Go East!

Och då snackar vi inte ryskt tecknat eller tjeckoslovakiska dockfilmer som visades som barnprogram på SVT under 1970-talet, utan riktig film. Kanske något med Sergei M Eisenstein, Andrej Tarkovsky, Elem Klimov,  Emir Kusturica, Andrzej Wajda eller Krzysztof Kieslowski, men hur mycket skräck då? Timur Bekmambetovs väktar-filmer har säkert en del sett, men så mycket mer har väl inte slagit igenom här på våra breddgrader. Så låt oss försöka ändra på detta och bege oss ut på en spaning efter filmtraditioner vi med stor säkerhet inte har så bra koll på, kanske för att de i stor utsträckning inte heller existerat. Att vi inte bara kunnat sitta och låta oss matas av skräckfilm från öst är ju faktiskt inte så konstigt egentligen, den östeuropeiska filmindustrin var ju länge statskontrollerad av auktoritärt kommunistiska regimer och ur deras synvinkel var fiktiv skräck ett kulturfenomen som inte skulle uppmuntras. Att dessutom klumpa ihop ett antal europeiska länder under beteckningen Östeuropa är ju förvisso också ett bevis för att gamla vanor lever kvar. När man tänker på östeuropeiska stater är det fortfarande svårt att inte associera till kalla kriget, en period, 1945 – 1989, som nu känns allt mer avlägsen. Men för att förstå hur filmhistorien sett ut måste vi ändå ta den politiska utvecklingen i beaktande, detta är ju två saker som hänger ihop. Under kalla kriget kom länderna i östra och till viss del centrala Europa att ingå i ett sovjetkontrollerat block med likartade politiska och ekonomiska system. Redan 1945 myntade som ni kanske vet den engelske premiärministern Winston Churchill begreppet ”järnridån” för att beskriva hur världsdelen splittrats i två separata delar och i mer än 40 års tid kom Polen, Östtyskland, Ungern, Tjeckoslovakien, Jugoslavien, Rumänien, Bulgarien och Albanien och förbli auktoritära diktaturer i hög grad kontrollerade från Moskva. Den rådande situationen i dessa länder var naturligtvis varken gynnsam för ekonomisk eller kulturell utveckling, där statsmakten bestämde vad som fick göras och hur det skulle göras och där oliktänkande riskerade att drabbas av hårda konsekvenser. Efter Berlinmurens fall 1989 förändrades dock allt. Tyskland återförenades 1990, Sovjetunionen upplöstes 1991 och en rad nya stater återfick därefter sin självständighet, Tjeckien och Slovakien gick skilda vägar 1992 och samma år föll den jugoslaviska federationen ihop efter det att ett blodigt inbördeskrig brutit ut här. Därefter har de östeuropeiska länderna utvecklats åt olika håll och den egna kulturtraditionen, som så länge till viss del undertryckts, har fått fritt spelrum igen. Trots att kommunismens fall skedde för över en kvarts sekel sedan är dock Östeuropa som sagt för många i väst fortfarande förknippat med något främmande och annorlunda, ett område som är väsensskilt från den modena västerländska kultursfären. Just därför är det extra intressant att faktiskt studera denna del av vår del av världen lite mer noggrant, möjligen slå hål på några myter samt få möjlighet att upptäcka de skatter som kan finnas här. 

Monstren vi skapade

Om vi vidgar perspektivet något så kan man konstatera att den östra delen av vår världsdel, den som idag domineras av slaviska, baltiska och finsk- ugriska kulturområden, sedan 1800-talet har varit en källa för västeuropeiska fantasier och skräckblandad fascination. Det räcker bara att kolla på den rika flora av vampyrfiction som varit ett stående inslag i vår populärkultur i över hundra år. Att det har förhållit sig så är inte så konstigt, det finns en hel del fängslande inslag i exempelvis slavisk folklore som både är gåtfull och rik på skräckelement. Mycket av slavisk vidskepelse och mytbildning har sina rötter i ett forntida Europa och under århundradena har det uppkommit en uppsjö sällsamma berättelser, spökhistorier och legender. Östeuropas mest självklara arv till skräckgenren är så klart Dracula-gestalten. Denna skräckikon har faktiskt sina rötter i två berättartraditioner, dels har inspiration hämtats från de legender som förknippas med den historiske personen Vlad III, Prince of Wallachia 1431-1476 (även känd som Vlad III Dracul och Vlad Țepeș), dels har den har inslag hämtats från rumänsk, slovakisk och ungersk folklore med sina blodsugande, människoätande och sexuellt hotfulla nattvarelser. Det är alltså dessa två fenomen som engelsmannen Bram Stoker på ett så effektivt sätt lyckades sammanfoga i sin klassiska roman ”Dracula” 1897. Därmed är han en av de mest stilbildande föregångarna vad gäller att skapa den populärkulturella bilden av Östeuropa som något mörkt och skrämmande. Symptomatiskt nog så saknar den västeuropeiska Dracula-gestalten en motsvarighet i Öst, där Dracula i allmänhet betraktas som en historisk hjältegestalt vilken bekämpade det expanderande muslimska Osmanska rikets arméer. Vid sidan av Dracula har den ungerska grevinnan Elizabeth Báthory 1560-1614 också kommit att bli en klassisk skräckfigur. Hon har blivit ökänd för att ha varit med och tagit livet av hundratals unga kvinnor mellan åren 1585 och 1610 och legenden säger att hennes mål var att behålla sin ungdom genom att bada i jungfruligt blod. Elizabeth Báthory har helt klart influerat filmskapare genom åren, vilket bl a märkts i allt från rovlystna lesbiska vampyrer till ondskefulla sadistiska kulter. Även i fallet Elizabeth Báthory kan bilden av henne skilja sig åt mellan öst och väst. I Juraj Jakubiskos tjeck-slovakiska samproduktion ”Bathory” 2008 får vi t ex en tragisk kärlekshistoria, där en modern och hjältemodig renässanskvinna faller offer för maktfullkomliga och profithungriga män. Ingen blodtörstig seriemördare här inte således, men det är i linje med de konspirationsteorier som florerar kring fallet Báthory och som menar att hon utsattes för en komplott och således var oskyldig till brotten hon anklagades för.

Vi kan således slå fast att det finns en stor skillnad mellan hur Västeuropa och USA har valt att nyttja det kulturella arvet från öst och hur östeuropéerna där själv ställt sig till det. Dracula och Báthory symboliserar på ett träffande sätt vilka element från Östeuropa man i väst valt att betona inom skräckgenren. Det är stereotyper av blodtörstiga och ociviliserade människor som lever i fattiga och primitiva samhällen där våld och vidskepelse är allestädes närvarande. Intressant här är att man kan se en tydlig parallell till amerikansk urbanoia-skräck, där den primitiva landsbygden och dess invånare kan utgöra en potentiell fara för obetänksamma storstadsbor på vift. Denna utveckling med fokus på vi och dom snarare än en europeisk gemenskap har bara fortsatt efter murens fall och avslutningen av Balkankrigen. Vi ser den negativa framställningen av de östeuropeiska samhällena både i amerikanska filmer som Eli Roths ”Hostel” 2005 och ”Hostel: Part II” 2007 eller i kanadensaren Jon Knautzs "The Shrine" 2010 och Bradley Parkers "Chernobyl Diaries" 2012 samt i europeiska produktioner som spanjoren Nacho Cerdàs ”The Abandoned” eller fransmännen Xavier Paluds ”Them” 2006, Abel Ferrys "High Lane" 2009 och Yann Gozlans ”Caged” 2010. Naturligtvis är en del regissörer medvetna om den stereotypa bild de målar upp och driver också med den. Den brittiske regissören Christopher Smiths ”Severance” är ett exempel på detta. I filmen beger sig en grupp typiskt brittiska säljare i väg på en teambuildingresa till de ungerska bergen där de sedan attackeras, terroriseras och mördas av ett gäng galna fd soldater. Smiths film är en underhållande satirisk skildring av den arroganta attityd som ofta lyser igenom när det gäller Västeuropas förhållningssätt gentemot öst. Alla stereotyper plockas fram för att ingen ska missa själva andemeningen. Vi har de övertydliga symboliska sekvenserna i början med anspelningar på vampyrer (Nosferatu), krigsförbrytelser (reportage från Bosnienkriget) och prostitution (porrfilmsbilder), men även statements som att alla östeuropeiska länder ser likadana ut. Det som Smith ironiserar över här är just hur Östeuropa överlag presenteras i västerländsk film, fattiga postkommunistiska miljöer som i första hand fyller funktionen av exotiska besöksorter för mer civiliserade människor från väst. Vi möter ju denna bild i exempelvis Hostel-filmerna, även om det här är utlänningarna i Elite Hunting Club som står för våldet och amerikansk imperialism är roten till det onda. Men låt oss då släppa dessa bilder av östeuropeisk skräck och spana in vad filmindustrin här faktiskt själv producerat. Varför inte börja med det stora landet i öster, Ryssland.

Mer rysskräck än rysk skräck

Rysk historia har sin beskärda del av bloddrypande berättelser, fasansfulla händelser som överträffar det mesta vad gäller fiktiva rysligheter. Dock är det inte så lätt att hitta en renodlad rysk skräcktradition. Kanske beror det på att de kulturella skillnaderna mellan västerländsk och rysk kultur är så pass väsensskild när det kommer till berättartraditioner. Den ryska litteraturen är visserligen späckad med fantastiska historier, men dessa har väl ur ett västerländskt perspektiv oftast inte klassificerats som skräck i traditionell bemärkelse. Snarare har de övernaturliga historier som förekommit mer setts som psykologiska dramer med symbolisk innebörd snarare än skräckberättelser. Några typiska exempel på detta är Alexander Pushkins ”The Queen of Spades” 1833, en historia om en skrupelfri man som drabbas av speldjävulen, Nikolai Gogols ”Viy” 1835, där en ung präst tvingas bekämpa satans sändebud och dennes anhang samt Anton Chekhovs ”The Devil and The Shoemaker” 1890, där den allmänt missnöjde skomakaren gör en deal med fan själv. Någon klassisk skräcklitteratur utvecklades således aldrig under tsarväldets tid och inte heller under Sovjetunionens nära 70-åriga existens. När det gäller skräck på film har situationen länge varit likartad. Detta media fick ett tidigt genombrott i Ryssland, Redan 1896 var de franska filmpionjärerna bröderna Lumière igång med att visa film i Moskva och St Petersburg och samma år dokumenterades tsar Nikolaj II:s kröning på film. 1908 hade den första ryska spelfilmen premiär, Vladimir Romashkovs 10 minuter korta stumfilm ”Stenka Razin” premiär, historien bygger på en populär folksång om den legendariske kosackledaren och rebellen med samma namn. Det lär faktiskt också ha producerats en del rysk skräck under 1910-talet, de ryska medborgarna verkar tydligen ha uppskattat den utländska skräckfilm som visats och inhemska regissörer ska därför ha levererat egna varianter. Oturligt nog har ingen av dessa tidiga verk, som tydligen ska ha följt de mystisistiska och dekadenta strömningar som då genomsyrade den samtida litteraturen, överlevt den ryska revolutionen 1917. De förödande åren i slutet av första världskriget och den påföljande kommunistiska revolutionen var tämligen mörka år för rysk film, det som främst producerades av krigspropaganda och därefter filmer med anti-tsaristiska budskap. 

