En plats i solen

Denna gång ska vi bege oss till den koreanska halvön, ett område vars kultur i hög grad präglats av dess historia som förbindelselänk mellan Kina och Japan. Idag tänker nog många främst på den spänning som råder mellan det slutna diktatoriska Nordkorea och det marknadsliberala och demokratiserade Sydkorea, men här finns så mycket mer att upptäcka kulturellt sett. Sydkorea kallas t ex ibland ”världens mest asiatiska land”, i och med att det traditionellt sett skiljer sig så mycket åt från västerländska ideal. Tankevärlden här präglas fortfarande i stor utsträckning av konfucianismen, en livsåskådning som starkt påverkat synen på allt från samhällsskick till konst och arkitektur. De konfucianska idealen, med sin betoning på förpliktelser mellan individer i en given struktur, är totalt väsensskild från västerländska föreställningar. där självförverkligande och platta hierarkier är något eftersträvansvärt. För koreanerna har det av tradition snarare istället gällt att se hur han eller hon kan bidra på bästa sätt till det omgivande samhället. Och chefen har alltid, eller oftast, rätt! Naturligtvis är detta kollektivistiska och auktoritära föreställningssätt något som tydligt även avspeglar sig i filmproduktioner härifrån vars berättelser ofta varit en slags allegorier, där spöken och andra övernaturliga väsen från lokal och regional folklore spelat en viktig symbolisk roll. Naturligtvis finns här också paralleller med den populärkulturella utvecklingen i väst. Även koreansk skräckfilm har använts som ett sätt att både reflektera över traumatiska händelser i det förflutna likväl som att fungera som ett underlag för samhällskritik och ironiska eller moraliska kommentarer gällande den egna samtiden. Idag associerar vi ju nog främst koreansk skräck, så kallad K-Horror, med japansk J-horror a la Hideo Nakatas ”The Ring” från 1998, vilken utlöste hela den asiatiska skräckfilmsvågen runt sekelskiftet. Men faktum är att skräckfilm från Sydkorea, för det är ju här områdets genrefilm produceras, är mer än så. Visst har exempelvis 2000-talets koreanska filmskapare i flera fall säkert inspirerats av det japanska framgångskonceptet, men det är i så fall inte första gången kulturella influenser sprids mellan länderna i området. 

Sydkoreas filmindustri upplever för tillfället en gyllene era med filmer och filmskapare som röner allt större uppmärksamhet världen över. Detta gäller även faktiskt genrefilm som skräck. Nya intressanta filmer av lovande regissörer dyker hela tiden upp. Bara under sommaren 2015 hade ett antal filmer premiär, såsom Hong Won-Chans mörka slasher ”O Piseu” (”Office”) där en kontorsarbetare får en knäpp och börjar ha ihjäl folk på sin arbetsplats, Lee Hae-youngs skolmysterium ”Gyeongseonghakyoo: Sarajin Sonyeodeul” (”The Silenced”) med studenter som mystiskt försvinner, Baek Woon-haks psykologiska thriller ”Ak-ui Yeon-dae-gi” (”Chronicles of Evil”) där en polis tvingas utreda mordet han själv begått och Park Jae-Siks medicinska rysare ”Geomeunson” (”Black Hand”) där en operation får obehagliga konsekvenser. Sommarmånaderna är faktiskt Sydkoreas motsvarighet till Halloween i väst sett ur ett skräckfilmsperspektiv. Tydligen är det bästa botemedlet mot tryckande fuktig hetta en skräckis som kan framkalla behagligt kalla kårar i en luftkonditionerad biosalong. Men denna företeelse är ett relativt modernt fenomen och vägen hit har varit lång och turbulent, ofta präglad av de politiska skeendena i regionen. Men det är det historiska och kulturella arvet som också utgjort grundstommen till den filmproduktion som skapats. Historiskt sett går den koreanska kulturtraditionen tillbaka till ända till 300-talet, då området lösgjorde sig från Kina. Den första koreanska guldåldern nåddes under 900-talet och under århundradenas gång har olika härskardynastier därefter sett till att slå vakt om den koreanska identiteten, dock under ständig påverkan av starka kinesiska influenser. I början av 1870-talet kom halvön alltmer att hamna halvön under det imperialistiska Japans påtryckningar. Japanerna annekterade slutligen området 1910 varpå ockupanterna gjorde stora ansträngningar för att utradera den koreanska kulturen och ersätta den med japansk. Efter Japans nederlag i andra världskriget 1945, delades Koreahalvön i en sovjetisk och en amerikansk administrativ enhet som ett resultat av det framväxande kalla kriget. 1948 utropades två separata stater Nordkorea och Sydkorea, vilket följdes av ett blodigt krig 1950-53 och därefter en permanent splittring som råder än idag. Men trots alla politiska omvälvningar har ändå en livskraftig koreansk kulturtradition således ändå bevarats. Att utländska influenser likväl spelat en stor roll märks t ex i filmmediets genombrott här. Det var nämligen tack vare fransmännen den första filmvisningen ägde rum redan 1897 och något år senare var den amerikanske upptäcktsresanden Burton Holmes i Korea och filmade. I slutet på 1910-talet hade ett par inhemska biografer slagit upp portarna, de flesta ägda av japaner och inriktade på att visa japansk film. Ett par var emellertid etablerade av koreaner och här visades en hel del västerländsk stumfilm till biobesökarnas stora förnöjelse, bl a  Fritz Langs två ”Nibelungen”-filmer från 1924. Naturligtvis var det vid denna tid svårt att producera inhemsk film i ett klimat präglat av en aggressiv ockupationsmakt, men försök gjordes. Tidigast ute var filmproducenten tillika biografägaren Pak Sung-pil som genom sina kontakter inom den japanska filmindustrin lyckades skapa Koreas första egna filmproduktion, ”Urijeok Guto” (”Righteous Revenge”) i regi av Kim Do-san 1919. Kim fortsatte att producera film utgivna av den egna filmstudion Danseongsa Film Company, det rörde sig i början av sk Uirijok-film, en slags performance där skådisar uppträde framför en duk varpå själva filmen projicerades. 1924 låg Kim Do-sans Danseongsa bakom den första helt igenom koreanska filmproduktionen, ”Changhwa Hongnyonjon” ("The Tale of Changhwa and Hongnyon"), vilken också faktiskt kan ses som den första koreanska skräckfilmen. The Tale of Janghwa and Hongryeon bygger på en klassisk koreansk folksaga om två systrar som röjs ur vägen av sin elaka styvmor. Men hämnden kommer slutligen att drabba henne från andra sidan graven. Kim Do-sans film har gett upphov till hela fem remakes med samma titel, 1936, 1956, 1962, 1972, och 2003, varav den sista, Kim Jee-woons ”A Tale of Two Sisters” väl är den mest kända. Kim Jee-woons version har också fått en amerikansk remake, bröderna Charles och Thomas Guards ”The Uninvited” 2009.  

