bolla det här, om du sen tycker att det hela låter helt koko så släpper vi det och går vidare.”
 Catharina suckar, ”jaha, men försök vara tydlig i vad du vill säga då. Jag är trött Ali och hade tänkt gå och lägga mig. Jag orkar inte sitta uppe hela natten och lyssna på sånt här. Det räcker med vad som hänt.”
  Ali försöker samla tankarna på nytt, hitta en ingång till det virrvarr av fragment som inte riktigt vill anpassa sig till någon slags hållbar struktur. Överallt lurar logiska luckor som likt svarta hål hotar att uppsluka all rim och reson med det resonemang han försöker formulera.
  ”Du vet ju att jag inte är vidskeplig direkt, snarare tvärt om.” Ali trummar nervöst med fingrarna på skrivbordsskivan framför sig. ”Jag gillar skräck just för att det är fiktion, underhållning. Det är ju knappast så att jag tror på att det finns något övernaturligt på riktigt, lika lite som jag tror på gudar, änglar, djävlar, jesusar, ja hela den konkarongen. ” Han tystnar, letar efter de rätta orden. ”När jag var liten var det en annan femma, då var jag rädd för mörkret och för att se djävulen i badrumsspegeln en mörk natt, typ någon variant på Candyman. ”
  Eller den döda häxan. Henne är du rädd för fortfarande. Hon som står i skuggorna vid fotänden av din säng när klockan slagit två. Hon som följt dig från toaletten när du varit uppe och pissat …
  Ali känner hur huden knottrar sig på armarna och längs ryggen. Han väter sina torra läppar med tungspetsen. ”De senaste veckorna … Jag vet inte hur jag ska förklara det, men plötsligt känns det ibland som man … tja, får konstiga ryck emellanåt. Skrämmer upp sig själv som när man var liten. Inbillar sig saker.
  Catharina är tyst, varken suckar eller skrattar. Hon måste tro jag flippat ut totalt. Ali känner ett olustigt sug i magen, men nu finns ingen återvändo.
  ”Jag har tänkt en del på vad som hänt de senaste dagarna. Du vet Sigge, Olle, det professorn sa om det du skrev på din tenta. Men det är mer. Jag har inbillat mig att jag sett saker, hört saker. Som om jag rökt på och fått någon slags snedtändning. Och så är det det där ordet ...”
  ”Ordet”, Catharinas röst låter ansträngd, ”vilket ord?”
Ali sväljer, suger in luft mellan tänderna.
  ”Cyberus”.
  ”Va?”
  ”Ja, det har ju varit den röda tråden, ser du inte det?”
  ”Nej, hur då?”
  ”Ända sedan vi testade DVD:n på klubben. Du vet då den inte verkade funka och det bara blev konstiga störningar. Cyrberus, vakthunden.
  ”Hunden?”. Catharina låter för första gången något skärrad.
  ”Namnet dyker upp lite titt som tätt. Hur kommer det sig till exempel att du satt och skrev ner en massa symboler som kunde kopplas till Cyberusmyten? Vad har du för relation till den egentligen?”
  ”Jag vet inget om någon hund!” Catharina låter upprörd. ”Du har bara snöat in på en fix idé Ali. Släpp det!”
  ”Så du tycker inte det verkar konstigt. Att sedan vi spelade den där skivan ...”
  ”Lägg av. Vad vill du säga? Att vi drabbats av någon förbannelse? Varför plockar du inte fram filmen igen och kollar på den. Då kanske du kan släppa det. Det med Sigge, det var en olycka och Olle … ja, han råkade … råkade vara på fel plats ...” Hennes röst tonar ut.
  ”Och din tenta då?”
  ”Jag vet inte, stress, mental kollaps? Jag vet inte. Men att det skulle ha med någon film att göra … Ali, lyssna på dig själv. Vad är det du vill säga? Du låter som en fantiserande sjuåring.”