Under 1920-talet inleddes en återhämtningsperiod för den ryska filmindustrin som nu också upplevde lite av en guldålder då det fortfarande gavs visst utrymme för kreativ och konstnärlig frihet. Det var nu ett par av de första ryska filmklassikerna såg dagens ljus, bl a Sergei Eisensteins filmtekniskt banbrytande ”Bronenosets Potemkin” (”Battleship Potemkin”) 1925. Skräckfilmen hade dock vid detta lag helt försvunnit från repertoarerna och genren skulle i stort sett förbli bortsopad fram till slutet av 1980-talet. Under denna period skulle det således inte produceras någon rysk motsvarighet till ”Cabinet of Dr. Caligari”, ”Nosferatu”, ”Invasion of the Body Snatchers”, ”Psycho”, ”Night of the Living Dead” eller ”The Exorcist”, inte heller skulle det dyka upp några vampyrer, varulvar, zombier, monster eller psykopatiska seriemördare. För bolsjevikiska ledare som Lenin, Trotskij och den kulturansvarige folkkommissarien Anatolij Lunacharskij var biograffilm nämligen först och främst ett ideologiskt redskap till för undervisning och propaganda. Visst insåg sovjetpamparna att det fanns en vinstpotential i film som underhållningsform och tolererade därför en viss begränsad import av utländsk action, komedier och melodramer. 1920-talets Ryssarna gavs således möjlighet att härigenom beundrande kolla in samtida filmstjärnor som Harry Piel och Douglas Fairbanks och njuta av de Hollywoodproduktioner ledarna ansåg vara ideologiskt acceptabla. Även om kritiska röster höjdes att utländsk film inte passade in i rysk kulturtradition så bortsåg staten från detta så länge budskapet filmerna förmedlade var livsbejakande och glädjefyllt. I detta sammanhang passade skräckfilm så klart inte in, dessa ansågs som moraliskt förkastliga och reaktionära typer av produktioner vilka inte fyllde någon funktion för en konstform som skulle hjälpa till att utforma det nya sovjetiska samhället och dess medborgare. Även 20-talets ryska filmskapare valde själva medvetet bort att satsa på skräck. Ledande avantgarderegissörer som  Eisenstein, Alexander Dovzhenko och Dziga Vertov ansåg t ex att deras förpliktelse gentemot samhället uppfylldes genom att de skapade framtidens konst till glädje för en publik upplyst av socialismens idéer. Skräckfilmens betoning på individuella psykologiska reaktioner snarare kollektivt klassmedvetande och socialrealism gick inte alls ihop med det revolutionära budskap dessa regissörer ville förmedla. De ryska regissörer som satsade på ren underhållningsfilm i amerikansk Hollywoodstil, undvek också skräck till förmån för komedier, melodramer och äventyrsfilm som lätt kunde skräddarsys för att passa in i det nya samhället. Yakov Protazanov, Boris Barnet och Abram Room är ett par av dessa, vilka visserligen fick utså en del kritik av nitiska partifunktionärer för sina kontrarevolutionära filmer men som ändå lyckades locka betalande publik till biograferna. Lunacharskij, som inte var fullt så doktrinär som en del andra toppolitiker, menade också att nya moderna melodramer var det bästa sättet att kombinera underhållning med propaganda. Lite lustigt är att han själv faktiskt godkände manuset till en av de få melodramer från denna tid som hade ett visst inslag av skräck, Konstantin Eggerts och Vladimir Gardins enormt populära ”Medvezhya Svadba” (”The Bear's Wedding”) 1925. Filmen handlar om en greve som har den bisarra fetischen att klä sig i björnskinn och attackera unga kvinnor, något hans olycksaliga brud blir varse under eras smekmånad. Detta är en i grunden opolitisk historia, en slags vampyrvariant med rötterna i ryska folksägner från tiden innan revolutionen. Denna typ av film skulle knappast kunnat ha spelats in ett par år senare, då allt hade förändrats till det värre. 

Arvet från Stålmannen

Efter Lenins död 1924 utbröt en maktkamp inom kommunistpartiet vilken Stalin gick segrande ur 1927. Den politiska friheten inskränktes kraftigt och förtrycket ökade. Inom kulturlivet infördes socialrealismen som bärande grundprincip vilken snabbt spred sig från konsten till filmmediet. Utländsk film fördömdes nu som dum, dålig och skadlig, importen av utländska produktioner ströps  och de kopior som fanns i ryska filmarkiv rensades ut. Framför allt amerikansk film utgjorde en måltavla eftersom USA stod för den värsta sortens kapitalism, således kom sovjetmedborgarna att helt gå miste om Hollywoods alla klassiska 30-talsmonster. Även om det för en kort period uppstod en aningens mindre hårdför rysk attityd mot västerländska influenser under andra världskrigets alliansår så ökade motståndet igen under kalla kriget, film frän väst fortsatte att vara bannlyst under hela Stalintiden. Även den inhemska filmproduktionen var hårt statskontrollerad där ideologiska riktlinjer kraftigt begränsade filmskaparnas konstnärliga frihet. Västerländska filmer fortsatte visserligen att utgöra förebilder men de var tydligt färgade av det politiska budskap som hela tiden skulle lyftas fram. Äventyrsfilmer, komedier och musikals var det mest gångbara, som Georgi Vasilyevs och Sergey Vasilyevs ”Chapaev” (”Chapayev”) 1934, Grigori Kozintsevs och Leonid Traubergs ”Maxim-trilogi” 1935-39, Grigory Aleksandrovs ”Vesyolye Rebyata” (”Jolly Fellows”) 1934, ”Tsirk” (”The Circus”) 1936, ”Volga-Volga” 1938 och ”Svetlyy Put” (”The Radiant Path”) 1940, Aleksandr Ptushkos ”Kamennyy Tsvetok” (”The Stone Flower”) 1946 samt Ivan Pyryevs ”Skazanie o Zemle Sibirskoy” (”The Ballad of Siberia”) 1948. I detta samhälle, så präglat av en historiematerialistisk Marxist-Leninistisk världsåskådning, fanns det dock som sagt inte plats för framställningar av traditionell vidskepelse, övernaturliga kaoskrafter, irrationellt beteendemönster eller ren galenskap. Det närmaste vi kommer fiktiva skräckskildringar under stalinismeran var Eisensteins  ”Aleksandr Nevskiy”  (”Alexander Nevsky”) 1938 och ”Ivan Groznyy” (”Ivan the Terrible”) 1945. Eisenstein hämtade här inspiration vad gäller ljud och bild från tysk expressionism och japanska kabuki-inspirerade dramer för att så effektivt som möjligt chocka och provocera sin publik. I framförallt Ivan the Terrible använder sig regissören av klassiska skräckfilmsknep för att omforma ett i grunden historiskt epos till något som för tankarna till en psykologisk rysare. Genom att sudda ut linjerna mellan förövare och offer, hjälte och monster, man och kvinna samt användandet av extrema kameravinklar, skuggspel och färgsättningar lyckas Eisenstein etablera en obehagsstämning som inte ligger långt efter traditionella skräckisar.

Stalin dog 1953 och Sovjetunionen kom därefter att uppleva en tid av upptining, då efterträdaren Nikita Chrusjtjov började göra upp med landets mörka förflutna. Under slutet av 1950- och början av 60-talet gavs ryska filmskapare en större frihet än tidigare och även om en statliga censuren fortfarande var hård började rysk film nu också uppmärksammas utomlands. Mikhail Kalatozovs ”Letyat Zhuravl” (”The Cranes Are Flying”) 1957 brukar t ex allmänt betraktas som en av 50-talets bästa filmer och Grigoriy Chukhrays ”Ballada o Soldate” (”Ballad of a Soldier”) 1959 vann en BAFTA Award (den brittiska motsvarigheten till en Oscar) för bästa utländska film 1962. Ryska regissörer gjorde nu inte bara filmer om det förflutna utan också, till publikens stora förtjusning, om den egna moderna samtiden. Utländsk film började åter dyka upp på repertoarerna, här rörde det sig dock fortfarande främst om historier kretsande kring sociala konflikter och proteströrelser inspelade i Öst- och Västeuropa. Varken de mer privilligierade eller den vanlige arbetaren fick dock möjlighet att uppleva fenomen som Hammer eller Roger Corman. Ryssarna verkade dock vid denna tid inte ha så stort intresse att se denna typ av produktioner. Stämningen här var en annan än i väst, där det kalla kriget och atomkraften skapat en rädsla för framtiden och vad den moderna vetenskapen skulle kunna leda fram till. 1950-talets sci fi-filmer med sina monster, naturkatastrofer, galna vetenskapsmän och ondsinta utomjordingar var ett tecken i tiden, men av detta såg vi inget i Sovjet. Här hade vetenskapen närmast fått kultstatus och forskarna sågs som moderna hjältar, magiska idoler som öppnade för oanade möjligheter. I denna stämning av framtidshopp blev det självklart för ryska regissörer att fokusera på det egna samhället och samtiden, således är det inte så konstigt att de var föga intresserade av genrefilm som skräck utan istället lät sig inspireras av finkulturella förebilder som de italienska neorealisterna Vittorio De Sica och Roberto Rossellini, den nya franska vågens stilbildare Jean-Luc Godard och François Truffaut eller nytänkande visionärer som Ingmar Bergman och Akira Kurosawa. En del något mer pessimistiska framtidsvisioner dök ändå faktiskt upp, en del av den ryska intelligentian var helt klart medveten om riskerna med den moderna tekniken. Mikhail Romms ”9 Dney Odnogo Goda” (”Nine Days of a Year”) 1962 tar till exempel upp atomklyvningens destruktiva potential. Likväl är själva slutklämmen ändå att huvudpersonen på ett hjältemodigt sätt fortsätter sitt experiment för mänsklighetens bästa, trots att den strålning han utsätts för kommer att innebära en säker död. I den mer kommersiellt framgångsrika ”Chelovek-Amfibiya” (”Amphibian Man”) 1962 i regi av Gennady Kazansky och Vladimir Chebotarev får vi en mix av sci fi, romantiskt äventyr och exotiska undervattensbilder i en produktion som vill fungera som en politisk allegori över Sovjetunionens historia. Filmen, som bygger på en berättelse av den ryske sci fi-författaren Alexander Belyaev, handlar om den briljante vetenskapsmannen Dr. Salvator (Nikolai Simonov) som drömmer om att skapa ett undervattenssamhälle baserat på jämlikhet och rättvisa. Den förste och ende medborgaren här blir hans amfibieliknande son som lyckligt tillbringar sina dagar där ovetandes om mänsklig ondska. Men när sonen förälskar sig i en flicka han räddar från att drunkna ställs plötsligt saker och ting på ända när de två världarna kolliderar. Återigen är det dock inte vetenskapen som utgör hotet, utan den sociala strukturen i samhället. Amphibian Man skulle kunnat ha utvecklats mot skräckfilmshållet men tar en annan väg. Gennady Kazansky och Vladimir Chebotarev är kritiska till hur politiken korrumperat vetenskapen men de tvivlar aldrig på vetenskapen i sig, lika lite som Salvator sviker sina ideal eller sin kärlek till sonen.