Döda kvinnors raseri

De tidigaste koreanska skräckfilmerna var baserade på traditionella spökhistorier och folksagor, mestadels kretsande kring osaliga andar, gwishin, manifestationer av avlidna personer som fortfarande har en uppgift kvar i de levandes värld innan de kan få sinnesfrid och bege sig till den andra sidan. En gwishin i koreansk film är alltid av kvinnligt kön med långt svart hår iförd koreansk vit sk Hanbok-klänning, en klädnad hon traditionsenligt begravs i. Denna gestalt har alltid utgjort ett skrämmande elementet i koreanska spökhistorier, både muntliga, skriftliga och filmatiserade. Men varför är då en gwishin alltid en kvinna i koreansk skräckfilm, det finns ju även en mängd farliga övernaturliga väsen i manlig form inom regional folklore. Svaret ligger här just i gamla kulturella föreställningar samt i rådande sociala strukturer. Enligt gängse uppfattning är det helt enkelt mer sannolikt att kvinnor drabbas av ödet att fastna mellan denna värld och den hinsides efter döden. Föreställningen är en att kvinnor som avlider ogifta och barnlösa inte kan passera över till andra sidan. Egentligen gäller detta även för män, men deras situation underlättas genom att manliga släktingar hjälper dem vidare genom offer, något som döda singelkvinnor inte alls får ta del av. De osaliga kvinnorna tvingas således kvar i vår värld genom det agg, eller ”han” som den koreanska termen är, som de hyser pga den oförrätt de anser sig ha drabbats av i livet. Oftast är det närstående som drabbas av deras vrede, det finns en avundsjuka över deras lycka, barn och sexliv. Idag tillämpas fortfarande postuma vigselakter i många asiatiska samhällen för att just blidka dessa andar. Sensmoralen i detta verkar vara att unga kvinnor inte bör vänta med äktenskap eftersom de då riskerar ett öde värre än döden, ett smart sätt att få döttrar att acceptera sina föräldrars uppgjora resonemangsäktenskap med den fule välbeställde farbrorn i kvarteret bredvid. Med tanke på att koreanska kvinno0r systematiskt diskriminerats och osynliggjorts genom historien är det inte konstigt att även deras hämndbegär kan vara av annan art, kvinnor som misshandlats, våldtagits eller mördats hyser naturligtvis ett agg gentemot förövarna vilket håller henne kvar tills hon fått upprättelse. Sen upplevs kvinnliga kaoskrafter mer farliga än manliga. Med tanke på de konfucianska traditionerna där män ses som mer kulturella, rättfärdiga och ädla medan kvinnor förknippas med mer negativa egenskaper är detta inte så konstigt. Att utmana den patriarkala maktstruktur som konfucianismen representerar upplevs onekligen som ett hot av många. Att koreanska regissörer så ofta sen fortfarande satsar på gamla stereotypa gestalter är naturligtvis också en förklaring till varför dagens skräckfilmsutbud domineras av en viss typ av produktioner.

De publika framgångarna för tidig koreansk film ledde till att den inhemska filmbranschen fick ett rejält uppsving och en rad filmbolag lanserades under 1920-talet. Perioden 1926-30 brukar allmänt betraktas som Koreas gyllene stumfilmsera med Na Woon-gyus subtilt japankritiska drama ”Arirang” 1926 som startskott. Den japanska överhögheten hade då ännu inte dragit igång sin hårda assimileringspolitik så viss konstnärlig frihet fanns det fortfarande utrymme för. Precis som inom japansk stumfilmstradition kompletterades ofta de koreanska filmvisningarna med en "byeonsa" (i Japan kallad "benshi"), en person som fungerade som berättarröst och bl a översatte utländsk text.  Under första halvan av 1930-talet minskade produktionen av koreansk film i takt med att det japanska förtrycket med tillhörande censur allt mer hårdnade och en del filmskapare flydde till det mer liberala Shanghai i Kina. Med ljudfilmens genombrott blev det heller inte lika lätt att smyga in japankritiska budskap, istället kom den koreanska filmscenen tiden fram till andra världskrigets slut att domineras av japansk propagandafilm. Tyvärr har idag det mesta av Koreas tidiga filmproduktion gått förlorad under de våldsamma krigsåren. 

De enastående världsmästarna i norr ...

Efter Koreas delning i en nordlig och sydlig nation har filmindustrin i de båda länderna utvecklats åt helt olika håll. Nordkorea är ju sedan 1950-talet en av världens mest auktoritära och brutala diktaturer, där den verkliga skräcken slår den fiktiva med hästlängder. Men enligt den bisarra propagandaapparaten här är landet så klart världsledande när det gäller film, liksom när det kommer till i princip allt annat också. Det mesta av denna ”fantastiska” film har övriga världen knappt få ta del av, inte så konstigt kanske då det i stort sett bara rör sig om regimpropaganda i nationalistisk anda som hyllar statens Juche-ideologi (en term som går ut på att landet kan klara sig själv). De politiska ledarna i Nordkorea har naturligtvis själva varit mästerregissörer, Kim Jong Il ska t ex delvis ha regisserat den ”enastående” ”Pibada” (”Sea of Blood” 1969, byggd på en opera som ska ha skrivits av fadern Kim Il Sung. Egentligen var det regissören Choe Ik Kyu som låg bakom produktionen, liksom en av de mer välkända nordkoreanska filmerna, ”Kotpanum Chonio” (”The Flower Girl”) 1972. Under 1980-talet kom Nordkorea faktiskt att ge sitt världen sitt hittills enda bidrag till skräckfilmsgenren, monsterfilmen ”Pulgasari” (”Bulgasari”) 1985 i regi av sydkoreanen Shin Sang-ok. Naturligtvis är bakgrunden till denna produktions tillkomst lika bisarr som landets regim i sig. Den dåvarande diktatorn Kim Il Sungs son, den sedermera ”Käre Ledaren” Kim Jong Il, var en stor filmfantast som i hemlighet slukade amerikansk Hollywood-film och sydkoreanska TV-dramer, något som var förbjudet för resten av folket. Kim Il Sung av en stor beundrare av Shin Sang-oks filmer och lät därför helt sonika kidnappa regissören och dennes fru, skådespelerskan Choi Eun-hee, 1978 så de skulle kunna göra filmer i hans smak för det nordkoreanska folket.  Shin tvingades därefter regissera en rad filmer med Kim Il Sung som producent, varav Pulgasari blev den sista innan paret lyckades fly under en filmturné i Österrike. Historien är inspirerad av ”Godzilla” och liknande japanska kaiju-filmer men utspelar sig i ett feodalt Korea styrt av en grym härskare. Det svältande folket är i upprorsstämning och många fängslas, bl a en smed som där tillverkar en liten monsterfigur av ris. När figuren råkar komma i kontakt med blodet från smedens dotter blir den levande och växer till sig genom att äta metall. Monstret Pulgasari kämpar sen på de fattiga böndernas sida mot den grymme härskaren. Naturligtvis måste filmen ha en sensmoral som passar ihop med den styrande regimens ideologi, annars hade den inte kunnat visas. Således är Pulgasari i grunden en metafor där den onde härskaren representerar det historiska feodala förtrycket och monstret den moderna kapitalismen som skulle hjälpa folket att krossa det gamla systemet men snabbt växter bortom all kontroll. Filmens hjältar är bönderna, det enkla folket som måste fixa allt som makthavarna har ställt till med. Filmen fick en del uppmärksamhet utomlands och är väl i nivå med monsterfilmer från 50-talet tekniskt sett. Men man ser vad en auktoritär regim kan åstadkomma även utan pengar, Kim Jong Il lyckades t ex kommendera ut tusentals människor för att fungera som statister i de stora krigsscenerna. Under de senaste 30 åren har det fortsatt att produceras film i Nordkorea men mestadels har det så klart rört sig om de sedvanliga nationalistiska dramerna med popagandistiskt budskap. Någon ändring lär väl inte bli av så länge den rådande regimen håller sig kvar vid makten, även om vi faktiskt fått se ett par samproduktioner med Sydkorea, som exempelvis Nelson Shins tecknade långfilm ”Wanghu Simcheong” (”Empress Chung”) 2005.