  "Okej, okej. Det kanske bara är jag som försöker se ett mönster där det inte finns något. Hitta en förklaring till en rad olyckliga missöden som egentligen inte kan förklaras med annat än olyckliga omständigheter. Men ... jag tänkte att det ändå kunde vara bra att träffas, du, jag, Jerker och Krille. Bara snacka igenom det hela. Vi kan sitta här som fån och ni kan skratta åt hur pinsam jag är. Det kan ni väl stå ut med, att döda mina hjärnspöken med gliringar. Jerker är ju mästare på det."
  ”Ja, och vad vill du att vi ska göra då?”
  ”Tja, backa bandet bildligt talat. Vi börjar med kvällen då alt kanske började. Vi kan börja med …
  Cyberus.
  ”Vad?”
  ”Tja, Ali tvekar. Att kolla på filmen igen.”
  ”Men varför har du inte redan gjort det då?” Catharina låter arg. Eller kanske inte arg, snarare … rädd?
  Ali är tyst, har svårt att hitta ett bra svar, ett svar som låter rimligt och logiskt. ”Nej, det har inte blivit av, jag har haft annat att tänka på.” Han hör hur ihåligt och falskt orden låter.
  ”Inte haft tid! Du kommer dragande med en historia om en slags skiva som kan ha dragit igång … vad var det nu igen, en slags förbannelse. Och du har inte kollat upp denna skiva som du menar har utlöst det hela, fast du har den i din egen bokhylla. Hör du inte hur det låter? Vad är det du vill att vi ska göra, komma över så att vi tillsammans kan sitta i en ring, hålla händer och sjunga Kumbajah samtidigt som vi kollar på en uppenbart trasig DVD som möjligtvis öppnat porten till helvetet.” Hon skrattar, men skrattet låter ihåligt.
  ”Okej, Okej”. Ali suckar. ”Glöm det, jag är väl bara trött. Jag kanske ska skriva ihop en historia om en hemsökt DVD istället för att dilla om det så här. Det kunde ju blivit en bra artikel att lägga upp på hemsidan om vi skulle …”
  Om vi skulle fortsätta verksamheten trots att två av oss inte längre är med. Känn på den.
  ” … om vi någon gång skulle köra vidare”, avslutar han lamt.
  ”Visst”, Catharina låter nu mer sorgsen än arg. ”Om det känns bättre så gör det. Vi kan ju försöka träffas allihopa nästa vecka, det var ändå en bra idé Ali.”
  ”Men inga knasiga utspel om någon skum hemsökelse från helvetet”. Ali kan inte låta bli att småskratta. ”Okej”.
  De avslutar samtalen, men så fort Ali lagt ifrån sig mobilen sveper tomheten in honom igen likt ett tungt kallt mörker. Tankarna går åter till det som väntar i vardagsrummet, där i bokhyllan. Det hade gått så lång att han undvek att se på bokfodralet med sitt svarta innehåll som stod uppställt på display i bokhyllan. 
  Cyberus
  Det vara bara att erkänna, han kände ett stort motstånd till att plocka fram skivan. Att sätta in den i bluray-spelaren och trycka på play, det var något han helt klart inte kände för … inte alls. Ali hade tänkt göra det ett par dagar nu, bara för att få det överstökat. Det vore skönt att kunna släppa alla idiotiska föreställningar, precis som Catharina hade sagt. Hon hade rätt såklart. Men Ali hade som vanligt alltid skjutit upp det jobbiga beslutet till morgondagen. Imorgon, då jävlar, då ska jag ta tag i det! Hur många gånger hade han inte lurat sig själv på det sättet i sitt liv. 
  Var han verkligen rädd? Rädd för vad? Ju mer han tänkte på det ju löjligare blev det hela, och ändå …
  Men imorgon är en annan dag.
  Han kommer på sig med att sitta och stirra tomt i taket. Precis som Russin gör ibland. Fin lampa.    
  Så plötsligt slås han av att han glömt fråga Catharina om en sak som faktiskt var en av huvudanledningarna till att han ringt upp från första början. Visst, till största del hade han naturligtvis velat få respons på de funderingar han haft, men anledningen var inte bara att få Catharina att ge sina synpunkter på det hela. Tanken hade också varit att på ett naturligt sett få henne att mejla över texten från besvärjelsen hon fått av professor Sandström, den från Grimoire eller vad boken nu hette. Att bara fråga utan anledning hade känts … dumt, men nu fanns det ett slags sammanhang. Ali visste inte varför texten kändes så viktig, men på något sätt hade det varit tryggare att ha den i sin ägo. Han fick väl mejla henne om detta, men det kunde vänta till morgondagen.