Under 1960- och 70-talet upplevde Sovjetunionen inget av de sociala oroligheter som präglade USA  och Västeuropa vid denna tid. Vietnamkrig, studentuppror, vänsterinriktade proteströrelser, raskravaller mm ledde till att exempelvis den västerländska skräckfilmen fick en ny inriktning, bort från gotiska spökhistorier och fantastiska monster mot en mer smutsigt realistisk och psykologisk typ av produktioner. Den riktigt skrämmande stod nu att hitta inom människan själv, vare sig det rörde sig om besatthet, galenskap eller någon form av Sociopatisk personlighetsstörning. Någon grund för en liknande utveckling fanns inte inom den ryska filmindustrin, vars produktioner ofta präglades av en viss tillförsikt som den ekonomiska tillväxten lagt grund till. 70-talet var dock också en period då en allt av en allt större politisk och kulturell trångsynthet rådde i spåren av sovjetledaren Leonid Brezjnevs mer hårdföra styre. Ryska filmregissörer undvek således politiska frågor och satsade istället mest på socialrealistiska dramer och melodramer av olika slag. Mest intressant var kanske utvecklingen av sci fi:n (”Andrei Tarkovskys "Solyaris" / ”Solaris” 1972 och ”Stalker” 1979, Marek Piestraks ”Test Pilota Pirxa” / ”Pilot Pirx's Inquest” 1979) samt den ryska motsvarigheten till western (Edmond Keosayans ”Neulovimye Mstiteli” / ”The Elusive Revengers” 1967, Vladimir Motyls ”Beloe Solntse Pustyni” / ”White Sun of the Desert” 1970 och Viktor Tregubovichs ”Dauriya” 1972). Denna typ av filmer passerade emellertid ganska obemärkt förbi utan att locka till sig några större mängder biobesökare. Skräck var fortfarande inte aktuellt nu heller. Endast några enstaka filmer kan möjligtvis kvala in som sådana under 60- och 70-talet, Konstantin Ershovs och Georgi Kropachyovs adaption av Gogols ”Viy” 1967 är det främsta exemplet. Filmen liknar inget annat som tidigare producerats inom rysk filmhistoria och sägs till och med ha inspirerat upphovsmakarna till Exorcisten med sina dramatiska ritualscener. Viy bjuder på en hel del fartfyllda actionsekvenser och ett innovativt effektarbete utav Sovjetunionens svar på Ray Harryhausen, animationslegenden Aleksandr Ptushko. Det verkligen en speciell upplevelse att se alla övernaturliga väsen komma till liv under den tre nätter långa likvakan och hela filmen genomsyras av en mörk fabelkänsla och absurd humor som för tankarna till Benjamin Christensens ”Häxan” 1922. Viy lär dock inte ha skrämt någon på riktigt ens då det begav sig. Om produktionen hade varit fylld av mer typiska skräckelement som expressivt våld, chockerande effekter eller sex hade den å andra sidan aldrig godkänts av den statliga filmcensuren. 2014 hade en nyinspelning av Viy (”Forbidden Empire”) premiär i regi av Oleg Stepchenko. Inspelningsarbetet hade pågått sedan 2005 men avbrutits flera gånger pga problem med finansieringen. Dessutom beslutade sig produktionsteamet 2011 för att spela in delar av filmen i 3D för att hänga på den dåvarande filmtrenden. Trots blandad kritik gick filmen väldigt bra och slog publikrekord under öppningsveckan i Ryssland. Men Viy var inte den enda Gogol-filmatiseringen, 1963 skulle den ryska publiken även få möjlighet att beskåda en annan färgstark produktion, Yuri Ilyenkos surrealistiska fantasydrama ”Vecher Nakanune Ivana Kupala” (”The Eve of Ivan Kupalo”) 1968. Denna fragmentariska och kaotiska skapelse är onekligen en udda tolkning av historien om den kärlekskranke unge mannen som blir galen efter att ha försökt få till en uppgörelse med djävulen för att därigenom vinna sin älskades hjärta. Mer åt skräckhållet än Ilyenkoss rulle är nog Elem Klimovs historiska drama ”Agoniya” (”Agonia”) 1975. Denna film var egentligen inte alls menad som en skräckproduktion men vissa inslag finns ändå här som drar åt det hållet. Det rör sig om en episk berättelse där vi får följa munken Nikolai Rasputins väg till makten under den siste tsaren Nikolaj II:s tid. Temat hade tidigare behandlats i Hammers ”Rasputin: The Mad Monk” 1966 i regi av Don Sharp och med Christopher Lee i huvudrollen, men Klimovss version är mer obehagligt fängslande. Rasputin var dock inget som gick hem hos den dåvarande kommunistregimen vilken bannlyste den på direkten. Filmen skulle dock dyka upp igen under 80-talet i en nedklippt version. Med tanke på vilken nidbild vi får av Rasputin och det ryska tsarväldet är det konstigt att filmen mötte sådant motstånd, den borde ju passat väl in i propagandan gentemot det tidigare politiska systemet. Den sista skräckorienterade film som kan härröras till kommunisttiden är Valeri Rubinchiks ”Dikaya Okhota Korolya Stakha” (”The Savage Hunt of King Stach”) 1980. Filmen är inspirerad av Uladzimir Karatkievics roman ”King Stakh's Wild Hunt” 1964 och handlar om en grupp gengångare på jakt efter att hämnas sin dödade ledare. Filmen lyckas etablera en bra stämning som för tankarna till Werner Herzogs ”Nosferatu the Vampyre” som kom året innan. Den Scooby Doo-liknande twisten i slutet känns dock lite som ett antiklimax. Men mycket bättre än så här blev det inte vid denna tid.  

Under ytan

Saker och ting skulle drastiskt komma att förändras í och med Michail Gorbatjovs glasnost-reformer i mitten av 1980-talet, vilket innebar en helt ny öppenhet gentemot sådant som tidigare ansetts som förbjudet och tabubelagt. Distributionskanaler  öppnades nu för utländsk genrefilm som aldrig tidigare skulle accepterats, kampsportsfilm, deckarthrillers, exploitationrullar, skräck och porr. Publiken kunde plötsligt ta del av allt från klassiker som Wes Cravens ”A Nightmare on Elm Street” till obskyra grind-house-produktioner. Naturligtvis var det inte de stora biograferna som var skådeplatserna för dessa produktioner utan mindre lokala sk “videosaloons” och kabel-TV-stationer. Även den ryska filmindustrin kom att i grunden förändras i och med det nya politiska klimatet. Nu fick filmskapare möjlighet att ta sig an kontroversiella ämnen som missbruk, sexualitet och alienation i det ryska samhället. Det främsta uttrycken för denna nya inhemska filmströmning var den sk ”chernukha-filmen” som präglade åren runt decennieskiftet 1990. Begreppet kan översättas med något som är svart eller svartnande och det är just en väldigt mörk bild av det ryska samhället som framträder i dessa verk, i rak motsats till de tidigare årtiondenas positiva och tillrättalagda bild. Detta är dokument över en tid då ett gammalt auktoritärt system håller på att kollapsa vilket blottlägger den hårda och brutala verklighet som tidigare förtigits. Chernukha-film är således den klassiska ryska melodramens raka motstats, en naturalistisk skildring av verkligheten utan förskönande inslag. Det som visas upp är smutsiga trångbodda lägenheter, skräpiga bakgårdar med förvildade hundar och katter, mörka gränder och skamfilade barer, polisstationer, fängelser och sjukhus. Vi möter isolerade ensamma människor, dysfunktionella familjer, alkoholister och knarkare eller personer med allehanda sjukdomar och missbildningar. Till detta kan läggas en allmänt skitig känsla där våldet är ständigt närvarande och sex ofta har inslag av våldtäktstendenser. Man kan nästan se denna typ av film som en slags motsvarighet till västerländsk exploitation, men Chernukha är ingen genre i sig, snarare en antigenre som sprungit fram som en motreaktion mot tidigare formaliserade kulturella uttryck och sovjetsamhället i stort. Vasili Pichuls ”Malenkaya Vera” (”Little Vera”) 1988 är en av de första filmerna i denna strömning och berättelsen om den unga Veras hårda och hopplösa vardag är väldigt typisk för denna typ av filmskapande. Chernukha har fortsatt att produceras genom 1990- och 2000-talet och behandlar idag den ryska samhälle som växt fram efter Sovjetunionens fall. Det är ingen positiv bild vi får i exempelvis i lya Khrzhanovskiys debutfilm, den omdebatterade ”4” eller i Yuriy Morozs ”Tochka” (”The Spot”) 2006 och under Vladimir Putins tid vid makten har försök gjorts att förpassa filmer som dessa till periferin genom statliga bidrag till mer positiva melodramer och komedier i gammal god rysk stil. Så mycket skräck hittar vi inte bland de svarta  Chernukha-dramerna, men en film bör dock nämnas, den allmänt respekterade Alexei Balabanovs kontroversiella ”Gruz 200” (”Cargo 200”) 2007. Balabanov har legat bakom hyllade filmer som ”Brat” (”Brother”) 1997 och ”Pro Urodov i Lyudey” (”Of Freaks and Men”) 1998 men Cargo 200 fick minst sagt ett blandat mottagande. Filmen utspelas i en dyster sovjetisk industristad någon gång runt 1984. Historien börjar som ett slags romantiskt drama med ett ungt par i centrum men tar snart en mörk vändning då den unga kvinnan kidnappas av en sadistisk psykopat tillika polis. Det hela utvecklas sen till en grym och skitig skildring av övergrepp och kamp för överlevnad utan några direkta förskönande inslag. Cargo 200 är i sann Chernukha-anda en slags allegori över den kollapsande och döende sovjetiska samhällsstrukturen och konsekvenserna därav. Paralleller kan faktiskt här dras till exempelvis Tobe Hoopers ”The Texas Chain Saw Massacre”  en film som också skildrar brytpunkten mellan gammalt och nytt, i detta fall den borttynande primitiva landsbygdskulturen gentemot det civiliserade moderna storstadslivet.

Men när började då skräck i traditionell bemärkelse då produceras i Ryssland? Inte under 1980-talet i alla fall, då fick ryssarna hålla tillgodo med utländsk skräck. Men det fanns positiva antydningar om en förbättring. Sci fi-genren hade t ex redan under 70-talet fått ett uppsving, vilket fortsatte nästföljande årtionde med filmer som Georgiy Daneliyas ”Kin-dza-dza!” 1986, Aleksandr Sokurovs ”Dni Zatmeniya” (”Days of Eclipse”) 1988 och Yuriy Morozs ”Podzemelye Vedm” (”The Witches Cave”) 1989, så det var väl bara en tidsfråga innan skräckfilm också skulle ges en chans. Dmitri Svetozarovs ”Psy” (”Dogs”) 1989 var ett första steg på vägen, en mörk och obehaglig historia där hopplöshet och bristen på framtidstro lyser igenom. En grupp jägare har skickats ut för att skjuta av ett antal förvildade hundar i en spökstad, uppdraget ska dock visat sig vara dödligt svårt. 1992 hade Albert S. Mkrtchyans ”Prikosnoveniye” (”The Touch”) premiär, och nu kan vi för första gången nog verkligen tala om skräck eftersom filmen brukar räknas som en av de mest skrämmande ryska skräckisar som getts ut. Detta är en klassisk historia med övernaturliga inslag där en detektiv som undersöker mystiska självmordsfall kommer en mörk hemlighet på spåren. Mkrtchyan visar prov på en del nytänkande när han exempelvis låter de döda tala genom högtalarsystemet på en tågstation. Sergey Vinokurovs ”Upyr” (”The Vampire”) 1997 är däremot mer av en actionthriller där vampyrerna används som en ganska ytlig allegori för de allestädes närvarande gangstrarna i det ryska samhället. Samma år hade Nikolay Lebedevs ”Zmeinyy Istochnik” (”The Source of Snakes”) premiär, en film som kan ses som Rysslands första slasher.  I jämförelse med västerländska motsvarigheter var denna emellertid ganska återhållsam när det kom till blod och sex, vilket ju annars är kännetecknande inslag för genren. Dock lyckas Lebedev etablera en atmosfärisk stämning i sitt mordmysterium och det märks att regissören onekligen har låtit sig inspireras av filmer som Hitchcocks Psycho.  De svåra ekonomiska kriserna i rysk ekonomi under 90-talet skulle dock visa sig hämnade för den ryska filmindustrin, vilket gjorde det tufft att verka som filmskapare. Omställningen från statsstyrd och statsfinansierad verksamhet mot en mer marknadsanpassad tillvaro skulle ta sin tid och under perioder stannade filmproduktionen nästan av helt. Förutom att pengarna uteblev rasade de statliga distributionskanalerna samman och en flodvåg av billiga utländska produktioner tog över biografer, TV-tablåer och videomarknaden. Folk sprang inte heller benen av sig för att avnjuta de mörka Chernukha-dramer som många ryska filmskapare snöat in på. Inte konstigt att en nyfödd skräckfilmsgenre i denna situation inte hade möjlighet att slå igenom. Budgetproblem, omodern teknologi samt avsaknad av tradition och egentlig målgrupp satte effektivt käppar i hjulen. De få filmer som likväl gavs ut glömdes snabbt bort och har liten eller ingen inverkan på den utveckling som skulle ta fart under 2000-talet, vilken snarare har influerats av samtida Hollywoodproduktioner.  