... och en gyllene era i syd

Om situationen i Nordkorea är dyster på många sätt kom filmindustrin i Syd att uppleva en ny gyllene era under 1950- och 60-talet. Den sydkoreanska filmindustrin har alltid varit beroende av statens välvilja, det var t ex genom att den dåvarande presidenten Syngman Rhee 1953 undantog film från beskattning som hela branschen fick en rejäl boost. Några av Sydkoreas främsta regissörer som Kim Ki-young och Yoo Hyun-mok inledde nu sina karriärer. Kims ”Hanyo” (”The Housemaid”) 1960 och Yoos ”Obaltan” (”The Aimless Bullet”) 1960 brukar också räknas bland de främsta filmerna i Sydkoreansk filmhistoria. Genom hela 50-talet skulle mängden utgiven film hela tiden öka, under den första åren producerades årligen ca fem filmer men i och med den snabba utvecklingen var summan upp i 111 1959. Denna nya våg av koreansk film skulle dock mattas en del under 1960-talet pga ökad statlig kontroll. De kommande årtiondena präglades av att staten hade en hel del att säga till om vad som fick skildras och hur mycket film som kunde produceras. Skräckfilmsgenren kom helt klart att påverkas av detta, det var nämligen inte bara prokommunistiska budskap som var förbjudet utan även allt som kunde tolkas som obscent. Kim Ki-youngs The Housemaid var en av få skräckproduktioner som fick ett positivt mottagande tack vare att den producerades under ett kortvarigt uppehåll vad gäller de stränga koreanska censurlagarna under 1960-61. Det är osannolikt att liknande reaktioner hade förekommit bara några år senare. The Housemaid är en mörk och skruvad produktion med dragning åt psykologisk melodram. Här får vi bevittna ett triangeldrama där en gift kompositör blir förförd av sin hushållerska, vilket leder till en ödesdiger maktkamp när hustrun får nys om affären. Med sitt svartvita foto är detta ett tidigt exempel på psykologisk skräck av klassiskt snitt. Kim försökte härefter smyga in ytterligare ett par produktioner av mörkare slag bland alla sina krigsfilmer och dramer, som actionthrillern ”Asphalt” 1964, spökhistorien ”Minyeo Hong Nang-ja” (”Lady Hong”) 1969, den psykologiska melodramen ”Chungyo” (”Insect Woman”) 1972, den ”The Wicker Man”-doftande ”Iodo” (”Io Island”) 1977, sci-fi-rullen ”Salinnabileul Ggotneun Yeoja” (”Killer Butterfly”) 1978 samt remaken av The Housmaid, ”Hwanyeo '82” (”The Woman of Fire '82”) 1982. Trots filmcensuren lyckade också den väldigt populära spökgenren kuei-dam etablera sig under 60-talet, med typiska inslag om avlidna vilka återvänder från graven för att utkräva hämnd på de skyldiga. I flertalet fall var dessa filmer omarbetade versioner av The Housmaid, där historien kryddats med spöken och ibland vampyrer. Ett exempel på det sistnämnda är Lee Yong-mins ”Akui Ggot”  (”The Bad Flower”) 1961, en film som sägs vara en koreansk motsvarighet till Hammers ”Dracula” från 1958. Historien ska tydligen handla om en biolog som tar livet av sina fiender med hjälp av en blodsugande planta, men huruvida det finns en koppling till Dracula ä svårt att säga. Idag är det enda som finns kvar av The Bad Flower en biografposter, några stillbilder och en skakig inspelning av en redogörelse för filmmanusets innehåll. 

