Catharina rycker till, verkligheten runt om börjar plötsligt åter få liv. Ljudet av lågmälda samtal, fotsteg mot stengolv, ett barn som skriker. Hur länge hade hon stått här med blicken förlorad i fjärran mitt i gången mellan två bokhyllor?  Hon ser sig smått desorienterad omkring. Fem meter bort, där gången som de båda bokhyllorna bildar slutar står en gubbe och glor, när han inser att hon lagt märke till honom tittar han snabbt bort och börjar masa sig iväg. 
  Hon gnuggar sig i ögonen, känner sig fortfarande något avtrubbad. Vad håller hon på med egentligen? Så ser hon den uppslagna boken på hyllplanet framför sig och Catharina känner plötsligt en våg av matthet. Texten och symbolerna på uppslaget säger henne egentligen ingenting, Vad var det hon stod och läste nu igen, när hon kollar efter visar bokens framsidan ett fotot av en gammal stenskulptur samt titel och författarnamn,  ”The Treasures of Darkness: A History of Mesopotamian Religion” av Thorkild Jacobsen. Det var alltså detta verk hon börjat bläddra i när hon … flummat iväg, dagdrömt?
  Och det skumma var att hon inte begett sig till Stadsbiblioteket för att grotta ner sig i gamla historieböcker, hennes intresse för detta ämne var ungefär lika stort som för handarbete, nej hon var här för att plugga ikapp.
Hitta nycklarna till …
  Men när hon börjat leta runt efter lämplig referenslitteratur hade hon av någon anledning hamnat här, i avdelningen för religion, de C-märkta hyllorna. Kunde hon komma längre från ämnet?  Vad var det som hände egentligen, hade hon omedvetet verkligen blivit så  distraherad av de  dumheter Ali dillat om när han ringt senast.  Mörka krafter som på något sätt kunde påverka den egna tillvaron. Klart det inte kunde finnas någon röd tråd i de hemska saker som inträffat de gångna veckorna. Olyckliga omständigheter, slumpen, ja svårare än så behövde det ju inte vara. Och likväl hade de inte sökt upp den där professorn och fått en föreläsning i gammal forntidshistoria, stod hon inte nu här och fånstirrade på samma typ av material.
  Men hennes tentasvar … Ja, hennes tenta, hur var det med den? Och varför hade hon av en slags ingivelse bett att få kopior på textutdrag av några gamla besvärjelser? Catharina känner ett sting av irritation. Varför kunde hon inte bara släppa det, stress och utmattning kunde ta sig konstiga uttryck, det där med professorn hade främst varit Alis idé och hon hade hängt på för att … För att det var en kul grej som gjorde det lättare att skratta åt faktumet att hon kört på en tenta. Så klart. Fan, hon kunde lika gärna slösat bort tiden med att ligga hemma i soffan, käka skumbananglass och kolla på Homeland på Netflix. 
  Beslutsamt skjuter hon in boken på sin plats i hyllan igen och börjar leta efter ett ledigt bord, lika bra att ta tag i saker och ting.  Hon hittar en plats mitt i en rad av bord som står uppställda i en av biblioteksplanets öppna ytor och slår sig ner. Efter att ha rotat runt i ryggsäcken får hon fram blocket samt häftet med instuderingsuppgifter. Hur mycket var det hon behövde repetera, för ett par veckor sen var hon helt övertygad om att detta var saker hon hade koll på, men nu …
  Catharina huttrar till, minnet av de obegripliga symbolerna hon nedtecknat på sina svarspapper får henne att känna sig kall inombords. Det går helt enkelt inte att koncentrera sig,   
  Hon märker plötsligt att hon sitter med mobilen i handen och förstrött har börjat knappa på den. En typisk ovana, hon borde stoppa undan den, fokusera. Men nu kan hon ändå kolla sina mejl. Ali har tydligen skickat ett meddelande, vad kunde han vilja nu? Catharina överväger att inte öppna det, att läsa det senare. Troligtvis skulle det bara förleda hennes tankar än mer. Likväl klickar hon på mejlet. Det är bara ett par rader, tydligen vill Ali att hon ska skicka över kopior på de papper den där professor Sandström gav henne. Besvärjelserna, vad ska han ha dem till?