Dags att bana ny väg

I kontrast till det ekonomiskt mörka och socialt turbulenta 1990-talet kom den allmänna situationen att ljusna efter millennieskiftet. Den ryska filmindustrin har upplevt en pånyttfödelse sedan tidigt 2000-tal i takt med att ekonomin förbättrats och folk återigen har visat intresse för att besöka biograferna. Idag är Ryssland faktiskt den femte största biografmarknaden i världen där inhemskt producerade filmer ofta dominerar topplistorna, även om Hollywoodproduktioner fortfarande drar in mer pengar. Utifrån detta perspektiv torde ju läget för rysk skräckfilm vara tämligen gynnsam. Och visst ser vi en positiv utveckling vad gäller rysk skräck idag jämfört med hur det var förr, men genren är fortfarande tämligen marginaliserad i förhållande till mainstreamfilmen. Precis som under Sovjettiden har skräckelement främst fortsatt att utgöra inslag i sci fi- och fantasyproduktioner snarare än att fungera som grundstomme för renodlad genrefilm. Det stora problemet ligger nog i hur man ska lyckas skapa film som både präglas av en rysk identitet med referenser till det egna kulturarvet och samtidigt bygga vidare på de klassiska skräckfilmstraditionerna från väst som publiken i hög grad uppskattar. Om de ryska filmskaparna lyckas med konststycket att på ett effektivt vis sammanfoga dessa båda delar och skapa äkta rysk skräck, då lär också målgruppen finnas. Detta har tydligt visats i och med framgångarna för Timur Bekmambetovs Watcher-filmer, vilka innebar det stora genombrottet för rysk skräckfilm. 2004 hade ”Nochnoi Dozor” (”Night Watch”), en adaption av den första delen i den populäre författaren Sergei Lukyanenkos urban fantasy-serie. Filmen blev en omedelbar succé på biograferna och en av de mest ekonomiskt framgångsrika ryska filmerna under 2000-talet. Denna succé skulle dock övertrumfas av uppföljaren ”Dnevnoi Dozor” (”Day Watch”) 2006. Dessa båda filmer tillhör egentligen den traditionella ryska fantasygenren som ju som sagt ofta haft en del inslag av skräck men rent stilistiskt för den tankarna till snygga Hollywoodproduktioner som ”The Matrix”. I filmerna får vi stifta bekantskap med de övernaturliga varelserna ”The Others”, en odödlig ras supermänniskor som likt vampyrer livnär sig på mänskligt blod. Vissa av dessa varelser utgör en god sida som går under benämningen ”The Night Watch”  medan den mörka sidan lite ologiskt går under namnet ”The Day Watch”. Dessa håller hela tiden koll på varandra genom sina patrullskift så balansen inte rubbas och någon sida därmed skulle få ett övertag. Inte så konstigt att Bekmambetov genom sina framgångar fick möjlighet att göra riktig Hollywoodfilm som exempelvis ”Abraham Lincoln: Vampire Hunter” 2012 och ”Ben-Hur”-remaken 2016. Någon gång är det också tänkt att Watcher-serien ska avslutas med den tredje delen ”Twilight Watch”, när är dock oklart. 

Även om Nigt Watch och Day Watch hade en viss förankring i rysk kulturtradition så märks som sagt de amerikanska influenserna tydligt, och just problemet att skapa något helt eget har varit ett genomgående problem vad gäller skräckfilm från Ryssland under 00-talet. Ett belysande exempel är  Igor Shavlaks ”Putevoy Obkhodchik” (”Trackman”) 2007,  en slasher av stamdardtyp där en maskerad galning har ihjäl folk i en övergiven del av Moskvas Tunnelbanesystem. Det vill sig inte bättre än att det är just hit ett gäng bankrånare flyr med sin gisslan efter en misslyckad stöt. Sen går det som det brukar gå i dessa sammanhang så klart. Filmskaparna har verkligen ansträngt sig för att få biopubliken att associera till klassisk amerikansk skräck vad gäller den egna produktionen. Således har man medvetet använt sig av traditionell  skräckfilmsestetik i marknadsföringen, vilket tydligt märks i utformningen av  filmaffischerna med sina tydliga anspelningar på föregångare som The Texas Chain Saw Massacre , ”Halloween” och ”My Bloody Valentine”. I jakten på att placera Trackman i ett större skräckfilmssammanhang och därmed ge den en extra hype blir filmen tyvärr bara en billig imitation av de västerländska slashers som vi sett göras så mycket bättre så många gånger tidigare. Men det är inte bara influenser från väst som påverkat rysk skräck, den östasiatiska vågen som följde på framgångarna med The Ring har också satt sina spår. Ett typiskt exempel är den unge musikvideoregissören Pavel Ruminovs debutfilm ”Myortvye Docheri” (”Dead Daughters”) 2007, en produktion som för tankarna till samtida J-horror-produktioner. Vi ser tydliga blinkningar till Hideo Nakatas "Ring"-filmer men stilistisk påminner den mer om Gore Verbinskis amerikanska remake från 2002. Dead Daughters blev en av det årets mest populära filmer på de ryska biograferna, en spökhistoria som baserar sig på en modern vandringssägen, Tre spökflickor som mördats av sin galna mamma väljer slumpvis ut sex av stadens invånare som de sen på telekinetisk väg dödar om dessa inte klarar av att leva upp till en viss moralisk standard under en tre dagar lång prövningsperiod. Av en slump triggas förbannelsen av ett gäng unga polare från Moskvas övre medelklass. För att bryta förbannelsen krävs en del uppoffringar, vilket innebär en radikalt ändrad livsstil om man säger så. Det genomgående temat är skuld och öde och berättelsen kan ses som en slags moralisk kritik av den ytlighet som präglar den unga ryska generationen av idag. Filmen ser ganska snygg ut men att den faktiskt blev en så stor framgång berodde nog dock mest på en inhemsk hype. Produktionen lider nämligen tyvärr av skakig kameraföring, undermålig dialog, konstig klippning och en allmänt rörig historia och man kommer inte ifrån att det hela känns som att detta i grunden är en kopia av de japanska spökfilmer som föregått den. 

När vi närmar oss 2010-talet verkar det ändå som ryska regissörer så sakteliga börjar ha hittat ett eget anslag. Aleksandr Melniks starka och omskakande framtidsdystopi ”Novaya Zemlya” (”Terra Nova”) 2008 är en av de bästa nya genrefilmer som getts ut, en fängslande film både bildligt och bokstavligt om ett samhälle där kriminella dumpas på en öde ö för att lösa bristen på fängelseplatser. De underliggande teman som finns här handlar om auktoritära tendenser i samhället och avhumanisering av människan. Avhumanisering är också temat i Andrey Iskanovs ökända amerikansk-ryska samproduktion, dramadokumentären "Philosophy of a Knife" 2008. Detta är en ytterst plågsam skildring av den japanska Unit 731-styrkans övergrepp mot ryska krigsfångar under 1930- och 40-talet. Vi får här en fyra timmar lång produktion fylld av grafisk och brutal tortyr av allehanda slag och Iskanov lyckas till och med överträffa Mou Tun Feis kinesiska "Men Behind the Sun" 1988 i vidrighet. Om man gillar surrealistisk arthouseskräck fylld av blodiga och våldsamma sekvenser med en touch av David Lynchs "Eraserhead" eller  Shin'ya Tsukamotos "Tetsuo", ja då kanske det är värt att kolla in Iskarovs bisarra produktioner. "Gvozdi" ("Nails") 2003, "Visions of Suffering" 2006 och "Ingression" 2010 är dock verkligen inget för en bredare publik. De flesta av de moderna ryska skräckfilmerna har haft storstadsmiljön som kuliss, men detta har börjat ändras under senare tid. Aleksandr Strizhenovs ”Yulenka” 2009 är ett exempel på det, historien utspelar sig på en flickskola på landsbygden. Hit kommer en universitetsprofessor med sin familj för att leva ett mindre hektiskt liv. Snart visar det sig dock att skolan döljer en hel del mörka hemligheter som utgör ett mörkt hot mot de nyinflyttade. En annan av den nya generationens skräckregissörer som gärna återvänder till avlägsna isolerade platser är Kirill Khrestinin. I hans debut ”Psychosis” 2009 har vi det klassiska upplägget med ett par  människor som ska övernatta i ett gammalt hus för att få ta del av ett testamente, detta brukar ju sällan sluta lyckligt. Khrestinin har därefter legat bakom found footage-rullen ”The Ghost from Hovrino” 2012, en ”The Blair Witch Project”-liknande historia. Övernaturliga krafter ställs även de olycksaliga festdeltagarna mot i Oleg Assadulins ”Fobos. Klub Strakha” (”The Phobos”) 2010. Gänget har råkat bli instängda i den bunker som fungerar som festlokal och därefter börjar märkliga saker ske. Framförallt är det specialeffekterna som står ut i en annars ganska medelmåttig film. Vi lär nog få se en blandning av nattsvart storstadsskräck och mer traditionella rysare framöver allteftersom de nya ryska regissörerna blir varmare i kläderna. Under senare år har vi redan sett hur ett par namn har börjat göra sig gällande. Nikolai Pigarev har skapat en rysk zombierulle med ”Zima Mertvetsov. Metelitsa” (”Winter of the Dead. Meteletsa”) 2012, Sergey A som regisserat ett otal kortfilmer sedan mitten av 00-talet har även levererat fullängdare som spökjägarfilmen ” Whispering of Dead” 2014 och ”Cemetery Legend” 2015 och Dmitriy Khmelyov ligger bakom den Lovecraft-inspirerade ”The Haunter of the Dark” 2015. Detta är dock tämligen obskyra saker och mest uppmärksamhet har nog Pavel Khvaleev fått med ”III” 2015. Khvaleev har en bakgrund som DJ inom den elektroniska dansscenen med projektet Moonbeam, vars videor han också regisserat. III är hans andra fullängdsfilm och en det märks att han har erfarenhet av ljud och bildkompositioner i denna visuellt slående produktion, imponerande  med tanke på den låga budgeten. Schamanistiska ritualer och kamp mot onda demoner är ingredienser i denna något annorlunda upplevelse. Om Ryssland kan ta en större plats på skräckfilmsscenen framöver, ja det får nog framtiden utvisa.