En spegling av samtiden

Koreansk 60- och 70-talsskräck kan grovt sett delas in i två kategorier, de som behandlade övernaturliga fenomen i traditionell koreansk miljö och de mer psykologiska produktioner som fokuserade på den moderna medelklassen och de spänningar och utmaningar kärnfamiljen här utsattes för. Teman som löften och svek, bitterhet och ånger är genomgående i båda sammanhang. I Kim Ki-youngs The Housemaid är ett typexempel, här är det en vanligtvis harmlös ”vanlig” människa som hushållerskan som skapar rädsla. Det är hon som skildras som källan till oro och plåga. Genom att i filmer som denna utgå från en vanlig genomsnittsfamilj är det också lätt att belysa att en del motiv bakom de tragiska handlingarna hittas i den konfliktfyllda relation som finns mellan den landsortsbaserade arbetarklassen och en allt mer stressad stadslevande medelklass. Ett annat typiskt drag som präglar det mesta av 60- och 70-talets koreanska skräck och som kopplar den till tidigare filmtradition är framställningen av kvinnan som ett hot. Offer och hämnare i de ödesdigra konfrontationer som skildras är som nämts nästan alltid kvinnor, spöken med sina agg mot dem som behandlat den orätt, förgörarna av de lyckliga familjerna, de olyckliga eskortflickorna och de prostituerade som utsätts för övergrepp av hallickar eller andra män. Allt som sågs som ett hot mot den patriarkala ordningen skildrades i konfuciansk anda som en källa för monstruös illvilja vilket måste stävjas. Och mycket av hoten stod att hitta inom kärnfamiljskretsen. Det var när balansen här rubbades som ondskan gavs möjlighet att släppas lös. I amerikansk film är familjen något som måste skyddas från angrepp utifrån, i koreansk film kommer hoten däremot ofta inifrån. Ett antal traditionella skräckisar fortsatte att produceras under 1960- och 70-talet. Lee Yong-min bidrog med en blandning av thrillers monster- och spökfilmer som ”Jiokmun” (”The Gates of Hell”) 1962, ”Mudeomeseo Naon Shinrang” (”Bride from the Grave”), ”Salinma” (”A Devilish Murder”) 1965, ”Mokeobtneun Minyeo” (”Beauty with No Neck”) 1966, ”Akmawa Minyeo” (”The Devil and the Beauty”) 1969, ”Sanyeoui Han” (”Revenge of the Snake Woman”) 1970, ”Gongpoui Jjongingan” (”A Horrible-Double Faced Man”) 1975 och ”Heukgwi” (”Black Ghost”) 1976. För sydkoreansk skräckfilm har han varit en av de viktigaste personerna att bana väg för vad som komma skulle. En annan produktiv filmskapare med en del skräckfilmer på sitt CV är den sedermera kidnappade Shin Sang-ok. Innan Kin Jong Il lagt beslag på hans tjänster regisserade Shin ett antal sydkoreanska skräckisar innan censuren slutligen satte käppar i hjulet för honom. Bland hans över 70 produktioner utgör de väl inte en större del, men vi har i alla fall fått ett par typiska historier. I ”Sanyeo” (”The Snake Woman”) 1969 förvandlas en orm till en vacker kvinna av en demon för att hon sen ska fresta en buddhistmunk att avla ett oheligt barn. Det historiska fantasydramat ”Cheonnyeon Ho” (” A Thousand Year-Old Fox”) från samma år ses av en del som en fascinerade klassiker med alla sina referenser till koreanska myter. En annan skruvad historia får vi i ”Ijo Geodam” (”Ghosts of Chosunt”) 1970, där spöket efter en kvinna som begått självmord islår sig ihop med sin orättfärdigt avrättade man och en vampyrliknande katt för att hämnas på en liderlig adelsman. I ”Banhonnyeo” (”Woman with Half a Soul”) 1973  möter vi en man som är omedveten om att hans hustru faktiskt är ett spöke, mördad långt innan det de först träffades. Shin samarbetade även med det legendariska Hongkong-bolaget Shaw Brothers, för vilka han regisserade spökhistorien Yan Nu Huan Hun” (”The Ghost Lovers”) 1974. Slutligen förtjänar även Lee Man-hee ett litet omnämnande. Bland hans runt 50 filmer finns visserligen mest dramer och krigsfilmer, men efter den tämligen ordinära thrillern “Dial 112leul dollyeola” (“Dial 112: Help”) 1962 skulle han två år senare ligga bakom den mörka “Maeui Gyedan” (“The Devil's Stairway”) 1964, en film som av en del koreanska filmkännare räknas som en bortglömd pärla. Historien har det klassiska upplägg där en hyllad kirurg accepterar att gifta sig med dottern till sjukusets direktör av karriärsskäl. Emellertid har han haft en affär med en av sjuksköterskorna vilken han inte vill ska bli offentlig. Den försmådda kvinnan blir plötsligt ett hot vilket måste undnröjas, vilket får ödesdigra konsekvenser.  Lee Man-hee levererar en atmosfäriskt klaustrofobisk  film fylld av krypande obehag, vilket effektivt skapas genom ett skicklig kameraarbete och ett stämningsfullt soundtrack. 

Förutom spökfilm var även jättemonster något som gick hem hos den sydkoreanska publiken. Trots Sydkoreas relation till japan av naturliga skäl varit något ansträngd efter ockupationstiden hade japanska influenser ändå kommit att påverka (och fortsätter att påverka) koreansk filmindustri på ett märkbart sätt. Ett tydligt exempel är just hur populära de japanska kaiju-filmerna faktiskt blev bland koreanerna. Naturligtvis var det en del filmskapare som kände sig manade att själva spela in inhemska varianter vilket resulterade i att Kim Ki-duk 1967 gav ut sin ”Taekoesu Yonggary” (”Yongkari, Monster of the Deep”) vilken var tänkt att fungera som en koreansk motsvarighet till Godzilla. Den japanska filmstudion Toei var faktiskt också behjälplig vid denna produktion. Filmen om den bensinslukande förhistoriska jätteödlan som går bärsärk i Seoul är väl ungefär lika bra som den låter, men publiken gillade va de såg. Liksom Godzilla har vi faktiskt fått i alla fall en modern nyinspelning, Shim Hyung-raes ”Yonggary” från 1999. Idag går dock denna film bara att få tag på i en reviderad version från 2001, ”2001 Yonggary” (”Reptilian”), släppt för den internationella marknaden. Koreanerna gillar helt klart filmmonster, men så mycket mer blev det inte vad gäller inhemska produktioner. Gwon Hyeok-jinn släppte 1967 i alla fall ”Ujugoe-in Wangmagwi” (”Space Monster Wangmagwi”), en historia om rymdvarelser som försöker erövra jorden med flygande tefat. I samband med detta släpper de också lös ett gigantiskt monster vid namn Wang Ma Gwi, som förstör allt i sin väg med en kraftfull dödsstråle. Detta blev Gwon Hyeok-jinns enda film och några fler monster blev det ej heller för Kim Ki-duk, som återgick till att regissera dramer. 2006 dök emellertid Sydkoreas mest framgångsrika monsterfilm helt plötsligt upp, Bong Joon-hos "Gwoemu” (”The Host”), om den fiskliknande varelsen som plötsligt dyker upp ur Hanfloden mitt i Seoul, blev även en stor internationell framgång. Lika lyckad blev inte Kim Ji-hoons ”7 gwanggu”  (”Sector 7”) 2011, en CGI-späckade havsmonsterfilm vilken känns som en blandning mellan ”Alien”, ”Jaws”, ”Jurasic Park” och Godzilla. Historien om den lilla besättningen på en oljeplattform ute i Stilla Havet som letar efter olja men istället stöter på en främmande livsform i djupen som via rören tar sig ombord för att sedan gå på mördarstråt, sågades av kritikerna och floppade rejält. Mer underhållande är då Shin Jeong-wons ”Chawu” (”Chaw”) 2009 om ett monstruöst människoätande jättevildsvin. 