  Hon suckar, så han var fortfarande insnöad på den där demongrejen. I vilket fall hade hon ingen scanner och hon hade inte dokumenten med sig. Han fick vänta tills de sågs nästa gång, Skulle hon svara, det kunde också vänta. Hon kunde skicka honom ett SMS när hon kom hem. Catharina stänger mejlsidan, väger obeslutsamt mobilen i handen men öppnar så sin Facebook-sida. Bara en snabb koll innan hon återgick till studierna. Reklam, morsan spelar Candy Crush, Linea är i Åre och åker skidor, Jerry har käkat burgare på Hard Rock, Maja har lagt ut en film på söta kattungar … same, same.
  Hon scrollar ner, femtielva skisser av Jojje och …
  Catharina stannar upp, läser. Läser igen. Kan inte förstå vad hon ser.
  Hekate är här …
  R.I.P, vad då. Kondoleanser …. Någon Jerker tydligen känner har dött. Nej, inte någon han känner …
  Värden blir plötsligt suddig, Catharina känner det som hon håller på att falla utför ett stup. Med en kraftanspänning greppar hon tag i bordskanten, försöker finna stadga.
  Vad händer...!
  Portarna … portarna ….
 Blinka lilla stj …
 Med en flämtning reser hon sig upp. Något hemskt har hänt, men hon inte förmå sig att se, kan knappt ta i mobilen som hon släpper ner i ryggsäcken tillsammans med studiematerialet. Hon måste ut. Runt om henne hörs röster, röster som kacklar, väser. En våg av yrsel sköljer över henne när hon närmast stapplande tar sig nerför trappan till entréplanet. 
  Fem små möppepojkar, greps av väldig yra. En greps av hybris, se'n var bara fyra …
  Luft, hon måste ha luft. Catharina snubblar ut genom de stora glasdörrarna och tar stöd mot den utskjutande fasadkant som löper runt byggnaden.
  Hallå möppepojkar, tänk på vad ni gör. Hallå möppepojkar, tänk på hur ni kör.
 Det känns som hela hennes medvetande har fragmenterats. Kör, hon måste köra härifrån. Men vart?
 Ali, hon måste snacka med Ali. Plötsligt var allt han sagt inte längre vilda fantasier, plötsligt verkade det som om … det fanns något där. Eller … nej, så kunde det inte vara. Slump, tillfälligheter …
  Catharina söker med blicken förvirrat efter sin cykel bland, som det tycktes, tusentals andra. Luften kändes med ens kyligare, eftermiddagen mörkare. Som om ett filter lagts över Göteborg och gjort staden dystrare, hotfullare.  
  Hon försöker fokusera och ser sin cykel i slutet av mittenraden bland ställen nere vid gatan. Kanske hon borde ringa Ali först, men nej, hon orkade inte. Redan nu kändes det som hon var helt urlakad, dränerad på kraft. Lika bra att ta sig hem till honom direkt, inte tänka bara trampa.
  Hallå möppepojkar, tän...
  ”Håll käft”, Catharina hoppar nästan till av ljudet från den egna rösten. En äldre kostymnisse som just passerar förbi rycker till och blänger på henne samtidigt som han fattar ett fastare grepp om sin portfölj. 
  Hon skyndar snabbt fram till cykeln, fumlar med låset men får till slut upp det. Efter att ha krängt på sig ryggsäcken hoppar hon upp och börjar trampa ner för Avenyn mot Vasagatan. Hon försöker koncentrera sig på trafiken omkring, undvika alla spekulationer om sådant som inte kunde vara.
  Och de som väntade …
Hon svänger ner mot Heden och sätter fart över det relativt folktomma gamla exercisområdet. Det har börjat småregna och kylan gör att vätan får ansiktet att domna. Ullevis koloss till byggnad tonar nu upp sig framför henne, bara att trampa på. 
  En svängde vänster, se'n var de bara fem …
Nej, inte vänster. Inte rakt in i någon av granitbalkarna. Inte göra som
  Jerker …
  Catharina trampar på, kommer upp på bron över E6:an och rullar ner mot Olskroken. Ner förbi buskagen som döljer alkisarnas Las Palmas. Ner … mot den svarta hund som plötsligt far ut från buskarna till höger om cykelbanan. 
  Hon inser att det är för sent att bromsa, desperat vrider hon därför styret åt vänster. Med vis ansträngning lyckas hon också undvika att välta och glider över refugen ut på gatan. 