  Ali gnuggar sig i ögonen, han känner sig också sliten och trött. Han lutar sig tillbaka i soffan och låter Russin hoppa upp i knät där den fläckiga abessiniern trampar runt med sina hårda tassar innan den hittar ett läge som känns rätt och rullar ihop sig. Ali stryker automatiskt djurets sträva päls, det har en slags rogivande inverkan.
  Imorgon, då jävlar.

Saker och ting hade slutligen lugnat ner sig, även om gårdagen inte blivit som han tänkt sig. Men stillheten och den friska luften hade gjort att Krille så småningom äntligen kunnat slappna av. När mörkret sakta hade fallit hade han suttit utanför sitt lilla tält och blickat ut över det stilla havet där månskenet hade skapat glittrande ljusgnistor i krusningarna på vattenytan. Egentligen hade han bara tänkt stanna på Amundön en natt och sen bege sig hemåt, men det kändes som om han inte riktigt var klar med stället. Så han hade stannat ännu en dag trots att han inte planerat det i matväg.
  Släpp hästarna fria …
  Obehaget efter den senaste synvillan hade faktiskt också börjat klinga av, även on natten varit orolig. Han hade haft svårt att somna. Så fort en viss rofylldhet äntligen kommit över över honom hade något pockat på uppmärksamhet, ljud ... skuggor … dofter.
  Men när morgonsolen så småningom börjat sprida sitt ljus över den öde strandsluttningen hade allt med ens känts mycket bättre. Efter att ha fått fart på sitt gamla medhavda Triangiakök och hällt i sig dagens första kopp kaffe samtidigt som han tuggat i sig två delicatobollar kändes tillvaron faktiskt riktigt dräglig.
  Krille hade efter sin något enkla frukost plockat fram ett skissblock och förmiddagen hade gått åt att improvisera fram stämningsfulla bilder till några av de dikter han skrivit under det senaste kvartalet. Han hade helt uppslukats av arbetet och timmarna bara runnit iväg. Under förmiddagen hade inte en själ synts till och det enda sällskap han haft var sjöfåglarna som pysslade med sitt. Det var uppenbart just detta han behövde och det var i detta sinnestillstånd av lätt uppsluppenhet han beslutat sig för att stanna en natt till. Problemet var att han inte tagit med sig så mycket att äta. För en stund hade han övervägt att ta cykeln och bege sig ut på jakt efter någon lokal affär, men han ville ogärna lämna sin oas nu när allt kändes så bra.
  Och att gå genom hagen igen, hur skulle det vara?
  Krille hade inte fullföljt denna tankegång utan istället beslutat sig för att bege sig ut på en liten sightseeing i närområdet.    
  Han hade travat runt i skogsområdet runt sjön nynnandes på Tigerjakten med Mora träsk. Krille hade varit en stor fan av Mora träsk när han var liten och flera av låtarna satt fast som tuggummin i hans medvetande än idag.
  Vi kommer till nåt gräs. Vi kan inte gå runt det …, Krille kan inte låta bli att stampa med fötterna samtidigt som han fnittrar för sig själv där han lunkar fram mellan de knotiga ekarna.
  Vi kommer till ett träd. Vi kan inte gå runt det ...
  Slumpen fick avgöra vart hans steg tog honom, till sist hade han nått fram till ett klipparti som reste sig ett tiotal meter upp över den kringliggande terrängen. Den skrovliga stenen hade varit full av sprickor som löpte vertikalt längs den mossbelupna ytan.
  Vi kommer till en grotta. Det är alldeles mörkt ...
  Keples …
  Där slutade hans nynnande abrupt med att en frossbrytning löpt längs ryggen.
  Han hade gnuggat sig  med högerhanden mot tinningen, som för att sudda bort en obehaglig tanke. 