Ut ur mörkret

Efter att ha upplevt ett uppsving under 1960-talets andra hälft drabbades genren av ett rejält bakslag under 70- och 80-talet. Genombrottet för TV:n och konkurrensen från annat underhållningsutbud gjorde att intresset dalade och efter 1976 kom ingen sydkoreansk skräck att produceras förrän vid mitten av 90-talet. Detta hade inte bara att göra med vikande publikunderlag, vid mitten av 1970-talet började den sydkoreanska filmcensuren nämligen också bli allt hårdare och en stor del av den inhemska filmproduktionen kom att utgöras av propagandafilm vilken var väldigt impopulär hos biopubliken. Framför allt skräckfilm drabbades eftersom denna genrefilm inte kvalificerade sig för det statliga bidrag benämnt “Good Movie Grant” och som tilldelades sk ”bra” film. Dit hörde naturligtvis inte skräck. Hela branschen drabbades hur som helst av ett kraftigt förfall, där hela den filmtradition som byggts upp under de föregående decennierna höll på att slås i spillror. President  Park Chung-hees regim hade successivt blivit allt mer auktoritär och filmmediet sågs som ett potentiellt hot mot regimen och den ideologi den företrädde. Regissörer och andra som arbetade med film riskerade svartlistning, ja till och med fängelse, om deras verksamhet ansågs skadlig för staten på något vis. I början av 1980-talet hade det gått så långt att Sydkorea hade en av de hårdaste censurlagstiftningarna i världen. Efter de politiskt turbulenta åren 1979-80, då president Park mördades, en statskupp ägde rum och upproriska demokratiförespråkare dödades i den sk Gwangju-massakern,  började landet sakta åter gå mot en demokratisk utveckling. Även om biobesöken fortsatte att ligga på en relativt låg nivå 80-talet igenom innebar den allt mer uppluckrade censurlagstiftningen i alla fall att mer intressanta och publikfriande filmer åter började produceras. Under detta årtionde började sydkoreansk film även nå internationell ryktbarhet, mycket tack vare regissören  Im Kwon-taeks arbete, efter framgångarna med sitt drama ”Mandala” 1981 blev han den förste sydkoreanske filmskaparen på länge som fick se sina filmer visade på europeiska filmfestivaler. 1988 började så den då sittande presidenten Roh Tae-woo avveckla den censur som gällt politiska uttryck i film, vilket ledde till att regissörer åter kunde behandla brännande och aktuella ämnen. Parallellt släpptes åter alltmer utländsk film in på de sydkoreanska biograferna vilket, paradoxalt nog, både var förödande och vitaliserande för den inhemska filmindustrin. Konkurrensen från Hongkong- och Hollywoodproduktioner innebar att intresset för sydkoreansk film sjönk i botten, 1993 lockade t ex inhemskt producerad film bara runt 16% av biopubliken i landet. Detta var en utveckling Sydkorea tidigare försökt motverka genom ett kvotsystem för filmvisning. Sedan 1966 hade det nämligen funnits bestämmelser att en viss del av filmrepertoaren måste bestå av sydkoreansk film under ett visst antal dagar. Genom att begränsa visningstiden för utländska publiksuccéer och lyfta fram inhemsk film genom statliga kampanjer lyckades den negativa trenden vändas. I slutet av 1990-talet var åter inhemsk film mer framgångsrik än de utländska produktionerna. Genom satsning på filmskolor fick landet också en ny ung generation av talangfulla filmskapare som inte var tvungna att anpassa sig efter strikta censurbestämmelser. Många av de nya filmer som producerades under slutet av 1990-talet återspeglade drömmarna om en återförening med det nordliga grannlandet och således har publiken fått ta del av flera tragiska krigsdramer sedan dess. Kang Je-gyus actionthriller ”Swiri” (”Shiri”) 1999, en ”Nikita”-liknande film om en nordkoreansk lönnmördare, var t ex den första inhemska film som lyckades sälja över två miljoner biljetter enbart i Seoul. Kangs film drog tack vare kvotsystemet således in mer än amerikanska storproduktioner som ”Titanic”, ”The Matrix” och ”Star Wars”, vilket innebar att allt mer pengar började plöjas ner i koreanska produktioner. Redan året efter, 2000, fick landet uppleva ännu en gigantisk publikframgång för en inhemsk film i samma anda, Park Chan-wooks rörande ”Gongdong Gyeongbi Guyeok JSA” (”J.S.A: Joint Security Area”). Flera liknande krigsdramer skulle nu följa och nya publikrekord slås. Kang Woo-Suks ”Silmido” 2003 och Kang Je-kyus ”Taegukgi Hwinalrimyeo” (”Brotherhood of War - Taegukgi”) 2004 sågs båda av över tio miljoner människor, en fjärdedel av Sydkoreas befolkning. Men det var inte bara krigsfilm som gick hem, 2001 var ett år med flera stora publikframgångar som Kwak Kyung-Taeks kriminaldrama "Chingoo” (”Friend”) 2001 och Kwak Jae-youngs romantiska komedi ”Yeopgijeogin Geunyeo” (”My Sassy Girl”), den sistnämnda gick bättre än både ”The Lord of the Rings” och ”Harry Potter” som visades samma år. Cho Jin-gyus actionkomedi ”Jopog Manura” (”My Wife is a Gangster”) blev också mäkta populär och vilket ledde till att två uppföljare gavs ut. Flera koreanska regissörer har också nått internationella framgångar genom att ta hem prestigefyllda priser för sina filmer. Kim Ki-duks ”Samaria” (”Samaritan Girl”) 2004, Lee Chang-dongs ”Shi” (”Poetry)” 2010 och Kim Ki-duks ”Pieta” 2012 är ett par exempel. 

Den nya vågen

Det var under slutet av 1990-talet som koreansk skräck åter skulle ta plats på scenen. Den nya koreanska skräckfilmsvågen fick sitt uppsving i efterdyningarna av den japanska motsvarigheten. Naturligtvis kom spökfilmer att fortsätta vara rikligt representerade i genren med sina karaktäristiska gwishin som motsvarigheter till de bleka japanska spökflickorna. I detta sammanhang är det ganska naturligt att det exempelvis skulle dyka upp en koreansk remake av The Ring just i Sydkorea, Kim Dong-bins ”Ring” (”The Ring Virus”) 1999. Detta är en mer sexuellt laddad version av historien vilken också tydligare försöker förklara ursprunget bakom videokassettens förbannelse på ett tydligare sätt än den mer tvetydiga förlagan. Men den koreanska skräckfilm som skulle bli startskottet för den nya vågen var Park Ki-hyeongs ”Yeogo Goedam” (”Whispering Corridors”) 1998, en film som både är en klassisk spökhistoria och en social kommentar som kan ses som ett resultat av det friare klimatet i landet. Filmen utspelas i en populär miljö när det gäller koreansk skräck, skolan. Det är inte så konstigt eftersom denna plats ger en tydlig bild av hur tufft det är för många av landets ungdomar att klara sig igenom det hårda utbildningssystemet där utbredd pennalism och mobbing inte gör saken lättare. Vi snackar om en vardag med evighetslånga studiedagar som inte sällan sträcker sig in på nattimmarna under sk ”nighttime free study periods”. Under dessa långa timmar ligger stora delar av skolbyggnaderna övergivna med mörka korridorer, tomma biologisalar med alla underliga föremål, musikklassrum där instrument står uppställda på rad och inte minst mörka källarutrymmen där vad som helst kan dölja sig. Dessutom har många High Schools i landet med en lång historisk tradition ofta någon historia om någon elev som begått självmord. Föreställningar om osaliga andar som gömmer sig i mörka vrår förekommer därför på i stort sett varje skola, alla något olika men på samma gång väldigt lika. Eftersom detta är något de flesta koreaner kan relatera till förstår man varför hemsökta skolor, där långhåriga gwishin i skoluniform utgör en självklar ingrediens, blivit så populära. Whispering Corridors är här stilbildande, filmen handlar om en flickskola som drabbas av ett par märkliga mordfall. Medan ledningen gör sitt bästa för att dölja sanningen tar sig ett par flickor an uppgiften att blottlägga vad som egentligen ligger bakom det hela. De publika framgångarna för Whispering Corridors innebar att hela fyra uppföljare spelades in, Kim Tae-yongs och Min Kyu-dongs ”Yeogo Goedam II” (”Memento Mori”) 1999, Yun Jae-yeons ”Yeogo Goedam 3: Yeowoo Gyedan” (”Wishing Stairs”) 2003, Choi Equans ”Yeogo Goedam 4: Moksori” (”Voice”) 2005 och Lee Jong-yongs ”Yeogo Goedam 5 – Dong-ban-ja-sal” (”A Blood Pledge”) 2009. Filmerna har egentligen ingenting gemensamt historiemässigt sett men i den skolmiljö de utspelas i ges utrymme för att behandla återkommande tidigare tabubelagda ämnen som auktoritära samhällsstrukturer. homosexuella relationer och självmord bland tonåringar. Serien är ett utmärkt exempel på den förändring vi nu kan se hos filmskaparna i den nya yngre generationen, där fokus flyttas från skildringar om hotet mot den patriarkala ordningen och de gamla traditionerna till skildringen av uppgörelser med auktoritära kvävande strukturer. Även om det fortfarande är kvinnor som främst får gestalta det hämndlystna spöket var drivkrafterna för hämndlystnaden emellertid nu mer en konsekvens av deras misslyckade strävan efter individuell frigörelse från en kvävande samhällsstruktur. Detta märks tydligt i exempelvis just Whispering Corridors-filmerna, där ett det förtryckande utbildningssystemet, identitetsskapande och ungdomlig sexualitet är centrala inslag. I det postmoderna samhällets film lyfts individens önskningar och vilja fram på ett helt annat sätt än tidigare och betonas lika starkt som historiska, nationella och globala angelägenheter. Individen i dagens koreanska skräckfilm representerar en personlighet snarare än en representant för en kollektiv grupp i en traditionell allegorisk berättelseform.  

