Tema: Svart malström av ondska

 "They are bad people. They should suffer."

Jay

Denna kväll skulle det fortsätta att botaniseras i våra rädslor och fobier och framför allt skräcken för ondsinta sammansvärjningar och komplotter. Konspirationism var det bärande temat för de filmer som valts ut och publikens val visade sig till sist bli den brittiska rullen ” Kill List” från 2011 i regi av Ben Wheatley. Det blev i sanning en resa in i mörkret som visade på att saker och ting inte alltid är som det verkar. Wheatley är idag en av Englands mest intressanta independentregissörer inom genrefilm som skräck och kriminalfilm. Efter att ha skaffat sig en hängiven grupp fans tack vare en rad internetproduktioner har Wheatley etablerat sig i större sammanhang genom att regissera TV-serier och ett par hyllade biofilmer.  Fullängdsdebuten ”Down Terrace” 2009 var ett egenfinansierat gangsterdrama fyllt med svart humor och filmen skulle vinna en rad festivalpriser och beröm världen över. Två år senare kom så Kill List och 2012 den svärtade skräckkomedin ”Sightseers”, vilka båda mottogs väldigt positivt. Detsamma gäller det något mer konstnärliga och surrealistiska krigsdramat ”A Field in England" 2013, vilket är en slags blandning av brittisk 60-tals skräck och europeisk art house. Wheatleys senaste film, ”High Rise” 2015 är en bisarr historia om de boende i ett från omvärlden isolerat bostadskomplex och de sociala konflikter som existerar i detta mikrokosmos. På Gång är också kriminaldramat ” Free Fire” om en gänguppgörelse i ett övergivet varuhus i Boston. Men här gäller det alltså Kill List, en film som lustigt nog hade premiär samma år som Robin Hardys hopplöst misslyckade ”The Wicker Tree”, en slags sentida parallell till hans mästerliga klassiker ”The Wicker Man” från 1973. Kill List är helt klart att föredra om man vill se en modern film i The Wicker Man-anda, ett mörkt närmast socialrealistiskt kriminaldrama som tar lite oväntade vägar. I centrum av handlingen står Jay (Neil Maskell) en fd soldat med dålig rygg som gått sysslolös i åtta månader sen hemkomsten från en misslyckad militäroperation i Kiev. Den ekonomiska situationen är nu allt annat än bra, något som gör relationen med hustrun Shel (MyAnna Buring) alltmer ansträngd. Som en sista utväg beslutar sig därför Jay att acceptera ett kontraktsjobb som yrkesmördare tillsammans med sin gamle partner och bäste vän från militärtiden Gal (Michael Smiley). Något är dock inte riktigt som det ska, den mystiske uppdragsgivaren vill exempelvis att kontraktet ska signeras i blod och snart visar det sig också att de offer som ska likvideras även tackar sina bödlar innan de avrättas. Jay är dock besluten att fullfölja sitt uppdrag som rättfärdig hämnare även om det verkar ligga en hund begraven någonstans. Efterhand eskalerar våldet allt mer i och med att jay börjar förlora kontroller över sig själv. Vad är det egentligen som pågår bakom kulisserna och hur kommer det i slutändan att påverka Jays liv?

Kill List är en ovanligt mångfacetterad skräckfilm, för skräck är det i slutändan även om filmen innehåller en rad olika genreelement. I grunden får vi en psykologisk thriller med inslag av svart komedi, Mike Leigh- doftande diskbänksrealism och Tarantino-liknande hämnddramatik. Det som gör filmen så minnesvärd är hur effektivt känslan av obehag etableras. Här gäller det inte bara det grafiska våldet, vilket i sig är ganska brutalt, utan även hur dialogen emellanåt lyckas skapa en påtagligt tryckt stämning i flera scener. Trots en del typiska skräckinslag lyckas Wheatley också behålla en smutsigt realistisk känsla filmen igenom. Filmteamet visar också på stor stilkänsla i och med att man undviker att färdas längs de mest upptrampade stigarna utan istället vågar ta historien åt flera oväntade håll med bibehållet fokus. Med långa tagningar stegras exempelvis ofta spänningen sakta för att därefter utmynna i explosiv dramatik vilket får en kraftfull effekt, man känner igen upplägget från andra brittiska filmer i samma stil, som Shane Meadows ”Dead Man’s Shoes” från 2004, Skådespelarinsatserna gör också sitt till för att lyfta filmen. Neil Maskell gör en riktigt bra insats I rollen som den allt mer psykotiske jay. Här har vi inte den typiske yrkesmördaren som man vanligtvis ser på vita duken, Maskells karaktär är långt ifrån någon mystisk, atletisk och snygg kille, han ger snarare ett ganska sjabbigt och intryck och dras med ett antal tydliga fel och brister. Med små medel lyckas Maskell visa upp Jays smått störda personlighet utan att överspela. Galenskapen finns hela tiden närvarande men ligger lite under ytan,  det känns dock som Jay verkligen är en tickande bomb. Michael Smileys charmige Gal är här en perfekt motvikt, en lugn återhållsam person som försöker hålla huvudet kallt i pressade lägen. Smiley lyckas på ett trovärdigt sätt porträttera en i grunden vanlig man som helst vill hålla distans till det han sysslar med. Kill Lists styrka bygger till stor del på personkemin mellan de två ledande rollerna i berättelsen. Och detta är en historia väl värd att ta del av, en riktigt bra modern skräckis som vågar utmana tittaren och undviker de flesta av de klichéer som blivit stapelvara inom genren. Vi är glada att vi fått möjlighet att visa Kill List för er gott folk.