Tema: Subversiva zombier i Castro-land

"Juan of the Dead, we kill your beloved ones"

Juan

ToB:s påbörjade skräckfilmsresa jorden runt inleddes på Kuba i och med att temat denna gång var Latinamerika. Bakom den kryptiska beskrivningen ”Subversiva Zombies i Castro-land” dolde sig  Alejandro Brugués zombiekomedi ”Juan of the Dead” från 2011. Filmen är en slags mild satir över det politiska klimatet i Kuba men tilläts trots detta att visas på landets biografer. Lite otippat blev den också en riktig publiksuccé och denna kväll fick även vi här på andra sidan jorden möjlighet att ta del av detta fenomen. I filmens centrum står Juan (Alexis Díaz de Villegas) en småfifflare som levt hela sitt liv i Havanna. Tillvaron har kanske inte riktigt blivit vad han tänkt sig, Juan har nästan ingen kontakt med sin nu vuxna dotter, hans ex-fru är en pina och resten av hans familj har flyttat till Miami. Men har är ändå nöjd med vad han har. I sitt kvarter är han fixaren, mannen folk ser upp till och tillsammans med sin polare Lazaro (Jorge Molina) tar han dagen lite som den kommer. “Why would I want to go to Miami? I have to work there”, som han kärnfullt sammanfattar sin tämligen ansvarslösa situation i det kommunistiska samhälle han lever i. Så börjar plötsligt zombier dyka upp, men myndigheterna verkar inte reagera nämvärt. Juan ser nu möjlighet att casha in på det hela, tillsammans med ett gäng udda individer drar han igång ett företag som hjälper folk att få sin miljö sanerad från odöda. Men allt eftersom smittan sprider sig upptäcker Juan att det finns större värden i livet än att bara tänka på sig själv. Kanske finns det fortfarande chans att vinna tillbaka sin familj och kanske finns det en möjlighet att rädda det land han faktiskt älskar.

Att den åttaårige Brugués favoritfilm var ”Evil Dead” märks tydligt när man ser till den blandning av skräck, blod, humor och hjärta hans debutfilm uppvisar. Men detta är ingen film som lever på en massa självupptagna referenser till skräckfilmshistorien, sådana finns men det påverkar inte filmens egna särart. Vi får nämligen här en väldigt personlig produktion som ger oss en härlig blandning av zombieaction, komedi och politisk satir, genomsyrad av kubansk kultur. Gillar man att se zombies elimineras på finurliga sätt lär man bli nöjd, dessutom är den situationskomik som förekommer rikligt oftast väldigt lyckad, skrattet är aldrig lång borta. Dessutom märks det att Brugués är hemtam i de miljöer han skildrar. Havanna och dess invånare kommer verkligen till liv Den politiska satiren som genomsyrar hela filmen är inte på något vis påträngande utan snarare ganska avslappnad och självmedveten i sin ton. Livet i det kommunistiska Kuba samt referenserna till det kapitalistiska USA framställs i en smått karikerad form. Ibland rör det sig om tämligen subtila inslag, som när en polisbil kraschar in i en skylt med ett revolutionärt budskap eller när Che Guevaras profilbild kan skymtas i bakgrunden under en pågående massaker. Ibland är det mer rakt på, som när en i gänget säger att han vill åka världen runt i jakt på ett nytt hemland där ingen hört talas om Castro. Filmen igenom kallas zombierna dessutom för dissidenter och regimen utmålar dem som USA:s redskap för att destabilisera landet, men egentligen symboliserar de de tanklösa och viljelösa massorna. Men Brugués håller ändå en ganska låg ton vad gäller politiken, filmen blir aldrig predikande utan snarare milt satirisk. Vad som mer höjer Juan of the Dead ett par snäpp är skådespelarinsatserna. Här rör det sig inte om några sedvanliga stereotyper. Juan är ingen typisk antihjälte med udda charm, han är en småkriminell överlevare med erfarenheter från inbördeskriget i Angola. Han ser sig som sitt kvarters beskyddare och den som håller i trådarna där. Till sin hjälp har han sin hårige och inte så smarte polare Lazaro, en snubbe man heler inte jävlas med i onödan. Det är karaktärer som dessa som verkligen gör filmen sevärd. Diaz De Villegas gör en riktigt bra insats som den lakoniske Juan, den avige fixaren som under den slappa attityden är den som får saker och ting gjort. Kemin mellan honom och Molina fungerar dessutom utmärkt, man tror verkligen på att här har vi ett par gamla polare som varit med om en hel del tillsammans. Vi lär dessutom knappast se en karaktär uppträda som Lazaro i en amerikansk eller engelsk zombiefilm. Plus också till Jazz Vilá som den färgstarka transvestiten China, en figur som verkligen får möjlighet att ta plats och leverera ett par komiska pärlor samtidigt som rollen driver med det latinska machoidealet och homofobi i allmänhet. Juan of the Dead är ett originellt tillskott till en annars traditionell genre och en riktigt underhållande upplevelse dessutom. En trevlig bekantskap, särskilt som slutet lämnar kvar ett leende på läpparna. Revolutionen fortsätter, på sitt eget lilla vis.