För Park Ki-hyeong blev det faktiskt bara en skräckis till efter Whispering Corridors, den visuellt fängslande och obehagliga ”Akasia” 2003. Det är en något långsam och lite rörig historia om en adopterad pojke med ett excentriskt beteende och en märklig fascination för ett stort akaciaträd, vilket han tror är en inkarnation av hans mamma. Även om filmen kan kännas något seg finns det ändå en del bra skräckscener med ett dödligt träd som en något annorlunda ingrediens. Vid sidan av Whispering Corridors är det  Kim Jee-woons version av Janghwa, Hongryeon, A Tale of Two Sisters 2003, som står ut från mängden och även rönt stor internationell uppmärksamhet. Den stämningsfulla och fängslande historien kretsar liksom förlagan kring två systrar, här Soo-mi och Soo-yeon vilka efter en tid på mentalsjukhus återvänder hem till sin pappa och dennes nya fru vilka lever i ett stort gotiskt hus på landsbygden. Snart visar det sig att den nya styvmodern inte är direkt vänligt inställd till de båda systrarna men den tryckta stämning är ingenting mot de obehagliga uppenbarelser som sker nattetid. Vad är det egentligen som orsakade de båda flickornas psykiska ohälsa och den biologiska modernas plötsliga död? Helt klart är i alla fall att Kim Jee-woon här ger oss en av de mest stilsäkra, atmosfäriska och intelligenta skräckfilmerna från Asien under 2000-talet. Både Akasia och A Tale of Two Sisters är typiska exempel på filmer som tar upp en annan aspekt av ett samhälle där gamla traditionella institutioner är i gungning. Här är det inte skolsystemet som skärskådas, utan den traditionella kärnfamiljens upplösning. Ett annan film som är inne på samma spår är Yim Pil-sungs vackra och visuellt fängslande sagodrama ”Henjel Gwa Geuretel” (”Hansel and Gretel”) 2007, en mörk och skruvad omtolkning av Bröderna Grimms gamla tyska folksaga. Här är det den unge försäljaren Eun-Soo som råkar illa ut efter en bilolycka på en enslig väg i en mörk skog. Han får hjälp av en ung flicka som tar med honom hem till sin familj som visserligen inte visar sig vara ett pepparkakshus men väl ett paradis för barn. Men väl där visar det sig vara svårare att ta sig därifrån än väntat. Den sagolika stämningen ersätts successivt av en hotfull känsla av en stundande katastrof. Så går det när den trygghet familjen symboliserar byts ut mot ett surrealistiskt kaotiskt tillstånd. I skräckfilmsantologin ”Moo-seo-woon I-ya-gi” (”Horror Stories”) 2012 i regi av Hong Ji-Yeong, Jeong Beom-sik, Kim Gok, Kim Sun, Lim Dae-wung, och Min Kyu-dong får vi ännu ett par varianter på familjetemat. I det första segmentet “Don’t Open the Door”, regisserat av Jeong Beom-sik, kommer två unga syskon hem efter skolan för att mötas av ett tomt hus. Deras mamma är nämligen försenad från sitt arbete. Eftersom föräldrarna har separerat finns ingen hemma att ta hand om dem vilket gör att de hamnar i klorna på en, möjligen inbillad, inkräktare. Hong Ji-Yeong kör vidare på samma linje i filmens tredje segment ”Secret Recipe”. en Askungen-liknande historia baserad på den välkända koreanska folksagan ”Kongjwi and Patjwi”. Här är det den illvilliga styvmodern som plannerar att förhindra styvdotterns stundande brollop med en rik ungkarl för att istället se till att det blir den biologiska dottern som istället vinner ”drömprinsens” hand. En känga riktas också här mot plastikkirurgiindustrin och dagens besatthet av ungdomlig skönhet till vilket pris som helst. Strömmen av koreansk spökfilm verkar knappast avta, efterfrågan ser inte direkt ut att vara mättad om man säger så. En del som givits ut under 2000-talet har helt klart varit sevärt medan annat känts mer umbärligt. En produktion som brukar framhållas som en av de bättre är t ex Kim Yong-gyuns ”Bunhongsin” (”The Red Shoes”) 2005, här har vi ett par skor som det uppenbarligen vilar en förbannelse över vilken drabbar alla som kommer i kontakt med dem. Tydligen ska regissör Kim Yong-gyun låtit sig inspireras av en saga skriven av Hans Christian Andersen. Andra sevärda filmer i denna våg som vågar ta ut svängarna är bl a Yun Jong-chans ”Sorum” 2001, Lee Soo-youns ”4 inyong Shiktak” (”Uninvited”) och Kim Sung-hos ”Geoul Sokeuro” (”Into the Mirror") 2003, Kim Tae-kyeongs ”Ryeong” (”The Ghost”) 2004, Lee Woo-cheols ”Chello Hongmijoo Ilga Salinsagan” (”Cello”) 2005, Ahn Sang-hoons ”Arang” 2006, Yong-Joo Lees och  Lee Yong-jus ”Bulshinjiok”  (”Possessed”) 2009, Byeon Seung-wooks ”Go-hyang-i: Jook-eum-eul Bo-neun Doo Gae-eui Noon” (The Cat”) 2011 samt Kim Yong-gyuns ”Deo Web-toon: Ye-go Sal-in” (”Killer Toon”) 2013. Med tanke på alla krigsdramer som gavs ut under 00-talet är det ju inte så konstigt att spöken även dyker upp i denna typ av miljö. I Kong Su-changs ”Arpointeu” (”R-Point”) 2004 tvingas t ex en grupp koreanska soldater bege sig ut för att leta efter ett försvunnet förband som man antagit gått under men nu plötsligt har hört av sig via ett radiomeddelande. Ett liknande upplägg hittar vi i Kong Su-changs ”GP506” (”The Guard Post”) 2008 och till viss del i Yim Pil-sungs iskalla ”Namgeuk-ilgi” (”Antarctic Journal”) 2005.