  Hjärtat bankar i bröstet när hon försöker räta upp cykeln och lyckas nästan innan framhjulet fastnar i spårvagnsspåret och färden lutar i ett tvärstopp. På något vis känns det som att hon flyger genom luften i slow motion, vilken kliché hinner Catharina tänka innan hon slår i marken två meter bort med en smäll som får hennes huvud att träffa asfalten med hård kraft. Något går sönder när vänsterarmen kläms i en onaturlig vinkel under tyngden av hennes kropp. Men det är inte hundskall Catharina hör när mörkret sakta sveper in henne, det är ljudet från en ringsignal, kanske är det trean … kanske ...

Ali vaknar med ett ryck. Munnen är torr och tungan känns som en uppsvälld disksvamp. För ett ögonblick känns det som han knappt får luft, som om han legat med gapande mun likt en strandad fisk ett bra tag. 
  Något hade väckt honom, men minnet av drömmen höll redan på att lösas upp. Bara fragment fanns kvar, deja Vu-upplevelsen att han vandrat genom en stor mörk byggnad hav på något vis kände igen. Vandrat runt för att hitta ut men alltid hamnat framför samma dörr. En dörr som inte fick öppnas. Men han visste att den slutligen skulle stå på glänt, väntande. Han ville inte se, men han måste …
 Ali sätter sig upp i sängen, halsen kändes torr och när han svalde var det som om strupen var fylld av trögflytande lim. Vid fotändan har Russin satt sig upp och stirrar på honom. Kattens blick är som vanligt outgrundlig.  
  Dörren, vad döljer sig där bakom? Han hade vandrat genom de mörka rummen så länge han kunde minnas. Instängd i en byggnad som var så välbekant men ändå inte. En slags kombination av hans gamla högstadieskola och Stadsmuseet där han en gång praktiserat. Korridorer och trappor han på något vis kände igen, men ändå inte. Och vägen ut gick inte att hitta, för hur han än gick kom han alltid tillbaka till … dörren. Och där bakom …
  Kanske han visste var det handlade om denna gång dock, kanske var det hans undermedvetna som inte kunde släppa de senaste veckornas händelser, som inte kunde släppa …
  Cyberus.
  Vissa dörrar bör förbli stängda, men om man likväl gläntat på en sådan, borde man då inte kolla upp vad som fanns där innanför. För sin egen sinnesfrid, för att slå fast att där inte fanns något. Precis som det aldrig funnits något monster i garderoben eller troll i sopnedkastet. 
  Det hade hänt konstiga saker den senaste tiden, hemska saker. Men naturligtvis hade Catharina rätt, det rörde sig så klart om olyckliga, om än osannolika, omständigheter. Branden på Kasernen, överfaller på Olle, Catharinas märkliga tentasvar, hans egna synvillor, slump och stress var väl logiska förklaringar. 
  I vilket fall som helst måste han ha ett glas vatten. Ali häver sig upp ur sängen och huttrar till i den något kyliga luften. Han plockar ner morgonrocken som hänger bakom sovrumsdörren och sveper den om sig. Russin granskar intresserat det dinglande skärpet Ali knyter drar ihop plagget med men ger ingen ansats till något utfall, han är antagligen för nyvaken.
  Med tunga steg tar han sig ut i köket och knäpper på ljuset, lysrören i taket blinkar till för att sedan  svepa in rummet i sitt kalla sken. Med mörkret försvinner också sakta det obehag som hållit Ali i ett slags domnande grepp sen han vaknat.
  Han plockar ett glas ur diskstället och fyller det med vatten, den kalla vätskan gör underverk, spänningen lättar och plötsligt känns det lättare att andas igen. Han fyller på med mer vatten och suger fundersamt i sig det samtidigt som han försöker bringa ordning bland de intryck som tycks virvla runt likt höstlöv i hans skalle. 
  Varför kunde han inte släppa de idiotiska tankarna om att det var något märkligt i görningen? Han var ju fan skadad av alla skräckfilmer han sett. Tänk vilken revansch det skulle vara för gubbarna i Studio S, kolla på vad detta perverterade fenomen medför. Ali kan inte låta bli att skratta för sig själv. 
  Problemet är att han inte avfärdat dumheterna tidigare. Han hade ringt Catharina och dillat om förbannelser och mörka krafter som de själva skulle ha släppt löst genom att … vadå, spela upp en DVD-skiva! En slags variant av den dödliga videokasetten . Helt sinnessjukt egentligen, nästan som ett uppslag till en hjärndöd Scary Movie-film. Vem vet, en historia som denna kanske redan var filmatiserad.  
