Tema: Hallucinationer eller mörka mytologiska makter

"God's not supposed to be a hack horror writer."

John Trent: 

Denna gång fick vi ta del av Olas filmval, John Carpenters klassiker “In the Mouth of Madness” (eller “I skräckens skugga” som det heter på svenska) från 1994, en Lovecraft-doftande historia som utgör regissörens sista del i den sk apokalypstrilogin. Hur filmen kunde kopplas till kvällen tema var kanske inte helt glasklart, Ola sa något om själsligt mörker eller mörka övernaturliga hot. Nåväl, det är en sevärd film och tyvärr den sista bra fullängdare Carpenter legat bakom.  För alla som inte sett In the Mouth of Madness så handlar filmen om den inneboende kraft vissa böcker kan ha (Bibeln och Koranen någon?) och vad som kan hända när fiktion och verklighet smälter samman. I denna historia är det bestsellers skrivna av den omåttligt populäre skräckförfattaren Sutter Cane (Jurgen Prochnow) som folk bara älskar men vars böcker också givit vissa känsliga personer allvarliga psykiska skador. Varje ny bok inväntas med högt uppskruvad otålighet, så när Cane plötsligt försvinner spårlöst, precis innan hans nya verk “In the Mouth of Madnesss” ska publiceras, blir så klart allt från bokförlag och agenter till alla läsare väldigt frustrerade. Vad kan ha hänt, har han kanske själv uppslukats av sin egen fiktiva vansinnesvärld (no shit). Nåväl, bokförlaget under ledning av Jackson Harglow (Charlton Heston)  ligger ivrigt i startgroparna för att få börja casha in på den stundande försäljningssuccén så man beslutar sig därför att kalla in försäkringsutredaren John Trent (Sam Neill) och Canes bokredaktör Linda Styles (Julie Carmen) för att leta upp denne Stephen King-liknande gigant. När Trent på omslaget till en av författarens pocketböcker hittar en karta över Hobb’s End, den fiktiva staden i New England som förekommer i Canes romaner, börjar saker balla ut fullständigt. Naturligtvis beslutar sig nämligen han och Linda för att bege sig dit, men väl framme kommer de att upptäcka  att verkligheten inte alltid är vad den ser ut att vara. Filmens tagline är  “Lived any good books lately?”, vilket ger en hint om vad våra två protagonister har att vänta. Det blir en skrämmande tripp men också ganska komisk, mycket tack vare Niels allt mer utflippade skådespeleri. 

John Carpenter är ju en legendar inom skräckgenren, hans produktiva period från “Halloween” 1978 fram till “They Live” tio år senare har helt klart få motstvarigheter i skräckfilmshistorien. Kraften försvann dock ur denna kreativa framgångsvåg i och med “Memoirs of an Invisible Man” 1992 och därefter har det gått utför för den gamle skräckmästaren. I detta  perspektiv är In the Mouth of Madness en anmärkningsvärd prestation, Carpenter lyckades här för en kort stud visa prov på att han fortfarande kunde leverera en riktigt effektiv produktion som innehöll alla hans klassiska kännetecken. Vi märker det redan under förtexterna då stämningen etableras direkt med en bokpress som spottar ur sig tusentals böcker till tonerna av tuggande metal-gitarrer som för tankarna till något Megadeth kunde ha skapat. En närmaskt drömsk ton vilar sen över hela filmen vilket antingen kan upplevas som fascinerande eller frusterande, beroende lite på vad man förväntar sig. Hela filmen är ju berättad i flashbacks från Trents synvinkel där han sitter inspärrad på ett mentalsjukhus medan världen utanför håller på att gå under (är scenariot välbekant månne?). Just Sam Neill funkar väldigt bra i rollen som den allt mer plågade Trent. Effekten av hans växande vansinne blir än mer trovärdigt med tanke på att vi oftast ju sett Neill i roller där han fått representera förnuftets lugna röst (jämför t ex hans roll som paleontologen Alan Grant i Steven Spielbergs “Jurassic Park” från samma period). Som John Trent inleder Neill också i samma självsäkra stil, han är den smartaste coolaste killen i rummet och därför en perfekt kandidat till att lösa fallet med den försvunne Cane. Hans väg mot vansinnets brant blir utifrån detta väldigt påtagligt och sätter färg på hela anrättningen. Julie Carmen fyller också ut sin roll väl, hennes insats som Trents sexiga sidekick Julie Styles förstärker bara den film noir-atmosfär som vilar över hela produktionen. Så om man gillar sin skräck i lite mer old school-anda med en rejäl dos Lovecraft, då är In the Mouth of madness alltid ett säkert kort. För vem kan egentligen motstå farliga böcker, monstruösa små tanter, mörka gotiska kyrkbyggnader med fasansfulla invånare i de fuktdrypande källarna eller illasinnade ungar man definitivt inte bör lita på. I brist på bra filmatiseringar av exempelvis “Dunwich Horror” så har vi här ett fint surogat, missa det inte om du nu har gjort det.