Konsten att kötta på

Helt klart har spökfilmen haft en särställning inom sydkoreansk skräck men naturligtvis har även andra typer av film producerats här. Samtidigt som den unga publiken i förtjusning skrek efter fler bleka spökflickor var det också många som uppskattade mer slasherorienterad film. Här var det Ahn Byeong-ki, en av få regissörer som helt valt att fokussera på skräck, som banat väg med sin debutfilm ”Gawi” (”Nightmare”) 2000,. Detta är en film i typisk ”I Know What You Did Last Summer”-stil med siktet riktat mot en tonårspublik. Är det verkligen spöket av den unga Eun-ju som hemsöker och dödar sina forna vänner för den oförrätt de begått mot henne, eller är svaret något annat? Ja, det upplägget känns ju igen. Inte så konstigt kanske då Ahn tydligt klargjort att hans mål är att göra koreansk film globalt framgångsrik samt se till att skräckfilmen når ut till en mainstreampublik. Även om Nightmare blev en av hans mindre framgångar visade dock Ahn att man inte nödvändigtvis behövde syssla med traditionell spökfilm när det kom till skräck. Likväl var det ändå spökfilm han sedan kom att snöa in på så klart. Det är också med en typiskt asiatisk spökhistoria han nått störst framgång. Ahn Byeong-kis ”Pon” (”Phone”) 2002 blev nämligen väldigt populär både hemmavid och utomlands. Trots en ganska simpel historia om en tidningsreporter som byter telefonnummer efter ett kontroversiellt reportage och därefter upplever ett par märkliga och obehagliga samtal hon måste finna orsaken till till, är detta en effektiv liten film. Visst känner vi igen en hel del av innehållet, men här fungerar det bra. Efter Phone blev det ett par standardfilmer i samma stil för Ahn som tyvärr verkar ha tappat det mesta av sin kreativitet, varken ”Bunshinsaba” (”Ouija Board”) 2004, ”Apateu” (”Apt.”) 2006 eller de två ”Bi Xian”-filmerna 2012 och 2013 (lite förvirrande ”Bunshinsaba” och ”Bunshinsaba 2” på engelska) har varit mycket att hetsa upp sig för. De koreanska slashers som producerats håller i och för sig kanske inte heller så hög klass och är i många fall kopior av amerikanska förlagor. Eko från I Know What You Did Last Summer märks således också i Kim Gi-huns och Kim Jong-seoks ”Zzikhimyeon Jukneunda” (”The Record”) 2000, ännu en film där ett practical joke bland high school-ungdomar går fel med otrevliga konsekvenser. Samma år fick den koreanska publiken stifta bekantskap med den mordiske Sandmanzz som tar livet av ett gäng internet-polare som beslutat sig att träffas på en strand IRL för att ha lite kul. Kim In Soos ”Haebyeoneuro Gada” (”Bloody Beach”) följer också standardmallen som vi väl sett hundra gånger förr. Kim In-soo hade vid denna tid regisserat film sen början av 1970-talet och bland alla sina kriminalthrillers, actionfilmer, komedier och romantiska dramer fanns det faktiskt en hel del skräck, idag obskyra saker som ”Akryeong” (”Evil Spirits”) 1974, ”Wolnyoui Han” (”Grudge of the Moon Lady”) 1980, ”Heubhyeolgwi Yeonyeo” (”The Vengeful Vampire Girl”) 1981, ”Samguk Yeohan” (”Three Furies”) 1982, ”Wonhanui Gongdongmyuji” (”Cemetery of Regret”) 1983, ”Minyeo Gongdongmyuji” (”Public Cemetery”) 1985 och ”Gongpoui Chukje” (”Festival of Horror”) 1986. Inte illa med tanke på den tuffa censur som rådde under 80-talet, tyvärr blev väl inte Bloody Beach någon minnesvärd avslutning på karriären dock. En annan blodig och brutalt våldsam slasher från början av 2000-talet är Park Chong-wons ”Paradise Villa” 2001, där en spelnörd som bestulits på en av sina onlinekaraktärers vapen får ett totalt psykbryt varpå han beger sig ut och slaktar en massa folk i ett lägenhetskomplex som möjligen kan vara inblandade i det hela. Det kanske verkar som koreansk slasherfilm bara består av en massa billiga amerikanska kopior och så är väl i mångt och mycket fallet. Men det finns ändå ett par filmer som är värda att hålla utkik efter. Besöket i det ensligt belägna dockmuseet ute i skogen som bjuds på i Jeong Yong-kis stämningsladdade ”Inhyeongsa” (”The Doll Master”) 2004 är väl värt sin tid och den blodiga klassåterträffen i Lim Dae-wungs ”Seuseung-ui Eunhye” (”Bloody Reunion”) 2006 är en av de mer sevärda koreanska skräckfilmerna under 2000-talet. Det är inte heller inte bara spöken som döljer sig i mörka skolbyggnader, utan här kan även galna mördare dyka upp. Så är fallet i regissören Changs underhållande ”Gosa” (”Death Bell”) 2008  Visst, man får inget nytt, men det är väl typiskt för genren som sådan. Se dock upp för den sk uppföljaren ”Gosa 2” (”Death Bell 2: Bloody Camp”) i regi av Yu Seon-dong. Bröderna Kim Goks och Kim Suns ”Bangdokpi” (”Anti Gas Skin”) 2010 är väl tyvärr inte heller så bra, men det finns trots allt som synes ett par slashers från Sydkorea som ändå levererar om man är intresserad. Och Hong Won-chans Office är ju ett bevis att det kan dyka upp lite spännande saker då och då.