Lite allmänt arty

Om det är tämligen ont om rysk skräck så är situationen knappast bättre om vi ser till övriga Östeuropa. Låt oss börja med Polen, här finns egentligen i stort sett ingenting att hämta och detta trots av en av landets mest välkända kulturpersonligheter är filmregissören Roman Polanski. Men de skräckfilmer han ligger bakom, ”Repulsion” 1965, ”Dance of the Vampires” 1967, ”Rosemary's Baby” 1968, "The Tenant" 1976 och ”The Ninth Gate” 1999 har alla spelats in utanför landets gränser. Polsk film har en lång filmtradition som går tillbaka ända till slutet av 1800-talet, då landet fortfarande var en del av det ryska imperiet. Den första biografen i landet uppfördes 1899 och de tidigaste kända polska filmproduktionerna hade premiär 1902. Den politiska utvecklingen i Europa under 1900-talets första hälft var dock inte gynnsam för polsk filmindustri och det var först efter Stalintiden som en positiv utveckling tog fart, mycket tack vare den sk Polish Film School movement och genombrottet för ett par av polens mest framträdande regissörer. Men någon skräck blev det inte tal om direkt. Före 1960 är det helt tomt men 1961 dök i alla fall Jerzy Kawalerowiczs ”Matka Joanna od Aniolów” (”Mother Joan of the Angels”) upp, en historia om demonisk besatthet, exorcism, tro och frestelse, en slags filosofisk variant av nunsploitation kan man säga. Filmen utgår från den masshysteri som drabbade den franska staden Loudun i mitten av 1600-talet och ledde till att den katolske prästen Urbain Grandier 18 augusti 1634 brändes på bål anklagad för trolldom och sexuell samvaro med en besatt nunna. I Kawalerowiczs version av historien om nunnorna i Loudon är det dock den polkske prästen Fader Suryn som försöker bota Moder Joanna, den svårast besatta nunnan. 1971 spelade den brittiske regissören Ken Russells in en mer känd variant av historien vid namn ”The Devils”. Det skulle dröja närmare tio år innan något som liknade skräck åter dök upp på de polska biograferna, då i form av Janusz Majewskis ”Lokis. Rekopis Profesora Wittembacha” (”The Bear") 1970, fast så mycket skräck går det väl inte att hämta i denna historia baserad på en berättelse av den franske 1800-talsförfattaren Prosper Mérimée. Majewski visar dock att han har känsla för att skapa en mörk och dyster atmosfär i sina filmer, vilka mest består av kortfilm och TV-produktioner. Om Majewski satsar på stämningsskapande kan man väl säga att Andrzej Zulawski välger en annan väg. Hans surrealistiska och brutala ”Diabel” (”The Devil”) 1972 är ett magstarkt historiskt epos som utspelas i slutet av 1700-talet och där vi får följa en ung polsk adelsmans resa genom ett land präglat av kaos och moraliskt förfall vilket till sist driver honom till mordiskt vansinne. Filmen ska väl ses som en kritik av det egna samhällets förfall men är mest ökänd för allt blod och sex, filmen var också totalförbjuden i Polen fram till 1988 och har därefter bara fått ytterst begränsad visningstid. Zulawski kom att fortsätta regissera kontroversiella och våldsamma filmer med surrealistiska övertoner, hans mest kända verk är väl den psykologiska skräckisen ”Possession” 1981, som idag räknas som en kultklassiker. Denna film spelades dock inte in i Polen. Likt Possesion är Zulawski s ockulta drama ”Szamanka” 1996 fylld av galenskap och erotisk laddning med en sexgalen anropolog, en psykotisk ung kvinna och en mumifierad schaman i centrum. En helt galen historia som blir allt mer utflippad och perverterad efter hand. Mer mainstreamorienterad polsk skräck har vi fått vänta på fram till 2010-talet. Under senare år har ett par filmer faktiskt dykt upp. Pau Masó och Ewelina Lukaszewska ligger t ex bakom en found footage-historien ”Nawiedzona Polska” (”Haunted Poland”) 2011 där ett i USA bosatt par återvänder till de polska hemtrakterna men väl där får uppleva konsekvenserna av att kvinnan här en gång lekt med en Ouija-bräda. Tydligen har filmen blivit så pass uppskattad att en prequel, ”Haunted Poland: The Origins”, är planerad.  Pau Masó är också igång med att färdigställa sin andra skräckfilm ”Black Woods” 2015. Mest omtalad av de nyare polska skräckfilmerna är Marcin Wronas ”Demon” 2015 och det pga omständigheterna kring premiären. Dagarna innan den första visningen på Toronto Imternational Film Festival hittades nämligen Wrona död på sitt hotellrum i samband med att Demon skulle premiärvisas i Polen på Gdynia Film Festival. Han blev endast 42 år gammal. Filmen handlar om en brudgum som blir besatt av en dybbuk, ett illasinnat andeväsen från den judiska mytologin, mitt under sitt eget bröllop. Kanske var denna demon inte lika fiktiv som man kan tro. Slutligen kan här nämnas Agnieszka Smoczynskas fullängdsdebut "Córki Dancingu" ("The Lure") 2015, en något annorlunda blandning av musical, fantasy och monsterfilm. Gillar man historier om mordiska sjöjungfrur i jakt på romantisk lycka bör denna kanske kollas in.

Ser vi till Tjeckien och Slovakien så finns inte heller här så mycket skräck att hämta. Filmhistorien i detta område har en lika lång tradition som den polska, de första filminspelningarna gjordes redan under 1990-talet och en biografverksamhet etablerades i Prag 1907. Den tjeckiska Barrandov Studios grundades 1933 och är idag en av Europas största filmstudior vilken ibland faktiskt brukar kallas ” the European Hollywood”. Guldåldern för tjeckoslovakisk film förknippas med den tjekoslovakiska nya vågen under 1960-talets första hälft och regissörer som Miloš Forman, František Vláčil, Věra Chytilová, Ivan Passer och Pavel Juráček m fl. Här snackar vi filmskapare av ett antal absurda dramer, improviserade komedier, historiska epos, tecknad fantasy och avantgardefilm. Men inte så mycket skräck. Det finns dock ett par regissörer som emellanåt tagit sig an genen på sitt eget egensinniga vis.. Den främste är nog Juraj Herz, en produktiv man som varit igång sen mitten av 1960-talet och levererat en drös komedier, dramer och TV-serier. Han är helt klart barn av sin tid då hans verk klart präglas av en ambition att skapa något eget visuellt och nyskapande. Tyvärr blir det ofta mer yta än innehåll, då bildspråket med sina udda kameravinklar, innovativa ljussättningar och hallucinatoriska bilder kommer i vägen för själva historien. Herz vill kanske vara Mario Bava, men det lyckas han inte ofta  med. Undantaget är väl hans första skräckis, den hyllade ”Spalovac Mrtvol”(”The Cremator”) 1969, en produktion i typisk nya vågen-anda. Filmen är en surrealistisk och mörk politisk satir över 1930-talets Europa och de hemska konsekvenserna av nazisternas politiska visioner. Som representant för denna galenskap ser vi här Kopfrkingl, en man ansvarig för ett krematorium vilken lever för att befria världen från lidande genom att bokstavligen förtära de onda inslagen inom mänskligheten med eld. Inte fullt lika imponerande är ”Morgiana” 1972. Här ger oss Herz det klassiska upplägget med två tvillingsystrar, den ena ond den andra god. När deras pappa dör och den största delen av arvet tillfaller den goda systern Klara börjar hennes onda tvilling Viktoria smida lömska planer. Själva dramatiken rinner här lite ut i sanden dock. Annars har Herz haft lite av en förkärlek för fantasyproduktioner i sagolika miljöer, vilka han ibland kryddar med skräck. ”Panna a Netvor” (”Beauty and the Beast”) 1978 är t ex en gotisk och mörk version av den klassiska sagan Skönheten och Odjuret och ”Deváté Srdce” (”The Ninth Heart”) 1979 är en historia om den fattige studenten Martin som accepterar att bege sig ut på ett uppdrag för att hitta ett botemedel som kan rädda den sjuka prinsessan Adriana. Vad han inte vet dock är att allt är iscensatt av en ond magiker på jakt efter ett ungdomselixir.  1982 regisserade Herz den egensinniga vampyrkomedin ”Upír z Feratu” (”Ferat Vampire”) med en racingbil som drivs av mänskligt blod i centrum. Man kan även se denna film som en slags politisk satir, denna gång över kapitalismen och jakten på nya materiella ting. Tonen är här mycket mer lättsam i jämförelse med The Cremator. Herz senaste bidrag till skräckgenren, ”T.M.A.” (”Darkness”) 2009, är väl inte så mycket att orda om. Detta är en visserligen atmosfärisk och snygg spökhistoria men den lider tyvärr av en seg och rörig historia utan så mycket skrämmande inslag. Från den nya vågens regissörer kommer lite oväntat också ett skräckfilmsbidrag från avantgarde-regissören Vera Chytilová, nämligen ”Vlci Bouda (”Wolf's Hole”) 1987, en psykologisk sci-fi survival-rulle om ett gäng tonåringar på skidläger uppe i bergen där et visar sig att lägerledarna har en del onda planer på lur. Naturligtvis kan filmen ses som en politisk allegori över det tjeckoslovakiska samhället med en förtryckande stat och en befolkning oförmögen till enat motstånd. En annan aktiv tjeckisk regissör som inte direkt är känd för skräck är är Jirí Svoboda, bland alla dramer och TV-film av olika slag har han emellertid lyckats klämma in en skräckfilmsproduktion, den surrealistiska och stilistiskt snygga ”Prokletí Domu Hajnù” (”Uncle Cyril”) 1989. Upplägget med ett ungt par som ska ta sitt arvegods i besittning men plågas av en galen morbror som tror han är osynlig hade kanske hållit för en 20-minuter lång produktion, men här prioriteras åter det visuella uttrycket framför manuset. När vi nu ändå är inne på nyskapande bildspråk måste naturligtvis Jan Svankmajers namn nämnas. Denne tjeckiske konstnär och stop motion-animatör som själv benämner sig ”militant surrealist”. Regissörsbanan inleddes vid mitten av 1960-talet med ett par animerade kortfilmer men det var med sina fullängdsproduktioner, i vilka  Svankmajer blandade animation och spelfilm han skulle nå internationell ryktbarhet. Vad gäller skräck har han satt ett eget särpräglat avtryck med den groteska och galet utflippade ”Sílení” (”Lunacy”) 2005. Denna film känns närmast som Edgar Alan Poe på speed i en inte helt lättsmält historia om när galningarna tar över ett mentalsjukhus. Hur står sig då tjeckisk och slovakisk skräck idag? Tja, det finns en del men kanske inte så mycket att hetsa upp sig över, antagligen pga att det saknas en egentlig skräcktradition att bygga vidare på. Under 2000-talet har det mest varit undergroundscenen som levererat. Redan 2004 kom Tjeckiens bidrag till den växande zombievågen, Marek Dobes underhållande komedi ”Choking Hazard”. Tyvärr har det inte blivit mer från honom sen dess. Annars ges det ut lite lågbudgetfilmer då och då, men inget som givit en vink en ny trend, det mesta passerar tämligen obemärkt förbi. Filmer som Tomás Kuceras seriemördarfilm ”Posledni Vykrik” (”A Killer in Prague”), Tomas Houskas snåriga ”Labyrint” (”Labyrinth”) och Peter Bebjaks ”Paranormal Activity”-liknande ”Zlo” (”Evil”) 2012 samt Petr Jákls misslyckade found-footage-skräckis ”Ghoul” och Andy Fehus ”Nenasytná Tiffany” (”The Greedy Tiffany”) 2015 har ju lämnat mer att önska. 