  Och hade han kollat på den satans Cyberus igen, nejdå. Han hade fortsatt att skjuta upp det hela, på samma sätt som han sköt upp jobbiga samtal till potentiella arbetsgivare eller tandläkarbokningar. Det fixar vi imorgon, kanske, om inget annat kommer i vägen. 
  Och nu väntade han på att Catharina skulle mejla över en kopia på den där besvärjelsen. Han hade messat henne om det i eftermiddags men fortfarande inte fått något svar, och något mejl hade heller inte dykt upp än. Kanske tyckte hon att han var löjlig och ville markera att det fick räcka med trams nu, eller så hade hon helt enkelt inte haft tid. I vilket fall som helst hade Ali tagit detta som ett skäl för att vänta med Cyberus, vänta för att …. För att vad då?
  Trots att han är ensam i köket förutom Russin, som svansat efter och nu misslynt inspekterar sin tomma matskål, känner Ali hur en genansens rodnad bränner i ansiktet. Vad ska han ha de där pappren till egentligen? Hade han verkligen tänkt att …. tänkt att deklamera de där besvärjelserna innan ….
  Ali ruskar på huvudet, det här var ju bara för mycket, nu fick han väl ändå ge sig. Han höll verkligen på att bli helt koko. Om någon fick höra talas om detta, om hans käft skulle glappa om det på fyllan någon gång, bara tanken får honom att grimasera av obehag. 
  Nej, nu fick det vara nog, dags att få detta överstökat. Ali kastar en blick på klockan på väggen över köksbordet, den visar på en kvart över två. 
  Så, han får se till att hålla ljudvolymen nere, det hade han ändå tänkt. Minnet från den första gången de spelade skivan han nu tänkte avslöja som skräp satt fortfarande kvar. Ett jäkla gnissel och en massa disharmoni hade det varit, inget han ville väcka grannarna med precis. 
  Med en kinkig Russin i släptåg som tydligen inte är nöjd med att påfyllning av mat uteblivit går Ali in i vardagsrummet. För att markera för sig själv att nu är det banne mig nog nöjer han sig med att tända en av läslamporna bredvid den slitna IKEA-soffan som tar upp en stor del av rummet. 
  Han kisar mot bokhyllan i hörnet som innehåller de specialutgåvor av filmer han samlat på sig genom åren samt ett par actionfigurer han inhandlat på diverse sci fi-mässor, Freddy, Jason, Michael, Pinhead och en specialdesignad Bruce, fast inte Campbell.
  På en undanskymd plats på nedersta hyllan står boxen föreställande en sliten bok i bruna skinnpärmar. Ali kan se hur de geometriska figurerna som är avbildade på ryggen glimmar matt i ljusskenet. Han har inte haft den framme sen den där kvällen för evigheter sen då de testkörde skivan på Zombie Zoo. Det känns nästan som han glömt bort dess existens under långa perioder, och när han väl tänkt på den så … har han skjutit bort tanken. 
  Men nu är han här, nu finns det ingen återvändo. Det får vara slut med dumheterna. När han var liten var han ofta rädd att titta i speglar på nätterna när han behövde gå upp för att gå på toa. Man visste ju aldrig vad man kunde få se. Kanske skulle någon annan blicka tillbaka med död blick och slappt hängande mun. Ett likblekt ansikte som skulle flyta närmare … närmare. Eller kanske skulle det stå en mörk skuggfigur bakom honom, någon med röda ögon och tänder. Ali hade med året börjat tvinga sig själv att möta sin egen blick i spegeln även på nätterna, mota bort de fantasifoster som hade hotat att paralysera honom av skräck tidigare, eller fått honom att närmast blundande trva sig fram i dessa situationer. Och nu var en del av barndomens skräck tillbaka, han kände hur det fysiskt tog emot att böja sig ner och plocka upp filmboxen. 
  Men han var inte en liten snorunge längre, Ali biter ihop tänderna och med en hastig rörelse lutar han sig fram och greppar det skinnklädda föremålet. Ytan känns kall och sträv mot hans hud, nästan lite svampig. Han kastar en blick på frontomslaget och hajar till. Är inte några av symbolerna här likadana som de …. som Catharinas ...