Annars är mer hårdkokta och brutala thrillers ett typiskt inslag inom koreansk skräck, precis som i Japan och Hongkong. En av de moderna föregångarna för denna inriktning är Chang Youn-hyuns ”Telmisseomding” (”Tell Me Something”) 1999. Filmen handlar om en ifrågasatt polis och hans grupp vilka försöker stoppa en seriemördare som styckmördat ett par män och vars motiv driver honom att fortsätta sin mördarstråt. Vad är det egentligen för mörka hemligheter som ligger bakom händelseutvecklingen, ja lösningen på fallet lär finnas här. Intressant här är att Tell Me Something från början faktiskt inte lanserades som en skräckfilm. Kanske hyste producentteamet vid denna tid fortfarande tvivel vad gäller genrens möjligheter att dra in pengar och marknadsförde den istället som en ”hardcore thriller”. Intressant är också att Chang Youn-hyuns film bryter från det traditionella koreanska skräckfilmsmönstret där ondskan oftast har roten i kvinnlig illvilja. Här är det istället manlig perversion och objektifiering av kvinnan som regissören sätter fingret på, vilket ger oss en film som tydligt skiljer sig från tidigare verk. Att vi fick se denna utveckling är ett tidens tecken. Åren runt sekelskiftet var inledningen på en period då det stod allt mer klart för folk hur svårt det var att garantera den individuella tryggheten i ett samhälle allt mer präglat av våld och kriminalitet. Oron över bristande säkerhet och välfärd spred sig allteftersom medias rapportering om olika sensationsnyheter blev allt mer vanligt förekommande. Denna sinnesstämning märks tydligt i de nya mer realistiskt otäcka filmer som allt oftare dök upp. Den som verkligen kom att sätta standarden för denna nya filmtrend var Park Chan-wook som gjort sig ett namn med J.S.A: Joint Security Area 2000. Men det är hans hyllade Vengeance-trilogi, ”Boksuneun Naui Geo” (”Sympathy for Mr. Vengeance”) 2002, ”Oldeuboi” (”Oldboy”) 2003 och ”Chinjeolhan Geumjassi” (”Sympathy for Lady Vengeance”) 2005, vilka alla behandlar ämnen som hämnd, våld och frälsning som gjorde hans namn vida berömt. Historierna har ingen koppling sinsemellan men de är tematiskt ganska likartade och flera skådespelare återkommer i rollistorna. Alla har mottagit en hel del bra kritik även om det är Oldboy som står ut som det stora mästerverket. Den första filmen i sviten, Sympathy for Mr. Vengeance är en dyster historia om en kidnappning och den hämndresa fadern till den kidnappade flickan beger sig ut på. Filmen blev långt ifrån någon publiksuccé och drog bara in ungefär hälften av sina produktionskostnader. Park fortsatte dock på den inslagna vägen med Oldboy som både blev en stor kritiker- och publikframgång. Filmen handlar om affärsmannen Dae-su (Choi Min-sik) som kidnappas och hålls fängslad i ett rum i 15 års tid utan att få veta varför. När han därefter blir frigiven ställs han inför ultimatumet att finna svaret på varför han fängslats inom fem dar annars kommer hans nyfunna förälskelse att dödas. Oldboy vann bl a The Grand Prix Award på Cannes-festivalen 2004 och betraktas idag som en modern klassiker. En amerikansk remake i regi av Spike Lee spelades också in 2013. Sympathy for Lady Vengeance sätter punkt för det hela med sin berättelse om en ung kvinna som oskyldig dömts till ett 13 år långt fängelsestraff för mordet på en 6-årig pojke. Väl ute är hon fast besluten att hämnas på den man vars brott hon fick sona. Park Chan-wook har fortsatt att leverera minnesvärd genrefilm såsom segmentet ”Cut” i antologin ”Saam Gaang Yi" (”Three Extremes”) 2004, vilken han regisserade tillsammans med Fruit Chan och Takashi Miike, vampyrfilmen ”Bakjwi” (”Thirst”) 2009 och inte minst den psykologiska thrillern ”Stoker” 2013 (visserligen inspelad i USA). Helt klart har Vengeance-trillogin uppmuntrat koreanska regissörer att satsa på mörka och ofta grafiskt brutala thrillers, denna typ av film har ju blivit lite av ett signum för modern koreansk film. Under de senaste tio åren har det kommit en uppsjö av dylika produktioner av skiftande kvalitet, med 2010 som en slags peak. Några av de mer minnesvärda är Kim Dae-seungs ”Hyeol-eui-noo” (”Blood Rain”) 2005, Won Shin-yeons ”Guta-yubalja-deul” (”A Bloody Aria”) 2006, Shin Terras ”Geomeun Jip” (”Black House”) 2007, Na Hong-jins ”Chugyeogja” (”Chaser”) 2008, Kim Han-mins ”Haendeupon” (”Handphone”) och Bong Joon-hos ”Madeo” (”Mother”) 2009, Kim Cheol-hans ”Mubeopja” (”The Outlaw”), Kim Jee-woons enastående ”Ang-ma-reul Bo-at-da” (”I Saw the Devil”), Jang Cheol-soos påträngande ”Kim Bok-nam Salinsageonui Jeonmal” (”Bedevilled”), Woo Min-hos ”Pa-gwi-dwin Sa-na-i” (”Man of Vendetta”), Kim Hyeong-Joons ”Yongseoneun Eupda” (”No Mercy”) och Lee Jeong-beoms ”Ajeossi” (”The Man from Nowhere”) 2010, Huh Jungs ”Sum-Bakk-og-jil” (”Hide and Seek”) 2013 samt Lee Jeong-hos ”Bang-hwang-ha-neun Kal-nal” (”Broken”) 2014. 

Idag lever som synes sydkoreansk skräckfilm ett tämligen välmående liv. Nya talangfulla regissörer ser hela tiden till att tänja på gränserna vad gäller traditionell skräck och en genre som från början präglades av alternativa billiga b-filmer har idag utvecklats till ett framträdande inslag i dagens koreanska populärkultur. Här ges möjlighet att skapa berättelser där det traditionella kulturarvet kan kombineras med samtidsskildringar av livet i det postindustriella samhället. Koreansk skräck har dessutom inte bara blivit mainstream på hemmaplan, den har också lyckats nå en internationell publik i allt större utsträckning. Ta bara Bong Joon-ho som exempel, The Host har nog många sett och den internationella samproduktionen ”Snowpiercer” 2013 har ju också fått ett mycket bra mottagande. Förhoppningsvis har vi även mycket mer att vänta av regissörer som Ahn Byeong-ki, bröderna Kim Gok och Kim Sun, Jeong Beom-sik, Lim Dae-wung och Min Kyu-dong. Och nya förmågor knackar hela tiden på dörren, som Kim Kwang-tae som debuterade med ”Sonnim” (”The Piper”) 2015 och Kim Whi vars debut ”Toema: Munyeokul” (”The Chosen: Forbidden Cave”) hade premiär samma år. Hur nästa skörd av koreansk skräck blir, ja det lär vi om inte annat få veta nästkommande sommar. Men framtiden ser ljus ut.