En vampyr ger inget blodbad

Vi vandrar vidare och tar oss an Ungern ett land som inte heller är någon gigant på skräckfilmsmarknaden trots en lång filmtradition att luta sig mot och med ett par framstående personer som satt sina avtryck i filmhistorien. Redan 1896 visades bröderna  Lumiéres filmer i Budapest och samma år öppnades landets första biograf. 1901 spelades den första ungerska filmen in. Ungrare kom även att verka utomlands vilket skulle visa sig få stor betydelse. Grundaren av amerikanska Fox Studios var den ungerskättade William Fox (född Wilhelm Fuchs) och samma bakgrund hade Adolph Zukor grundare av Paramount Pictures. Den brittiske filmregissören och producenten Alexander Korda, som kom att bli en ledande figur inom brittisk filmindustri under 1930- och 40-talet hade också sina rötter i Ungern. Efter en blomstrande start under 1910-talet raserades den ungerska filmindustrin under första världskriget och kunde bara återhämta sig tack vare det statliga stöd och den beskattning av utländska produktioner som infördes  på 1920-talet. Från denna tidiga period har vi i alla fall två tidiga skräckisar. Den första färdigställdes redan under kriget, den legendariske regissören Michael Curtizs ”Alraune” 1918. Filmen är inspirerad av en gammal medeltida tysk sägen och handlar om en galen vetenskapsman som skapar ett demoniskt barn genom att tvinga en kvinna att ha sex med en alruna. Filmen har idag gått förlorad, men många av Curtizs över 170 filmer har däremot gått ett bättre öde till mötes. Han flyttade till Hollywood i slutet av 1920-talet och har där skapat klassiker som ”The Adventures of Robin Hood”, ”Captain Blood”, ”Dodge City”, ”The Sea Wolf”, ”Casablanca” och ”White Christmas”. Den andra tidiga skräckproduktionen var Károly Lajthays ”Drakula Halála” (”Dracula's Death”) 1921. Detta är också en film som gått förlorad, men den lär ha handlat om en ung kvinna som drabbas av skrämmande mardrömmar efter besökt ett mentalsjukhus där en av de intagna hävdat att han är Dracula. Det har diskuterats om detta faktiskt skulle vara den första tolkningen av bram stokers roman och i så fall ha föregått F.W. Murnaus Nosferatu från 1922. men tydligen ska forskningsrön ha kommit fram till att Lajthays film inte ska ha något med Stokers historia att skaffa.  Under 1930-talet kom ungersk film att präglas av framgångarna för Steve Sekelys romantiska komedi ”Hyppolit a Lakáj” (”Hyppolit, the Butler”) 1931, den första inhemska biosuccén och en av landets mest välkända filmer. Det var bara denna typ av film folk verkade vilja se, ingen skräck således. Det enda undantaget verkar vara  Lajos Lázárs spökhistoria ”Kísértetek Vonata” (”Ghost Express”) 1933 som handlar om ett gäng resenärer strandsatta på en hemsökt tågstation. Frågan är väl hur många som sett den. Annars präglades mycket av det ungerska samhället under 1930- och 40 talet av verklig skräck i form av nazisympatier, antisemitism och ett förödande andra världskrig. Efter krigsslutet och det kommunistiska maktövertagandet i landet förstatligades filmindustrin och således fylldes biografrepertoarerna med filmer genomsyrade av de sedvanliga ideologiska propagandabudskapen. Många skildringar idealiserat lantbruksliv kan man väl sammanfatta det med. Något av en pånyttfödelse skedde under 1960-talet, men ungersk film förblev emellertid tämligen statskontrollerad fram till kalla krigets slut. I denna miljö skapas knappast intressant genrefilm och vi har fått vänta fram till slutet av 1900-talet innan någon independentscen hade lyckats etablera sig. De få ungerska skräckfimlsproduktioner som spelars in under de senaste 15 åren har nog inte många sett, Zsolt Bernáths och Pal Juhaszs ”Legyen Világosság” (”Let There Be Light”) 1996, Zsolt Bernáths ”Kárhozat” (”Damnation”) 1997 och Bernáths ”Hasfalmetszök” (”See No Evil”) 1999 har exempelvis gått helt spårlöst förbi. På senare tid kan vi i alla fall se en liten förändring till det bättre. Den mest omtalade ungerska skräckfilmen som givits ut är utan tvekan György Pálfis ”Taxidermia” vilken hade premiär 2006. Pálfi är verkligen en regissör som väljer att skapa film på ett något annorlunda vis. Långfilmsdebuten ”Hukkle” 2002 som utspelas på den ungerska landsbygden saknar nästan helt dialog och inget manus har använts. Regissören har helt enkelt utgått från platser och personligheter han tycte pasade för ändamålet. ”Nem Vagyok a Barátod (” I Am Not Your Friend”) 2009 improviserades helt fram av skådisarna och ”Final Cut: Hölgyeim és Uraim” (”Final Cut: Ladies and Gentlemen”) 2012 skapades genom att material från andra filmer klipptes ihop. Den svarta skräckfilmskomedin Taxidermia är också något utöver det vanliga. Vill man bli illamående så är detta ett bra hjälpmedel där groteska scener fyllda av diverse kroppsvätskor, perversioner och självstympning utgör en viktig beståndsdel. Vp får följa tre generationers ungrare, alla med sina speciella böjelser. Pálfi menar att filmen ska ses som en slags metafor över ungersk historia från andra världskriget fram till idag, och kanske är det så. Hur ser det ut på skräckfilmsfronten idag då? Ja, det är väl lite si och så med det. 2013 kom Balázs Hatvanis katastrofala ”Gingerclown”, en film som ska utspelas i USA men är inspelad på ett nattstängt nöjesfält i Ungern med ungerska skådisar som slänger ur sig häpnadsväckande menlösa repliker på engelska. Historien går ut på att ett gäng tonåringar jagas och mördas av monster i fula dräkter på sagda nöjesfält, mer än så är det inte. Här har Hatvani lyckats att återanvända bottenskrapet av amerikanska skräckfilmsklichéer. Då har Gergö Elekes och József Gallais lyckats mycket bättre med sin ”Bodom” 2014, vilken är Ungerns första bidrag till found footage-genren och ett skapligt bra sådant. Historien om två mediestudenter som snöat in på ett par autentiska mordfall som ägde rum vid den finska sjön Bodom 1960 är en film som lyckas fånga en känsla av krypande obehag med enkla medel. Det unga regissörsteamet Elekes och Gallai har inlett sin karriär tämligen nyligen med ett par mindre kortfilmsproduktioner under 2010-talet, de verkar emellertid gå en intressant framtid till mötes och har två skräckisar på gång, de engelskspråkiga ”Moth” 2016 och ”A Guidebook to Killing Your Ex” 2017. Andra unga ungerska regissörer på gång med egna långfilmsproduktioner är Sándor Tóbiás, ”48 Hours Alone” 2015, och Tokodi Sandor, ”The Mansion” 2016. 

OK, låt oss så riktar blickarna söderut. Från Bulgarien och Rumänien finns nästan ingenting att hämta i skräckväg. Någon bulgarisk genrefilm av skräckkaraktär från 1900-talet verkar inte existera, och då spelades den första bulgariska filmproduktionen ändå in redan 1915. Precis som i andra öststatsländer var filmindustrin länge kontrollerad av staten men här var mediet inte bara ett propagandaredskap utan filmindustrin fick även bidrag för att skapa underhållning åt folket. Detta innebar faktiskt att bulgarisk film upplevde en guldålder under 1970- och 80-talet med hyllade filmer av regissörer som Ivan Andonov, Metodi Andonov och Georgi Djulgerov. Idag produceras inte lika mycket bulgarisk film, men ett gäng nya regissörer har sett till att landet representerats på ett flertal internationella filmfestivaler där deras verk ofta fått ett positivt mottagande. Vad gäller bulgariska skräckregissörer så är väl kanske Valeri Milev mest känd. Dock har han bara sysslat med amerikanska lågbudgetproduktioner för videomarknaden som ”Code Red” 2013, ”Wrong Turn 6: Last Resort” 2014 och ”Re-Kill” 2015, inga höjdare precis. Den enda riktiga bulgariska skräckis så här långt är Martin Makarievs spökfilm ”Vila Roza” (”Roseville”) 2013. Om vi ser till Rumänien så tillhör landet faktiskt de mer upphöjda filmnationerna under 2000-talet  I spåren efter kommunismens fall har landet kommit att utvecklas till ett väldigt intressant filmnation och när Cristian Mungius drama ”4 luni, 3 Saptamâni si 2 Zile” (”4 Months, 3 Weeks & 2 Days”) vann Guldpalmen i Cannes 2007 var det bara en naturlig konsekvens av att landet under hela 2000-talet producerat filmer med hög kvalitetsnivå. Detta är emellertid ett nytt fenomen, historiskt sett har nämligen Rumänien,  till skillnad från sina grannar i området, inte lyckats bidra med några större filmtrender som exempelvis de tjeckiska och polska "vågor" som uppstod under 1960- och 1970-talen. Detta trots att den rumänska filmhistorien också har en lång tradition med rötterna i filmmediets tidigaste år. Även här visade bröderna Lumière vägen med filmvisningar så tidigt som 1896. Två år senare spelades de första egenproducerade rumänska kortfilmerna in. Den historiska utvecklingen kom dock att missgynna filmindustrins utveckling här. Förödelsen i samband med världskrigen och de hårda politiska klimatet har lett till att mycket av landets äldre filmskatt har gått förlorad. Lägg därtill att Rumänien fram till 1989 styrdes av en av östblockets allra hårdaste regimer. Tidens estetiska doktrin var även här så klart socialrealismen, vilken ägnade sig mer åt att fabricera politiskt korrekta versioner av verkligheten än att faktiskt skildra sin samtid. Landet var också väldigt isolerat under denna period vilket innebar att filmskapare och publik sällan kom i kontakt med utländska produktioner. Efter Ceaușescu-regimens fall 1989 fanns det naturligtvis en vilja att bryta sig loss från det politiska arvet men det skulle dröja ett decennium innan landets yngre filmskapare skulle hitta ett eget uttryck tack vare en kombination den nyvunna frihet och influenser från de Hollywood-produktioner vars inspelning förlagts till landet. Från det att Catalin Mitulescu plockade hem Rumäniens första Guldpalm i Cannes med kortfilmen ”Trafic” 2004 kan man tala om en ny rumänsk våg. Som vanligt har vi dock inte fått se så mycket skräck. Under åren har det emellertid producerats en del genrefilm, det mesta dock helt okänt utanför landets gränser och tämligen svårt att få tag på. Jean Mihails ”Trenul Fantoma” (”Ghost Train”) 1933 är den äldsta existerande rumänska skräckisen idag. Filmen är en adaption av den brittiske pjäsförfattaren Arnold Ridleys historia med samma namn från 1927, vilken har filmatiserats ett flertal gånger. I Mihails version har bl a scener klippts in från Walter Fordes brittiska inspelning från 1931. Därefter skulle det dröja en bit in på 2000-talet innan skräckfilm skulle produceras i landet igen. Det närmaste rumänsk genrefilm vi kommer under 1900-talet är tecknaren, författaren och filmregissören Ion Popescu-Gopos sci-fi och fantasyproduktioner, exempelvis ”S-a Furat o Bomba” (”A Bomb Was Stolen”) 1961, ”Pasi Spre Luna” (”Steps to the Moon”) 1963, ”De-as Fi... Harap Alb” (”The White Moor”) 1965 och ”Comedie Fantastica” (”A Fantastic Comedy”) 1975. Den första rumänska skräckfilm i modern tid är Alexandru Mafteis gotiska vampyrhistoria ”Domnisoara Christina” (”Miss Christina”) 2013 baserad på en novell från 1936 av den rumänske författaren Mircea Eliade. Detta är en historia rik på atmosfär där ett ungt par på besök i kvinnans barndomshem hemsöks av ett spöke som väckts till liv genom den unge mannens fascination för dess porträtt. Adrian Tofei är en annan av de nya unga rumänska regissörer som förverkligat sina visioner under senare tid. Han har en bakgrund som skådespelare men bytte bana i och med satsningen på filmprojektet ”Be My Cat: A Film for Anne” 2015, vilket är Rumäniens första found footage-film. Filmen handlar om konstnärligt skapande och besatthet samt vilka ödesdigra konsekvenser det kan få när gränsen mellan verklighet och fantasi suddas ut. Filmen har mottagits väldigt bra och Tofei är igång med att spela in sin nästa film, sci fi-dramat ”I Put the World to Sleep” 2017. 