  När blicken vandrat upp mot skyn visade det sig att eftermiddagssolen så sakteliga börjat anta sin aftonklädnad och det var dags att ta sig tillbaka.
  Sagt och gjort. Det skulle sitta fint med lite mat nu, tänker han när han nu utan tigerstamp söker sig tillbaka mot sitt lilla läger. Krille hade tagit med sig lite torkad tofu, stavar han skulle koka och använda i en smarrig soppa. Han gillade verkligen tofu och det hade varit ett baslivsmedel ända sen han blivit vegan vid 13 års ålder.
 Hans mamma brukade kalla honom sin lilla tofu-pojke, vilket Krille inte riktigt kände sig bekväm med om sanningen skulle fram.
  Skymningen hade så sakteliga börjat falla när han hällde i sig det sista av soppan och lät den behagliga känslan av mättnad och trötthet svepa in honom i ett varmt välbefinnande.Han funderade för en stund att slå på mobilen, men beslöt sig snabbt för att låta den vara nerpackad tills han kom hem igen.
  Den nedåtgående höstsolen hade fått kvällshimlen att brinna och måla havsytan i nyanser av rött och orange. Det var fantastiskt vackert att beskåda. Han hade alltid älskat solnedgångar som dessa och att få sitta vid havet och uppleva naturen skrudad i denna festbeklädnad var en ynnest. 
  En kväll att ta med sig hem. Krille plockar fram väskan med block och pennor och travar ner till klipporna som sluttar sig mot vattnet. Där slår han sig ner på en sten för att insupa stämningen. En känsla av melankoli smyger sig så sakta över honom, men det är inget Krille är ovan vid. Snarare är det en känsla som driver honom att skapa.
  Han plockar fram blocket. Och till skenet av den brinnande himlen skissar han upp bilden av Sigge stående på en upplyst scen med armarna lyfta över huvudet som i en segergest. 
  Sigge som brann för sin musik … som brann … 
  Trots den smärtsamma associationen fortsätter Krille att skissa, som om bilden var en viktig länk tillbaka till en tid som varit mindre mörk.
  Först när det hårda underlaget har fått arslet att närmast domna bort slår han ihop sitt block och lägger det ifrån sig på stenen. Med ett stön reser han på sig för att sträcka ut lederna. Så blir han stående ett tag, tillåter sig själv att helt rensa skallen på klara tankar. Hur lång tid som går vet han inte, men plötsligt känner han av den småkyliga kvällsluften och huttrar till.    
  Krille vänder sig om för att plocka upp sitt block när något skymtar till i ögonvrån. 
  Nej, det är inget där
  Men han vänder sig ändå om och kisar ut över vattnet. Det finns inget där förutom en mås som lättjefullt verkar glida bort mot horisonten. Vågorna kluckar stilla mot de algtäckta stenarna vid strandkanten, det vita skummet de framkallar påminner om diskmedel på väg att lösas upp. Vatten, sten och … något som flyter under ytan en bit bort. En gammal trädgren eller …
  Krille tar ett steg närmare vattenbrynet, kisar mot föremålet. Nej ingen gren, är det en sopsäck?
  Eller en svart …
  Han reflekterar inte att han tagit ytterligare ett steg närmare vattnet. Det är som om han på något sätt dras närmare. Men det räcker nu, Skit i det här.
  Vågorna kluckar i havets eviga sång, men kanske låter det inte lika fridfullt nu. I vattnet cirka femton meter bort flyter en trasig luftmadrass, gammal och missfärgad och ..
  Keple … från grottan i djupet.
  En sjöstjärna har sugit sig fast på den gamla luftmadrassen, blekvit och uppsvälld. Fast det är ju ingen sjöstjärna egentligen, det är en hand. Och madrassen är …
  Den är bara cirka sju meter bort nu, madrassen som egentligen är en död kropp som flyter på rygg. Om man tittar riktigt noga kan man nästan skönja det vita likstela ansiktet strax under ytan. 