  ARRA … AGGA … BANDAR
  Ali rynkar pannan, kan det vara så. Han minns inte exakt figurerna Catharina visat honom, men det är möjligt att det finns likheter. Men hur skulle det kunna vara möjligt? Hon kunde omöjligt ha lagt dem på minnet den korta stund hon sett boxen den där kvällen de testat filmen. Och ändå … Men han visste inte, det kanske bara var hans fantasi som spelade honom ett spratt, som den en gång gjort när han var liten. 
  Med ostadiga fingrar öppnar han boken utan att kasta någon blick på de teckenfyllda blad som utgör dess sidor. Längst bak hittar han skivan i sin ficka och lirkar sakta ut den. Den runda plastbiten känns kall och på något sätt främmande i hans hand.
  Ali betraktar den fundersamt, var det inte mer än så här? Var det denna lilla obetydliga tingest han nästan känt ångest för att befatta sig med. Helt otroligt! En repad bit plast, Ali minns att han irriterats en del över den lilla skråman den annars helt svarta ytan hade, precis över …
  Men när han söker med blicken finns ingen repa över den tryckta blodröda titeln Cyberus. Han vet att den funnits där tidigare, över b:et om han inte missminde sig. Men nu var den borta.
  Ali vänder på skivan, den svarta baksidan är densamma … förutom. Uppe i överkanten syns en silvervitt hack, samma skada som tidigare funnits över titelns b. Men det stämde ju inte, repan var ju på framsidan, inte kunde han minnas så fel. Texten kan ju bara inte byta plats på skivan, eller hur? 
  Luften känns med ens kallare och Ali huttrar igen där han står i sin morgonrock och konfunderat betraktar Cyberus-DVD:n. Fel sida, texten låg på fel sida ...
  Så låt rätt dörr öppnas … låt rätt passage beredas.
   Nej, han mindes fel, så enkelt var det. Fantasier igen. Ali känner hur han blir irriterad på sig själv, han ser fan själv överallt. Med skivan i handen går han fram till platt-TV:n som står på en enkel träbänk framför soffan och knäpper på den. Men fjärrkontrollen drar han ner ljudet så det inte kommer att bli allt för högt. På en hylla inskjuten i bänken står en liten Yamaha-spelare som han nu knäpper på och matar ut släden.
  Ali blir stående så för en stund, vänder och vrider på skivan i handen. 
  Vilken sida … vilken sida.
  Så tar han ett djupt andetag, matar in disken men titeln uppåt och fäster blicken på den nu mörka TV-skärmen. Antagligen kommer ingenting att ända, filmen är trasig, det kommer troligtvis att …. 
  En kaskad av ljus lyser plötsligt upp det dunkla rummet, ett Kalejdoskop av färger samtidigt som ett entonigt gnisslande ljud strömmar ut ur TV:s högtalare. 
  Ali ryggar tillbaka, blundar för att stänga ute det intensiva ljusskenet. Det var samma upplevelse som förra gången, inget speciellt alls. Bara …
  Plötsligt känner han en värme stråla mot ansiktet och öppnar åter ögonen. Rök har börjat pyra från TV:s bakstycke. På bildskärmen har det bländande ljuset ersatts av ett slags skuggspel där svarta konturer av figurer rör sig mot en kuliss av stroboskopiska effekter. Det entoniga tjutet har ersatts av ett ljud liknade klinket från ett ostämt piano
  Blinka lilla stjärna …
  Ali står som förlamad, något håller på att hända. Nu framträder skuggorna allt tydligare på skärmen, likt pappfigurer inbegripna i en disharmonisk dans. 
  Det blinkande ljuset belyser dem i intervaller, visar deras rätta identitet. Där är Sigge och Olle, Krille och Catharina. Han ser dem nu, de är där och de är döda … väntande. Och bakom dem skymtar något större, något som långsamt sträcker sig mot honom
  Den döda häxan, han kan nästan se hennes döda blick, den gapande munnen ...  
Något kommer farande bakom honom, bryter för ett ögonblick den förlamning som låst Ali i ett järngrepp. Med ett gnyende tar Russin ett språng runt soffan han tydligen gömt sig bakom med riktning mot dörröppningen ut till hallen. På något sätt bryter det den Alis förlamning.