Skräck - en ful ankunge

Avslutningsvis har vi då Balkanstaterna att kolla in. Området har ju präglats av ett antal krig under 1900-talet och sett statsbildningar komma och gå. Under perioden 1918-92 ingick dagens Balkanrepubliker i federationen Jugoslavien men efter ett blodigt inbördeskrig är staterna här idag självständiga. Därför tar vi och kollar på dem var och en och ser om vi hittar något spännande. Slovenskspråkig film har producerats sedan slutet av 1800-talet, då landet ingick i den Habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Den äldsta kända filmen från området spelades in 1898, troligtvis på uppdrag av …., jajamensan bröderna Lumière. Den första slovenskspråkiga produktionen kom ett par år senare 1905. Därefter har runt 130 slovenska filmer producerats fram till 1995, då Slovenian Film Fund (idag Slovenian Film Centre ) skapades för att stimulera det nu självständiga landets filmproduktion. Den slovenskspråkiga filmen har mestadels utgjorts av dramer, komedier och krigsfilm och inte så mycket skräck, och det lilla urval som finns är tämligen obskyrt. 1994 kom i alla fall en film som rönte en del uppmärksamhet, Ales Verbics ”Final Destination”-doftande ”Morana”. Detta är en klassisk skräckis i vilken en grupp vänner som begivit sig upp i Triglavbergen för att undersöka en lokal legend blir dödade en efter en. Sen hände inget på skräckfronten under närmare 15 år, först 2008 dök Vinci Vogue Anzlovars ”Vampir z Gorjancev” (”Vampire From Gorjanci”) upp, en medioker TV-film om en gammal vampyrlegend baserad på en roman av författaren Mate Dolenc. Mer av ett romantiskt drama egentligen med tvivelaktiga skådespelarinsatser.  Det var väl det, men Slovenien ståtar i alla fall med en egen festival för fantastisk film, The Grossmann Film and Wine Festival i Ljutomer, 

De tidigaste kroatiska filmerna spelades in av amatörfilmare runt 1905 då även detta land var en del av Österrike-Ungern. Den första kroatiska fullängdsfilmen hade premiär 1917 men området saknade resurser för att kunna understödja en egen filmproduktion. Det var först med uppsvinget för den jugoslaviska filmindustrin under 1940-talet som det började hända grejer. Under Kroatiens tid som marionettstat till axelmakterna under andra världskriget utvecklade den fascistiska  Ustaša-regimen filmindustrin för att användas som propagandamedel, det kunnande som nu byggdes upp togs sen över av det jugoslaviska kommunistpartiet efter Titos upprättande av Jugoslavien. Under slutet av 1950-talet upplevde kroatisk film ett första uppsving tack vare regissörer som Branko Bauer och Nikola Tanhofer och det blev både thrillers och katastroffilm. Kroatisk film fortsatte att vara livskraftig under 1960-talet men stagnerade under 70-talets mer hårda politiska klimat. Filmindustrin kom att återhämta sig i slutet av 70- och början av 80-talet och denna positiva utveckling fortsatte fram till Balkankriget på 90-talet. Under 2000-talet har landet sedan upplevt en ny guldålder med framgångsrika regissörer som Vinko Brešan och Zrinko Ogresta. När det gäller skräck har landet bidragit med par filmer som emellertid varken nått ut till en bredare inhemsk allmänhet eller internationell publik. De flesta kroatiska regissörer, både etablerade och independentorienterade, har ansett att skräckgenren inte är något som det är värt att syssla med eftersom den saknar artistiskt värde och därmed inte kan generera pengar genom festivalvisningar. Krsto Papics ”Izbavitelj” (”The Rat Savior”) 1976 är en är en av få kroatiska skräckorienterade filmer under 1900-talet som lyckades få någon form av uppmärksamhet. Detta är en klassisk sci fi-rulle med skräckelement där handlingen hämtats från en rysk roman av Alexander Greene. Den påminner lite om The Invasion of the Body Snatchers eller ”They Live” fast här är det en ras av råttliknande varelser som planerar att ta över jorden och förgöra det mänskliga civilisationen. Filmen har en suggestiv atmosfär och en bra skådespelarbesättning och kan ses som en metafor över det totalitärt samhällssystem som rått i landet under lång tid. 1981 kom en annan av de fåtaliga kroatiska skräckproduktionerna från denna tid, bosniern Zoran Tadics thriller ”Ritam Zlocina” (”Rhythm of a Crime”). Tadic, som tidigare mest sysslat med dokumentärfilm, gör det inte lätt för sig när han tar sig an en svårfilmad roman av den kroatiske författaren Pavao Pavličić. Vad vi får är en arthous-liknande film på temat matematik, statistik och brottslighet. En främling hyr ett rum av en lärare någonstans i utkanterna av Zagreb och under deras samtal framkommer det att den inneboende kan förutse kommande brott utifrån tillgänglig brottsstatistik. Och allt är väl gott och väl tills det visar sig att förutsägelserna inte stämmer längre. Tadic fortsatte att spela in ett par thrillers under 1980- och 90-talet men dessa har inte hittat någon större målgrupp. Det är först en bit in på 2000-talet det har uppstått någon form av independentscen som levererat kroatisk genrefilm. 2007 hade i alla fall Kristijan Milics ”Zivi i Mrtvi” (”The Living and the Dead”) premiär, en krigshistoria med övernaturliga inslag som kopplar samman de interna jugoslaviska striderna under andra världskriget med Bosnienkriget på 1990-talet. Milic har härefter mest ägnat sig åt inhemska TV-produktioner och någon mer skräck har det inte blivit. Ivan Peric är en annan kroatisk regissör ur den nya generationen som testat på att skapa skräck, hans bidrag till genren heter ”Mjesto na Kojem je Umro Posljednji Covjek” (”The Place Where the Last Man Died”) 2010, en sci fi-historia om en militär som utrotar hela mänskligheten eftersom han anser att den värld vi skapat inte är värd att existera. Men efter apokalypsen visar det sig att han kanske inte helt lyckats med sin föresats. Filmen gick tämligen obemärkt förbi och inte heller  Peric har levererat mer skräck sen dess. En mer knepig regissör är Ivan Rogar som genom en del svårsmälta konceptfilmer försökt förverkliga sina konstnärliga idéer inom ramen för skräckfilmen. Efter två experimentella kortfilmer debuterade han med den symboltyngda ”Vektor” 2010. Filmen utspelar sig under ett pågående kärnvapenkrig mellan öst och väst och vi får följa en kvinna som beger sig till sitt barndomshem beläget i en förbjuden zon för att finna sin pappa. Väl framme börjar märkliga saker inträffa. Filmen är väldigt mycket framimproviserad med tydliga arthouse-vibbar. Nästa projekt för Rogar är mysteriethrillern ”Eternal Night”, men när den ska ha premiär är oklart. 2012 kom hela två kroatiska skräckfilmer att premiärvisas på den anrika kroatiska Pula Film Festival, det rörde sig här om Dalibor Matanics ”Caca” (”Daddy”) 2011 och David Kapacs kortfilm ”Zagorski Specijalitet” 2012. Båda mottog en hel del uppskattning från publiken. Daddy utspelar sig i regionen Lika, en lantlig och bergig del av Kroatien. Hit kommer en flicka för att besöka sin fars hem bara för att upptäcka några mörka och sedan länge begravda familjehemligheter. Kapacs Zagorski Specijalitet är också förlagd till en öde landsbygd och här går tankarna till ”The Hills Have Eyes” eller ”Frontier(s)”. Fem yuppies beger sig iväg på en paintball-session uppe i de klippigare delarna av Zagorje där de möter en underlig familj som bjuder på dem på den lokala rätten  kotlovina, en anrättning tillagad med speciella råvaror om man säger så. I sann urbanioa-anda visas ett traditionellt och vackert landskap upp vilket döljer oanade hot. Och här tar det slut. Inte mycket att skriva hem om egentligen men det kanske kommer mer framöver.

Vår östeuropeiska resa avslutas i Serbien, ett land som vi väl idag mest förknippar med den ökända ""Srpski Film" (”A Serbian Film”) när det kommer till skräck. Men här finns även lite annat att hämta även om den serbiska filmhistorien visserligen inte innehåller särskilt många rena skräckfilmsproduktioner. Landets filmindustri har naturligtvis precis som grannländernas  i hög grad präglats av regionens våldsamma förflutna. Serbien blev självständigt relativt tidigt, ett eget kungadöme upprättades 1882 och här utvecklades snart en livskraftig kulturscen innefattande både teater och film.  De nationalistiska spänningarna på Balkan under början av 1900-talet ledde dock till ett par regionala krig vilka slutligen utmynnade i första världskriget 1914. Detta var naturligtvis inga bra förutsättningar för etablerandet av en produktiv filmindustri och det spelades faktisk bara ett mindre antal serbiska filmer innan 1950-talet. Det mesta från denna tidiga period är olika kortfilmsdokumentärer och inga publiksuccéer direkt om man säger så. 1918 upprättades det förenade kungadömet Jugoslavien med Serbien som en av delrepublikerna men det skulle dröja till efterkrigstiden innan den serbiska filmproduktionen skulle komma igång på riktigt. Det var under 1950-talet, då makten i Jugoslavien låg i händerna på Titos kommunistparti, som grunden till landets filmtradition skulle läggas med regissören Dusan Makavejev som portalfigur. Makavejev kom att ligga bakom flera banbrytande jugoslaviska filmer från slutet av 1960-talet och början av 1970-talet vilka ofta behandlade tabubelagda ämnen i det auktoritära kommunistiska samhället. Hans politiska satirer, ofta fyllda med våld och sex, var inte särdeles populära av statsmakten och Makavejev tillbringade också en period i exil utomlands. Efterkrigstidens Jugoslavien erbjöd självklart heller inget gynnsamt klimat för skräckfilm och det märks också på det utbud som idag finns tillgängligt. Visst fanns det folk här som gillade genren och kompetensen att skapa dylik genrefilm och kompetensen saknades säkerligen inte heller, men det kulturella klimatet var sådant att skräckelement endast var acceptabelt om dessa fyllde en rationell funktion. Skräck enbart skapad för att framkalla rädsla i underhållningssyfte var inget eftersträvansvärt. Serbiska filmskapare behövde ett alibi för att skapa skräckliknande produktioner och sålde därför ofta in sådana verk som litterära adaptioner satir, drama ja även thriller gick bra, bara inte beteckningen skräck användes. Serbisk skräckfilm har därför ofta givits ut i form av artistiskt ambitiösa produktioner eller som komedier eller satirer. Medan historien i västerländsk skräck ofta bara är en förevändning för att kunna ösa på med en massa skrämseleffekter är det tvärtom inom serbisk film, där berättelsen i sig är det primära och eventuella chockeffekter används för att förstärka den. Det var faktisk på TV den serbiska befolkningen först skulle få möjlighet att ta del av inhemskt producerad skräck, detta tack vare två regissörer som vågade ge sig i kast med genren, Djordje Kadijevic och Branko Plesa. Kadijevic är en av serbiens mest respekterade filmskapare och hans ”Leptirica” (“The She-Butterfly”) 1973 har fått lite av en kultstatus som Serbiens första skräckis. Denna TV-produktion är så klart en adaption byggd på förfatatren Milovan Glišićs roman ”After Ninety Years” från 1880. I grunden är detta en serbisk vampyrfilm med rötterna i nationell folklore. Historien utspelas i en liten serbisk by där en ung man tar över en kvarn som hemsöks av vampyrer för att bevisa sin duglighet och därigenom få möjlighet att gifta sig med flickan han älskar. Naturligtvis går allt åt helvete. Som med många andra kultfilmer förknippas också Leptirica med ett klassiskt rykte, det sägs att en äldre man i Skopje blev så skrämd av filmen att han avled av en hjärtattack vilket fick några medlemmar av kommunistpartiet att stämpla den som en ”terroristfilm”.  Kadijevic låg samma år även bakom den gotiska ”Devicanska Svirka” ("Maiden Music”), en film om en man som av en slump stannar till vid ett slott ute på landsbygden bebodd av en ensam kvinna och hennes kusk. Mannen faller för kvinnan men allt är inte frid och fröjd, om natten hör han nämligen en slags märklig musik vars mardrömslika källa han kommer att bli varse. Kadijevic regisserade 1990 även en biograffilm av skräckkaraktär, ”Sveto Mesto” (” A Holy Place”). Här har vi ännu en filmatisering av Gogols Viy, dock i ganska omarbetad form med nya erotiska och dekadenta inslag. Filmen följer mer i en västerländsk goisk tradition än i en slavisk motsvarighet. Branko Plesas första skräckfilm var ”San Dr Misica” (”The Dream of Dr. Misic”) 1973 ger oss historien om en läkare på landsbygden som hemsöks av drömmar om en död flicka som kommer att leda honom till sin död. Detta är något han vägrar ta på allvar eftersom han är en rationell och logisk vetenskapsman men verkligheten ska visa sig vara mer än vad han tror på. I sin ”Prokletinja” (The Damned Thing”) 1975 fortsätter  Plesa att fördjupa sig i övernaturliga teman, denna gång är inspirationen hämtad från en välkänd historia skriven av den amerikanske författaren Ambrose Bierce. Här stöter en man på ett osynligt väsen som slaktar människor i ett träsk. Ytterligare en serbisk skräckfilm gavs ut under 70-talet, Vlatko Gilics ”Kicma” (”Backbone”) 1975. Detta är en historia som skiljer sig från de tidigare genom att utspelas i en modern samtid. Ett hyreshuskvarter i Belgrad drabbas av en serie oförklarliga självmord och en ung läkare spårar källan till den stinkande gula dimma som kommer från ett närbeläget krematorium.