  ”Nej”, Krilles röst tycks komma utifrån, från en annan ljudkälla. Hans kropp rycker till av en okontrollerad spasm och foten slinter under honom mot den hala algbeväxta stenytan. För ett ögonblick står han och svajar, försöker desperat hitta tyngdpunken igen samtidigt som han inte kan släppa tingesten i vattnet med blicken. Aldrig släppa den med blicken, för då …
  Men tyngdkraften är inte med honom denna gång. Krille känner hur han nästan i slowmotion faller baklänges. 
  Måste ta emot, måste …
  Men det som tar emot är ryggslutet och bakhuvudet. Den ena stöten av smärta raderas nästan ut av det mörker som nästan får grepp om honom när smällen mot huvudet nästan för världen runt om att upplösas. Likväl är han medveten om att han sakta men säkert glider över den sluttande klipphällen ner mot vattnet. Precis vid strandkanten är lutningen brant och trots att han reflexmässigt försöker hitta något fäste i det slippriga underlaget att hålla fast i leder det bara till att nageln på vänster pekfinger till hälften slits av. 
  På något märkligt sätt kan Krille själv se hur hans kropp sakta men obönhörligt glider ner i det kalla vattnet. Det omsluter honom med ett kylslaget grepp som med ens får den paralyserande smärtan från fallet att trängas undan.
  Han ligger i vattnet upp till bröstkorgen och riskerar att fortsätta glida neråt.
  Till grottan ... för vi kan inte gå runt den ...
  Med ett stön försöker Krille rulla över på mage, han måste ta sig upp. Men ansträngningen får smärtan i ryggslutet honom att kippa efter luft. Och det är något annat, något …
  Kroppen, liket. Krille vet att det bara är hans sinnen som spelar honom spratt. Precis som under de senaste veckorna. Det fanns aldrig någon död kropp i vattnet.
  Något stryker längs hans ben samtidigt som en frän stank av förruttnelse invaderar hans sinnen. Med ett gnyende lyckas han lyfta huvudet för att se.
  Ingenting. Han vet. Där finns ingenting. Förutom …
  Kroppen är mer uppsvälld än det först verkat som. Närmast enorm där den flutit upp bredvid honom. Ansiktet strax under vattenytan är en dödsmask där ögonen för länge sedan försvunnit och munnen är en svart krater. Och en av de stora sjöstjärnelika händerna …
  ”Nej”, Krille försöker desperat åla åt sidan, men kroppen lyder inte hjärnans befallning. Resultatet blir bara ett kraftlöst sprattlande. 
  Sjöstjärnan har slutit sina armar om hans ben, strax under knät. Hur kan en sådan varelse ha ett så kraftigt grepp?
  Krille sluter ögonen, han vet att det bara är inbillning. Slaget mot huvudet har förstärkt illusionen. Om han bara lugnar ner sig. Andas lugnt. Snart ska han ha krafr nog att vända sig om och släpa sig upp ur vattnet.
  Greppet runt benet hårdnar, fast det är ju bara en domning. Han ar börjat glida neråt igen, vattnet når honon snart till halsen. 
  Kramp, jag har fått kramp i det kalla vattnet. Man kan drunkna om man får kramp. Paniken fyller honom med extra kraft och Krille knyter nävarna, öppnar ögonen.
  Den döda handen är där men liket har sjunkit neråt i djupet. Han ser nu att det saknar nästan allt hår. Skallen som skymtar är täckt med grönfläckat sprucket skinn.
  Krille skriker och strupen fylls med ens av kallt saltvatten när en våg slår in över ansiktet.
  Det här händer inte, kan inte hända. Han stretar emot, men benen känns så tunga och det finns inget att hämta stöd mot.  
  Jag kommer att drunkna här. Han vet det med visshet, det finns ingen återvändå. Hans väg bär till grottan.
  Om det är saltvatten eller tårar som rinner ner för kunderna är omöjligt att avgöra, och spelar det någon roll. Vatten sim vatten. 
  Om han bara fick en chans till. Han skulle ändra på mycket ge sig själv en ny chans. Det fanns fortfarande så mycket att göra.
  När Krille fortsätter att sjunka lyfter han huvudet för att förtvivlat hålla kvar ljuset med blicken. Ljuset, och hoppet om räddning.
  Och långt där ute bland vågorna skymtar det svarta hästhuvudet mot en himmel färgad blodröd.