  Värmen har nu fått TV:n att nästan  helt ha tappat sina konturer, likväl fortsätter den att skicka ut bilder från ett inferno svårt att ta in. 
  Dörren är öppen, välkommen in ...
  Han måste få stopp på det, måste stänga av. Med stanken av bränd plast i näsan tar Ali ett par snabba steg fram mot närmsta vägguttag och sliter ur TV-apparatens kontakt. Något är dock fortfarande fel och det tar honom ett par ögonblick att inse att det inte hjälpt. Filmen eller vad det är spelas fortfarande upp och nu märker han tydligt hur ett mörker sänkt sig runt TV-bänken och lukten av smältande plast har blandats upp med …  stanken av dyig sumpmark. 
  Dom kommer, dom kommer för att hämta honom …
  Med en flämtning faller Ali ner på knä och hasar sig fram mot DVD-spelaren.  Apparaten är lika varm som TV:n och han  känner hur den heta metallen bränner huden på fingrar och handflator när han greppar den tunna apparaten och sliter ut den från sina anslutningssladdar. Smärtan i händerna får svetten att rinna ner i ögonen och andhämtningen att bli allt intensivare. Han måste få ut den ur lägenheten, Med vänster hand trycker han spelaren mot magen där den snabbt börjar bränna genom tyget i morgonrocken. Snubblade tar han sig bort mot balkongdörren bakom soffan i vardagsrummet. Han ignorerar smärtan i högerhanden när han med sammanbitna käkar trycker upp handtaget och snubblar ut i den kyliga natten. Någonstans lång borta hör han en hund skälla. Ali kastar sig mot balkongräcket och höjer armarna i luften för att slunga iväg den brännande tingest han håller i. Räcket träffar honom i magen samtidigt som DVD_spelaren verkar ha smält samman med hans hud. För ett ögonblick står han svajande över kanten med känslan att hela världen håller på att tippa över ända. Egentligen bör det vara omöjligt att falla, men faller är vad Ali likväl gör. Fem våningar ner tar inte så lång tid, men det räcker till för att inse att dörren aldrig gick att stänga. När DVD-spelaren slår i marken samtidigt med Ali splittras den och dess svarta innehåll far iväg likt giftstrålen från en spottkobra. 

                                                   - - - 

Jani står alldeles stilla, koncentrerar sig på att höra fienden som han vet finns alldeles i närheten. Buhuerna med sina syrafyllda pumpkarbiner. Men här inne i skuggan av de omgivande buskarna känner han sig trygg, närmast självsäker. Han har slagit ut Buhuer förr genom sitt tålamod och strategiska tänkande, de ska få se. Han väger sin egen vattenkanon i händerna och kikar fram från det buskage han gömt sig i. Kusten verkar klar, han borde kanske leta upp Leif och Hawar och rapportera att Buhuerna inte vågat visa sig, framför allt inte Kristo. Jani skulle aldrig erkänna öppet att han var rädd för Kristo, som  med sina 12 år var tre år äldre och aldrig hade problem att klå honom i de brottningsmatcher han ofta tvingades vara med i. Men i kvarterskrigen, tillsammans med Leif och Hawat och Leifs storebror Carl-Arne, då var det en annan sak, då var Kristo inte lika stöddig. Jani börjar försiktigt bana sig väg genom buskarna men stannar plötsligt upp, en ljusreflex i ögonvrån får honom att snabbt svänga runt och höja sitt vapen. Det är ingen där, bara inbillning. Men så ser han, att det en meter bort, precis i utkanten av buskaget, ligger ett föremål. Vad kan det vara? Nyfikenheten tar över och för ett ögonblick glömmer Jani bort faran från de hotande Buhuerna. Framåtböjd tränger han sig fgenom det gröna bladverket och böjer sig ner. 
  Han plockar upp en rund svart plastskiva med blänkande yta i vilken solljuset reflekteras. När Jani vänder och vrider på skivan ser han att den faktiskt är svart på båda sidor, fast med ett konstigt ord tryckt på den ena. Han kisar mot inskriptionen men kan inte riktigt uttyda vad det ska stå. En skiva är det i alla fall, en CD eller DVD. Skatten, det här är ju helt klart en  skatt åt Jani Skattjägaren och hans tappra Superhökar, Ett grin sprider sig över nioårige Jani Halla Ahos annsikte, detta måste helt klart vara hans turdag.  

                                            -  SLUT -