En smärtsam uppgörelse

Under 1900-talets två sista årtionden fortsatte det att sporadiskt ges ut en del skräckproduktioner även om den politiska situationen blev allt mer turbulent. Jugoslavien upplöstes slutligen 1992 efter de jugoslaviska inbördeskrigen och därefter fortsatte Serbien att ingå i en federation med Montenegro fram till 2006. En del intressant film skapades ändå under denna period och vi fick bl a se genombrottet för en regissör som Goran Markovic, vilken idag vunnit över 30 utmärkelser för internationellt hyllade filmproduktioner som ”Tito i Ja” (”Tito and Me”) 1992, ”Kordon” (”The Cordon”) 2002 och ”Turneja” (”The Tour”) 2008. Hans bidrag till skräckgenren består av två filmer ”Variola Vera” 1982 och ”Vec Vidjeno” (”Reflections” / ”Deja Vu” 1987. Variola Vera är baserad på verkliga händelser som utspelades i Belgrad 1972. Det var detta år staden drabbades av en mindre smittkoppsepidemi efter det att en muslim fört med sig smittan hem efter en pilgrimsfärd till Mellanöstern. Filmen lyckas fånga den allt mer växande panikkänsla som följer på spridningen av smittan. Miljö och persongalleri ger också en dyster bild av det dåtida jugoslaviska samhället med giriga läkare, lidande patienter och dystra klaustrofobiska sjukhusinteriörer. Filmen spelades in bara ett par år efter Titos död och visar upp en bild av ett samhälle med en fasad som håller på att rämna. Reflections är mer av en traditionell skräckis, en pianolärare med ett traumatiskt förflutet flippar ut totalt när hans flickvän dumpar honom för en yngre man och beger sig ut på mördarstråt. Filmen är en slags våldsam uppgörelse med det postkommunistiska samhällets villkor. Mer upplyftande är då Slobodan Sijans skräckkomedi  ”Davitelj Protiv Davitelja” (”Strangler vs. Strangler”) 1984, en historia om en stor fet och blyg man som lever med sin grymma mamma och livnär sig som blomsterförsäljare. Han har dock den egenheten att han tar livet av alla unga kvinnor som vägrar köpa hans blomster och rent allmänt förnedrar honom. Hans motto lyder 'Those who don't like carnations don't deserve to live!' Hans liv blir dock än mer problematiskt när en störd rockstjärna kommer i telepatisk kontakt med honom. En tämligen misslyckad film stod Dragan Kresoja för 1993. Denne regissör hade då en gedigen bakgrund som regiassistent i en rad jugoslaviska TV- och filmproduktioner under 1970-talet och därefter från en egen regissörskarriär under påföljande årtionde. Därför hade man kanske förväntat sig mer av hans ”Pun Mesec Nad Beogradom” (”Full Moon Over Belgrade”) men detta är ett misslyckat försök att använda ett krigsdrabbat Serbien som bakgrund för en historia om zombies från slagfälten och vampyrer som de ytterst ansvariga för krigets fasor. Under 2000-talet har det väl egentligen inte hänt så värst mycket avd gäller serbisk skräck. Dejan Zecevic är en av Serbiens nya unga regissörer som främst gjort sig ett namn inom TV-branchen, men han har även legat bakom ett par uppskattade thrillers och skräckfilmer för biografmarknaden. Hans första skräckis, 2002 års ”T.T. Sindrom” (”T.T. Syndrome”), är kanske inte så jätteimponerande. Det rör sig om en b-rulle där en mördare iklädd svart läderjacka slaktar ungdomar inlåsta på ett turkiskt bad i Belgrad. En dussinfilm men en del blodiga mord och ett hyfsat effektivt soundtrack vilken kan vara underhållande om man inte är allt för kräsen. Mer lovande var då den psykologiska thrillern ”Neprijatelj” (”The Enemy”) 2011, en atmosfärisk och fängslande historia om en grupp soldater som påträffar en mystisk man i en öde by strax efter inbördeskrigets slut. Ett tema på ont och gott och människans mörkare sidor.  Zecevics kommande projekt är ”The Rift” 2015, en sci fi-orienterad film som verkar lovande. Riktigt stilbildande har Stevan Filipovics  ”Sejtanov Ratnik” (”Sheitan Warrior”) 2006 kommit att bli. Det tog filmteamet hela sju år att förverkliga detta drömprojekt om highschool-nörden som råkar komma över en antik bok med vilken han lyckas väcka en arabisk demon (Djinn) som lovar att tjäna honom i utbyte mot mänskliga offer. Det hela känns som en klassisk tonårsskräckis från 80-talet med kåta ungdomar, fester, översitteri och blodig hämnd men det hela är utfört med sådan skaparglädje att det hela blir väldigt underhållande. Sheitan Warrior hyllades också för som en frisk fläkt av både kritiker och publik och den kan också ses som lite av startskottet för den den nya våg av serbisk film som växte fram i mitten av 00-talet och brukar betecknas som ”the New Serbian Cinema”. För att vara en lågbudgetfilm är Filipovics arbete med specialeffekter och makeup väldigt imponerande och visar på vad man faktiskt kan åstadkomma med innovativa lösningar. Filipovics har fortsatt att leverera hyllade filmer som actiondramat ”Sisanje” (”Skinning”) 2010 och komedin ”Pored Mene” (”Next to Me”) 2015. Milan Konjevic och Milan Todorovic är två andra filmskapare med nya visioner vad gäller serbisk film, båda med filmutbildningar i grunden och med ett antal kortfilmer och TV-produktioner på meritlistan. Men deras namn är kanske främst förknippade med serbiens första zombiefilm, ”Zone of the Dead” (”Apocalypse of the Dead”) 2009. Detta är en riktigt usel historia som nästan är så dålig att den blir underhållande. Detta är en internationell samproduktion där Italien och Spanien är med på tåget och skådisarna kommer lite varstans ifrån. I spetsen ser vi faktiskt Ken Foree, stjärnan från George A. Romeros ”Dawn of the Dead” 1978. Här får han efter närmare 30 år åter chansen att neutralisera zombier, något han kanske idag ångrar. I denna historia spelar han i alla fall en amerikansk interpol-agent som ska transportera en fånge till Belgrad tillsammans med ett par kollegor. Olyckligtvis fastnar de i staden Pancevo som drabbats av ett gasutsläpp vilket förvandlat invånarna till blodtörstiga zombier. Skådespelarinsatser, dubbning, inspelningsteknik, manus, ja allt är verkligen genomruttet här. Men skam den som ger sig, Konjevic och Todorovic har en ny zombierulle på gång, ”Wrath of the Dead” 2017. Milan Konjevic, som faktiskt ska vara med och producera Dejan Zecevics The Rift, har även gett oss ”Mamula” (”Nymph”) 2014, här har vi ännu en film om en mordisk sjöjungfru minsann. Det låter roligare än vad det är, en utdragen historia och tafflig CGI förstör mycket av den stämning som faktiskt byggs upp emellanåt.  

Låt oss då avsluta med de två filmer som blivit mest omskrivna när det gäller serbisk skräck, Mladen Djordjevics ”Zivot I Smrt Porno Bande” (”The Life and Death of a Porno Gang”) 2009 och Srdjan Spasojevics A Serbian Film 2010. En mängd åsikter har ventilerats vad gäller de eventuella budskap dessa två exploitationfilmer vill förmedla men om det nu var något de båda regissörerna ville säga om det samhälle de lever i så gick detta i stort förlorat i allt det blodiga och perverterade våldet.  Djordjevics film handlar om den misslyckade regissören Marko som i desperation efter uteblivna framgångar börjar spela in porr som ingen heller vill se. Som en sista utväg samlar han ihop ett gäng marginaliserade människor från samhällets bottenskikt och skapar en slags pornografisk kabaré som turnerar land och rike kring vilket väcker ont blod på många ställen. Det hela spårar ut fullständigt när Marko och hans gäng erbjuds betalning för att börja spela in snuff. I denna mörka skildring av dagens Serbien väjer Djordjevic inte för några tabun, gruppsex, mord, helnakenhet, grymhet mot djur, homosexualitet, övergrepp av allehanda slag, ja allt finns med. Filmen kan ses som ett hätskt angrepp på det samhälle som var en produkt av Slobodan Miloševićs styre efter inbördeskriget. Om man vill vara lite pretentiös skulle man kunna se The Life and Death of a Porno Gang som en slags motsvarighet till William Burroughs ”Naked Lunch”, den förstnämnda en sociopolitisk kommentar till det post-Milosevicska Serbien på samma sätt som den sistnämnda var ett uttryck för amerikanskt 50- och 60-tal. Om  Djordjevics film blivit ifrågasatt har väl  Spasojevics A Serbian Film blivit det i än högre grad. Det är en film som många har en åsikt om även om de ej själva sett den. Inte så konstigt med tanke på innehållet kanske och den har också totalförbjudits i flera länder och där den tillåtits har censurens saxar ofta mer eller mindre gjort slarvsylta av den. Handlingen är ganska likartad The Life and Death of a Porno Gang, den avdankade porrskådisen Milos har det inte så fett ställt och när han därför erbjuds att ställa upp i en lite speciell film tackar han till slut ja. Vad han inte vet är att den film han kommer att medverka i går över alla gränser i grymhet och sexualiserat våld och när han väl har hamnat i detta helvete är det i stort sätt omöjligt att ta sig ur det. Spasojevic fyller sin produktion med grafiska bilder som är otroligt magstarka, vilket förstärks genom att produktionen är så pass bra i sig vad gäller foto och scenografi. Det är en käftsmäll riktad mot det politiska system  Miloseviceran stod för, där humanistiska värden som anständighet, ärlighet, tolerans och moral förringades. Om man ska vara rättfram kan man säga att  Spasojevics budskap är att den serbiska staten hänsynslöst knullar dig från vagan till graven, ja även därefter. Den är en allegori över ett degenererat samhälle skapat av en auktoritär och maktfullkomlig statsmakt. Problemet är väl att filmens brutalitet och betoning på provokativa scener mest känns spektakulärt och dumt och i slutändan lyckas inte Spasojevic på något vis rättfärdiga sin produktion utan slår snarare knock på sig själv. För vem demoniserar A Serbian Film mest, den serbiska staten eller sig själv? Dock kan vi i alla fall sluta cirkeln här på ett passande sätt. I väst har Östeuropa som sagt ofta använts som en skrämmande och ociviliserad värld att förankra skräckhistorier i, en stereotyp bild som fortfarande lever kvar. Och i öst har filmer som The Life and Death of a Porno Gang och a Serbian Film visat på konsekvenserna av hur skrupelfria omänskliga västerländska vinstintressen i kombination med korrupta politiska system skapar en omänsklig tillvaro för ickeprivilegierade samhällsmedborgare. 

Som ni nog har märkt har det blivit en hel del politiska kopplingar denna resa igenom, inte så konstigt då film ju är en avspegling av den verklighet den skapats i. Östeuropa har under hela filmhistorien befunnit sig lite i en skuggvärld där invånarna i långa perioder tvingats leva i oro och skräck för en repressiv statsmakt. Inte så konstigt då att den fiktiva skräcken varit så pass sällan förekommande. Men visst har det då och då dykt upp bidrag till skräckgenren och under 2000-talet kan vi helt klart se en förändring i positiv riktning. Om det dyker upp några klassiker från etta område återstår dock att se, men vi kan nog nu ändå enas om att allt inte bara handlar om Dracula där borta i öster.